Lista

Årets 100 bästa album – 2013

Publicerad: 21 december 2013 av redaktionen

Varje årslista behöver ett ordentligt försvarstal. I dag verkar publikationers sammanställningar av album, låtar, konserter, skivbolag, musikvideor och allt annat som kan och inte kan jämföras och rangordnas generera minst lika mycket negativ som positiv respons. De flesta kan nog känna igen sig själv i det också. Man skumläser en lista över årets bästa album och fokuserar på vad som inte finns med snarare än vad som finns med.

Vi förväntar oss inte att det här blir något undantag. 2013 har varit ett särdeles bra musikår med spektakulära återföreningar och otaliga stora genombrott inom diverse scener.

Här brukar man enligt en hyfsat fast regel nu påpeka vilken hård och jobbig process det har varit att vaska fram redaktionens hundra favoritalbum från året som gått. Men det har det ju inte varit, egentligen. Den här listan är en sammanfattning om varför vi på vår fritid över huvud taget håller på med Festivalrykten och säkert än viktigare för oss att skapa än för er att läsa. Snarare är det en ynnest att gå tillbaka – i vår moderna värld där utbudet är betydligt större än tiden kan nog den årliga reflektionen till och med vara nödvändig. En musikalisk inventering.

Vi har diskuterat och röstat fram den tillsammans, vilket även leder till att en del verk som blivit hyllade i recensioner kanske inte hamnar så högt upp som man hade kunnat tro. Och tvärtom. En persons recension och en hel redaktions lista är förstås inte samma sak. Det finns massvis av album som inte stå med nedan som vi också tycker om, uppskattar, älskar. Men en lista är en lista och en lista har en början och ett slut. Nedan är årets 100 bästa album enligt oss på redaktionen, inget mer eller mindre.

Tack för 2013, ett av de bästa och mest svårsammanfattade musikåren på länge.

  • 100. Damiano Von Erckert – Love Based Music

    Text av Tobias Jakobsson

    Det känns som att det inte görs sådan här musik längre, vilket inte på något vis är sant. Tusentals producenter skiter ur sig musik som denna dagligen. Skillnaden är att Damiano von Erckert här skapat musik som nästan är tidlös. I sina bästa stunder påminner det mig om Daft Punks Guy-Manuel de Homem-Christos sidoprojekt Le Knight Club, även om de ofta låter helt olika. Det är musik för en värld uppmålad av starkare och klarare färger. Det är musik för alla tider utom vår egen. Att den ändå får existera här är en välsignelse i sig.

  • 99. Hookworms – Pearl Mystic

    Text av Johan Alm

    Psykrockkvintetten Hookworms från Leeds i Storbritannien släppte sin självbetitlade debut-EP 2011 på det lilla brittiska indiebolaget Gringo Records. För sin debutskiva Pearl Mystic valde bandet, trots erbjudanden från många betydligt större bolag, att stanna med Gringo och så här i efterhand är det svårt att kritisera det beslutet.

    Pearl Mystic har efter släppet i våras blivit en av årets mest hyllade skivor i hemlandet, där bandet bland annat hyllats i NME på ett sätt som oftast är reserverat för band som Foals och Arctic Monkeys. Efter att bandet skrivit på för Domino-etiketten Weird World för deras kommande andra skiva släpptes även Pearl Mystic i resten av världen, och när det väl blir dags för skiva nummer två kommer det inte bara vara England som väntar med spänning.

  • 98. Janelle Monáe – The Electric Lady

    Text av Hugo Gerlach

    The Electric Lady berättar Janelle Monáe en storslagen berättelse om sitt alter-ego Cindy Mayweather, som tar vid innan det vi fick höra på debuten The ArchAndroid. De feministiska idéerna lyser igenom plattan, och lika kompetent som tyckare är Monáe också en enastående historieberättare. Där debuten delvis kunde vara på tok för spretig, rör sig Monáe nu obehindrat mellan funk, soul, gospel och R&B. Med det sagt är The Electric Lady inte felfri, den inledande halvan är otroligt mycket starkare än skivans slutskede. Men att försöka värja sig mot poplåtar som Q.U.E.E.N. och Dance Apocalyptic känns lika fruktlöst som idiotiskt. Att skivan gästas av storheter som MiguelPrince och Solange gör det tydligt att Monáe nu slagit sig in i ett helt annat sällskap. Ett sällskap där hon hör hemma.

     

  • 97. Veronica Falls – Waiting for Something to Happen

    Text av Nike Rydberg

    I början av året, just när frånvaron av nytt The Pains of Being Pure at Heart-material blivit totalt ohanterbar, nåddes vi lyckligtvis av London-kvartetten Veronica Falls andra album. Redan med titeln Waiting for Something to Happen slog man an albumets ton av fjärdedelslivskris och ramade in 13 spår märkta av den mest medryckande ungdomsångesten vi hört ungefär sedan Makthaverskan först såg dagens ljus. Som kontrasterande bakgrund till apatin, rastlösheten och blåögdheten stod sofistikerade arrangemang och spröda körstämmor, allt kanaliserat i perfekta popmelodier. På en nutida gitarrpopscen som på det stora hela inte gör mycket väsen av sig blev Veronica Falls ett självklart namn att klamra sig fast vid.

  • 96. Lubomyr Melnyk – Corollaries

    Text av David Winsnes

    Lubomyr Melnyk föddes i Ukraina för över 60 år sedan och pianisten och kompositören släppte sitt första verk i slutet av 70-talet. Efter 1994 tog han utgivningsmässigt en lång paus – och återvände för tre år sedan. I hela sitt liv som musiker har Melnyk utvecklat och bemästrat sitt speciella spelsätt involverande väldigt snabba noter och notserier som skapar en väv av ljud. Faktum är att han innehar två världsrekord: världens snabbaste pianist (19,5 noter per hand och sekund) och flest antal noter under en timmes tid (93 650 stycken). Men till skillnad från tekniska gitarrister – som oftast framstår som känslokalla ufon i sina uppvisningar – blir Melnyks musik lika full av liv som den är lekfull. Corollaries gavs ut av Erased Tapes, där bland annat Nils Frahm och Peter Broderick ligger, och den har trots sin komplexitet en intim produktion likt deras. I den nästan 20 minuter långa Pockets of Light växer en röst fram efter en stund. Det är Brodericks. Det är ett helt fantastiskt ögonblick.

  • 95. Suuns – Images du Futur

    Text av Nicki S. Dar

    Kritik har riktats mot Suuns och en hel del lyssnare menar att deras sound låter alldeles för likt brittiska post-punkbandet Clinic. Men kritiken mot ett fantastiskt album borde inte genomsyras av hur starka influenser från andra band de använder sig av. Personligen är det svårt att ha förståelse för hur likheten kan tyckas vara så provocerande stor, för det är den inte. Detta, som är elektrorockbandets andra album, har fört med sig större framgångar än någonsin under deras sjuåriga karriär. Ljudbilden är melankolisk och det är fascinerande hur naket det kan låta samtidigt som det är så många olika ljud på varandra. Starkaste spåret är öppnande Powers of Ten som dränks i oljud och ställer sig i kontrast till det mjuka drömlandskapet.

  • 94. The Pastels – Slow Summits

    Text av Nike Rydberg

    Av alla 80-talets skramlande lo-fi-pionjärer i randiga kläder lyste ingen starkare än The Pastels. Den skotska popgruppens naivistiska kärna skulle senare leva vidare i andra Glasgow-band som Belle and Sebastian, vilka en dag reste sig och skrev en låt till oss känsliga själar om att ”do something pretty while you can / you know the world was made for men, not us”. Med 16 år sedan det senast släppta albumet trodde väl de flesta att The Pastels till sist slagit sig till ro någonstans i tweepopens periferi – tills en dag i våras kom med singeln Check My Heart och upptinandet av allt vi hunnit glömma att vi behövde. Albumet Slow Summits var skört, sofistikerat, djupt romantiskt och utgjorde en rad sublima slag mot det karga, kärlekslösa samhället.

  • 93. Waxahatchee – Cerulean Salt

    Text av Johan Alm

    Katie Crutchfield, tidigare medlem i kultakten P.S. Eliot, släppte sin andra soloskiva som Waxahatchee i början på mars i USA på lilla New Jersey-etiketten Don Giovanni Records. Bara någon månad senare, efter en lång rad lysande recensioner i amerikansk musikpress och bloggar, hade hon skrivit på för Wichita Recordings (First Aid Kit, Gold Panda etc.) för att släppa Cerulean Salt i resten av världen. Det är inte svårt att förstå varför – Crutchfields mix av singer-songwriter och nittiotalsindie går direkt in i hjärtat. Det är rakt, det är ärligt, och det är framförallt väldigt bra.

  • 92. Moonface – Julia With Blue Jeans On

    Text av Hugo Gerlach

    Moonface har alltid varit det namn Spencer Krug använt sig av för sina mer experimentella kompositioner. Inte för att han på något sätt har varit förutsägbar, under åren i Sunset Rubdown, Frog Eyes och Swan Lake har musiken kommit från alla håll och kanter. Så på ett sätt är det väldigt skönt, om än lite förvånande, att han nu gör musik enbart med sin röst och ett piano. Det avskalade tar han med sig till lyriken, som nu är mer direkt och kanske mer öppen. Det är inte lika mycket utrymme för tolkningar, och många gånger är alla sådana tankar som bortblåsta så snart Krug tar ton. Det är en melankolisk skiva, där titelspåret och Barbarian II hör till två toppar. Kanske har han hittat hem, om så bara för stunden.

  • 91. Palma Violets – 180

    Text av Olivia Nordell

    Det är svårt att som brittiskt indierockband utmärka sig i en ständigt växande inhemsk gitarrscen, men när hypen väl nått ett band är det svårt för det att släppa den och speciellt att göra sig förtjänt av den. Så var det precis med Palma Violets. Från ingenstans kom hypen om ett av årets bästa släpp, om ett nytt The Libertines, om de unga brittiska lovande talangerna som skulle skaka om den brittiska rockscenen. Till viss del förtjänar Palma Violets hypen, 180 säger mycket i känsla – i en ungdomlig, kom igen vi spelar bara-känsla. Den är inte speciellt mycket i taktik eller hjärna, men det är precis det som gör 180 till ett så bra album. Det är så fullkomligt äkta och nytt i all sin klichéartade genrehype, och påminner om känslan av att släppa på vad människor förväntar sig och helt enkelt bara spela. Det finns många cringeworthy texter i det här albumet, många skratt och skrik som inte blivit bortklippta, men allt som generellt sett klassas som ”fel” är det som gör Palma Violets till en ny frisk fläkt i gitarrscenen – de är ytterst charmiga, simpla och verkar mest av allt bara älska att spela.

  • 90. Crocodiles – Crimes of Passion

    Text av Nike Rydberg

    Med givna fakta i hand var Crimes of Passion en av årets mest osannolika fullträffar. Det fjärde albumet från Crocodiles rymde begagnade saxofonslingor, hysteriska gospelkörer, stönanden att strömförsörja ett helt land med, snuskiga oneliners – konstanta skäl att rodna eller skruva på sig i obekvämlighet. Men noisepopgitarrerna som producerats av Sune Rose Wagner från The Raveonettes lät bättre än hos The Raveonettes själva, låtstrukturerna hade aldrig känts lika självskrivna och Brandon Welchez sjöng melodier att dö för med större övertygelse än någonsin. Genom att lyda alla sina infall och lidelser skapade bandet sitt mest kreativt sprudlande släpp hittills, där allt föll på plats.

  • 89. Mount Kimbie – Cold Spring Fault Less Youth

    Text av Martin Kørra

    I skuggan av en annan brittisk producentduo släppte Mount Kimbie sin uppföljare till Crooks & Lovers (en strålande debut som svalkade med kylig produktion mitt i den svenska högsommaren), Cold Spring Fault Less Youth. Deras andra studioalbum var stundtals lika blekt och dystert, stundtals varmt och hoppingivande. Ledsingeln Made to Stray var en briljant produktion om dansgolven snarare än för dem. Det tillbakahållna, subtila klimaxet fångade den ibland vimmelkantiga, dimmiga effekten ett svettigt dansgolv faktiskt kan ge. Men allra starkast lyste skivan på gästinhoppen från King Krule som med kolsvart penna skrev mörka, mörka rader för ett relativt varmt EDM-album. Resultatet? Ptja, årets 89:e bästa album.

  • 88. Nils Frahm – Spaces

    Text av Hateff Mousaviyan

    Man kan, om man vill, sitta på sin loftvåning i Berlin och komponera neoklassicistiska pianostycken. Sen, om man får lust, kan man tweaka ungefär vart tredje spår i datorn med små, knappt urskiljbara effekter. Nils Frahm gör just detta. Nya skivan Spaces går i rakt nedstigande led från Tchaikovsky. Hammers låter som om nämnde mästare hade lackat ur vid ett besök på nattklubben Berghain och gått hem till pianot för att ställa allt till rätta i sitt arma huvud igen. Frahm utgör tillsammans med fränder som Greg Haines och Peter Broderick en intressant fåra klassiskt skolade kompositörer som lyckas hålla les beaux artes relevanta i den digitala tidsåldern.

  • 87. Generationals – Heza

    Text av Magnus Olsson

    Aprilhimlen visar sig från sin bästa sida när vi glider genom Beverly Hills till tonerna av Spinoza. Den spretiga, lekfulla och skitiga singeln definierar sann lycka även i de mörkaste av stunder. Generationals har förenat 90-talet med 00-talet i samlingen Heza där gitarrer bitvis slirar över hela ljudbilden för  att ge andrum åt mer lekfulla stycken. Om det finns en plats på jorden där garagerock och tuggummipop förenas är det i huvudet på New Orleans-duon.

  • 86. The Underachievers – Indigoism

    Text av Hateff Mousaviyan

    Issa Gold och AK – slynglarna i The Underachievers – flowar som få andra har gjort i år. På sitt debutmixtape Indigoism blandar man tungtänjande skryt med inslag från orientalisk spiritualism. Det kan framstå som inget mer än tonårigt nonsens underblåst av marijuana, men det presenteras i en så pass underhållande skrud att det är omöjligt att värja sig. Genom en ovanligt bred referensmall sprakar The Underachievers nytt liv i den förlegade subgenren ”conscious rap”. Hellre än att gå all in på Illuminati-konspirationer behandlar de ämnen som filosofisk varseblivning, mytologi och medfödd ondska. Det råder inget tvivel om att det här är ett av de mest spännande framtidsnamnen på New Yorks hiphopscen.

  • 85. Grouper – The Man Who Died in His Boat

    Text av Jon Egerlid

    Liz Harris musik snuddar alltid på gränsen till oåtkomligt experimentell. Hennes lyrik blott viskas fram från kulisserna, och dess svårtydlighet förstärks av reverb och eko. Hennes gitarr tuggar enstaka, öppna ackord, om och om igen, till den punkt då repetition förädlas till fascination. Mest definierande för ovanstående är förmodligen Cloud in Places, tredjespåret på The Man Who Died in His Boat och något av det finaste Grouper skrivit sedan Dragging a Dead Deer Up a Hill.

    Låten är emellertid inte ensam, The Man Who Died in His Boat rymmer även Vital: ljudet av en älskandes längtande klagosång vid strandkanten, samt den extrema Vanishing Points ekande, plågat skriande pianotoner, likt en portal till en annan värld vars enda kännetecken är dimma. För The Man Who Died in His Boat finns en enda viktig förutsättning: den ska upplevas med slutna ögon.

  • 84. M.I.A. – Matangi

    Text av Nicki S. Dar

    Varenda gång M.I.A. släpper ett album tror jag att hon är på toppen av sin karriär och inte kan bli bättre. Sedan lyckas hon alltid toppa det förra albumet i alla fall. I Matangi bevisar hon att hon inte är det minsta rädd för att tänja på gränserna. Som den post-apokalyptiska teenage riot hon är sparkar hon sönder alla normer kring vad som ska och inte ska uttryckas inom musiken. Boom Skit är exempelvis 1:16 minuter lång men lyckas fascinerande nog uttrycka mer samhällskritik än det allra mesta annat under 2013. ”Looking through your instagram/Looking for a pentagram/All I see is poor people they should be on ghetto-gram” dånar i högtalarna. Sedan hackade hennes vän Julian Assange in på en dator och fick fram alla ord innehållandes ”tent” som någonsin nämnts i det engelska språket varav resultatet blev aTENTion. M.I.A. är back with power-power och har förmodligen aldrig varit så här bra.

  • 83. Maximilion Dunbar – House of Woo

    Text av Tobias Jakobsson

    Maximillion Dunbar, eller Andrew Field-Pickering som han egentligen heter, har var varit upptagen i år. Förutom House of Woo släppte han även det nästan lika fantastiska albumet Son som del av Beautiful Swimmers. När de flesta producenter nu för tiden letar efter sina ljud i mörkret har Dunbar valt en annan väg att gå. Över hiphop-trummorna har han sprinklat träblåsinstrument och på så sätt skapat ett album som inte låter som någonting annat i år.

  • 82. Alfred Hall – Wilderness

    Text av Magnus Olsson

    Norge och pop, hur gick den historien egentligen? Sedan A-ha har några singlar möjligtvis fångat vårt intresse, för det mesta har vi återgått till illusionen om lusekoftor och lax. Det kanske är dags att bräcka den där osexiga bilden en gång för alla. Drammen-sönerna i Alfred Hall skapar samba-inspirerad dream pop och albumet Wilderness är en tidsresa till Göteborgs glansdagar.

  • 81. Sexy Sushi – Vous n’allez pas repartir les mains vides?

    Text av Nicki S. Dar

    Sexy Sushi är i mina ögon Frankrikes allra finaste elektroduo. Sedan 2004 har de levererat album efter album med satiriska hyllningar till franska medieprofiler såsom politikern Rachida Dati och nyhetsuppläsaren Jean-Pierre Pernaut. Senast i raden av provocerande släpp kom i år Vous n’allez pas repartir les mains vides? som bland annat innehåller singeln J’aime Mon Pays [Jag älskar mitt land] där alla Frankrikes brister punktas upp i en lista. Armén, prostitutionen och dyrkan av Jesus. ”Jag älskar att de fattiga är isolerade/Jag älskar att funktionshindrade är uttråkade/Jag älskar att min bil är korrekt parkerad” skriker bandets ena halva Rebeka Warrior, och precis som med Alice Glass från Crystal Castles eller Toril Lindqvist från Alice in Videoland blir det emellanåt fascinerande hur Warrior hade kunnat sjunga i ett punkband lika självklart och övertygande som hon gör i Sexy Sushi. Detta gör att deras musik väldigt ofta hamnar under kategorin elektroclash eller elektropunk – en kategori som behöver bli hundra miljoner gånger mer uppskattad än vad den är.

  • 80. Deerhunter – Monomania

    Text av Nike Rydberg

    Inför släppet av sitt nya album framträdde Deerhunter i talkshowen Late Night With Jimmy Fallon i april. På scen stod sångaren Bradford Cox med en svart peruk av The Horrors-rang på huvudet och ett blodigt bandage runt sina till synes avhuggna fingrar, som en illustration av sitt bands förmåga att ständigt inta nya skepnader. Monomania lät till skillnad från Deerhunters senaste album varken drömsk, raffinerad eller komponerad – snarare som en uppvisning i garagerockens största klichéer och ett försök att dra dem så långt att de genast blir intressanta. När de senaste årens shoegazevåg gjort oljud okontroversiellt kom Monomanias monumentala titelspår, med Cox hårt distade röst upprepandes ”Mono-monomania” ut i evigheten, och fick oss att fråga oss ”får man ens göra så här?” Ja, det får man.

  • 79. Torres – Torres

    Text av Rikard Berg

    Det är inte många singer songwriters som lyckas presentera sig så omedelbart som Torres gör. Trots att de flesta låtar inte ackompanjeras av mer än en ensam fingerplockande gitarr, och trots att hennes sångstil oftast är låg som för att inte väcka en sovande lyssnare, finns det en kraft i hennes sånger som kokar över av svarta känslor. Lyriken är tung och full av bilder, på singeln Honey sjunger hon “honey, while you were ashing in your coffee / I was thinking about telling you what you’ve done to me”, och många av texterna står i liknande olyckliga relationer till en annan människa. Låtstrukturerna, trots att de uttrycks sparsamt, är kreativa, intensiva och fängslande, och när Torres avviker från sitt avskalade mönster, som i Pavement-doftande When Winter’s Over, gör hon det utan någonsin att tappa bort sig själv. Hennes självbetitlade debutalbum visar upp en mogen artist som skapar mycket med små medel, och det är ett utmärkt soundtrack till en lång vinter.

  • 78. Destruction Unit – Deep Trip

    Text av Nicki S. Dar

    Noiserockbandet Destruction Unit släppte Deep Trip på Sacred Bones Records, skivbolaget som kanske är skickligast på att handplocka de finaste noiseakterna, så som Vår, Mazes och nu även Destruction Unit, vilka hör hemma där likt fisken i vattnet. På Deep Trip är allting, precis som det låter på titeln, en djup tripp. Ett kaosartat lo-fi noise som hämtat direkt ur en inrökt undergroundklubb, tänk en modern day-Hacienda. Sången är emellanåt farligt lik Joy Divisions Ian Curtis fast med psykedeliska influenser. Om jag fick välja ett album ur den här listan att injicera direkt i blodet så finns det inga tvivel om att jag hade valt den här.

  • 77. Death Grips – Government Plates

    Text av Martin Kørra

    ”I got power, it’s so cheap.”

    Death Grips har aldrig brytt sig om vad någon annan tyckt. Det visade man i Zach Hills punkdrivna trummande på Exmilitary, på Flatlanders kaosartade beats på The Money Store och ytterligare en gång på No Love Deep Webs dokumenterande av Stefan Burnetts resa in i galenskapen. En trilogi som reflekterade trion i bandet lika väl som något annat. När turen kom till Government Plates, som man släppte utan förvarning, tycktes den där resan vara fullgjord. Man hade omfamnat galenskapen kärleksfullt och utan hämningar. I spåret med den fantastiska och lika skruvade titeln You might think he loves you for your money but I know what he really loves you for it’s your brand new leopard skin pillbox hat hade man till och med kvoterat in en allusion till Bob Dylan. Precis när man trodde att gruppen svalnat av och försvunnit långt ner i en svamptripp exploderar de och visar att de är mer relevanta än någonsin tidigare.

  • 76. Babyshambles – Sequel to the Prequel

    Text av Magnus Olsson

    Strulpellen Pete Doherty fångar återigen strålkastarnas ljus, men heroindränkta Sequel to the Prequel handlar inte bara om droger. Det är Libertines-drömmar och en reggaedoftande Dr. No som visas upp när Babyshambles återvänder. Rock’n’roll-livet i Camden handlar inte bara om stuprörsjeans. Istället är det pubvänliga allsångshymner att skråla med i och eftertänksamma textrader när ensamheten kryper in på.

  • 75. Earl Sweatshirt – Doris

    Text av Martin Kørra

    ”Searching for a big brother, Tyler was that / And plus he liked how I rap”. Och där kom den, 2013 års vackraste bromance. Där Kanye West rappade om världen och Danny Brown om tidigare erfarenheter, bjöd Earl Sweatshirt på små dagboksnoteringar kring sin sinnesstämning. De mörka, ofta minimalistiska beatsen låg som ljudmatta för de ångestfyllda bekännelserna som strömmade ur hans penna. På Chum, där han redogör för den ansträngda relationen med sin mamma och hur han tröttnat på livet och rappandet i allmänhet, når skrivandet sin kulmen.

    ”Been back a week and already feel like calling it quits.”

    Han kämpade vidare. Det är jag väldigt glad att han gjorde, för i Doris aggressivt tillbakalutade rap hittar vi Odd Futures kanske starkaste utgivning hittills.

  • 74. Joanna Gruesome – Weird Sister

    Text av Nike Rydberg

    Att lyssna på Joanna Gruesome är att dras in i en minutiös studie av bandmedlemmarnas skivsamlingar. Weird Sister uppmanade oss att skrika referenser till i princip hela 90-talets alternativa gitarrmusik – främst de högljudda, skeva banden på de amerikanska indiebolagen Slumberland och K Records, men även nutida motsvarigheter som Los Campesinos! och Times New Viking. Eller som Joanna Gruesome själva beskrev sig på sin facebooksida: ”C86 noise punk blah blah blah”. Sångerskan Alanna McArdle växlade mellan riot grrrl-skrik och skör tweefalsett, mellan mjukt och hårt, eller som i otroliga Secret Surprise mellan ”you want me so much you can’t breathe” och ”I dream of pulling out your teeth”. Joanna Gruesomes debutalbum lät som just ett debutalbum – ambitiöst, brinnande och fullt med referenser. Oumbärligt för alla som någonsin låtit ett gitarralbum förändra ens liv.

  • 73. David Bowie – The Next Day

    Text av Nicki S. Dar

    Att David Bowie kom tillbaka med ett fullfjädrat studioalbum efter 10 år var förmodligen årets största skräll. Det unika med Bowies karriär har alltid varit de olika karaktärer han anammat. Vi har haft Ziggy Stardust, Aladdin Sane och Thin White Duke. Men olyckligtvis valde Bowie att inte turnera i samband med The Next Day, ett album som till stor del står för livet efter the glory days vilket det kanske räcker med att slänga ett öga på omslaget för att förstå: det klassiska ”Heroes”-omslaget från 1977 är täckt av en fyrkantig ruta. Men som i vilket annat album Bowie tidigare gjort är detta ingen besvikelse just för att den innehåller det sound som han är ensam om att erhålla. Det experimentella och lekfulla blandas med den dramatiska rösten och ärligt talat – det är tråkigt att det inte blev en turné men kan vi bara ta in det faktum att David Bowie faktiskt återigen är aktuell?

  • 72. Dent May – Warm Blanket

    Text av Klas Mattsson

    Dent May har aldrig haft något viktigt att säga. Oavsett om det handlar om att träffa blondiner i trädgården, att tvingas jobba för att betala hyran, att inte vilja bli som sina föräldrar eller, som i 80 procent av fallen, om kärlek, har Mays ord aldrig känts speciellt djupgående. Men det är just därför hans musik fungerar – eskapister kan söka skydd i hans vadderade värld där de enda problemen verkar vara lättsamma kärleksbekymmer. Men även om texterna är sig lika sedan 2009 års debut har May kommit en lång bit från ukulelen. Hans popmelodier har aldrig känts lika klockrena, hans musik har aldrig haft samma djup och hans röst har aldrig varit så intim. När falsetten spricker i Yazoo får man känslan av att han verkligen menar det han sjunger – en slags påminnelse om att de mest vardagliga sakerna är betydelsefulla. I alla fall för ”the softest boy in Mississippi”.

  • 71. Touché Amoré - Is Survived By

    Text av David Winsnes

    Räknar man bort återutgivningar och boxar kan man något överraskande konstatera att ett posthardcoreband från Los Angeles gjorde en av årets mest hyllade skivor i engelskspråkig press: 87/100 på Metacritic, sexa totalt. Is Survived By är Touché Amorés tredje fullängdare och deras överlägset mest ambitiösa verk till dags dato. De vackra arrangemangen innehåller otaliga oväntade skiftningar och nästan alltid så välskrivna att de kompletterar Jeremy Bolms nötta röst perfekt. Ovanpå det är texterna psykologiska små noveller där sångaren i olika sammanhang uttrycker sin rädsla för att glömmas bort, att lämna världen utan avtryck. ”But I can’t say I haven’t aged / I’ve outgrown what I used to be / I won’t fake what is expected to succeed with album three”, sjunger Bolm tidigt. Ofta är Is Survived By lite meta, när den reflekterar över sig själv.

    Slutet kretsar kring några lysande ord. Raden ”So write a song that everyone can sing along to / So when you’re gone you can live on, they won’t forget you” baseras på kärlek och rädsla, på våra mest grundläggande känslor. Till slut når Bolm en insikt, på en av 2000-talets mest belönande hardcoreskivor. Det lär vara en lätturnerad platta; det räcker förmodligen att Touché Amoré sköter det instrumentala och ställer ut ett mickstativ i mitten av en glödande åskådarskara. Is Survived By innehåller tolv låtar och alla är värda att skrika sönder sina halsar till. Touché Amoré konfronterade en rädsla och vann. Det här glöms inte bort. Aldrig.

  • 70. Arctic Monkeys – AM

    Text av Rikard Berg

    Allt som Arctic Monkeys har gjort sedan sitt bildande för i runda svängar tio år sedan har varit en rak linje mot det de är i dag. AM är ett av de mest väntade albumen som de kunde göra, men med det sagt är det även väldigt bra. På sin väg mot att bli ett av Europas allra största rockband har de inte kompromissat med trender utan gjort sin egen grej tills de är nöjda. På så sätt är AM ut i fingerspetsarna en övertygande succé. Att Arctic Monkeys gör bluestung indierock är numera en självklarhet. Det smakar damm, rök och ren sprit och är fullpackat med svettiga riff och falsetton. Albumet är en olycklig kärlekshistoria från början till slut, öppnandes stenhårt med Do I Wanna Know? och R U Mine? och klimaxerar med den lysande balladen I Wanna Be Yours, en tonsättning av punkpoeten John Cooper Clarkes dikt med samma namn. Nu återstår det att se ifall de fortsätter med att försöka perfektionera sin lena Rolling Stones-ljudbild, eller om de tar nya vägar i framtiden.

  • 69. Atoms for Peace – AMOK

    Text av Hugo Gerlach

    Supergrupper faller ofta på att de egentligen är ett gäng redan framgångsrika musiker som bestämt sig för att göra musik, utan att egentligen komma överens. Det kan bli opersonligt på grund av bristande kemi, eller alldeles för spretigt när alla kreativa hjärnor känner att de måste komma till tals. Så är inte fallet med Atoms for Peace. På singeln Judge, Jury and Executioner hörs Thom Yorkes signumfalsett över basgångar från Red Hot Chili Peppers Flea, det hela inpackat i Radiohead-producenten Nigel Godrichs futuriska beats. Paralleller går att dras till Yorkes soloalbum, eller Radioheads senare material. Det känns inte krystat eller påtvingat, snarare mycket naturligt och ledigt. Musiken bryter ingen ny, revolutionär mark men som sidoprojekt överstiger detta samtliga förväntningar och gör väntan på nästa album från Radiohead lite, lite lättare.

  • 68. Yo La Tengo – Fade

    Text av Nike Rydberg

    Under sina fyra decennier på jorden hade Yo La Tengo konstant gett ut solida och nytänkande indierockalbum för att en dag tilldelas epitetet ”the quintessential music critics’ band” – vilket genast sätter mig i en lustig position. Bandets trettonde album Fade präglades starkt av känslan av att ha kommit hem, slagit sig ner, inte för att leva lycklig i alla sina dagar men för att på ett behagligt avstånd betrakta de svunna dagar man verkligen levt. ”We try not to lose our hearts, not to lose our minds / Sometimes the good days fade”, sjöng det gifta paret Georgia Hubley och Ira Kaplan i öppnande Ohm för att senare ebba ut i ett repetitivt ”‘Cause it’s been fun”. Men Yo La Tengo verkade fortfarande ha kul, vara mottagliga för inspiration och vävde in sextiotalsgitarrer, stråkar och långsamt eskalerande krautrockelement i sin numera tidlösa musik. Hoppet och de stora drömmarna i vackra, avslutande Before We Run antydde att deras historia fortsätter ännu lite till.

  • 67. YAST – YAST

    Text av Klas Mattsson

    Gitarrmusiken tycks bli dödsförklarad lika ofta som jorden snurrar ett varv runt solen. Men i ett allt mer elektronisk ljudlandskap gör YAST gitarrmusik som känns både retro, modern och relevant. De skapar ljudbilder som bjuder in till dagdrömmeri samtidigt som de levererar stadiga popmelodier. Men i grund och botten är det känslorna som är den viktigaste ingrediensen – oavsett om det är ångest (titelspåret), olycklig kärlek (Stupid), eller naivism (I Wanna be Young) så lämnar YAST ett bestående intryck. Albumet känns förvånansvärt sammanhållet, trots olika låtskrivare. De kompletterar snarare varandra, och gör YAST till ett alldeles utmärkt debutalbum.

  • 66. Wolf Alice – Blush EP

    Text av Nike Rydberg

    Singlarna Fluffy och Bros gjorde det svårt att riktigt veta var man hade sitt Wolf Alice. Efter att ha startat som avskalad folkduo kunde de som fulltaligt band bygga ut sitt sound i så vitt skilda riktningar som Pixies-rock, powerpop och The xx-minimalism. EP:n Blush definierade bandet, placerade dem betydligt närmre det tidiga 90-talets grunge men utgjorde också en fullt sammanhängande summa av alla deras tidigare beståndsdelar. I det hårda gitarrbelagda sammanhanget hade sångerskan Ellie Rowsell en unikt pop-polerad röst som bar fram hämningslöst intima, dagbokslika texter och åt alla håll skenande känslor. Kontrasterna låg både i den stora känslodynamiken och i musiken själv – se det schizofrena tumultet She. Sedan Blush talar man inte längre om Wolf Alice mellan referensramar, utan som ett av dagens modigaste, mest mångfacetterade popband.

  • 65. Rhye – Woman

    Text av Jon Egerlid

    Det märks egentligen inte att Mike Milosh är debutant. Det finns knappt någon information att hitta om Rhyes ena halva (men framför allt stämma) som daterar längre tillbaka än till slutet av 2012. Kanske är det därför Woman, Milosh debut som Rhye ihop med dansken Robin Braun, så oerhört tydligt skriker – eller snarare viskar – ett enda ord: samtid. Woman är så slickt, så fräscht producerat och så perfekt melodiskt arrangerat att en smälter. Fast framför allt är det Milosh röst som gör att Woman platsar som ett av årets bästa album, och som låter honom komma undan med att besjunga lycklig kärlek, snarare än dess motsatta adjektiv. Milosh hemlighåller inte direkt det faktum att han älskar sin fru; på Open – definitionen av intimitet – sjunger Milosh om alla de kroppsdelar, rörelser och egenskaper som han bokstavligen dyrkar hos henne. Det skulle kunna vara obekvämt piedestalsättande, om det inte vore för att det är så fantastiskt vackert. En liten del av mig kan dock inte låta bli att undra vad för sorts musik Rhye skulle kunna skriva om Milosh till synes vattentäta kärlekshistoria skulle ta slut.

  • 64. Koreless – Yugen

    Text av David Winsnes

    Förra året hamnade Jacques Greenes stämningsfulla EP Concealer på vår albumtopplista och vid sin sida på ett av spåren hade han Koreless. Det är så Lewis Roberts navigerat de senaste åren – dykt upp och förevigat ett par minuter, antingen genom egna eller andras singlar, men inte skapat någon större musikalisk kropp. Förrän i år. Yugen var summan av en isolering av Roberts egna kreativitet. Den sattes i karantän en längre tid, Roberts turnerade enbart innan han slutligen format en vision så stark att han var redo att förvandla den till musik. Yugen är bland annat inspirerad av science fiction och i den beatlösa rymd som Koreless målar upp kan man föreställa sig både rymdpromenader, hypersömn och rendezvous. Om följeslagaren Greenes EP ofta lät som vibrerande kvällar under bar himmel här på jorden blev Koreless balanserande mellan electro och ambient en segelflygning mot månen. Jordliga spänningsmoment bleknar.

  • 63. Blood Orange – Cupid Deluxe

    Text av Magnus Olsson

    Omslaget pryds av vad som ser ut som en Donna Summer-imitatör – men bakom musiken är det inga tvivel om att det är Devonté Hynes, eller Blood Orange som han numera kallar sig. Det är samma anda som bakom Solange-samarbetet Losing You.  Cupid Deluxe är ett sensuellt album som berör alla sinnen och speglar 80-talets alla färger. Vi vadar i spoken word-lines, en Kindness-duett och påminns om Minneapolis –allt till ett funkigt beat. Kanske är det bara en tidsfråga innan vi inser att Blood Orange är vår tids Prince.

  • 62. DJ Rashad – Double Cup

    Text av Tobias Jakobsson

    2013 har Hyperdub kunnat njuta av sitt, kanske, allra bästa år hittills. Särskilt produktivt har det varit på LP-fronten där fantastiska album som Jessy Lanzas Pull My Hair Back och Laurel Halos Chance of Rain nått stora framgångar. Efter utgivningen av Burials Rival Dealer EP var Hyperdubs smartaste beslut i år att importera DJ Rashads Chicago-footwork och ge den en större plattform att stå på. Det här är bara början. 2014 kommer tillhöra Teklife.

  • 61. KMFH – The Boat Party

    Text av Klas Mattsson

    Detroit har varit mycket omskrivet de senaste åren – men inte alls för musiken. Istället har vi fått höra om hur bilfabrikerna har stängs ner, att våldsbrotten ökar, att 70 000 byggnader är övergivna och att staden gick i konkurs tidigare i år. Men mitt i allt förfall finns den klassiska elektroniska musikscenen kvar. KMFH är ett bevis på att den inte bara är alive, den är kicking också. Kyle Hall, som han egentligen heter, är född 1991 och har redan hunnit släppa musik på bland annat Hyperdub och R&S Records. Han gör eftertänksam musik, som ofta blir både vacker, intressant och rolig på samma gång. The Boat Party är fylld till bredden med intressanta idéer – det trasiga synthljudet i Spoof, den hypnotiserande basgången i Finna Pop eller den bedårande Measure 2 Measure. Kyle Hall är med sin livfyllda musik en kontrast till hans förfallna hemstad.

  • 60. 65daysofstatic – Wild Light

    Text av David Winsnes

    De fyra britterna i postrockbandet 65daysofstatic har sedan starten, The Fall of Math från 2004, gjort musik som mest påmint om omöjlig arkitektur, om ologiska konstruktioner. Som myten om att en humla flyger trots att den inte kan flyga. 65daysofstatic har nu släppt sex studioalbum som alla känts svåra att föreställa sig mer än som en mekanisk helhet som kodats fram. Wild Light bar med sig det elektroniska element som på allvar introducerades på föregångaren och kopplade samman det med årets snyggaste gitarrsound, en överväldigande bas och en galen cyborg bakom trumsetet. Aldrig har deras progressivitet varit mer linjär och, om man kan med sig att använda ett sånt ord i det här sammanhanget, simpel . Soundmässigt blev det mer uppenbart att 65daysofstatics vävnad inte var utomjordisk. Wild Light var en förort, kall, alienerad och industriell, och det skrämde mer än ett rymdskepp. ”There is a lot of danger out there, ok?” säger en röst i inledningsspåret och om något inte är svårt att föreställa sig är det väl det. Bandets elektriska debutalster växte en gång i tiden fram ur post-9/11-förvirringen och sedermera USAs intrång i Irak. ”The world is as big a mess as it ever was”, sa 65daysofstatic den här gången och gick in i studion för att explodera.

  • 59. Forest Swords – Engravings

    Text av Jon Egerlid

    Att kalla Engravings för upplyftande vore att ta i. Matthew Barnes debutalbum som Forest Swords skulle med lite fantasi kunna vara soundtracket till valfri art house-skräckfilm. Med sitt industriella skallrande, vibrerande drone, ljud modifierade till oigenkännlighet, massiva reverb och huvudnickande, hiphop-influerade beats målar Engravings upp ett landskap präglat av ödslighet. Barnes arbetar preciöst och extremt detaljerat med de ljud han skapar. De har inte bara ett eller två lager av effekter, de har oräkneligt många. Att gå ensam på en skogsväg mitt i natten med Engravings i lurarna är en nervkittlande, skrämmande men rekommenderad upplevelse.

  • 58. The Flaming Lips – The Terror

    Text av Klas Mattsson

    The Flaming Lips är definitionen av ett band som har kul. De har släppt låtar som både är 6 och 24 timmar långa, de gjorde en skiva där de samarbetade med 13 väletablerade artister för att sedan samla in deras blod för en speciell vinylutgåva, de slår världsrekord i antalet spelningar på 24 timmar och Wayne Coyne springer runt och delar ut godis på festivaler. Listan kan göras oändlig. Därför kom The Terror som en chock – bandet som alltid har kul visade helt plötsligt en sida de aldrig visat förut. Deras ljudbilder hade aldrig varit så mörka och deras texter hade aldrig varit så fulla av förtvivlan. The Terror är produkten av återfall till heroinmissbruk, en skilsmässa och depression. The Flaming Lips är i princip två band för tillfället – de spexiga, galna och hejdlösa skojarna och de dödsseriösa, experimentella musikerna som skapar förtrollande musik. Frågan är bara vilket du föredrar.

  • 57. Mikal Cronin – MCII

    Text av Martin Kørra

    Mikal Cronin är medlem i banden Okie Dokie, Epsilons, Party Fowl, Moonhearts och bidrar med bakgrundssång i Ty Segalls liveband. I en intervju med Consequence of Sound förklarade han hur musiken tagit över hans liv och fritiden försvunnit någonstans längs vägen. Han har vid varje givet tillfälle massor av idéer som kräver utlopp och är med all säkerhet en asset i alla projekt som nämnts i den här texten. Men det är på egna ben han står allra starkast. Det som hållits tillbaka så länge kulminerade, och tilläts blomma ut, i MCII – ett Blue Ribbon-indränkt garagerockalbum som på egen hand tonsatte hela sommaren.

  • 56. Bonobo - The North Borders

    Text av Hateff Mousaviyan

    Bonobos The North Borders är ett elektroniskt duggregn; det är mjuka bussfärdsbeats; det är ett försök att strypa fram en nyans av blått i den gråa vardagen. Alla tretton spår har något gemensamt med övriga, utan att albumet för den delen ska framstå som ovarierat. Bonobo har lyckats göra ett konceptalbum i en av ordets roligare bemärkelser. Som bäst tycker vi det blir det när han strösslar över sina beats med jungle (som i Cirrus) eller r&b (som i Erykah Badu-featuren Heaven For The Sinner). Moloken vän av triphop gör bäst i att plugga in lurarna med detta album på strax under medelhög volym.

  • 55. Lady Lamb the Beekeeper – Ripely Pine

    Text av Olivia Nordell

    Det här albumet leker med tempo, arrangemang, med låtlängd och uppbyggnader. Hennes röst tas ibland till den nivån att det känns som att den ska brista fastän den aldrig gör det, så bräcklig och så kraftfull på samma gång. Det är folk och indierock men inte alls på det klassiska sätt vi fått serverat till oss innan, för på Ripely Pine börjar varenda låt som någonting och slutar som någonting annat. Det finns en röd tråd genom albumet men alla innehåller ändå något nytt, överraskande, oavsett om det handlar om riktningen en låt tas till eller hur Regarding Ascending the Stairs plötsligt mitt i albumet bryter den tidigare låtstrukturen. Lady Lamb the Beekeepers debutalbum är ett debutalbum av rang – det är djupt personligt och rörande, överraskande och nytt. Ripely Pine är bara början.

  • 54. Hebronix – Unreal

    Text av David Winsnes

    ”I am not in my mind” är en fras som kommer tidigt på Daniel Blumbergs solodebut Unreal. Musikern sade upp sig från shoegazebandet Yuck efter deras första studioalbum för att skapa egen musik under namnet Hebronix. Jämför man Blumbergs egna verk med hans förra bands uppföljarskiva Glow & Behold inser man hur hur olika syn på Yucks utveckling de måste ha haft. Unreal låter som den talar ut ett perspektiv hos en människa som vinglar, som inte riktigt är närvarande, som inte är in his mind. Känslan är bakfull. Blumberg mumlar nästan fram orden, en röst omgiven av en hög mur av gnisslande gitarrer. Blumberg slutade i bandet han spelat med sedan han var tonåring eftersom han inte stod ut med tanken på att spela sina låtar rakt upp och ned inför nya människor varje kväll; leverans och reproduktion av en grundtanke tills den slitits sönder. ”I’ve got some things to do / Some private things to do” sjunger han. När man lyssnar på den personliga resan som är Unreal är man glad att han inte hade någon bredvid sig som sa stopp.

  • 53. Lightning Dust – Fantasy

    Text av Johan Alm

    Den kanadensiska duon Lightning Dust består av Amber Webber och Joshua Wells, båda till vardags aktiva i indierockgruppen Black Mountain, och deras tredje studioskiva Fantasy hör utan tvekan till årets roligaste överraskningar. Den indiefolk-iga ljudbild som fanns på duons självbetitlade debut och uppföljaren Infinite Light från 2009 har på Fantasy bytts ut mot åttiotalsdoftande synthpop och italodisco med Chromatics som närmaste referens.

    Fantasy har haft oturen att hamna lite i skymundan då den framförallt nått ut till Black Mountain-fans istället för de Italians Do It Better-dyrkande synthpoppare den hör hemma hos. Den består av idel utmärkt synthpop och singlarna Diamond och Loaded Gun, där den senare påminner om både The Knife och Austra, är bland det bästa som släppts i genren de senaste åren, och under ett mer etablerat namn hade hyllningarna säkert strömmat in.

  • 52. Danny Brown – Old

    Text av redaktionen

    Danny Brown refererar i The Return till OutKasts Return of the ’G’ från den numera extremt klassiska Aquemini. Kanske för att visa att världens mest konservativa genre, hip hop, fått en ny outsider. Någon som vågar ta det några steg längre. Någon som hellre ses som ett freak än att låta sig tvingas kompromissa vad gäller sin vision. OutKast banade vägen för Danny Brown och även om han kanske aldrig kommer nå deras höjder så kommer han njuta när han klättrar högre på trappan upp emot raphimlen. När han väl passerat den riktiga pärleporten kommer han tillsammans med Sinatra kunna sjunga att han minsann gjorde det på sitt sätt. Ingen annans.

  • 51. Pharmakon – Abandon

    Text av Martin Kørra

    Dödsångest. Så inleds Abandon. Ett skrik som genomborrar allt.

    Etiketten Sacred Bones brukar ofta imponera med sina mindre, ofta mörka, noisedrivna akter. Pharmakon är inget undantag. Kanske är 22-åriga Margeret Chardiet det närmsta ett förkroppsligande av den filosofin de någonsin kommer att komma. Från det där första ekande skriket på Milkweed till den sista effekten på Crawling On Bruised Knees (som på många sätt låter som den sista spiken i en kista) har Margeret gjort ett hyllningsalbum till döden. Och hur otroligt vacker den kan vara.

  • 50. A$AP Rocky – LONG.LIVE.A$AP

    Text av Nicki S. Dar

    A$AP Rocky från Harlem. A$AP Rocky som år 2011 släppte musikvideon till Purple Swag – som badade i lila ljus och romantiserade den ökända drogen purple drank. A$AP Rocky som förra året sa till Nöjesguiden att diamanter är för de som inte har någon känsla för mode och valde att hålla sig till Raf Simons och Rick Owens (som han refererar till i Fashion Killa). I samband med Long. Live. A$AP lämnade han inte enbart ett avtryck i hiphop-historien utan blev näst intill ikonförklarad. Med sig fick han en hel värld av tonåringar att byta ut blinget mot Comme des Fuckdown-mössan. På albumet finns samarbeten med Drake, Kendrick Lamar och Skrillex för att bara nämna några. Att detta år har varit A$APs år kan det inte varit någon som undgått. Frågan är bara när uppföljaren kommer och hur hypen någonsin ska lyckas toppa detta.

  • 49. No Age – An Object

    Text av Klas Mattsson

    ”Does anybody care?” skriker Dean Spunt uppgivet på det inledande spåret No Ground nästan som om världen gått förlorad och det inte finns något han kan göra åt saken. I grund och botten är An Object sånger om desperation och uppgivenhet – på No Ages tidigare album fanns också en uppgivenhet, fast den bemöttes med en allmän ”fuck it”-punkattityd. På An Object tycks problemen ha hunnit ifatt duon, men de är fortfarande inte helt säkra på hur de ska handskas med dem. An Object är musik utan ljus i sikte och No Ages mest ambitiösa album hittills.

  • 48. Run The Jewels – Run the Jewels

    Text av Tobias Jakobsson

    Förra året producerade El-P hela Killer Mikes album R.A.P. Music, vilket resulterade i ett av det årets absolut bästa hip hop-album. I år har de återigen skapat ett av årets absolut bästa hip hop-album tillsammans. Uppenbarligen går det tamejfan inte att stoppa dessa fuck boys. El-P trappar upp sina rapskillz något för att orka hänga med Killer Mike vilket betyder att ingen lämnar i från sig en vers som är mindre än apbra. Och dessa beats… Jag tycker inte mitt vokabulär känns tillräckligt för att beskriva dem, så jag låter Mike avsluta detta. ”Producer gave me a beat / Said it’s the beat of the year / I said El-P didn’t do it / So get the fuck outta here” .

  • 47. Postiljonen – Skyer

    Text av Hugo Gerlach

    80-talet är ett återkommande tema på Postiljonens debutskiva Skyer. Whitney Houston-covern All That We Had Is Lost är ett strålande exempel på just detta, samtidigt som det är imponerande hur en lånad melodi ändå känns så egen. Den svensk-norska trion vet precis hur mycket skimmer beatsen ska kryddas med för att ge det hela en sensuell touch, men ändå behålla melodiernas raka budskap. Ibland blir skivan lite för enkel och enspårig, men för att vara en debutskiva är detta fruktansvärt imponerande. Mellan drömska ballader såsom Help och mer explosiva, synthiga poplåtar som We Raise Our Hearts har Skyer tillräckligt med bredd för ta plats på ett svettigt dansgolv, eller en lågmäld efterfest. Valet är fritt, Mia Bøes förföriskt dova röst står i centrum skivan igenom – förutom på avslutande Atlantis, ett spår som ståtar med årets i särklass vackraste saxofonsolo.

  • 46. Altar of Plagues – Teethed Glory and Injury

    Text av David Winsnes

    2013 var ett förvirrande år för metal som community men samtidigt ett alldeles utmärkt år för metal som övergripande genre. Några höjdpunkter, bland många: Gorguts fantastiska studiocomeback, välmående legendarerna Carcass och Darkthrone, de omvälvande hardcorehybriderna från Nails och KEN Mode, Vattnet Viskars debut, hur svenska In Solitude sprang ifrån hårdrocken och, inte minst, Deafheavens ofattbara genombrott. Just därför är det underligt att Altar of Plagues senaste – och faktiskt sista – album inte lyckades surfa på vågen och nå fram till fler. Den irländska trion följde upp den ordentligt atmosfäriska Mammal med Teethed Glory and Injury – ett verk där deras black metal blev som tydligast på singeln God Alone men i övrigt förpassades bak av en dovhet som genomsyrade hela produktionen. Teethed Glory and Injury var förmodligen årets mest futuristiska extremrelease. Ett konstant, dissonerat flöde som kulminerade halvvägs in i A Remedy and a Fever. Altar of Plagues tredje album hade en ljudbild som verkade kraftigt inspirerad av hjärnan James Kellys elektroniska soloprojekt WIFE men på spår fem kunde han inte låtit mer avkopplad från den världen. Det lät som en vision som inte kunde tas längre. Strax därefter splittrades Altar of Plagues.

  • 45. Majid Jordan – Afterhours

    Text av Hateff Mousaviyan

    Bara veckor efter att de hade hjälpt skivbolagsbossen Drake med stommen till Hold On, We’re Going Home släppte Torontoduon Majid Jordan sin egna, eleganta debut-EP. De 8 låtarna på Afterhours var r&b av finaste snitt. Falsetterna och de stilrena produktionerna var självklart trevliga, men EP-skivans stora behållning var Take Control – ett förstaspår så omedelbart bra att jag lyssnade om det flera gånger innan jag fortsatte med resten. ”You try / to change / the way I feel / I can’t feel / a thing”, alltmedan det svala synthbeatet tassar vidare mot outrot. Missa inte.

  • 44. Haim – Days are Gone

    Text av Hugo Gerlach

    Tre systrar från Kalifornien som gör R&B är inget nytt. Lägg till en dos mjukare rock som tagen från 70-talet och du börjar närma dig något spännande. Tillsätt ett uns av den för de tio senaste åren typiska indiepop för att verkligen röra till det. Låt ena halvan av Simian Mobile Disco och tillika stjärnproducenten James Ford (Arctic Monkeys, Klaxons, Florence and the Machine) stoppa i fingret, provsmaka och säga sitt och du får Haims debutskiva Days Are Gone. Oberoende av vilken musikstil det är som tacklas lyckas Haim alltid sätta sin egen prägel på musiken. Från gitarrslingorna i The Wire, via körningen i Don’t Save Me till de elektroniska flörtarna i slutet av Falling är det genomgående välpolerat. Man har lyckats skapa en skiva som har mer bredd än vad många artister visar upp under 20 år. Visst, vill man vara tråkig går det att säga att Haim egentligen inte gör något annat än renodlad pop. En snuskigt pricksäker, välproducerad och varierande pop.

  • 43. Veronica Maggio – Handen i fickan fast jag bryr mig

    Text av Rikard Berg

    Att Veronica Maggio lanserade sitt nya album via Spotify, en låt i taget under några dagars tid, säger en hel del. När varje släpp kom verkade det vara en stark singel, men de starka singlarna bara fortsatte rulla in tills hela albumet låg uppe. Handen i fickan fast jag bryr mig är helt enkelt all killer, no filler. Det är även neonladdad storstadspop, tidernas bästa schlageralbum, mer organiskt producerat än 2011 års Satan i gatan, en bra platta att festa till, en bra platta att gråta till och det som cementerar Maggios självklara plats som en av Sveriges bästa popartister. Från inledande hiten Sergels torg, via den redan klassiska Håkan Hellström-duetten Hela huset, den euforiska kärleksförklaringen Hädanefter, den minimalistiska och väldigt samtida Bas gillar hörn, till avslutande bonusspåret Mörkt.

  • 42. Beach Fossils – Clash the Truth

    Text av Klas Mattsson

    Beach Fossils har ständigt varit associerade med lättsam, sommarvänlig pop. Inför deras senaste album hoppade deras gitarrist av för att satsa på DIIV, vilket tycks ha ändrat spelreglerna rejält. Redan några sekunder in på det inledande titelspåret står det klart att Clash the Truth visar på ett annat Beach Fossils än de tidigare utgivningarna. Ljudmixen är mörkare, den skimrande sommarkänslan är borta och de lättsamma popmelodierna har bytts ut mot ångest. Clash the Truth är Beach Fossils mest kompletta skiva hittills och visar på en bredd som många tvivlade på att de hade.

  • 41. The World is a Beautiful Place & I'm No Longer Afraid to Die – Whenever, If Ever

    Text av David Winsnes

    2013 blev året när inflytelserik musikmedia började skriva om emo igen. Det menades att scenen växt till liv igen och växte i takt med en ny våg. Men den var aldrig borta: sanningen är att journalister som tidigare tittat bort helt enkelt började bry sig. The World is… hade innan sitt debutalbum Whenever, If Ever släppt musik under tre års tid och byggt upp en stor följarskara. Däremot hade antagligen få förväntat sig att de åtta vännerna skulle komma att släppa ett av de starkaste albumen någonsin i genren. Poetiskt sentimentala Whenever, If Ever är mångbottnad likt livet den försöker förstå och acceptera: den handlar om samhörighet och den handlar om att bryta alla kontakter, om att hitta någonting att kalla hem och att rymma till en annan stad, om att vara rädd för att dö och att vara lycklig över att leva. Den hade inte ens behövt uttrycka det i ord. Sista styckets första mening på albumet lyder: ”And when our voices fail us we will find new ways to sing”. Arrangemangen på Whenever, If Ever är så rasande fulla av lycka och rädsla – desperation på två helt olika vis – att skivan hade kunnat vara instrumental.

  • 40. Pusha T – My Name Is My Name

    Text av Martin Kørra

    ”My name is my name”. Citatet kommer från Marlo, en karaktär ur HBO-serien The Wire. Hans knarkrike håller på att rämna runt honom, men det är ingenting mot att hans street-cred dras i smutsen. När Pusha T ger ut sitt debutalbum, inte bara som solo-artist utan också som GOOD Music-signee, är han mycket väl medveten om namnet han måste leva upp till.

    Med sylvass penna, oöverträffat självförtroende och kanske årets bästa beat i Numbers On the Boards har han skapat ett album som inte bara bär upp namnet Clipse, namnet GOOD Music, namnet Pusha T, utan lyfter dem till nya, oanade höjder.

  • 39. The Field – Cupid's Head

    Text av Jon Egerlid

    Många saker är förgängliga, få är konstanta. The Field är en av de senare. Sedan 2007 har han med två års mellanrum levererat och exporterat Sveriges (typ, odiskutabelt) bästa minimala techno. Lika konstant som The Field är, lika oföränderlig är hans musik. Cupid’s Head är inget undantag. Har du från början haft svårt för Axel Willners loopade synthar, fyrtaktskickar och pulserande bas, kommer Cupid’s Head inte att övertyga dig om att det är ett av årets bästa album. Har du dock sedan tidigare förstått varför Axel Willner fortfarande efter sex år är löjligt underskattad, är Cupid’s Head bara ytterligare bevis.

  • 38. Holograms – Forever

    Text av Olivia Nordell

    Holograms visade med sin första skiva att de var ett löjligt starkt post-punkband med rötter i DIY-punk, garage, isolering och uttråkning. De har behållit dessa kvaliteter i Forever, men det går inte att blunda för att de växt, att soundet blivit mognare. Gitarrerna osar mer av vad Broder Daniel gjorde med den alternativa rocken på 90-talet, melodierna är större, mer medryckande, Joy Division-influenserna tydligare och träffsäkrare. Forever är på de flesta sätt ett stort album, ett album som visar på potential större än vad de tidigare visat. Holograms har blivit lite renare, vuxnare. Något som inom punken generellt förkastas men i det här fallet smälter in precis, något som tyder på utveckling utan att nödvändigtvis drastiskt förändras till varken det bättre eller sämre. Bara blivit lite snyggare.

  • 37. Fuck Buttons – Slow Focus

    Text av Jon Egerlid

    Du står ensam i mitten av en silo, tömd så när som på ett par brutala högtalare, med en animation av en ensam jättemyra, stor som en bil, som vandrar runt, runt silons cirkelformade väggar. Ur högtalarna strömmar den första minuten av Year of the Dog. Plötsligt har jättemyran på väggen förökat sig till två. Du följer de båda vaksamt med blicken. I takt med att Year of the Dog närmar sig sin fjärde och näst sista minut blir myrorna fler och fler, för att i sista minuten omedelbart försvinna spårlöst. Du står kvar, konfunderad av uteblivet klimax. Sedan drar The Red Wing igång, och myrorna är tillbaka på väggen. Den här gången kryper de i snabbare tempo. Förökar sig tills det inte finns plats för fler. När låten efter sex minuter når sin höjdpunkt är ditt huvud så överfullt med sinnesintryck att du börjar tappa kontakten med vad som händer. Men Fuck Buttons maler obarmhärtigt vidare. Lager på lager blir till sömmar som tillsammans väver en massiv matta av ljud. Mattan sänks ned över ditt huvud. Omsluter din kropp, stryper dina luftvägar. Du får svårt att andas, klaustrofobin tilltar och Sentinents stegrande intensitet vägrar upphöra. Det känns som om ditt huvud ska sprängas. När de sista synttonerna ebbar ut i Hidden Xs vaknar du kallsvettig i din säng. Och vill ha mer.

  • 36. Darkside – Psychic

    Text av Hugo Gerlach

    Där Daft Punk gör dansmusik för sena sommarnätter gör Nicolas Jaar och Dave Harrington musik för, ptja, jag vet inte riktigt. Tidigare under året remixade duon som kallar sig Darkside fransosernas återkomst mycket framgångsrikt. Det hela var iklätt en mörkare kostym, men ofta med glimten i ögat. Att Lose Yourself to Dance i slutändan bara blev två sekunder lång får väl ses som det starkaste exemplet på detta. Där Random Access Memories följde en tidigare mall så låter Psychic inte som något jag hört tidigare – undantaget Jaars egna alster – men det går att höra influenserna från alla håll och kanter. Lekfullheten från remixskivan finns absolut kvar, men att detta är ett tyngre album råder det inga tvivel om. Det är en genomgående futuristisk och mörk upplevelse. Inledande Golden Arrow med sin mullrande bas sätter tonen direkt, följs av nedtändningen i Sitra och omstarten i Heart som doftar progressiv rock från 70-talet. Ett väl upplagd skiva, som når sin absoluta topp i The Only Shrine I’ve Seen. En låt som rutar in skivan rätt väl: smått obehagliga röster, medryckande dunk och en gitarrslinga från ingenstans. Psychic må vara för svår för en del, men de missar också ett av årets mest omskakande släpp.

  • 35. Chvrches – The Bones of What You Believe

    Text av Hugo Gerlach

    De som tidigare under året förringade Chvrches som ytterliggare ett band som gör elektronisk synthpop i mängden har successivt fått äta upp sina ord. I takt med att dagarna till debutalbumet blev färre, växte också singlarna. När albumet till slut var här var en första dom att det resterande materialet tyvärr, inte riktigt levde upp till singlarnas potential. Det var en första dom, en som ganska snabbt avvisades som felaktig. The Mother We Share, Lies och framförallt Gun i all ära – men med facit i hand är det bandets tidigare osläppta material som lyser som starkast. Som en kontrast till alla de härliga och söta singlarna kompletterar de mörkare låtarna albumet på ett utmärkt sätt. Från Tethers inledande lugn till uppbyggnaden i Under The Tide (där Martin Doherty får ta plats bakom mikrofonen) är The Bones of What You Believe sylvasst producerat, där varje vändning känns nödvändig. Med en ljudbild som är fyllig, men aldrig överflödig är Bones en nästintill fläckfri skiva, där snudd på varje låt skulle kunna vara huvudsingeln.

  • 34. Foxygen – We Are the 21st Century Ambassadors of Peace & Magic

    Text av Olivia Nordell

    Jag minns när jag hörde Foxygen för första gången och det visade sig vara en hel värld av referenser och inspiration och ljud jag aldrig riktigt hört innan. We Are the 21st Century Ambassadors of Peace & Magic är en perfekt skiva på många sätt – precis perfekt mängd låtar, variation på låtlängd, byte av genres – med en konstant röd tråd. Det låter lite som om Stones varit lite högare när de spelade in Exile On Main Street, som om MGMT släppt på indierocken från första skivan. Den psykedeliska röda tråden håller skivan ren i all sin spretighet, med 60- och 70-talsvibbarna ständigt närvarande. Genomträngande melodier, stora influenser och snygg, varierad sång. Psykedelisk pop i sin allra bästa form.

  • 33. Daughter – If You Leave

    Text av Olivia Nordell

    Det är något som så ofta blir klichéartat i lyrik främst koncentrerad på olycklig kärlek, men Daughter gör det hela med bravur. Varje textrad är så allmän att den känns igen men så specifik att den bränner bakom revbenen, varje låt bärs upp av flera lager som är i princip omöjliga att skala av och definiera – ljudbilden är så stor och explosiv samtidigt som den är så otroligt skör. Klassiska crescendon blandat med fragila ekon och knappt hörbara viskningar, stora postrockgitarrer blandade med enkla plock. If You Leave vinner främst på lättillgängligheten i kombination med komplexiteten bakom den. En helt enkelt mästerlig första fullängdare.

  • 32. Phosphorescent – Muchacho

    Text av Johan Alm

    Matthew Houck och hans Phosphorescent har sedan han skrev på för Dead Oceans inför 2007 års Pride sakta men säkert rört sig bort från de experimentella lo-fi-toner som präglade mycket av hans tidiga material. Istället har Houck utvecklat och fokuserat sitt låtskrivande och Muchacho är ytterligare ett steg på vägen mot ett mer klassiskt sound.

    Liksom på hans förra skiva Here’s to Taking It Easy har Houck främst funnit inspirationen i sjuttiotalets countryrock, som på Muchacho uppdateras med smakfulla synthmattor när så krävs. Med sitt sjätte album har Houck nu etablerat sig som en av sin generations bästa låtskrivare, med ett unikt sound i ständig utveckling.

  • 31. Autre Ne Veut – Anxiety

    Text av Tobias Jakobsson

    ”I just called you up to get that play by play (Don’t ever leave me alone)” x infinity

    Den refrängen är allt jag någonsin behöver. Om och om och om igen.

  • 30. Iceage – You're Nothing

    Text av Olivia Nordell

    You’re Nothing är trots sina 12 spår endast 29 minuter lång vilket kanske förklarar varför varenda låt är som en kort, bombastisk smäll rakt i ansiktet. Det är noise, punk och hardcore eller snarare kanske oljud i sin allra renaste form, fri från standarden kring punkstrukturer eller snarare kanske avsaknaden av dem. Albumet är så strukturerat i all sin hårda energi – det börjar lika tvärt som det tog slut, slutar så planerat exakt, och trots att låtarna skiljer sig mycket i fråga om uppbyggnad och struktur löper en tydlig röd tråd genom albumet. Den röda tråden är en extrem koncentrerad energi – naken, rå, känslosam energi i ett mer intensivt och hårdare format än tidigare.

  • 29. Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig

    Text av Magnus Olsson

    Det går att säga mycket om Håkan Hellström, en sak är säker: det kommer aldrig va över. Det kommer aldrig va över för mig är inte lika direkt – men växer precis som träden i Azalea. Så här i efterhand kan vi fortfarande konstatera att träden står i blom. Matrosen från Göteborg gör upp med livet i sånger om kärlek, ett territorium där han är flerfaldig världsmästare. Nu hänger han ytterligare en guldmedalj runt halsen. Och han är förmodligen rätt ensam om att ha nyckeln till alla hjärtan mellan Hisingen och Andra Långgatan.

  • 28. Justin Timberlake – The 20/20 Experience

    Text av Klas Mattsson

    Justin Timberlake hade innan The 20/20 Experience inte släppt ett album på sju år, som han sedan följde han upp sex månader senare med den kritikersågade The 20/20 Experience – 2 of 2. Om vi glömmer Timberlakes oförståeliga uppföljare är The 20/20 Experience hans efterlängtade återkomst till musiken efter flera år som flitig skådespelare. Men albumet i sig är ingen bomb – det är samma Timberlake som släppte FutureSex/LoveSounds 2006. Det är inget problem i sig, även om konkurrenterna har hunnit ikapp Timbalands produktion vid det här laget. Ändå visar Timbaland att han även i fortsättningen är en relevant producent och Timberlake visar att han fortfarande är en sångare och artist av rang. Ljudbilden är enormt innehållsrik och låtarna pågår tills bristningsgränsen. Det är 70 minuter av högklassig soul. Ungefär vad man hade förväntat sig av Justin Timberlake, med andra ord.

  • 27. Oneohtrix Point Never – R Plus Seven

    Text av Martin Kørra

    Flaskskepp i PET-flaskor. Datormodellerade Pringles utan texturer. Spruckna iPhone-skärmar och bananer. Videon till Problem Areas är fylld av den här sortens rekvisita. På ytan väldigt triviala saker, men tillsammans – i en kontext – blir det närmast obehagligt hur rent allting är. R Plus Seven kastade sig in i den här känslan och vältrade sig i den. Kyrkliga orglar ackompanjerades av syntar dränkta i vaporwave. Lika obegripligt som albumtitelns ekvation är det när Boring Angel lägger till upphackad körsång. Oneohtrix Point Never liknar ingenting. Hela hans förhållningssätt till musik liknar ingenting. Han är (vågar jag säga det?) ett geni.

  • 26. King Krule – 6 Feet Beneath the Moon

    Text av Rikard Berg

    19-åriga Archy Marshall, eller King Krule som han kallar sig, har varit med rätt länge nu. För tre år sedan började han få uppmärksamhet med fenomenala singeln Out Getting Ribs och har sedan dess fått ur sig en EP och ytterligare ett par singlar. Att han väntade med att släppa debutalbumet kan ha varit väldigt klokt, för det blev ett genomarbetat, koncist och moget album som inte kan förväntas från någon så ung som han. 6 Feet Beneath the Moon visar upp en singersongwriter som experimenterar med såväl soul, post-punk som drömska hiphopbeats. Marshall bär hjärtat på utsidan, och hans trögflytande röst över kreativa rytmer är bland det ärligaste och mest spännande som händer just nu.

  • 25. Sigur Rós – Kveikur

    Text av Jon Egerlid

    Pianisten Kjartan Sveinssons avsked var den största förändring som skett i Sigur Rós mångåriga historia. Det faller sig därför naturligt att Kveikur är bandets mest radikala album sedan de slog igenom med Ágætis byrjun. Kveikur är inte bara mörkare, tyngre och mer aggressivt än allt annat de tidigare gjort; det är dessutom fantastiskt. I ärlighetens namn, vem hade trott att det gick att sitta och nicka med huvudet till Sigur Rós, det som titelspårets basslide och Brennisteins trummor inbjuder till? Vem hade trott att Jónsi skulle tillåta Sigur Rós att stundtals låta som ett metalband?

    Då tidigare album alltid beskrivits med romantiserande ord av det harmlösa sagolandet Island, låter Kveikur som om trion hittat och utforskat en kokande, vulkaniserad grotta som de tidigare aldrig gått in i. Just därför har Kveikur varit en vattendelare bland islänningarnas fans. De som saknar tidiga Sigur Rós och de som välkomnar bandets utveckling med öppna armar. Oavsett vilket #team man sympatiserar med går det inte att förneka det faktum att Kveikur visar upp en helt ny sida av Sigur Rós, och att den är extremt annorlunda.

  • 24. Vampire Weekend – Modern Vampires of the City

    Text av Tobias Jakobsson

    När Vampire Weekend diskuteras handlar samtalen ofta om hur klipska de är. Smarta och någorlunda privilegierade män. Som om de har ett vetenskapligt förhållande till låtskrivandet. Likt Rivers Cuomos ivriga sökande efter den perfekta kompositionen. Ett sökande som ledde honom till Harvard University. När vi nu kan titta tillbaka med 20/20-syn kan vi väl rätt enkelt komma fram till att han var närmre perfektion innan sin tid vid Harvard. Om nu Ezra Koenig och gänget skulle ha en liknande kall syn på själva låtskriveriet har de nått perfektion i sitt sätt att låtsas projicera känslor. När Ezra sjunger om hans och hennes tidsuppfattning i Hannah Hunt får jag alltid en klump i halsen. Sedan är de ganska duktiga på att vara quirky på ett sätt som inte är totalt enerverande. Jag menar, tittar man på albumets låttitlar så ser det inte direkt ut som ett album av of Montreal.

  • 23. Youth Lagoon – Wondrous Bughouse

    Text av David Winsnes

    På en av sina bilder på Facebook liknar Trevor Powers Syd Barett väldigt mycket. Han bär också drag av en yngre Wayne Coyne. Han påminner dessutom om Robert Smith på fotot. Det var ett sånt år för Powers, på Wondrous Bughouse verkade han nästan slitas itu av sina influenser, fast beslutsam att fånga varje liten droppe musikhistoria tills det bildat ett vattenfall som kunde forsa ned i hans egna supernova. Oavsett om den kreativiteten avbildades i stil eller musik. Debuten The Year of Hibernation lät verkligen som den sprang ur tonårstristess placerad i en stad berättarrösten ville fly från. Det var Powers egna berättelse från start till mål. På årets uppföljare vågade han förlita sig på att hans uttryck var tillräckligt unikt för att kunna överleva att dela plats med musikarv från olika tidsåldrar. Resultatet, ett pärlband av skeva sagor som var uppfriskande långt ifrån vår egen civilisation. Youth Lagoon var årets ET och med Third Dystopia och Raspberry Cane lyfte cyklarna mot skyn.

  • 22. My Bloody Valentine – m b v

    Text av Rikard Berg

    När My Bloody Valentine luckrades upp i mitten på 90-talet snöade frontpersonen Kevin Shields in på experiment i ljud, genrer och låtstrukturer. Att följa upp mästerverket Loveless pressade honom hårt, varpå allt material lades på hyllan. Det är detta material som nu nästan till fullo utgör skivan mbv, det återförenade bandets första på 22 år. Under all denna tid vände sig många av fansen till den tröstande åsikten att Loveless ändå inte borde följas upp, att det var det perfekta avslutet på bandets karriär, men mbv bevisar motsatsen. De eteriska sångerna är svalkande såväl som brinnande och kompletterar bandets 80- och 90-talskatalog snarare än kopierar den. Trots alla likheter de två albumen emellan är det olikheterna som glädjer en mest. Tillbaka är ett äldre band med lust och kreativitet, där mbv gör upp med tiden som gått som att den vore tio gånger kortare än den varit – men mest av allt utlovar en ljus framtid för det helgonförklarade bandet.

  • 21. Kirin J Callinan – Embracism

    Text av Klas Mattsson

    Kirin J Callinan är en man utan begränsningar. Efter att ha varit gitarrist i Mercy Arms satsade Callinan på solokarriären och fick utlopp för allt han inte kunnat göra inom ett band. Hans första fullängdare Embracism är nästan omöjlig att sammanfatta – det är kärleksfull pop, ballader, industriell musik och vad nu titelspåret kan klassas som. Det som för samman dessa stilar är Callinans energi, entusiasm och passion. Embracism är ett album om allt och ingenting, det är existentiellt, rått, kärleksfullt, nostalgiskt, naket och präglat av vår tillvaro. Men framför allt är det Kirin J Callinans album, ingen annans.

  • 20. High Highs – Open Season

    Text av Magnus Olsson

    Sprugna ur det solkyssta landskapet down under har duon High Highs tagit hjälp av modet i New York – men förblir en vacker kontrast till stadens muller. Open Season bygger på luftiga popmelodier som förenar vad som kännetecknar indie och folk. Skalar du av några lager flanell närmar du dig den här kronjuvelen som glimrar som vackrast i utsökta singeln In a Dream.  Jack Milas och Oli Chang är namnen bakom High Highs som ger pop helt nya vingar. De är utan tvekan popgenier av sin tid och få personer har sjungit raka vägen in i våra hjärtan det gångna året.

  • 19. The Knife – Shaking the Habitual

    Text av Rikard Berg

    The Knife har alltid varit orädda och utmanande skapare av synthmusik, men med Shaking the Habitual spränger de sina redan långt dragna gränser. Ljudbilden är karg och hård och oftast nästan bisarr, den skär sig i öronen på samma sätt som färgerna på omslaget skär sig i ögonen. Säkerligen skrämdes en del P3-fans bort, för det finns ingenting på albumet som är radiovänligt i Heartbeats-manér, men när den ursprunliga förvåningen har lagt sig och ljuden har börjat sjunka in inser man fort att låtarna är lika bra som någonsin. I grund och botten är det samma innovativa popelectronica som förr, men de vadderade kanterna från Silent Shout och tidigare album är utbytta mot vassa kanter. Det finns även en del mindre lyckade ambientförsök som drar ner albumets flyt och sammanhållning, men det gör inte de bra delarna mindre bra. Stämningen är dystopisk och hypnotisk och vänstertonen är tydlig som på en proggplatta, något Shaking the Habitual på många sätt faktiskt är. En electroproggplatta.

  • 18. Boards of Canada – Tomorrow's Harvest

    Text av redaktionen

    Jag hatade att skriva den här texten. Det är svårt att sätta ord på vad Boards of Canada gör med en. Det är svårt att med ord beskriva deras nästintill mytologiska status. Någonting som är enkelt för mig att säga är att det inte var många som förväntade sig ett nytt Boards of Canada-album i år. Det var nog inte många som visste vad man kunde förvänta sig av ett Boards of Canada-album år 2013. Det var länge sedan sist. Men den obeskrivliga magin finns fortfarande där. Som om ingenting hänt. En dröm som gått i uppfyllelse. Det kanske dröjer åtta år innan deras nästa album kommer, men oavsett om så är fallet känner jag mig trygg i vetskapen om att det med största sannolikhet kommer bli fantastiskt, precis som Tomorrow’s Harvest.

  • 17. Kurt Vile – Wakin On A Pretty Daze

    Text av Johan Alm

    Kurt Vile har kommit att bli någon sorts omslagspojke för slackerindien sedan han slog igenom på riktigt med Smoke Ring for My Halo för två år sedan. Viles version av indierock baseras i mångt och mycket på sjuttiotalets klassiska singer-songwriter rock; Bruce Springseen, Tom Petty etc. filtrerat genom den experimentella lo-fi-scen som Vile startade sin karriär i.

    Med Wakin on a Pretty Daze fortsätter Vile på sitt redan inslagna spår, musikaliskt innehåller det inga överraskningar för de som redan bekantat sig med Vile men han har heller inte släppt en samling så här bra spår tidigare. Nivån är genomgående nästintill löjligt hög.

  • 16. Axel Boman – Family Vacation

    Text av Klas Mattsson

    Axel Boman har varit något utav en frontfigur inom svensk house (om vi bortser från den andra housen), med utmärkta låtar som Purple Drank, gjorda för dansgolven. Family Vacation, å andra sidan, är inte dansmusik. Det är en samling houselåtar som rimligtvis inte behöver spelas på en klubb för att uppskattas. Det är nedskalad elektronisk musik, gjord med eftertanke och fingertoppskänsla. Boman har anpassat sin musik till albumformatet, men inte tappat sin själ. Med Family Vacation har Boman visat att svensk housemusik inte behöver vara synonymt med adrenalinpumpande arenamusik.

  • 15. Deptford Goth – Life after Defo

    Text av David Winsnes

    I december förra året blev Deptford Goth ett namn på mångas läppar efter singeln Union. Daniel Woolhouse kom från Ipswich men bodde i London, såg ut som en fragil teddybjörn och skrev låtar så ledsna att de kollapsade av sin egen tyngd. På Life After Defo hämtade han strimmor av inspiration från modern R&B och sammankopplade det med sin detaljrika, dova synthpop. Vissa kom att hävda att Woolhouse var en minimalist men trots att tystnaden i låtarna ofta låg nära till hands fanns lika delar kraft och dynamik. Färgglada arrangemang sida vid sida med en röst som lät som himlen i Göteborg ser ut i december. Trots att Woolhouse utvecklats kraftigt som musiker sedan hans första EP var det den senare som skiljde hans debut så kraftigt från andras: de elva sångerna är framförda med sådan total inlevelse att det inte går att värja sig.

  • 14. Kanye West – Yeezus

    Text av Martin Kørra

    Tidigare i år bjöd Lou Reed på kondenserad musikkritik när han reducerade Yeezus till en serie pruttljud. ”If you like sound, listen to what he’s giving you. Majestic and inspiring,” skrev han och beskrev därmed en fis som något majestätiskt. Men det är kanske inte så konstigt att Metal Machine Music-skaparen omfamnar ett album av den här typen. Yeezus är ändå hip-hopens svar på Lous berömda metallmaskin. Och det är enkelt att kokettera med influenserna från industriell musik och Death Grips och den tudelade fanbasen, men att någon så enorm som Kanye West vågar föra ett projekt som Yeezus ända in i mål är inte bara imponerande, det förtjänar ta mig fan att hyllas.

  • 13. James Blake – Overgrown

    Text av Jon Egerlid

    När James Blake slog ned någon gång i februari 2011 stod världen stilla i några sekunder. Ingen visste vem denna klassiskt pianoskolade Londongrabb var, bara att hans påverkan skulle bli enorm. Spola fram tre år i tiden och James Blake står på Roskildes prestigefyllda Orange Stage, en scen som tar 60 000 åskådare. Denna gång med uppföljaren Overgrown i ryggen, som trots de snabba svängarna vittnar om en James Blake som vuxit upp. Resan från hans tidiga dagar som instrumental dubstep-producent i mängden till den man som sitter bakom det mäktiga pianot på titelspåret och kritiserar vår världs besatta köp-och-släng-konsumtion känns ofattbart mycket längre än den faktiskt är. Digital Lion går från att vara en nedstämd ballad till att fullkomligt spåra ur i ett kaos av ljudeffekter – med basen som mest framträdande beståndsdel – som ändå aldrig blir ostrukturerat. I Am Sold har en medryckande kvalitet i rytmen, ett gung, som tidigare varit gömd hos Blake, och Retrograde är helt enkelt bara Retrograde.

    De mängder han inspirerat på vägen, den våg av lågmäld sovrumsdub som följde efter debuten och den innovation han ständigt visar har höjt James Blakes profil något enormt, så till den grad att han i år blev Mercury Prize-vinnare. Inte för att han på något sätt inte förtjänar det. Overgrown är ytterligare en briljant samling låtar från en av vår samtids mest briljanta musiker.

  • 12. Daft Punk – Random Access Memories

    Text av Klas Mattsson

    Random Access Memories kom som en chock för många – mest på grund av att Daft Punk inte längre hade futurismen i centrum, utan istället blickade bakåt med disco i sikte. Men det är inte som om Daft Punk inte har varit retro förut – snarare tvärtom. Den storslagna skivan Discovery var fyllt till bredden med 80-talsvibbar, men dess ljudbild var (och är fortfarande, för den delen) så pass välproducerad att den gav känslan av futurism. På Random Access Memories försöker inte ens Daft Punk gömma influenserna, eller som de själva uttrycker det, de ger tillbaka liv till musiken. Det är så pass oväntat att 2013 släppa dansmusik som är direkt influerad av tidigare årtionden att det paradoxalt känns både modernt och framåtblickande. Random Access Memories är inte Daft Punks bästa album – men deras mest storslagna och ambitiösa hittills. Get Lucky är deras första listetta på 13 år och har återigen fört Daft Punk till allmänhetens kännedom. Det var svårt att tänka sig för bara ett år sedan.

  • 11. Burial – Rival Dealer

    Text av Hateff Mousaviyan

    I vanlig ordning producerar Burial elektroniska historietter som får resten av branschen att blekna i jämförelse. Det är ett släpp som låter lika bra i teorin som det gör i praktiken. ”I wanted the tunes to be anti-bullying tunes that could maybe help someone to believe in themselves, to not be afraid, and to not give up, and to know that someone out there cares and is looking out for them.” Han kliver fram ur skuggan och väver ett täcke åt samhällets paria. Den tre låtar långa Rival Dealer är ett inkännande ”julalbum”, långt ifrån de Betlehemska hymner vi kanske annars förknippar med ordet, men med en diskuterbart liknande tematisk kärna som handlar om förståelse för andra. Från att sampla talet där The Matrix-skaparen Lana Wachovski kommer ut som transexuell, till att peka långfinger mot allt vad överlineära låtstrukturer innebär – ja, denna EP är ett statement med många bottnar.

  • 10. Arcade Fire – Reflektor

    Text av Olivia Nordell

    Där Arcade Fires tidigare album hamnat i ett rätt direkt indierockspår, utan för att den delen bli för smalt, är Reflektor en pionjär i deras diskografi. Olikt allt annat de gjort innan är detta ett album med många influenser och musikaliska sidospår – det är en ca 80 minuter lång identitetskris av tidlös disco, klassisk indierock, jamaicanska influenser, experimentell rock, hårdare gitarrer och större synthar än tidigare. Det är en viss självironi i Reflektor som gör albumet så verkligt genuint, sättet de driver med sig själva och med genrefixeringen i Normal Person och You Already Know. Att lajva en genre de tidigare inte rört är modigt och aningen provocerande, en uppenbart självironisk hybris. Samtidigt som de utforskar tidigare gömda utrymmen finns de klassiska mästerliga melodierna från tidigare album kvar, sexmannabandet fortsätter att imponera med sin instrumentskicklighet och de två rösterna beblandas lika perfekt och rent som tidigare. Men Reflektor är helt enkelt en start på ett nytt Arcade Fire, ett mer spännande, större band som gång på gång visar att de inte är rädda för att leka med både ljudbilden och bilden av sig själva. Det är ett album som överskrider genrer, världar. Det visar att behovet av att kategorisera ett band och dess musik är överdrivet och bevisar även att allt Arcade Fire rör vid på något magiskt sätt förvandlas till guld.

  • 9. Nick Cave and the Bad Seeds – Push Away the Sky

    Text av Hugo Gerlach

    När Push the Sky Away släpptes i februari i år befann jag mig i Brighton i södra England, där Nick Cave för närvarande huserar. Hemma i Sverige hade våren ännu inte gjort sig påmind, men där var temperaturen högre och snön försvunnen. Ett par dagar innan releasen fanns albumet, som sig bör, tillgängligt för streaming. Vistelsen blev således delvis tonsatt av den emigrerade australiensaren, och med Jubilee Street i öronen gick vi längs samma gata. Vi satt på stranden bredvid Brightons mäktiga pir med Water’s Edge i bakhuvudet. På det hela taget var det en väldigt omtumlande resa, och vid ett spontanbesök på en vacker kyrka i närliggande Eastbourne kulminerade upplevelsen. Jag är inte religiös alls, men inramningen var verkligen extraordinär.

    ”I’ve believe in God, I believe in mermaids too” sjunger Cave i Mermaids, och på ett sätt är det lustigt att hans minst religiösa skiva hittills är den jag mest associerar med det övernaturliga. Den är inte lika ockult, inte lika postpunkig, inte lika rivande som bandets tidigare material. Inledande We No Who U R är väldigt intim och nära, precis som resten av skivan. Det är många gånger nedtonat, och Caves röst är stundtals nästan försiktigt viskande. Kanske är det ett logiskt steg efter det mer explosiva sidoprojektet Grinderman. Som låtskrivare spelar det dock mindre roll vilket tempo låten har, Cave visar att han varit med längre än de flesta och levererar några av årets absolut bästa rader. Över ett klassiskt arrangemang på We Real Cool suckar han fram ”The past is the past and it’s here to stay/Wikipedia’s heaven/When you don’t want to remember anymore” och Cave cementerar återigen sig själv som en av de absolut största.

  • 8. Savages – Silence Yourself

    Text av Nike Rydberg

    ”At this show we ask that girls/women stand near the front, by the stage. Please allow/encourage this to happen. This is an experiment.” För 20 år sedan affischerade det feministiska punkbandet Bikini Kill upp den här uppmaningen inför sina spelningar för att själva ta kontroll över publiken och nå fram till de personer som vanligtvis knuffades undan. Man skapade ett ambitiöst koncept, en ideologi, och 2013 fann vi äntligen något liknande i London-bandet Savages. Singeln Husbands hade redan förstummat de brittiska musikbloggarna, vittnesmålen om bandets intensiva scenframträdanden hade spridits långa vägar från London. Bandet sades sätta upp lappar runt spellokalerna där de bad publiken att stänga av sina mobiltelefoner, för att tillsammans kunna fokusera och uppleva nuet. Debutalbumets omslag pryddes av ett i versaler utskrivet manifest mot den distraherade, hysteriska samtiden – avslutat med uppmaningen ”Silence yourself”. I ett samtida musikklimat där det inte är särskilt coolt att vara pretto – se den kritik som riktats mot Arcade Fires Reflektor och The Knifes Shaking the Habitual i år – var Savages en befrielse och en upprättelse av allvaret och idealismen. Detta med hjälp av det som en gång varit Bikini Kill-uppgraderingen Le Tigres vision: att nästla in radikala politiska budskap i musik man kan dansa till. I det här fallet elva av de mest kraftfulla postpunk-urladdningarna från den här sidan 80-talet.

  • 7. Jon Hopkins – Immunity

    Text av David Winsnes

    Det går rätt bra nu. Den brittiska kompositören Jon Hopkins har från start haft en karriär vars kurva känts exponentiell. Efter att ha producerat för Coldplay, givit ett rejält handtag till Brian Eno, landat i ett soundtrack till sci-fi-filmen Monsters och slutligen krokat ihop med den hyperproduktiva skotten och folkartisten King Creosote för en fullängdare som sedermera erhöll en Mercury Prize-nominering stod Hopkins mitt i en 90-graderslutning. Många hade antagligen bara sett det potentiella fallet och rört sig mot säkra marker. Hopkins? Han lät hårt pumpande electrocykler samsas om plats med nostalgiskt klingande texturer; det enda de båda motpolerna hade gemensamt var den organiska stämning de tillsammans utgjorde. Och det räckte. Tas Open Eye Signal eller Collider ur sin kontext är de utmärkta i ecstasyberusade dansgolvsmiljöer men när de paras ihop med ambienta Immunity och Abandon Window ändrar de form totalt. Sun Harmonics och Breathe This Air blev bryggan världarna emellan. På så vis handlade Immunity mycket om skillnader och kommunikation dem emellan. Först i sista låten får Jon Hopkins fjärde studioalbum en röst. King Creosotes viskning, otydbar men klimaxartad.

  • 6. Drake – Nothing Was the Same

    Text av Hateff Mousaviyan

    Det här är Drakes ädlaste stund sedan mixtapet So Far Gone. Inledande raden på Furthest Thing är en målande sammanfattning av vad det nya albumet har att erbjuda: ”Somewhere between psychotic and iconic”. Hans blandning av banka-sig-på-bröstet-skryt och tvångsmässigt beteende är på något oförklarligt plan mycket intressant att följa. För när alla bitarna faller på plats – som i Tuscan Leather, From Time eller The Motion – låter det bättre än det mesta i genren. Med Nothing Was The Same ger Drake ytterligare en dos mjukare känslor till machokulturen som ingärdar hiphopen. Parallellt med alla relationsdraman och introspektiva flygturer spekulerar han självsäkert kring sin egen status i branschen; han erinrar sig en eventuell återträff med sin high school-klass; han skrattar åt alla som inte trodde på honom. Det är inte övertygande, utan snarare underhållande, att se Drake ryta till sådär. Ibland med släpig rap, ibland med tränad falsett. Hata eller älska honom, ”Champagnepapi” ligger otvivelaktigen i den absoluta förfronten vad gäller skapandet av modern R&B.

  • 5. Deafheaven – Sunbather

    Text av Martin Kørra

    När det rosa omslaget till Sunbather gjorde sig tillkänna var det många metalheads som höjde ett ögonbryn. När samma rosa omslag dök upp i Apples keynote för iPhone 5c var det många metalheads som skakade på huvudet. När omslaget till sist figurerade på de allra högsta platserna på många årslistor (du läser t.ex. den här texten just nu.) var det mer än vad många kunde hantera. Det är å andra sidan ett tråkigt sätt att se på saken; snarare än att ha alienerat metalfans från sin musik har Deafheaven öppnat upp black metal som genre för tusentals andra.

    Utvecklat den, om du så vill.

    Den känslomässiga kompassen i Deafheavens musik skiftar stundom från nattsvart månsken till gnistrande sol och man är aldrig riktigt säker på ifall George Clarkes ekstatiska growls härrör ur en enorm ångest eller ett stort hopp inför framtiden. Mastodontstycket Dream House är lika massivt som det är detaljrikt och Sunbather glider sömlöst in i territorium som liknar post-rock och shoegaze innan det bekvämt landar i black metal igen. Det Deafheaven presterat är lika givet på allomfattande årslistor som helgjutna metallistor. Ett – i ordets rätta bemärkelse – mästerverk.

  • 4. Makthaverskan – II

    Text av Rikard Berg

    Fyra år efter deras omvälvande debutplatta är Makthaverskan äntligen tillbaka och de är bättre på alla sätt och vis. Makthaverskan II är ett stycke känslomässigt exploderande musik, det går från arga och frustrerade adrenalinkickar till desperat pop med hjärtat i halsgropen som att variationen vore det lättaste och mest självklara i världen. Kanske är det det också (vad vet jag, jag gör inte musik), men det är sådana här plattor som behövs. I musikklimatet och i mitt liv. I ditt också. Det är en energisk indieurladdning, med snabba basslingor, bitska gitarrer och Maja Milners sorgsna tjut, som görs så fullkomligt opretentiöst att jag nästan undrar om de ens försöker vara så bra som de är. Allra bäst blir det när Maja Milner är som allra bäst: i hjärtkrossande Asleep och i No Mercy där hon oförglömligt sjunger “fuck you for fucking me / when I was seventeen”. Makthaverskan sammanfattar hur det är att vara ung vuxen i Sverige i dag: att ägas av kapitalet, att inte äga något jobb, att vilja äga någon att älska. Men Makthaverskan bara äger.

  • 3. Money – The Shadow of Heaven

    Text av David Winsnes

    Det började en novembermånad på väg mot sitt slut för tre år sedan. Manchesterromantikern Jamie Lee laddade upp ett musikstycke med en tillhörande dikt. ”Each tear: a row of stars”, inleddes den senare. Lee sjöng om en stad han inte längre kunde möta i dagsljus. Istället vandrade han längs med gatorna på nätterna. Det vill säga, om han inte satt hemma framför sitt piano. Stjärnorna skulle lysa ovanför honom länge innan Jamie Lee slutade och hans band Money började. Ändå är det svårt att inte gång på gång belysa den unga ideologens fullkomligt essentiella del i debutalbumet Shadow of Heaven. Lee är en flersidig konstnär som skriver och reciterar sin poesi lika mycket som han spelar musik och sjunger verser men på Moneys första ordentliga landmärke begränsades han till ramarna hos bandets elyseiska ljudbilder. Resultatet är extraordinärt: högstämt och bräckligt om vartannat – ett album där en stilla tår i nästa stund kan anta formen av en gnistrande stjärnhimmel.

  • 2. The National – Trouble Will Find Me

    Text av Jon Egerlid

    Matt Berninger har nog antagligen aldrig haft en lyckad fylla. Åtminstone skriver han inte låtar om sådana. ”I try to call you from the party/It’s full of punks and cannonballers” är en perfekt beskrivning av den fest där alkoholen erbjuder melankoli istället för eufori, när en egentligen bara vill lämna alla intetsägande, ytliga konversationer och alla gapiga idioter som försöker få just sina stenar att ge flest ringar på vattnet, för att träffa den man bryr sig om mest. Berninger har nog haft många sådana upplevelser. Tur är väl det. Annars skulle han inte skriva låtar som ovan citerade I Need My Girl eller Demons, där han på temat jag-är-inte-karismatisk sjunger ”When I walk into a room/I do not light it up”, följt av ett uppgivet och förkrossande ärligt ”FUCK”.

    Sanningen är att Matt Berninger är väldigt karismatisk. The Nationals oändligt igenkänningsbara antihjälte skriver, levererar och – framför allt – når fram med sina texter som ingen annan. Mot en ljudbild ledd av Dessner-tvillingarnas instrumentation gör samklangen med största sannolikhet The National till världens jämnaste band i fråga om musikalisk kvalitet. Utöver den lite svajigare debuten har de egentligen aldrig sjunkit under den höga nivå de satte på Sad Songs for Dirty Lovers. Trouble Will Find Me är inget undantag, men inte heller revolutionerande. Här finns inget som motsäger titeln High Violet 2, å andra sidan är det inte nödvändigtvis förändring en vill ha från Ohios mest identifierbara kvintett. Trouble Will Find Me är när det kommer till kritan The National som är The National. För ett band av deras kaliber räcker det längre än för de flesta.

  • 1. Disclosure – Settle

    Text av Martin Kørra

    Tidigt i år, innan Disclosure släppte Settle, arbetade Daft Punk fram tesen att någonting gått förlorat. Att musiken slutat andas, att något fattades. Random Access Memories var – med Give Life Back to Music som introspår – ett fullfjädrat manifest av den övertygelsen. Det elektroniska var inte mänskligt. De två fransoserna plockade istället upp instrumenten och gav tillbaka den organiska känslan till dansmusik. Man hyllades. Människor nickade instämmande. Musiken hade ju varit död hela tiden!

    Entré: Disclosure.

    Med moderna popmelodier som grund staplade bröderna Lawrence på inslag av UK garage, tidiga deep house-basgångar och infekterande syntstick varpå man lät akter som London Grammar, AlunaGeorge och Jessie Ware vara livbärande röst. Exekutiva riktlinjer som ”make more hits” hade nog mest mötts med självgott skrockande. Något annat var ju ett misslyckande. Latch och White Noise gjorde rundor i DJ-sets, på radion, fester och events långt innan Settle var en existerande titel. Men när de sattes in i en kontext växte verken till låtar som signifierade och ringade in en hel generation, oavsett om det rörde sig om bangercertifierade When A Fire Starts to Burn eller den mer salongsberusade closern Help Me Lose My Mind. Det fanns ett hål i den kulturella samtiden, litet som ett nålöga, dit Disclosure navigerade sig likt Luke på dödsstjärnan. Skivan gick ända upp till förstaplatsen på de brittiska säljlistorna. Disclosure tilltalade alla.

    Daft Punk kastade sig likt profeter för att rädda en musikindustri som de såg glida dem mellan fingrarna. Men med Settle gjorde Disclosure något vackrare och mer definitivt än så.

    De visade att den aldrig var död.