Lista

Årets 100 bästa album – 2017

Publicerad: 18 december 2017 av redaktionen

Bra skivor fångar din uppmärksamhet. De bästa skivorna bär du med dig genom livet, presenterar för senare generationer, och upptäcker spår av i nya album, år efter att de getts ut. Att genast och med eftertryck försöka stämpla skivor i endera fack är svårt, för att inte säga omöjligt, både för individ och kollektiv. Tiden är den enda domaren. Med det sagt så har följande 100 skivor fått oss att stanna upp, spetsa öronen, och helt och fullt slukat vår uppmärksamhet.

Från Brian Enos föränderlighet, Blanck Mass furiositet och Fever Rays queermanifest, till Yung Leans desorienterade dagboksanteckningar, Lordes popmästerverk och Bell Witchs mullrande begravningsdoom. Här är årets 100 bästa album.

En Spotify-lista med utvalda låtar från listan hittar ni här.

  • 100. Team Rockit - Team Rockit

    Text av Alice Dadgostar

    Redan på singeln Ambrosia Junkie deklarerade Gregorian, en av tre trancerappare bakom Infinity mafia Team Rockit, hur det låg till: ”Det kommer inga tacktal från oss / eran tacksamhet spelar ingen roll / Du tror att du har kommit loss / Men greppet håller dig i kors”. I mångt och mycket är det en sammanfattning av den rundyrkande trions väsen, tillika delar av grunden till det fromma förhållandet dem och publiken emellan – de skiter i vad nutidsmänniskan kan tänkas fylla sina känslogångar med (kritik, sanningar, frågor) samtidigt som de vakar över oss, utan ögonlock. De är ett med naturen och naturen med dem. Det är från den sammansmältningen de tycks brygga sin musik, en folkmusiksbetonad neotechno med vägröjande omnejd i det heligas tecken.

  • 99. Chastity Belt - I Used to Spend So Much Time Alone

    Text av Freja Wehrling

    Chastity Belt är ett band som, i fall de inte vore en kvartett, hade varit ett typiskt sovrumsband. Deras texter tycks alltid välkomna till en depression nap eller en halvtimme av att apatiskt stirra in i väggen – men på ett mysigt sätt. På I Used To Spend So Much Time Alone finns det en tydlig utveckling från 2015 års Time to Go Home. Seattleborna har justerat in sina instrument och kommit tillrätta än mer, samtidigt som att ett allvar har sipprat in genom texterna. Singeln Different Now behandlar förväntningarna som hänger över livets alla val och kval och hur de tycks rasa samman gång på gång. Textens ”And you try” ringer ut tillsammans med den hoppande gitarrslingan i slutet av låten som en påminnelse att ändå fortsätta. För det gör Chastity Belt. Kvartetten lyckas på skivan kombinera avgrundsdjupet inom sig själva och en inneboende styrka som också finns där till en nagelbitande livssaga.

  • 98. Big Thief - Capacity

    Text av Olivia Nordell

    Big Thief hade kunnat vara vilket band som helst. De har ett sound som ibland kan kännas nästan för samtida, den där amerikanska folkrocken med en hint av indie och ständigt skalande ljud som låter som om gitarrhalsen var en kokplatta man alltid glömmer är glödhet och gång på gång tar på ändå. Men Big Thief är inte vilket band som helst. I dem finns det en intimitet som först gömmer sig och sen nästlar sig in i ens innersta. Hur Adrienne Lenker lägger fram orden i texterna, nästan som om de föll ut ur hennes mun som en okontrollerbar kraft. Hur de ibland är återhållsamma, som om hon vill stoppa en ordspya från att förstöra en annars trevlig konversation. Capacity är som ett påskägg av fruktansvärda minnen och mörker som man bara vill fortsätta utforska nästan som om jakten på dem skulle ge en någon typ av avslutning på lidandet. Som hon sjunger: ”In the dark there is release”. Så är Capacity – frigörande och förödande.

  • 97. JASSS - Weightless

    Text av Hugo Gerlach

    Silvia Jiménez Alvarez, eller JASSS, skapar obehaglig experimentell techno som låter som att den spottats ut från en futuristisk gruvcivilisation som existerat i hemlighet tio kilometer under marken. På hennes debutalbum Weightless bygger hon upp storslagna ljudlandskap som tycks pulsera med en medvetet felkalibrerad industrimaskins taktfasthet. Stundtals penetreras ljudbilden av dark jazz, afrikanska tribaltrummor och tvära technokast, innan den övergår helt till ett mullrande dronestycke. Att lyssna på Weightless är att stå öga mot öga med några av våra djupaste rädslor: klaustrofobi, paranoia, existentiella hot, dissociation och obesvarad kärlek. Vågar du titta ner i jordens mörka och bottenlösa svalg råder det ingen tvekan om att något oformbart och obeskrivbart stirrar tillbaka med brinnande frenesi.

  • 96. Father John Misty - Pure Comedy

    Text av Filip Hiltmann

    Father John Misty har under de senaste åren introducerat sig som popvärldens främsta satiriker. På sitt alldeles egna vis har han skildrat ämnen som kärlek, samtiden, mänskligheten och åldrande, och gjort musik som ingen annan. På årets giv, Pure Comedy, tar han sitt persona till sin spets, och levererar samtidigt ett av årets mest progressiva folkpopalbum. På 74 minuter hinner Tillman behandla tiden vi lever i och samtidigt göra så på det allra mest underhållande av vis. Som på fantastiska Total Entertainment Forever där han sjunger, ”Bedding Taylor Swift / Every night inside the Oculus Rift”. Kan det egentligen bli mer 2017 än så? På Pure Comedy visar Josh Tillman oss livet, döden och allt däremellan.

  • 95. Jessie Ware - Glasshouse

    Text av Olivia Nordell

    Glasshouse är ett soulpopalbum om kärlek som, vid första anblick, kan tolkas enbart efter den klassiska romantiska kärlek-mallen. Men Glasshouse är större än så – Jessie Ware arbetade på albumet både under sin graviditet och efter förlossningen och musiken fullkomligen dryper av efterverkan av det. Det är ett otroligt väl sammansatt album där ingen låt liknar en annan och just det råkar vara albumets största styrka. Spårens spretighet både i tempo och stundtals i genre formas till en helhet just på grund av det gemensamma temat – kärlek. Till hennes man, till hennes mamma, till hennes barn. Alla spår samspelar och berättar om att existera i världen med känslorna rakt på utsidan – om att vara sårbar men samtidigt kraftfull.

  • 94. Vagabon - Infinite Worlds

    Text av John Jonsén

    Någonstans mellan Elliott Smiths lo-fi-depp och The Dismemberment Plans emostök hittar vi 25-åriga Lætitia Tamko och hennes alter-ego Vagabon. Längs debuten Infinite Worlds kastas det olika ljudbilder kors och tvärs som ett konfettiregn, mest som ett resultat av tre års hemmainspelning där Tamko spelat in alla instrument på egen hand. De finstilta Fear & Force och Cold Apartment bjuder på vemod i skimrande vacker förpackning, medan Minneapolis och tillhörande finurliga basgång vill riva allt i sin väg. Med den mångfacetterade insatsen lyckas Tamko ge nytt blod till DIY-kulturen och bevisar samtidigt att lo-fi och emo är ett lika perfekt giftermål i dag som för 20 år sedan.

  • 93. GoldLink - At What Cost

    Text av Amel Suljevic

    D.C.-sonen GoldLink har sedan starten av sin karriär skämt bort oss med sitt gränslösa sinne för flow, melodier och val av produktioner. Om han med sin säregna position – någonstans mitt emellan nostalgi och framtid – har gett världen återkommande indikationer på hur soundet i D.C. låter och vad det kommer ifrån så är At What Cost den definitiva sanningen. Albumet är en insyn i stadens energi, uttryck och språk – helt utifrån en Soundcloud-uppväxt rappares perspektiv. Det fungerar som en smältdegel av alla de olika genrer (inte minst signatur-genren go-go som skapades under 80-talet) och stilar som format såväl staden som rapparen bakom albumet.

  • 92. Converge - The Dusk in Us

    Text av John Jonsén

    “I don’t want to create anymore damage in this world”, understryker Jacob Bannon i minidokumentären Rungs in a Ladder. I kontext till sitt 27 år gamla projekt Converge låter det något motsägelsefullt när majoriteten av mathcorebandets diskografi har mer dynamitladdning än en bergsprängning, men för Bannon handlar Converge om att skapa någonting hoppfullt genom livets smärta och förstörelse. Den poängen har aldrig varit tydligare än på The Dusk in Us. Det råder inget tvivel om att vemodet inte är framträdande, särskilt under de klassiskt Converge-panikladdade I Can Tell You About Pain och Broken by Light. Men under raderna ”I heard / Your cry ring out / It showed me what / Real strength could be” som Bannon ropar ut under A Single Tear, åsyftandes sina första sekunder som pappa, är det hoppet som lyser starkast. Det är snudd på oxymoron att ett av årets mest aggressiva album kan vara så motiverande, men Converge förverkligar idén att det inte kan finnas ljus utan mörker.

  • 91. Blanck Mass - World Eater

    Text av Erik Blohmé

    När Fuck Buttons ena halva Benjamin John Power gör musik på egen hand låter det ännu mer våldsamt och akut känsloladdat än den duo han gjort sig känd för. Kanske till och med på gränsen till det smaklösa – det är många gånger som att lyssna på bossmusik från en aldrig släppt, extremt mörk installation av spelet Final Fantasy. Det vill säga, den bästa, mest blodpumpande bossmusiken på åratal. World Eater är ett melodramatiskt, intensivt och innerligt album på ett nästan utmattande sätt.

  • 90. GAS - Narkopop

    Text av Martin Kørra

    Bröderna Grimm nedtecknade folksagor om häxor som bor i kakhus, längst in i skogen; Selma Lagerlöf skrev böcker om troll som rövade bort små människobarn; inom den nordiska folktron pratar vi om skogsrån, vättar och tomtar. Skogsbrynet var den vägg som skilde det civiliserade samhället från den mörka skogen och de okända krafter som fanns därinne. För att inte tala om de kreativa krafter som kunde släppas lös i människan om hon isolerade sig bland stammarna och trädkronorna. Skogen har i Nordeuropa länge varit en plats för mytbildning och när Wolfgang Voigt som ung man provade LSD var det dit han gick. Det är alltså ingen slump att skivomslagen till Kompakt-medgrundarens ambientprojekt GAS pryds av barr, löv, och grönomgärdade vattendrag. På Narkopop, fortsättningen på den nu 21 år gamla ljudserien av melankolisk friluftstechno, agerar ett 4/4-beat subtil men livsnödvändig grundstomme medan eteriskt sömninducerande ljud porlar fram som en bäck. Ifall du tagit fiolen från Näcken och lärt honom Logic Pro hade han kanske hoppats producera något liknande. Narkopop är musik som lyckas låta lika farlig som inbjudande.

  • 89. Zack Villere - Little World

    Text av Rikard Berg

    Så här kort efter Blonde känns det kanske förhastat att prata om stilbildning, men på vissa håll känns det redan som att det finns ett före och ett efter Frank Oceans ikoniska skiva från i fjol. Little World är definitivt ett barn av en generation post-Blonde-musiker, med sina lösa strukturer och nostalgiska R&B-indie. Inspirationen hämtas från lite överallt – Zack Villere nämner Tyler, the Creator, Svampbob Fyrkant och “hot Cheeto puffs in the shower” som andra stora förebilder (“That shit was tight. They got kinda wet from the steam, but it was good while it lasted”). Allt som allt är Zack en McLovin-karaktär nedsläppt i Dazed and Confused, slirandes runt i eviga dagdrömmar där det allra minsta känns magiskt och enormt, där vänskap är viktigare än allt annat och där vuxenlivet aldrig börjar. Little World är innovativ sovrumspop, full av detaljer, sprudlande idéer och lika ängsliga som fint naiva texter. “Can you believe we’re almost twenty-two?” croonar han vemodigt på 22. “You don’t have to cry.” Tack så jättemycket.

  • 88. Kamasi Washington - Harmony of Difference

    Text av Sofia Rönnkvist

    Saxofonisten Kamasi Washington har i år skalat ned på minuterna men inte på den höga nivån. EP:n Harmony of Difference är en tredjedel så långt som The Epic från 2015, men den sammanvävda och samtidigt svävande jazzen imponerar även i kortare format. De sex låttitlarna, som Knowledge och Perspective, skvallrar i sig om att det finns en röd tråd att följa i musiken. Detta kulminerar och bekräftas i avslutande Truth som klockar in på strax över tretton minuter. För sig själv kan den framstå som plattans höjdpunkt, men det är samspelet med de övriga som lyfter den till nya höjder. Det är lättare gjort än sagt att förlora sig i det jazziga universum som Kamasi Washington skapat här.

  • 87. Sacred Paws - Strike a Match

    Text av Nike Rydberg

    Sacred Paws är distansprojektet mellan Glasgowbaserade Golden Grrrls-trummisen Eilidh Rogers och Londonbaserade Shopping-gitarristen Rachel Aggs. Avstånden är också ständigt närvarande på debuten Strike a Match, som alltid verkar stressa mellan sängen och morgontrafiken, mellan indiepopen och postpunken, mellan den man är och den man vill vara – utan att låta en sekund gå till spillo. Längs vägen passerar duon flera milstolpar: Empty Body är sannolikt årets bästa låt på ämnet ”vara kär och hungrig”, medan både titelspåret och Rest ger Paul Simon-blåset dess rättmätiga plats i indiemusiken. ”It’s okay, it won’t matter / In a month, in a year” sjunger Rachel Aggs på inledande Nothing – en komprimerad sammanfattning av årets mest bekymmersfria indiepopalbum.

  • 86. Charlotte Gainsbourg - Rest

    Text av Hugo Gerlach

    Så här nära har vi aldrig varit Charlotte Gainsbourg. Känd för världen redan innan hon föddes har hon verkat inom både musik och film sedan barnsben, och oavsett hur välproducerad eller regisserat uttrycket varit har det aldrig riktigt varit hennes eget. Kollaboratörerna är flera och namnkunniga även på Rest: produktionshjälp från SebastiAn, Danger Mouse och Guy-Manuel från Daft Punk, stråkar arrangerade av Owen Pallett och idébollande med Paul McCartney. Ändå är Rest hennes personliga och egna verk hittills: hon öppnar upp och berättar omväxlande på engelska och franska kring sorgen kring hennes halvsyster självmord, att växa upp i skuggan av sin far och hur livet, trots allt, fortgår genom glädjen och det oskuldsfulla hos hennes barn. Ett av årets mest drabbande och intima popalbum, från Frankrikes starkast skinande superstjärna.

  • 85. Mattias Alkberg - Åtminstone artificiell intelligens

    Text av Alice Dadgostar

    Bara titlarna på Mattias Alkbergs låtar får en att känna sig mindre ensam. Inte nog med att han under drygt tre årtionden (!) satt ord på hjärnspöken, politisk uppgivenhet och ekonomisk nöd – han har gjort det med en slagfärdighet så spiksäker och genomgående rytmisk att misären stått sida vid sida med humorn. Trots den ständiga neuros som målas upp som vardagen är Alkberg antitesen till en loser och övertygar publiken (alla oss panka drömmare) om detsamma. Åtminstone artificiell intelligens är inget undantag, snarare ett verk som ånyo skildrar mörkret både på det samhälleliga och personliga planet, denna gång inramad i rock lika rättfram som berättelserna själva.

  • 84. Four Tet - New Energy

    Text av Noa Söderberg

    Kieran Four Tet Hebden pushar ständigt gränserna framåt. Från frijazzen på Everything Ecstatic till det soldränkta drivet på Morning/Evening hörs en orädd artist. Längs vägen har han samarbetat med såväl Rihanna som Burial. Med New Energy blickar han i stället bakåt. Den orientaliskt klingande Planet påminner om Beautiful Rewind och SW9 9SL är en klassisk Four Tet-klubbangerbanger. Det kan låta som ett negativt omdöme, men är det motsatta. Få artister har byggt upp en så komplex och egensinnig värd som Hebden. Han är mer än värd att luta sig tillbaka och gräva lite mer guld ifrån den. Vi är mer än värda att åtnjuta resultatet.

  • 83. Marika Hackman - I'm Not Your Man

    Text av Sofia Rönnkvist

    Kom för det vrålsnygga omslaget, stanna för den underbara musiken – den brittiska musikern Marika Hackmans andra album landade nämligen som en grungespäckad, känslomättad och alldeles alldeles underbar käftsmäll i år. Jämfört med hennes tidigare sound i stil med Laura Marling och Johnny Flynn så är I’m Not Your Man enligt hennes egna ord musiken hon egentligen alltid velat skapa. Skivan är inspelad tillsammans med The Big Moon, och glädjen och det snygga samspelet lyser tydligt igenom i både skratten som fått ligga kvar i vissa av inspelningarna samt såklart den briljanta musiken. Vi är minst sagt glada över den här nya sidan av Marikas artisteri.

  • 82. Algiers - The Underside of Power

    Text av Jonathan Bonn

    Algiers andra fullängdare samsas så vitt skilda genrer som postpunk, gospel och soul – eller, samsas kanske är fel ord, det är snarare ett vilt slagsmål det handlar om. Det är ett rått, hårt, industriellt och smutsigt sound som bättre än något annat speglar samhällsklimatet i dagens värld. Att vara politisk i sin musik år 2017 är ingen svår bedrift, men att göra det på ett smakfullt sätt är det – och få gör det lika snyggt som Algiers. Franklin James Fishers sång är lika ursinnig som instrumentationen – den genuina ilskan över världens tillstånd kanaliserar han tillsammans med Ryan Mahan, Lee Tesche och Bloc Partys ex-trummis Matt Tong in i bandets okonventionella ljudväggar. Det är ett kaotiskt men fantastiskt ljudexperiment, likaså ett politiskt statement som sparkar uppåt – emot allt som Trump-erans USA står för.

  • 81. Skander - Hon

    Text av Amel Suljevic

    Hon är ett spöke. Hon omsluter dig som en av de vemodigaste, men även vackraste, av filtar som du kan hitta år 2017. Hennes textrader hemsöker dig – ”minnena ljuger för mig, men ändå det enda som duger för mig” – omringade av produktioner som drar ner dig långt under havsytan. Göteborgs Skander har tillsammans med parhästen Nibla skapat ett verk som utmanar sin genre, könets normer och framför allt sig själv – känslomässigt, ljudbildsmässigt och inte minst författarmässigt. Årets mest underskattade svenska album är en demonstration av en människa i förfall. Ångest och olycklig kärlek bearbetas på ett så rått och ärligt sätt att det med fel omständigheter blir helt omöjligt att värja sig för tårar.

  • 80. J Hus - Common Sense

    Text av Amel Suljevic

    Dagarna av att det rappande ljudet av London ska bli reducerat till grime är över. Med Common Sense har Englands nya världsstjärna lyckats skapa ett enskilt verk som visar upp stadens gränslösa intag av invandrande och egentillverkade genrer och influenser. Att UK Garage-vibrerande Plottin’ på ett helt naturligt sätt följs upp av den dancehall-doftande Sweet Cheeks är inte bara en självklar sammanföring av de olika smakerna som kan kopplas till en av världens mest mångkulturella städer – det är också en definierande mall för hur stora delar av den europeiska hiphopen fortsatt kommer att formas.

  • 79. Susanne Sundfør - Music for People in Trouble

    Text av Sofia Rönnkvist

    Det här är ett album som håller vad dess titel lovar till hundra procent. Susanne Sundfør kryper under skinnet på lyssnaren med jazziga, storslagna men samtidigt avskalade låtar som tar ett krampaktigt hårt tag om hjärtat i fyrtiofyra minuter. Identifierar du dessutom dig själv som en människa som befinner sig i främst känslomässig knipa är det ännu svårare att inte sugas in totalt i den förtrollande musiken. Hennes användning av countryinspirerade toner ter sig även helt klockrena för att förstärka de redan hjärtekrossande texterna som hon med en dämpad röst nästan verkar vilja skrika ut. Susanne visar helt enkelt ännu en gång hur hon med enkla men perfekt finstämda medel kan åstadkomma fantastiska resultat.

  • 78. Haim - Something to Tell You

    Text av Sofia Rönnkvist

    I år var året som Haim äntligen återvände med nytt material för världen att avnjuta. Something to Tell You är i systrarnas vanliga stil ett giftermål mellan retrorock och modern pop med diskreta inslag av R&B. Med sin bredd av influenser har de även skapat en bredd i låtväg och fullträffar för olika ändamål och humör. Inledande Want You Back är stark, modig och omöjlig att inte sjunga med till medan näst sista i ordningen, Walking Away, har en mer avskalad karaktär som låter systrarnas stämmor vara det främsta instrumentet. Däremellan hittar vi även guldklimpen You Never Knew som fått sig en dos samarbete från självaste Blood Orange, även om det såklart är Alana, Danielle och Este som är de riktiga stjärnorna här.

  • 77. Girl Ray - Earl Grey

    Text av Nike Rydberg

    Vad gjorde du när du var 19? Oavsett svaret gör det Earl Grey till en outhärdlig lyssning. De tre klasskompisarna i Londontrion Girl Ray har begåvats med Beach Boys storhetsvansinne, Velvet Undergrounds självklarhet och hela världen framför sina fötter. Deras debut låter som en klassisk Rough Trade-kompilation från 1986 på det allra bästa av sätt. Likt tidiga Belle and Sebastian är det tonårsstormande på ytan men universellt på djupet: ”Waiting in my room / Waiting for myself to come through”, låter det på Monday Tuesday. De 60-talspsykedeliska arrangemangen håller en hisnande ambitionsnivå (se: det 13 minuter långa titelspåret) – lätta att gå vilse i, men lika lätta att ta till sig. ”But we’ve got things to do!” utbrister sångaren Poppy Hankin i desperation vid en punkt. Det märks. Få av årets debutanter var lika sprängfyllda av potential som Girl Ray.

  • 76. Dirty Projectors - Dirty Projectors

    Text av Filip Hiltmann

    I promomaterialet som skickades ut innan Dirty Projectors sjätte studioalbum stod en sak klar – Dirty Projectors var inte längre ett band. Frontpersonen Dave Longstreth hade tidigare strävat efter att upprätthålla illusionen om det organiska bandet där alla bidrar med lika mycket, men nu var det slut på det. Dirty Projectors hade trots allt alltid handlat om Longstreth, oavsett vilka medlemmar han hade haft kring sig. Dirty Projectors är inte bara ett uppbrottsalbum från gamla strukturer, utan också från den gamla bandmedlemmen Amber Coffman som Longstreth tidigare haft ett romantiskt förhållande med. Resultatet blir ett av hans mest personliga och konceptuella album till dags dato, där hans intrikata låtstrukturer läggs upp på ett silverfat med avskalade metaforer och råa texter om den kärleken som var och tiden därefter. Dirty Projectors är inte bandet Dirty Projectors bästa giv – men det är Dave Longstreths.

  • 75. Khalid - American Teen

    Text av Magnus Olsson

    Khalid Donnel Robinson har haft ett nästan sagolikt år – blott 19 år gammal har han debuterat med ett album som tagit världen med storm och som gör honom till en av de mest streamade artisterna just nu. I januari var det få som höjde på ögonbrynen för Texas-sonen, som sedan dess omskrivits som en R&B-sensation. Precis som albumtiteln ger sken av, är det här betraktelser om att vara ung i USA. Kanske inget nytt under solen, men för Snapchat-generationen har han satt ord på vardagliga betraktelser långt bortom sitt pojkrum. En hel värld tittar in genom dörrspringan när han gör dova, men varma melodier. Ett ensamt piano får lika mycket plats som låtar med betydligt större popskrud. Men i grund och botten handlar det om en soulröst som borrar sig in i bröstkorgen och 2017 års charmigaste leende. Khalid är lika mycket årets genombrott som årets glädjespridare.

  • 74. Courtney Barnett & Kurt Vile - Lotta Sea Lice

    Text av Johanna Eliasson

    Courtney Barnett och Kurt Viles samarbete vibrerar av feel-good-stämning från första gitarrdraget. Tillsammans skapar de en värld som känns solig och ledig, fastän teman som mindervärdeskomplex och isolering bubblar upp här och där. Barnett och Vile känns som att de var födda för att göra musik tillsammans, och deras dynamik smittar med livsglädje, existenskriserna till trots. Det är som att de har hittat en liten nyckel till livet – man kommer kanske alltid att känna sig lite konstig och som ett ”bruised ego”, men livet går vidare och allt är bra ändå. Med spår författade av den ena eller andra och covers från varandras diskografi känns albumet verkligen som ett utbyte de två emellan, och till det ett utbyte som vi hoppas få höra mer av.

  • 73. Shinichi Atobe - From the Heart, It’s a Start, a Work of Art

    Text av Hugo Gerlach

    Det ligger något mystiskt över Shinichi Atobe och hans musik. Efter en EP på namnkunniga skivbolaget Chain Reaction under 2000-talets början var det sedan tyst fram till 2014. Misstankarna om att namnet inte var mer än ett nytt alias för Mauritz von Oswald (Basic Channel) är lätta att förstå då som nu, även om vi nu vet att så inte är fallet. På From the Heart, It’s a Start, a Work of Art är tre av spåren (First Plate 1, 2 & 3) direkt lyfta från gamla acetatskivor, där den dubbiga technon kompletteras av ett skrapande och sprakande knaster. Det inledande och nyskrivna spåret Regret påminner om soundet som det kortlivade skivbolaget Driftwood gav ifrån sig för femton år sedan: taktfast lunkade, minimala förändringar i strukturen och en drömsk vibe. Referenserna till en svunnen tid tycks bli fler allt eftersom lager som skalas av från musiken, samtidigt som produktionerna har en närmast tidlös lyster. Atobe kombinerar dub techno som verkar komma från en förlorad civilisation i yttre rymden med lågmäld house för morgonens sista timmar.

  • 72. The Drums - Abysmal Thoughts

    Text av Magnus Olsson

    Ditt favoritband från 2010 har överlevt och konserverat sig i en överraskande form när vi skriver 2017. Vi är nog många som räknat ut The Drums. Brooklynbandet blev lite av en sommarflört för sju år sedan och har nästintill gått under radarn de senaste åren. Sedan dess har bandet även tappat manskap – kvar är frontpersonen Jonathan Pierce. Han var också den som gav bandet dess karaktär. Abysmal Thoughts är dock föga förvånande en samling popjuveler, lite som en nyförälskelse för ett band som gått på tomgång. Nu är vindarna med dem – lo-fi-produktionerna är intakta och 60-talets oemotståndliga sväng ryms nästan rakt igenom på ett album som fullkomligen sprudlar. Årets lärdom – räkna aldrig ut en popkonässör.

  • 71. Stormzy – Gang Signs & Prayer

    Text av Alice Dadgostar

    Att Stormzy, en av de främsta representanterna för det brittiska grimehjärtat, skulle toppa försäljningslistor med sitt debutalbum var föga förvånande. I likhet med undergroundpionjärer genom hiphopens historia har han energiskt tagit politisk ställning (i framkant bästisskapet med Jeremy Corbyn och benämningen av Theresa May som en “paigon”) och samtidigt skildrat en musikalisk personlighet lika innovativ som central för en rad olika stilar. Det visade han i allra högsta grad också prov på i Gang Signs & Prayer där tidiga rötter ur Wicked Skengman vävs samman med såväl gospel som mjuk, samtida R&B i form av samarbeten med Kehlani och Lily Allen.

  • 70. JAY-Z - 4:44

    Text av Amel Suljevic

    Hiphop som genre har vid det här laget gått igenom det mesta. De fyra elementen har transformerat sig till en genre som under 10-talet fungerar precis lika bra ackompanjerad av de mest progressiva ljudbilderna som generisk listpop. Trots sin bredd har genren fortsatt visa sig vara en young (wo)man’s sport – fram till nu. I kölvattnet av vår tids mest kulturbelönande otrohetsskandaler har JAY-Z gett ett referensalbum för hiphopens svar på ”gubbrock”. På 4:44 gör Hova det som han kan. Över de mästerligt enkla (ibland farligt nära kliché-artade) No I.D.-produktionerna spiller den rappande magnaten ut allt. 4:44 är inget svar på Lemonade. 4:44 är en uppgörelse med könets, hudfärgens och genrens normer, förväntningar och kamper. 4:44 är en ärlig, rå och definierande uppgörelse med genrens kanske allra viktigaste livshistorier.

  • 69. Hundred Waters - Communicating

    Text av Jonathan Bonn

    Att kalla Hundred Waters för syntpop vore en grov generalisering. I grund och botten är det just popmusik med syntar som Floridatrion sysslar med, men de gör det med en finess och kreativitet som genast borde diskvalificera en så endimensionell stämpel. De akustiska och elektroniska elementen i musiken gifter sig sömlöst, och Nicole Miglis röst svävar konstant mellan en viskning och en explosion av katarsis – särskilt i Blanket Me, där de sista tre minuternas konstanta upprepning av titeln blir till ett fonetiskt instrument som positionerar sig mot den enorma, växande ljudbilden.

    “From a broad lens, the album is a breakup”, sa Miglis inför albumsläppet, och på inledande Particle levererar hon den enkla men smärtsamt raka frågan: “What’s that? Are we breaking up?”. Albumet som följer är den smärtsamma resan mot självständigheten efter ett uppbrott, men texternas karga verklighet kontrasterar mot den varma, välkomnande instrumentationen – som att vara frusen och bli invirad i en varm, musikalisk filt. Instrumentalt sett är Communicating inte ett lika avskalat album som genombrottet The Moon Rang Like a Bell, men likväl är det en samling intima och skimrande vackra låtar.

  • 68. Yung Lean - Stranger

    Text av Noa Söderberg

    Stranger visar en annan Yung Lean än den vi är vana att se. Gamla tiders verser om att dricka hostmedicin, poppa pills och fuck bitches är kraftigt nedprioriterade. I stället adresserar Jonatan Leandoer klassiska ämnen: död, saknad och mental ohälsa. På så vis är skivan en fortsättning på det han gjort i sidoprojekten JonatanLeandoer127 och Död Mark – att lägga bort maneren, visa sig naken och bjuda in publiken att reagera hur de vill. Musikaliskt är det ännu mer luftigt och svävande än tidigare. Red Bottom Sky byggs i princip helt av bubbelgumsfärgade syntar och en sentimental sångmelodi. Iceman är frostig och samtidigt dansant. Även Agony har Yung Leans trevande sångröst i centrum, bredvid ett ensamt piano. ”When I’m afraid I lose my mind / It’s fine, it happens all the time” sjunger Leandoer och sammanfattar sitt ärligaste, och bästa, album hittills.

  • 67. Hater - You Tried

    Text av Olivia Nordell

    You Tried, Haters första fullängdare som klockar in på 25 fina minuter, är trygg och simpel men samtidigt vansinnigt intressant. De rangliga gitarrerna och lo-filjuden i kombination med skörheten och kraften i Caroline Landahls röst slår en som en käftsmäll ibland och som en lätt smekande vindpust ibland. För där det ibland är som ett stormigt hav med taggarna utåt där ilskan och sorgen får ta störst plats är även helheten stundtals som en vaggande famn där texterna, fantastiska i sin egenhet, smälter in med ljuden. Styrkan hos Hater ligger främst i den avvägningen, avvägningen mellan att ta plats och att tillåta kollektivet ta plats, som de galant balanserar på.

  • 66. Hoops - Routines

    Text av David Winsnes

    2017 var ett ganska vanligt indiepopår: Jay Som stod för det stora genombrottet, Alvvays för den klockrena utvecklingen, The Drums ansvarade för den oväntade comebacken och Real Estate tog motvilligt på sig rollen som årets besvikelse. Bloomington-kvartetten Hoops kvalar inte in under något tydligt epitet – deras hypermelodiska drömmålningar har inte slagit igenom brett ännu och de hade heller inga direkta förväntningar på sig, trots att fjolårets självbetitlade EP var lika ljuv som årets debutskiva Routines. På låtar som Rules, Benjals och The Way Luv Is lyckades Hoops med konststycket att på samma gång kännas matta inför att existera och uppsluppna inför tanken på en ny dag – de snabba gitarrerna paketerade i de slöa sinnesstämningarna, som att med skakiga ben skejta nedför en backe hög. Allra finast återskulpterade de tidigare utgivna On Top, en motiverande sång som i sin naiva framtoning fångade Hoops sympatiska kärna: ”But keep your head up, you’re doing fine / I know it’s hard, but you’ll be alright / Don’t think twice when it all goes wrong / Put in your time, you’ll come out on top”.

  • 65. Mwuana - Triller

    Text av Stina Vickhoff

    2017 är snart över och Mwuana har överträffat sig själv och de flesta andra i produktivitet. Han har släppt både ett mixtape och ett debutalbum, och sedan åkt på segertåg genom Sverige med sin hyllade Mwuana Tour. Rimligen regnar nomineringarna, både P3 Guld och Grammis x 3. Debuten Triller fick näst högsta möjliga betyg av både oss och övriga musiktyckare – han själv och vi spådde den att vara the next wave inom hiphop. Och oavsett om priser regnar eller ej, kommer han ha på sitt samvete långt framöver att han med sin albumdebut vidgade vyerna för hur samtidens och framtidens hiphop ska låta.

  • 64. Gidge - LNLNN

    Text av Rikard Berg

    House är känt som den urbana musiken, byggd på stadens puls. Men i Sverige har vi inga riktiga storstäder. Vi har däremot sjukt mycket skog. LNLNN är kanske därför den svenskaste houseskiva som kom 2017 (släng dig i väggen Galantis) – beatsen låter som daggdroppar mellan träden, de mullrande syntarna som forsens sorl och vocal-samplingarna som dimmiga urskogsväsen. “Man kan till och med göra smink av skog” lyder catchfrasen i en ganska mäktig tv-reklam som rullar just nu om landets främsta naturresurs, men vet ni vad? Gidge är redan världsledande på att göra house inspirerad av gran, tall och kåda. Med LNLNN flyttar de fram sina positioner ytterligare. Skogen är mycket riktigt framtiden.

  • 63. Laser & bas - Historier om kärlek i okronologisk ordning, från det sexuella uppvaknandet till idag

    Text av Sofia Rönnkvist

    Carl Johan Lundgren, som mannen bakom Laser & bas heter, skapade i år hipstrig poesi med albumet Historier om kärlek i kronologisk ordning, från det sexuella uppvaknandet till idag. Med en lika självklar verklighetsförankring som flykt sjunger han huller om buller om kyssar och ensamhet. Ena sekunden vill du studsa till hans ivriga syntslingor för att i nästa sitta melankolisk och tänka på livets flyktighet, och det är förmågan att hålla en röd tråd mellan det höga och låga som verkligen imponerar. Det och det faktum att unika textrader som ”Hon är ett körsbär i en mysdräkt” eller ”Och mina brallor har chokladfläckar och sen / Rökte vi igen” faktiskt existerar tack vare Laser & bas.

  • 62. Zola Jesus - Okovi

    Text av David Winsnes

    Omslaget till Okovi, där Nika Roza Danilovas ansikte är till stor del övermålad i en oljeliknande substans, är Los Angeles-konstnären Jesse Draxlers. På senare tid har hans aggressiva, monokroma verk dragit till sig uppmärksamhet. Bilder på människor som sedan blir urgröpta på liv – en mun vidgas, ett drag multipliceras, ett uttryck förvrids. Draxler var Danilovas stora inspiration till Okovi, vilket märks: hennes femte album i karriären och tillsammans med andragiven Stridulum II det överlägset mest intressanta är en ondsint tryckvåg, en slags motsättning till ANOHNIs lika bombastiska men betydligt mer livfulla mästerverk från i fjol. På Exhumed skapade Zola Jesus årets mest mullrande popmusik, med Witness presenterade hon sin största ballad i karriären, i Veka fann hon skrämmande dansmusik för den nya generationen Twin Peaks-fans, och inuti Okovis sammantagna låtlista gömde hon ett inre mörker som bars, som blåstes iväg, av en ojämförlig röst.

  • 61. Brian Eno - Reflection

    Text av Martin Kørra

    Ett porträttfoto av Brian Eno där han nästan försvunnit in i skuggan agerar skivomslag till Reflection. Passande, eftersom det på många sätt är ett verk där han försökt radera sig själv som upphovsman. Det är ett självgenererande album, byggt på slump och kod. Den version du hör på Spotify är bara en iteration, en exempelinspelning, av oändligt varierande musikstycken. En klocka som punkterar det dova mullret efter 30 minuter den ena dagen kanske inte återfinns alls den andra. Rent audiellt är ljudbilden bekant från Enos tidigare ambientperiod, och i sin strävan efter att göra sig själv till lyssnare har han ironiskt nog satt sitt tydligaste fingeravtryck hittills. Det ständigt skiftande men alltjämt lugna rum som Reflection rent praktiskt faktiskt är hade inte kunnat byggas av någon annan än Eno. Under 2017 blev Reflection en välbehövlig och stängd dörr mot världen, där tanken äntligen fick riktas inåt, mot dig själv. Meditation i en tid när det känns lika delar omöjligt som nödvändigt.

  • 60. Ryuichi Sakamoto – async

    Text av Nikolas Berndt

    I förordet till Andrei Tarkvoskys bok Den förseglade tiden berättar skådespelaren Erland Josephsson en anekdot om hur det var att jobba med regissören under inspelningen av filmen Offret. De ska filma en naturscen, men efter en stund så vänder sig Tarkovsky bort från kameran, suckar och säger “Det är för vackert”. Var går egentligen gränsen för när det är onödigt att försöka efterlikna det redan, kanske, perfekta i vår tillvaro? Kanske behövs människans närvaro finnas på något sätt för att det ska kunna bli något utöver sig självt – även om det är i form av förödelse och inblandning, precis som det annalkande kärnvapenkriget som pågår utanför Offrets ramar. Enligt kompositören Ryuichi Sakamoto är async – hans första soloalbum på åtta år – soundtracket till en Andrei Tarkovsky-film som inte finns. Inspirationen hämtades från vardagliga ting, skulpturer och naturen, samtidigt som albumet leker med tankar om kvantfysik, primtal och gränsen mellan det artificiella och det verkliga, oljud och musik. Upplevelsen lutar sig mer mot utforskandet av dessa gränser, där fotsteg genom gräset blir lika mycket musik som ambiensen av ett rum, där pianotonernas mänskliga inblandning inte alltid är tydliga, och inte heller behöver vara det. Precis som i mötet mellan natur (i dubbel bemärkelse) och människan i många av Tarkovskys filmer uppstår async också som ett möte – två extremer mellan då och nu vars motpoler tvingas samman lika mycket som isär. Det är liksom ett mellanrum i tid och rum som Sakamoto försöker få plats i och tonsätta.

  • 59. Thundercat - Drunk

    Text av Sofia Rönnkvist

    I ett galet, eskapistiskt och basdrivet ljudlandskap hittar vi funk-innovatören Thundercat och albumet Drunk. Över 23 spår blir vi osäkra på om det är ett överflöd av härliga melodier eller sångtexter som har lett till den långa listan, men allt är såklart lika välkommet när det låter så här bra. Vi tas med på en musikalisk resa som får en att vilja skratta, ligga, dansa frenetiskt och allt annat som går att föreställa sig i det liksom alternativa universum som Stephen Bruner skapat. Från Shibuyas stressiga korsningar i Tokyo till USA:s osäkra profilerande gator på Jameel’s Space Ride lyfts tema på tema in i musiken, och trots sin spridning känns det alltid igen vem dess genialiska avsändare är.

  • 58. Molly Nilsson - Imaginations

    Text av Olivia Nordell

    Molly Nilsson är någonting speciellt. Imaginations är hennes sjunde fullängdare men på något sätt lyckas hon uppfinna hjulet igen, denna gång med starka kontraster både i ljud och i texter. Hon är medveten både utåt och inåt, talar om privilegier och nedsippringsteorin och marxism, men också om kärlek och inre demoner och kraften i skapande. Med yviga rörelser målar hon upp bilder där ljudlandskap vilar i saxofon och atmosfär, i minimalistisk pop och i hennes djupa röst. Det landar i någonting större än henne själv, som om musiken är en kroppslig förlängning av vardagliga känslor och stora orättvisor. I slutändan kommer Imaginations inte att förändra världen eller störta kapitalismen, men den kanske får någon att öppna ögonen både för omvärlden och för sig själv.

  • 57. Wolf Alice - Visions of a Life

    Text av Freja Wehrling

    Trots att rockvärlden som Wolf Alice befinner sig i hela tiden tycks avta i relevans, låter den brittiska kvartetten högre och bättre än någonsin. Med Visions of a Life har de gjort sig redo för att erövra världen och levererar i sin genre en av årets stora höjdpunkter. De bygger in dig i en drömvärld av slingrande ackordföljder, stämsång och syntar för att sedan slå hål på den med grungegnistor, mullrande baser och stormande trummor. På sitt senaste album har de utvecklat sin konst till perfektion, även i de mörkaste avgrunderna och de ljusaste höjderna. Här rör sig britterna i hjärtsträngen av sitt eget sound utan för att en sekund villa bort sig.

    Ellie Rowsell har som huvudsaklig låtskrivare djupdykt i sig själv och sedan tagit med tankarna för en flygtur bland molnen. Texterna som hon och resten av bandet har producerat dryper av ironi och förakt, dels för den egna personen, men också för de karaktärer som rör sig i världen runtom. På Formidable Cool sjunger de om en patetisk fuckboy, men också om de som är godtrogna nog att tro på hans lögner. Berättelserna är inte fullt så gemena på resten av plattan, utan St. Purple & Green behandlar exempelvis en allt mer distanserad mormor och Beautifully Unconventional en häpnadsväckande vän. Tillsammans utgör varje spretig låt färger på den spektakulära palett som Wolf Alice förgyller sin värld med. Men trots sin storslagenhet förblir Visions of a Life en sällsam pärla, närd av ett hjärta trött på världens lögner, men som också har en inneboende försiktig oskuldsfullhet.

  • 56. Bottenvikens Silverkyrka – Arken

    Text av Alice Dadgostar

    EP:n som blev sakramentet till acidpubliken efter Det Stora Uppvaknandet 2016. När kyrka möter industri är det svårt att avgöra om det bär av mot högmässan eller nattens starkast pulserande timme på dansgolvet, men spikad är sanningen att vi befinner oss i Silverkyrkans trygga händer. Duons förmåga att skapa spänning som gränsar till dramaturgisk, ur ett mörker vars själva grundpremiss är dess svarta följdriktighet, visar på en nästintill läskig idérikedom. Lika mycket som det känns högtidligt och traditionsenligt, känns det som en synt- och orgeluppburen sprängning av allt som har med historia att göra.

  • 55. Mega Bog - Happy Together

    Text av Rikard Berg

    Psykedeliska popkonstellationen Mega Bog verkar verka i ett annat universum, med lite andra färgskalor och lite annorlunda gränser för hur saker ska vara. Det skulle förklara den surrealistiska stämningen, de stundtals maniska rytmerna, och kanske också varför gruppen har flugit helt under musikvärldens radar. Bortsett från att ha turnerat som förband till några kändare akter – exempelvis Destroyer, som för övrigt möjligen skulle kunna härstamma från samma märkliga universum som Mega Bog – har de hittills levt sitt liv i skuggan. På Happy Together ryms Julia Holterska arrangemang, Cate Le Bon-galen logik, ett gäng jazziga saxofoner, vackert flyktiga texter och en äventyrlig upptäckaranda. Om fler så glödande bra skivor är på gång, får man anta att ljuset bortom skuggan snart ska skina.

  • 54. Oso Oso - The Yunahon Mixtape

    Text av Jonathan Bonn

    Oso Osos andra fullängdsalbum är – titeln till trots – inte ett mixtape, utan ett album om ett mixtape. Och visst finns konnotationen där, men i stället för att 90-talsklyschigt ge sitt kärleksintresse en samling låtar på kassett, förpackade Jade Lilitri sin romantiska kombination av emo och indierock med ett solblekt omslag och slängde upp den på Bandcamp. De 38 minuterna är sprängfyllda med eleganta hooks, intrikat sammanvävda med Lilitris öppenhjärtade texter. Det är ett framgångsrecept som för tankarna till såväl Brand New som Death Cab for Cutie, utan att det för den delen drunknar i sina inspirationer. Står vi inför en stundande 00-talsrevival är det inte omöjligt att tänka sig Oso Oso längst fram i ledet, med öppna hjärtan och gitarrerna i högsta hugg. Om man får önskedrömma, det vill säga.

  • 53. Sannhet - So Numb

    Text av John Jonsén

    Fördelen med att inte använda sig av sång i metalspektrumet är att kunna vara totalt dynamisk i sitt genretillstånd. Varje instrument tillåts att frigöras från sina normer när de inte stämplas av skriken eller sjungen sång – grindtrummor behöver aldrig vara lika med blackmetal eller en melodisk basgång blir inte automatiskt postpunkig. För någonstans i grunden är Sannhet metal, men det är snarare våra egna fördomar som har placerat New York-trion i det facket. So Numb har transcendenterat kategorier och genrer – i stället är det låtarnas känslobilder som får representera albumet. Ensligheten i Fernbeds, stillsamheten i Salts och den frigörande euforin i titelspåret talar bäst för sig själva, utan några ljudmässiga avgränsningar. Albumets tematiska röda tråd låter sig aldrig brytas och blir ständigt känsloomvälvande genom böljande svallvågor av förkrossande melodier backade av våldsamt passionerat trumspel. So Numb känns så pass omväxlande och genuint att Sannhet skapat sitt eget hårt slående universum.

  • 52. Guerilla Toss - GT ULTRA

    Text av Nike Rydberg

    Brooklynscenen är inte vad den brukade vara. Under de senaste åren har en kitschig, Devo-dyrkande postpunkscen vuxit fram genom akter som Future Punx, Pill och B Boys – men mer om det en annan gång! Lokala kvintetten Guerilla Toss stal nämligen uppmärksamheten från det allra mesta annat 2017. GT ULTRA är bandets femte fullängdare, deras andra på det legendariska skivbolaget DFA, och ett av de mest energiska album som genren någonsin sett. På 29 magnetiska minuter väver Guerilla Toss ihop 40 år av dancepunk, sci-fi-drömmar, tripprapporter och Talking Heads-cirka-Remain in Light-absurdism. Det är ett album för 1980 och för 2080. Det är en planet där ingenting någonsin är tråkigt.

  • 51. Gorillaz - Humanz

    Text av Magnus Olsson

    Efter år av rykten, spekulationer och förväntningar återuppstod Damon Albarn till sist som Gorillaz. Med blicken spänd mot framtiden fortsätter de att måla upp sitt alldeles egna universum, långt bortom fantasins gränser. Albarn har gång på gång, så väl på egen hand som med Blur, bevisat sin fortsatta relevans. Humanz blir dock inte den enmansshow som vi är vana vid – Albarns hjärna må fortfarande vara bandets DNA, men nya Humanz vilar på en kollektivism som tar sig i uttryck i form av en rad intressanta gästartister. Dessa formar också den spretiga historia som är Humanz, och bevisar framför allt att Albarn värdesätter lekfullhet framför ett albums enhetskänsla. Humanz är tvära kast, från megabangers till politiska fredsmonument – en spännvidd som är enorm, men som likväl fascinerar och förtrollar en.

  • 50. St. Vincent – MASSEDUCTION

    Text av Rikard Berg

    Den kanske vanligaste liknelsen som strösslas över St. Vincent är David Bowie. Värre kan man ju ha det. De båda delar en vurm för utbytbara personas och ständigt föränderlig musik, så det är lätt att se var bilden kommer ifrån. På MASSEDUCTION tar det sig ytterligare uttryck – här skiner en profets jesuskomplex igenom, och St. Vincent slår på större trummor än någonsin förr. Ömsinta ballader samsas med maniska färgexplosioner och med nål och tråd sys lapptäcket ihop. MASSEDUCTION kommer knappast att gå till historien som hennes skarpaste verk, men mer troligt som det allra mest eklektiska. Det är en vild resa in i Annie Clarks storslagna visioner, och det finns få platser som är så popkulturellt spännande.

  • 49. Princess Nokia – 1992 Deluxe

    Text av Johanna Eliasson

    Princess Nokias rap låter som att den kommer från en riktig spjuver. 1992 Deluxes öppningsspår bär namnet och essensen av Bart Simpson, Tomboy’s för en uppviglande kroppspositivitet och Chinese Slippers refräng är bestående av mantrat ”Kentucky Fried Chicken and Pizza Hut / McDonalds, McDonalds!”. Viljestark som få och med ett självförtroende som heter duga (hon har förklarat sig själv som en knockout och, citat, ”gudalik feminin energi personifierad”) har Princess Nokia bländat världen med sin personlighet, och 1992 Deluxe är ett manifest för hennes identitet. Med en stor injektion av New York och empowerment cementerar hon sin roll som en röst att räkna med.

  • 48. Bell Witch - Mirror Reaper

    Text av David Winsnes

    Bell Witchs doommetal är begravningshymner som visat sig vara mer drabbande ju längre de fått hålla på. På 2015 års Four Phantoms lyckades grundmedlemmarna Dylan Desmond och Adrian Guerra på fyra stycken låtar över sammanlagt 66 minuter stirra döden i vitögat. Året efter gick Guerra bort. Bell Witchs texter har genom åren behandlat smärta, sorg, död och spöken, men deras tredje album handlar egentligen uteslutande om Desmonds bas och Jesse Shreibman trumslag. Mirror Reaper är ett 83 minuter långt enskilt stycke musik. De hasar sig fram i totalt samförstånd, ofta så långsamt att du inte märker förändringarna förrän de redan skett. Upplevelsen fungerar både i mindre fokuserade smådoser och hypnotiska genomlyssningar i full skala – här finns till exempel en massiv kvart från minut 20 som är förkrossande i sitt utförande. Ett tag efter det börjar plötsligt Guerra sjunga, som en av vålnaderna i Bell Witchs texter, som ett levande minne. Ett ljus tänds mellan duons skälvande instrument och få saker kändes lika drabbande det här året.

  • 47. The World Is a Beautiful Place & I Am No Longer Afraid to Die - Always Foreign

    Text av David Winsnes

    Medlemmarna i The World Is… är lika svåra att hålla reda på som deras instrumentation är otyglad, som deras texter är mångfacetterade, som deras namn är en konstant isbrytare. Nyckelmedlemmen Greg Horbal ville hellre vara bokningsagent än gitarrist, frontfiguren Nicole Shanholtzer hoppade av i samband med att album nummer tre började växa fram, gruppen har expanderat och vittrat om vartannat. Always Foreign formades således i en tid av förändring både inom bandet och på makronivå – Trump valdes till president och The World Is… reagerade genom att gå från ömsinta samhällsobservationer till att skriva låtar som Faker. Och på något sätt verkar flyktigheten – osäkerheten – i vilka de här människorna är, vad de varje år bildar, snarare bidra till en kvalitetsmarkör, en livskraftig här-och-nu-kärna: på Always Foreign fortsatte de att blåsa i trumpeter och ta sönder strängar tills de landade i sin dånande, karaktäristiska poesi. David Bello sjöng om en värld han börjat avsky, men blickade framåt i en förtröstansfull insikt: ”The present was awful, but it’s all past now”.

  • 46. Ariel Pink - Dedicated to Bobby Jameson

    Text av Erik Blohmé

    Vad kan egentligen sägas om en låt med refrängen “Santa Claus is in the closet / Santa’s in the water closet”? Kanske att Ariel Pink är den första popstjärnan i världen att använda ordet ”water closet” i en låt. Dedicated to Bobby Jameson låter som ett uråldrigt, förhäxat blandband där referenser från nutiden på något sätt retroaktivt präntats in på magnetremsan: ”She sent for my Uber ‘cause she wanted some dick / ‘Cause I’m a dreamdate narcissist”. Den flummiga humorn blandas med sanslösa melodier som Another Weekend och Feels Like Heaven – tidlösa sånger som emulerar David Bowie, Morrissey, Beach Boys, Joy Division och Lou Reed samtidigt. På något sätt känns det helt naturligt, kanske för att vad som helst låter normalt efter inledningsspåret Time to Meet Your God. Ariel Pink är en sinnessjuk kameleont och ingen fantasivärld liknar den som skymtar fram genom hans idérika album.

  • 45. Xiu Xiu - Forget

    Text av Moa Björkman

    Bombnedslag och ett pumpande maskineri av syntar skapar med Jamie Stewarts gotiska mardrömsvibrato Forget, som blivit oförtjänt pop-förklarat. Albumet må vara det mest koncentrerade albumet i bandets drygt 15-åriga karriär, där den större helhetskänslan är vad som fått den att kallas kommersiell, men vad än Xiu Xiu gör finns det ingen risk att hitta dem på familjeradion eller som mellanakt i Melodifestivalen. Poppigare innan eller inte, Forget är en feberdröm på tjack och lämnar lyssnaren dränerad och totalt utmattad – precis som det mesta bandet givit ut. Den obehagliga och nästan äckliga känslan av tomhet uttrycker sig starkast i albumets avslut: en lång, käftsmällsdikt om barnprostitution. Ingenting Xiu Xiu gör förvånar fansen längre, men det är alltid någonting nytt, ett nytt rum i spökhuset de tvingar oss igenom.

  • 44. Beach Fossils – Somersault

    Text av Nike Rydberg

    Med avstamp i en depression lyckades Beach Fossils oväntat blomma ut på Somersault. Sex år efter debuten låter drömpoptrion lyxigare än någonsin med barockpopblås, Beatles-stråkar, psykedeliagitarrer och gästspel från bland annat Slowdives Rachel Goswell. Arrangemangen ekar av ambitioner och får varje sekund att låta ljuvlig under ett album där ingenting annat verkar vara det – varken inombords eller i samhället runt omkring. ”Written on the concrete / ’ACAB’”, avbryter Dustin Payseur sitt hjälplösa dagdrömmeri under Smiths-minnande Down the Line. Frontmannen låter allting ont sorteras och rensas ut på Somersault, medan omvärlden tränger in genom sprickorna. Resultatet är depressionens gråskala målad orange och gul – och Beach Fossils mest kompletta verk hittills.

  • 43. Idles – Brutalism

    Text av John Jonsén

    Gentemot postpunkband som Diät och A Place to Bury Strangers vars rigida gitarrslag ger en stark eftersmak av betong är brittiska Idles inte ute efter att hylla brutalismen. Det är som att de slutligen tröttnat på hemstaden Bristols gråa silhuett, beväpnat sig med släggor smidda i en regnbågspalett och demolerar allting i sin väg, låt efter låt. De färgstänkta spillrorna som lämnas kvar är det som Idles använt för att bygga sitt debutalbum på. Brutalism blandar aggression och passion med superb jämvikt, styrd med järnhand av frontpersonen Joe Talbot. Medan rytmsektionen stadigt laddar upp inför ett punkkalas i Mother vräker han ur sig fullpoängare som ”The best way to scare a Tory is to read and get rich” i ett kaskadantal, mer grottmansursinnigt för varje upprepade gång. Till höger och vänster läggs det små smilbandsdragande rader som ”Did you see that painting what Rothko did? / Looks like it was painted by a two year old kid”, medan instrumentalisterna exploderar av intensivt laddad festlighet med jämna mellanrum. Oavsett om det är vardagen, tristessen, eller framtidsutsikten som är grå i livet finns det en renoverade kraft hos Idles och deras Brutalism, som onekligen kommer behövas lika mycket 2018 som den var essentiell för att ta sig igenom detta år.

  • 42. Julien Baker – Turn Out the Lights

    Text av Nikolas Berndt

    Om Julien Bakers debut var en intim och sorgsen viskning, ett rop efter hjälp som knappt hörs, är årets Turn Out the Lights ett vrål, ett skrik, ett stirrande in i hopplösheten lika mycket som en omfamning av den. Efter att ha slagit igenom för två år sedan som 19-åring har sångerskan från Tennessee redan hunnit öppna för Paramore och Death Cab for Cutie, och med sitt andra album visar hon att det finns så mycket kvar att berätta om. Att växa upp är inte alltid bara att lära sig, utan också att tvingas se saker i nytt ljus. ”Maybe it’s all gonna turn out alright / Oh, I know that it’s not, but I have to believe that it is”, vrålar hon i slutet av Appointments. “When I turn out the lights / There’s no one left / Between myself and me”, räds hon för på titelspårets enorma och motstridiga refräng. Alla om och kansken, alla försök att orka och inte känna sig lika ensam längre är Bakers drivkraft, och det är sällan som det känns så här inbjudande. Lika mycket som försvinner i rummets mörker och sitt eget mörker, försöker hon samtidigt skapa en brygga till oss som kan hitta något att hålla sig fast vid i hennes sorg.

  • 41. Broken Social Scene – Hug of Thunder

    Text av Jonathan Bonn

    Påståendet “ju fler kockar, desto sämre soppa” har aldrig gällt Broken Social Scene. Den 15 personer starka orkestern skulle kunna liknas med en gymnasieklass som har återträffar sisådär varje halvdecennium – men med den stora skillnaden att i stället för att sitta och kallprata och låtsas bry sig om människor man kände för tio år sedan, så lyckas de skapa fantastisk musik. Sju år har gått sedan Forgiveness Rock Record, och förutom en aning grånande hår och lite rynkor har den kanadensiska indietruppen under den tiden hunnit samla på sig en gedigen hög inspiration, idéer och motivation, som resulterat i det alster som bär namnet Hug of Thunder. Gruppens detaljrika sound är mer polerat än någonsin – den knivskarpa produktionen blir som ett par ljudmässiga 3D-glasögon (om den liknelsen inte är alltför ologisk). Det magnifika titelspåret, Skyline och Halfway Home är dängor som hade låtit lika rätt i början på 2000-talet som de gör nu. Det inledningsvis hypnotiska avslutningsspåret Mouth Guards of the Apocalypse exploderar i vad som känns som otaliga refränger, medan Kevin Drew vrålar “I’m done, I’m done / I wanna kill all my friends”. Broken Social Scene är ett kontrollerat kaos, och det är precis det de siktar på: “We’re trying to create that hug of thunder. That sound. That embrace amongst the chaos”, sa de i en intervju med Pitchfork. Det lyckades de med, nu återstår bara att se hur lång väntan på nästa återträff blir.

  • 40. Björk – Utopia

    Text av Erik Blohmé

    Björk får en neoklassisk flöjtpsykos i en digital trädgård som Arca producerar med sin köttiga, upphackade electronica. Kanske inte det vanliga upplägget för det “personliga albumet”, men så är det. Musik från fjärran galaxer blandas med det allra mest privata i en utomjordisk men jordnära hybrid mellan feministisk, självutlämnande poesi och en kompromisslös, allomfattande ljudvärld.

    Björk har tagit sin säregna låtskrivarstil från 90-talet till samtiden och sedan ytterligare några decennier in i framtiden. Låtarna är komplexa och omöjliga som bakgrundsmusik – men som all bra konst får de som oreserverat ger albumet sin fulla uppmärksamhet tiofalt tillbaka. Utopia knycklar ihop tidsrymden till en liten skimrande kula som rymmer både gregoriansk sång, Arvo Pärt, footwork och ambient – och det är utopiskt om något, att överbrygga hundraåriga avgrunder i musikhistorien på ett 71 minuter långt album.

  • 39. HNNY - Ta paus EP

    Text av Filip Hiltmann

    Efter att ha ställt in alla sina spelningar och meddelat att DJ-karriären var över, var det många som tvivlade på om vi någonsin skulle få höra nytt material av producenten HNNY. Nu – ett år senare – är återkomsten ett faktum, även om det kanske inte låter som de flesta hade tänkt sig. I stället för lekfull och solblekt house har HNNY denna gång ägnat sig åt att skapa ett verk snarare ämnat för vardagsrummet än dansgolvet. Jazzigt pianospel, blip-blopig electronica och ambienta klangvärldar staplas upp bredvid varandra i vad som mer känns som intima sketcher än något som tagit år att skapa. Det är även där storheten ligger – i det opretentiösa, lekfulla och det genomvackra. Sex spår och fjorton minuter kan kännas fjuttigt för att kvala in på en årsbästalista, men sanningen är den att HNNY i och med Ta paus sätter tonen för något mycket större. Det här är något av det mest personliga som kommit från vårt avlånga land i år – trots att HNNY inte säger ett ord.

  • 38. Brand New - Science Fiction

    Text av Erik Blohmé

    Brand New har kämpat med sin relevans och eventuella återkomst länge – tiotalet singlar, enstaka spår och demos som släppts sedan gruppens förra album Daisy har pekat åt alla möjliga musikaliska håll. Det (forna?) emobandet har återuppfunnit sig själva vid varje albumsläpp – och i år lyckades de pånyttfödas en sista gång genom Science Fiction. Att de skulle röra sig mot americana är lika oväntat som passande – Brand New har alltid varit ett band djupt rotad i amerikanska kulturuttryck och mentaliteter, från Deja Entendus slipade emoballader till Daisys kolnade bluesinfluenser. Här rör sig musiken som en nattvandring genom bortglömda kvarter, bortglömda oförrätter och bortglömda människor. Mitt bland den oändliga asfalten upphackad av regelbundna reststops med Dunkin Donuts och McDonald’s, mitt bland övergivna villor, mardrömmar om oändliga bolån och ekonomisk arvssynd – skimrande, skrikande liv.

    Trots den bittra eftersmaken i kölvattnet efter Jesse Laceys metoo-kontroverser så är Science Fiction ett album att återvända till i många år framöver.

  • 37. Priests - Nothing Feels Natural

    Text av Moa Björkman

    Med postpunk i surfbeklädnad känns Priests första fullängdare som att springa rakt in i en vägg med förbundna ögon. Öppningsspåret Appropriate blåser iväg i orkantakt medan stora röda lampor blinkar ”HÅLL I DIG”, för sedan fortsätter hela albumet som ett förbannat åskmoln. Ibland klarnar ovädret upp. I stället för att dekonstruera den Amerikanska Drömmen som i Pink White House eller syna patriarkatet i vitögat i Nicki handlar surfrockdängan JJ om ett sådant ex man måste övertyga sig själv om att man kommit över. Stenhårda men alltid balanserandes på en tunn lina mot skörhet fungerar Nothing Feels Natural som tonsättare till trumpianska tider och det delade ifrågasättandet av samhällsstrukturer. Washingtonbandet skiter i precis allt, men lyckas göra det på det mest genomtänkta och medvetna av vis.

  • 36. Japanese Breakfast – Soft Sounds from Another Planet

    Text av Johanna Eliasson

    På vulkanön Jeju i Sydkorea finns en döende tradition – här har kvinnorna i århundranden stått för levebrödet genom att med enkel utrustning dyka efter havsdjur vid den karga kusten. En bråkdel av verksamheten finns kvar, och det halv-matriarkala samhälle som kvinnorna stod för är ett minne blott. Att Michelle Zauner inleder Soft Sounds from Another Planet med en längtan efter dessa kvinnors livsföring sätter tonen för resten av albumet. ”The men have gone and left again / and no one’s shocked or blames them”, sjunger hon, och besvikelsen sträcker sig till spår som Machinist och Boyish. Men i förkunnelsen finns också någon slags förlikning – när ångesten sprider sig i musiken kommer snart lugnet efter stormen och Zauner tröstar en med tillfällig ro och tillförsikt.

  • 35. Lana Del Rey - Lust for Life

    Text av Erik Blohmé

    Mitt i den svarta vintern är det svårt att minnas sommaren – men lätt att sätta på Lust for Life. Under skoningslöst solljus fortsätter Lana Del Rey att förfina sitt dystra låtskrivande som denna gång fått något nästan livsbejakande över sig – låtar som Love, Lust for Life och When the World Was at War We Kept Dancing visar upp en mer nyanserad Del Rey än någonsin tidigare. Men bara för det har hon inte börjat läsa självhjälpsböcker – hon fortsätter att vara ett språkrör för känslor som svaghet, desperation och beroende. Den hopplösa atmosfären i låtarna för tankarna till Morrissey och det långsamma tempot påminner om Portishead. Vägra välja glädjen – lyssna på Lana Del Rey i stället.

  • 34. Destroyer – ken

    Text av Martin Kørra

    ken drar Dan Bejar bort skynket från samhället och stirrar den moraliska förruttnelsen i vitögat. ”You’re dead, you’re dead, you’re dead, you’re dead…” konstaterar han uppgivet på Rome. Det moderna samhället har blivit en romersk uppvisning i överflöd och låtsat stordåd. Uppläxningen fortsätter i förstameningen på spåret efter: ”I can’t pay for this, all I’ve got is money”. Men så är nog uppläxning fel ordval. Till skillnad från, exempelvis, Father John Misty (vars senaste skiva heter, öh, Pure Comedy), undviker han wannabe public intellectual-fällan genom att med hjälp av oansträngd humor kapa av benen på sin höga häst i stället för att förlänga dem. Utropet ”I write poetry for myself!” från 2011 års Kaputt är fortsatt symtomatisk för hela Bejars arbetsprocess. Han gillar hur vissa ord låter när de följer andra ord, resten är en lycklig olycka. Att skivans tydligaste referens går till den modernistiska filmaren Jean Renoir visar hur högt Dan Bejar siktar med sin musik. Och hur lågt världen omkring oss fortfarande är villig att sjunka.

  • 33. Lorentz – Lycka till

    Text av Stina Vickhoff

    När Lorentz andra fullängdare damp ner och raderna ”baby jag älskar när du sitter på mitt face” chockinfiltrerade ens öron ville man ju i ärlighetens namn krypa ur sitt eget skinn. Lite som att det kom från en 12-åring som kollar för mycket YouPorn och tror att det är livet för en person med snippa att sitta på någon annans nuna. Första lyssningen var inte helt övertygande med andra ord, men sedan växte den på en. Lycka till besitter en otroligt hög musikalisk potential, som kanske döljs bakom nicknames och banala anekdoter om göteborgsklubbar men som finns bakom fasaden. Till exempel Schnip Schnip, 120 euro (god bless CEO) och James Dean har för många varit soundtrack för 2017. Och Lorentz är fortfarande voice of his generation.

  • 32. Protomartyr – Relatives in Descent

    Text av Jonathan Bonn

    Protomartyr har aldrig varit ett band som sysslat med solskenspop. Frågan är dock om inte Relatives in Descent är deras mörkaste alster hittills. Joe Casey fullkomligen spottar ur sig samhällskritiken, medan hans bandkamrater bygger gråkalla kulisser av magnifik postpunk. Såväl ljudbilden som textförfattandet andas nedlagd industri, grå betong och dystert samhällsklimat – en perfekt grogrund för bandets musik med andra ord. Protomartyr har en vinnande formula som de bemästrat under karriärens lopp, men de kommer aldrig ens i närheten av att bli endimensionella eller tråkiga. Medan A Private Understanding och Windsor Hum är monsterlåtar som i sina största stunder närmar sig arenastorlek är Night-Blooming Cereus en mer kontrollerad och avskalad historia, utan att den för den delen förlorar sin effekt. Med Relatives in Descent har Protomartyr inte bara skapat ett av årets bästa album – utan något som till och med skulle kunna kallas för en modern postpunkklassiker.

  • 31. Sun Kil Moon – Common as Light and Love Are Red Valleys of Blood

    Text av Erik Blohmé

    Du tror först inte att du vill höra en 50-årig folkrockare kompromisslöst pratsjunga om sig själv över mer eller mindre improviserade musikstycken i mer än två timmar. Du har fel. Som Mark Kozelek säger/sjunger i Butch Lullaby – “When someone is older than you always take the time to listen to them. A person older than you knows something that you don’t.” Common as Light and Love Are Red Valleys of Blood är på ytan ett otroligt uppblåst och narcissistiskt projekt som på djupet öppnar upp en hel värld av känslor, upplevelser och tveksamma hobbyutredningar av mystiska mord. Men Kozelek försvarar sig – “I don’t spook easy and true crime is fascinating to me and that’s my right as an American”.

    Att lyssna igenom hela albumet blir nästan som ett sorts umgänge, ett umgänge som fattas en när skivan är slut. Vi delar kanske inte alla åsikter, intressen eller problem som avhandlas, men den helhjärtade, okonstlade uppriktigheten går inte att tvivla på. Common as Light är lätt att missförstå, men har samma djup (och textmassa) som en välskriven, självutlämnande roman.

  • 30. Perfume Genius - No Shape

    Text av Moa Björkman

    Kroppen har i Mike Hadreas, under monikern Perfume Genius, texter beskrivits som en smutsig fastsydd dräkt, någonting skamfyllt som han matat med tabletter för att döva slagen han behövt utstå som normbrytande. Som albumtiteln antyder har han drömt sig bort från det trånga utrymme en kropp har för ett bredare, mognare perspektiv. ”I wanna hover with no shape” som han sjunger i en av albumets många höjdpunkter Wreath, är både som en önskan om obegränsat själutrymme och ett långfinger åt binära könsnormer. Slutresultatet blir ett majestätiskt och fullständigt intimt album om kärlek som det enda ljuset i mörkret och tryggheten med pojkvännen tillika musikkollegan Alan. No Shape är Hadreas som bekräftar för sig själv och alla i utanförskap att allt kommer bli bra, men att vägen sällan är helt rak. Som mest påtagligt blir det på sista spåret, en hyllning till hans pojkvän: ”Did you notice? / We sleep through the night / Did you notice, babe? / Everything is alright” och de ekande ”I’m here / How weird” riktat till sitt yngre, mer destruktiva jag. Han är lugnare nu, det känns in i märgen.

  • 29. Makthaverksan – Ill

    Text av Freja Wehrling

    Albumet som hela Popsverige (bakom luggar som numera faller naturligt i stället för att vara stelt klistrade mot pannan) har trånat efter kom till sist. Att Henrik Berggrens Wolf’s Heart släpps samma år visar kontrasterna mellan då och nu lika tydligt som nämnda hårnycker. Trots att både Makthaverskan och den tidigare Broder Daniel-medlemmen rör sig i samma ljudlandskap och sinnesstämningar kunde de inte vara längre ifrån varandra. Göteborgsbandet får ensamma fronta den nya vågen av depp-pop och det med rätta. På Ill har kvartetten kondenserat sitt sound och slängt i några brustna hjärtan i elden som för att mana på sig själva ytterligare. Låtarna framförs med en desperation som har mognat och ett allvar som lagt sig både över livet och musiken. Kanske att tonerna som tidigare talade för dans numera språkar för begrundande, men med Ill bevisar Makthaverskan att det är precis lika bra som någonsin.

  • 28. SZA – Ctrl

    Text av Stina Vickhoff

    När Solana Rowe aka SZA (hint Wu-Tang Clan:s RZA) inledde RihannaAnti från 2016 med Consideration satte hon ribban högt och med fullängaren Ctrl flög hon över den med råge. Fem Grammy-nomineringar, TIME:s topp ett bästa album från 2017 och nu på 28:e plats på vår eminenta årsbästalista. Det är utom allt rimligt tvivel att SZA slagit an en ton hos en generation som inte är lika mycket för genreuppdelning och fack. SZA är allt – pop, hiphop, soul, cloud rap. Det förvånar väl ingen att Ctrl är en hitkavalkad.

  • 27. Kelela – Take Me Apart

    Text av Freja Wehrling

    Kelela har funnits med i musiksfären ett tag nu. Till en början var det hennes välproducerade midnattspoplåtar som blåste upp, men 2017 blev året då hon tog världen med storm tillsammans med Take Me Apart. Sina produktioner håller hon fortfarande nära hjärtat, men på det nya albumet är ljuden mer utbredda än tidigare. I stället för att beatsen diktatoriskt regerar är det Kelela Mizanekristos själv som styr vägen för den väloljade helhet som albumet är. På Frontline lämnar hon giftiga beteenden och personer bakom sig lika beslutsamt som världen kommer att lämna år 2017. I texterna är det mycket relationer som tas upp, men alltid från olika dimensioner. Det mångfacetterade fortsätter även i musiken där det i Altadena hörs samma böljande toner som hos kollegan och vännen Solange medan den beattunga bangern LMK fungerar som en motvikt till detta. I mitten av den storm av känslor, relationer och musikbilder som flimrar förbi på Take Me Apart hittar vi Kelela svalt leendes – här trivs amerikanskan och här är hon för att stanna.

  • 26. Yaeji - EP1 + EP2

    Text av Hugo Gerlach

    ”All black / from head to toe / you can’t see me / inside the club” nästan viskar Yaeji fram över den manliga rösten i sin tolkning av Mall Grabs fantastiska hip house-banger Guap. Hennes leverans av de ironiskt självrefererande raderna är så tillbakalutad att det nästan finns en dos av ointresse, samtidigt är det tilltalande med en röst som inte anstränger sig för att vara något den inte är. Yaeji är Yaeji, oavsett om hon sjunger på engelska eller koreanska, oavsett om hon rappar fram knasiga rader om festande (Raingurl), väser fram rader om att vänta i gränskontroller (Noonside) eller reflekterar kring kulturella skillnader i sina dubbla hemländer (Feel It Out). Det finns en betryggande egenhet som inte ursäktar sig, vilket gör hennes självsäkra sammansmältning av house, hiphop och pop mer engagerande än det mesta i dansmusiken just nu.

  • 25. (Sandy) Alex G - Rocket

    Text av Filip Hiltmann

    När Alex G stoppade ett (Sandy) framför sitt namn började han genast släppa några av karriärens bästa spår. På Rocket – karriärens hittills mest fulländade verk – blandas lekfulla ljudexperiment med fulländade små mästerverk rotade i alt-country. Sida vid sida tillåts två till synes väldigt olika musiktraditioner samexistera med alla deras olikheter som största styrka. (Sandy) Alex G är inte längre enbart en spännande sovrumsmusiker, utan visar för första gången upp en för året nästintill oöverträffad bredd. Det är inte konstigt att kreativt spännande personer verksamma i betydligt andra ljudvärldar sliter och drar i honom. (Sandy) Alex G är samtiden – även om samtiden kanske inte alltid riktigt förstår det.

  • 24. Feist – Pleasure

    Text av Moa Björkman

    Leslie Feist har vuxit upp och rannsakat både sig själv och allt kring henne på de sex år som gått sedan Metals 2011. Hon har grubblat över hemligheter, passion, osäkerhet och kärlekens finsnickeri och till sist blev Pleasure som ett soundtrack till hennes dagboksanteckningar. Så ärlig och sårbar har kanadensaren aldrig visat sig tidigare, inte minst i de hjärtknipande vackra I Wish I Didn’t Miss You och Baby Be Simple. I samverkan med de öppna texterna är instrumentationen ofta sparsam, med tystnaden som verktyg. Som kontrast står däremot de återkommande rockinslagen med tunga väggar av elgitarr och de små gulddetaljerna som limmar ihop hela Pleasure-universumet: den återkommande manskören, en Mastodon-sample och den abrupta ”varför pausades musiken?”-klippningen i Century. Albumet blir Feists mest utmanande på grund av (eller tack vare?) de spridda skurarna och de breda penslarna hon använder när hon målar upp ljudbilderna. Eftertänksam och intim magi skapas i vilket fall som helst när vi får tjuvkika i hennes skissblock.

  • 23. John Maus - Screen Memories

    Text av Martin Kørra

    Ifall John Maus delvis hämtat sina influenser från den barocka konstmusiken så är det inte mer än rätt att det till slut låter som om han flyttat in i en kyrka. Lo-fi-/DIY-vibbarna är fortfarande närvarande men ljudbilden är större, luftigare, mer transcendent. Undertoner av postpunk piskar fram låtarna medan idéerna som färdas i dem återfinns lika mycket i texten som i musiken. ”Your pets are gonna die”, konstaterar han krasst i Pets, innan det nästintill religiösa tillägget ”but it’s not the end, the end of ends” drunknar någonstans i bakgrunden. Screen Memories apokalypstema (”let’s hear it for the time of the end!”) fadear in och ut under skivans gång och består i slutändan mer av en fascination över vad som kan skapas ur slutet än vad som försvinner i elden. John Maus är ingen soldat: han är spöket ovanför stridsfältet. Brödspåren av medeltidens och renässansens orgelmusik förankrar Screen Memories i en tanke om världen som något större än den är, medan reapproprieringen av sci-fi-ljudspår från 80-talet utgör den bortre väggen i John Maus musikvärld (om en gränsdragning prompt ska göras). På Screen Memories har han inte varit lika intresserad av att hitta nya planeter som att slå ner väggar på den befintliga, men när den härstammar från John Maus vildsint brinnande huvud är skillnaden hårfin.

  • 22. William Basinski - A Shadow in Time

    Text av David Winsnes

    Det har funnits ett par viktiga katter inom populärmusiken på senare år (vildkatterna som tog sig an Meow the Jewels, Lil Bs bästa vän Keke) men ingen har gjort ett bättre musikaliskt jobb än William Basinskis rumskamrats husdjur. A-sidan på loop-musikerns nya album heter For David Robert Jones och består bland annat av upptuggade kassettband som Basinski hittade i samband med en hyllningskonsert för David Bowie. Han kände inte Bowie, men närde liksom alla de andra människorna inom New Yorks avantgarde-scen på 70- och 80-talet en dröm om att vara honom. Han kände däremot den kinesiska konstnären tillika omslagssubjektet Deng Tai, som efter en längre depression och bipolaritet tog livet av sig en dag. Här får de varsitt stycke tillskrivit sig: ”A Shadow In Time is an album for dead friends and heroes, a way of remembering them”, har Basinski sagt. Hans monotona Groundhog Day-kompositioner tar tid att växa in i men deras existentialism är klar och omöjlig att värja sig mot. A Shadow in Time är Basinskis personligaste verk hittills, ensamt i sin klang, kärleksfullt i sin ambition.

  • 21. Johan Heltne - Ett ärr i hjärnan

    Text av Noa Söderberg

    ”Jag kom på hennes spända mage, grät sen som ett barn”. Johan Heltne växte upp i 90-talets Livets Ord – en sektliknande frikyrka som tillämpade aggressiv framgångsteologi. I hans tre år gamla roman ”Det finns ingenting att vara rädd för”, som inte är uttalat självbiografisk men alldeles uppenbarligen bygger på Heltnes eget liv, reser en ung tonårspojke till Israel med den kända Uppsalaförsamlingen. Där blir han förälskad, förlorad och kåt. Strängeligen förbjudet i pastorernas, och hela församlingens, ögon. Samtidigt kämpar han med epilepsi, som enligt reseledarna beror på att han inte tror tillräckligt mycket.

    Ett ärr i hjärnan är döpt efter operationen som Heltne genomgick när han till slut kom loss från Livets Ord och insåg att problemen måste lösas på medicinsk väg. Albumet blandar brutala berättelser från tiden i församlingen med bitterljuva kärleksförklaringar till Heltnes far, frikyrkoprofilen Krister Holmström. Allting över Jonathan Johansson-minnande elektronisk pop. Trons värld avslutar skivan med den rad som inledde den här texten. Skam, självhat och förpestad andlighet sammanfattat i en mening.

  • 20. Fleet Foxes – Crack-Up

    Text av Nikolas Berndt

    Crack-Up ber dig om din tid. Den behöver din fulla uppmärksamhet för att du ska kunna se hur vackert den blomstrar framför dig. Alla intrikata mönster, alla små detaljer så komplexa att det tycks finnas ett helt landskap däri. Ett litet mikrokosmos. Precis som att albumet kräver din tid har även tid krävts av Robin Pecknold – han började studera i hopp om att hitta en ny riktning i sitt liv, men det visade sig vara förgäves, mer fragment uppstod, mer sprickor i livet. Men det är just denna fragmentering som i stället bejakas på Crack-Up. “I think at a certain point in working on the record, there were things I was perceiving in myself as weakness that I decided to make features of the album,” berättar han i en intervju. Det är en process av självrannsakan som inte rör sig mot ett tydligt svar, utan ständigt kräver rörelse och dynamik, en helhet som bara kan förstås efter den krossats till spillror.

  • 19. Godspeed You! Black Emperor - Luciferian Towers

    Text av David Winsnes

    ”We asked for basic needs. All they ever said was nothing.” är ett av de karaktäristiska slagorden som kommer med kanadensarnas sjätte album, deras tredje sedan de tog upp instrumenten igen i startskottet av decenniet. Trots Godspeeds storleksantal är bandet i huvudsak detsamma sedan starten 1994 och det många verkade fråga sig inför Luciferian Towers var huruvida en grupp som förlitar sig på högexplosiv instrumentation fortfarande kunde brinna med värdighet. I en tid när den hudlösa och emotiva argumentationen är norm i debatten, fanns det fortfarande utrymme för Godspeeds manifest och tillhörande crescendon? De satte sig ned, lät inspelningsbandet gå, violinerna yla, gitarrerna tugga och trummorna galoppera. Byggde upp ett ja. ”We play to the kids in the front row because we used to be the kids in the front row”, proklamerade de i den enda intervju de gjort sedan sin återförening. Båda skivans huvuddelar, intensiva Bosses Hang och storartade Anthem for No State, ligger i linje med den beskrivningen i hur de riktas. För på Luciferian Towers släppte Godspeed slutligen helt sina molokna framtidsvisioner, tröttnade på att inte få svar, och gav de nya generationerna modingivande kampsånger att ta med sig in i kommande strider.

  • 18. The National - Sleep Well Beast

    Text av Jonathan Bonn

    The National har alltid varit mästare på att få lågmäldhet att låta otroligt grandios. Och Sleep Well Beast är inget undantag – albumet består av tolv låtar, varav de bästa uppnår katedralstorlek utan att vara särskilt bastanta ljudmässigt. Ta bara öppningsspåret Nobody Else Will Be There, som börjar sparsamt med magi à la Dessner – Aarons gitarrperkussion och Bryces lågmälda piano inleder låten, som lager för lager byggs upp tills den efter fyra minuter blir enorm, utan att förlora sin kontrollerade känsla. Likaså är Born to Beg och Carin at the Liquor Store introverta musikstycken som vinner på att deras helhet blir större än summan av deras delar. Sparsamheten som visas upp är dock inget som innebär att The National förlorat förmågan att slänga ur sig rökare i stil med Graceless eller Mistaken for Strangers. På Day I Die och The System Only Dreams in Total Darkness är bandet i sitt esse, och när Aaron Dessner för ovanlighetens skull drar av ett gitarrsolo i mitten på den sistnämnda låten märks det tydligare än någonsin att The National inte på långa vägar har tappat det. Inte för att det någonsin har funnits någon indikation på det heller.

  • 17. Fever Ray - Plunge

    Text av David Winsnes

    I juli förra året skrev Gabriel Wikström en debattartikel där han utannonserade beslutet om att göra den första studien av svenskars sexvanor på 20 år. Kvällstidningarnas mindre studier hade dittills pekat på att den genomsnittliga sexuella aktiviteten i landet minskat. Det här är ingenting centrerat till Sverige – i takt med att folkhälsoproblem som psykisk ohälsa och stress ökat har bland annat USA och Japan meddelat att deras befolkning knullar mindre. Entré: Fever Ray. ”Every time we fuck we win”. sjunger hon och kickar igång ett alarm som genomgående tjuter om frihet och nyfikenhet. På A Part of Us ansluter Tami T, den i Sverige som gjort snyggast popmusik om sex de senaste åren, och på IDK About You sammanfattar Karin Dreijer hela sin överväldigande återkomst i några få meningar: ”I know the way to fantasy / The world of dreams / The place to be”. Plunge handlar om våta kön, om familjära läppar och egenartade lukter, om att ta på någon du innerligt tycker om, om respektfulla blickar, om att fortsätta älska när det kändes som allra svårast.

  • 16. The xx - I See You

    Text av Magnus Olsson

    The xx är historien om tre starka vänskapsband som kommit att skriva soundtracket för en hel generation. Sedan den självbetitlade debuten har Londontrion gjort en osannolik resa från introverta drömmare till rockstjärnor, där såväl modehus, festivaler och skivbolag står stiligt på kö för trions eftersuktade signatur. I See You är deras mest extroverta utspel hittills, en dansant platta där Jamies produktioner blommat ut till fullo efter hans egna solodebut.

    ”Många har bilden av The xx som svartvita och färglösa men det finns så mycket mer hos oss som jag vill visa upp med den här skivan”, så sa Jamie xx i vår intervju inför sitt soloalbum In Colour. Det är på samma grund som I See You vilar – genrer suddas ut och det spelar mindre roll om vi kallar det pop, R&B eller klubbmusik.

    Deras signifikanta intimitet är dock intakt, albumet igenom dansar vi ständigt hand i hand och är aldrig nära att släppa taget. Kanske porträtteras det bäst genom den drömska videon till On Hold – en heartbreak-låt där trion känns lyckligare än någonsin. Det är också det som är bandets hemlighet – The xx är egentligen bara tre vänner som råkar göra musik tillsammans.

  • 15. Jay Som - Everybody Works

    Text av Nike Rydberg

    Everybody Works var omöjlig att förutse, men tvungen att hända. Genom att förädla Frankie Cosmos vardagsromantik, Porches 80-talsminimalism och Mitskis 20-åringsångest blev albumet ett välförtjänt genombrott för Jay Som. Samtidigt finns upphovskvinnan Melina Dutertes egna musikaliska DNA att höra i varje ton – Duterte spelar i stort sett alla instrument själv för att sedan leda in dem i oväntade melodier, aviga harmonier och en av de mest intressanta produktionerna på länge i sin genre. I tvära kast mellan emoinfluenser (The Bus Song), shoegaze (1 Billion Dogs) och R&B-pop (Baybee) tycks Jay Som alltid på något sätt lappa ihop både influenserna och sig själv. ”Replace my sad with happy and take it out for a spin” förkunnar hon på noisenumret Take It, som hon låter öppna med vår tids mest ödesmättade ljud – plinget från ett Messenger-meddelande. Everybody Works tar varje motgång med en fokuserad klackspark och visar upp 35 minuter av oklara framtidsplaner, skamfylld ensamhet, trånande kärlek, minus på bankkontot och fullkomlig briljans.

  • 14. Tyler, the Creator - Flower Boy

    Text av Rikard Berg

    Från början skrevs titeln ut till Scum Fuck Flower Boy, innan första halvan kapades bort ett par dagar före albumsläpp. Anledningen känns enkel. Tyler, the Creator är varken särskilt mycket “scum” eller “fuck” längre – år 2017 gör han upp med sitt forna bagage. Kvar står en pojke klädd i blommor, som för första gången under sin karriär sänker garden. Flower Boy är albumet där den förr så aggressivt vulgäre rapparen kommer ut som en tvättäkta gullis och samtidigt förverkligar sitt artisteri på alla plan. Som producent visar han på större mod och gräver ned sig i fler detaljer än någonsin förr. Som låtskrivare karvar han sedan ut en helt egen vattenmärkning, med underfundig värme i både texter och sound. Ingen har tidigare skrivit solskensmelodier på samma sätt som Tyler – i notföljd verkar han tala ett nyuppfunnet popspråk. Med dem når han äntligen fram med allt han någonsin velat prata om: djup ensamhet, sann kärlek och urätna flingpaket.

  • 13. Arca - Arca

    Text av Rikard Berg

    Arca har alltid lekt med omänsklighet, först som experimentell hiphopproducent i sina tidiga år och sedan som någon slags postindustriell glitchdito under de senare. Men med Arca, albumet effektfullt självbetitlat, kliver han ut ur garderoben som fullt ut människa av kött och blod. Bara det att köttet ruttnar av hopplöshet. Blodet koagulerar av sorg. Kroppen slits upp för oss att se, och vi blickar rakt ned i ett svart hål. För första gången använder han sin sångröst (borträknat lite bortglömd musik från tonåren) och visar upp en fängslande ny sida. Ljudbilden målas upp till en gotisk kyrka, där syntar ekar mot taket och beats studsar mot väggarna. De spanska svanesångerna är årets bästa goth, tillika mest oväntade. Arca blommar ut, men med blommor som redan från början är visset döende.

  • 12. Sampha – Process

    Text av Alice Dadgostar

    Det är inte konstigt att samarbeten med artister som Jessie Ware, SBTRKT och sedermera Drake, Solange Knowles och Frank Ocean haglat kring Londonsonen Sampha sedan starten. Den i grunden blyge pianisten och sångaren menar att han med hjälp av influenserna från sin stjärnspetsade omgivning lyckats bygga upp sitt självförtroende med åren – vilket är glädjande. Emellertid är ödmjukheten, den avskalade ärlighet med vilken han kombinerar sin melankoliska underton med känslig, om än stundtals genomgående sensuell elektrosoul, kanske Samphas främsta vapen. Därtill den textmässiga skildringen av osäkerhet och sorg på både ett själsligt och vardagligt plan: ”A ghost by my side / Challenges come / Challenges come and they go / I need someone to help me down”. Ett hudlöst porträtt av jaget vars ångest, som i stunder känns snudd på klaustrofobisk, i slutändan leder tillbaka till hen själv. ”Somethin’ screamin in me / Somethin’ buried deep beneath / Well I need to, need to get away.” En spegling av Samphas egna osäkerheter som i slutändan, med full kraft, blir en spegling av våra.

  • 11. Säkert! - Däggdjur

    Text av Magnus Olsson

    ”Det är någonting med Säkert! som instinktivt skänker en känsla av trygghet, någonting med hennes röst som lägger sig som ett tjockt kedjetäcke över ens kropp”, så skrev vi när albumet landade i början av året. Lite mindre än ett år senare har vi spenderat timmar snoozandes till hennes vardagsbetraktelser – livets stora och små frågor – allt som oftast raklång i en säng. Det finns något befriande i att musik inte behöver behandla stora samhällsfrågor, hjärtesorg eller tvåsamhet. Annika Norlin kan skriva musik om hur kul det är att ha ett band, rakt upp och ned. Det låter kanske banalt, men det är fenomenalt. Att hela världen håller på att fucka upp kan man glömma för en stund – med Däggdjur tar Norlin sikte på det mjuka inuti människan. Ljudbilden följer därefter. Just det där lågmälda arrangemanget som albumet lunkar fram på inger en slags en ro i själen. Det är som om vi aldrig lämnar tryggheten från ett värmande täcke.

    I den här krubban av mjuka former, värme och dova uttryck ges Norlin även utrymme att briljera – både som låtskrivare och berättare. Med sin norrländska ton, en sångstil som påminner om spoken word och konsten att hoppa från allvarsamhet till lättsamhet borrar sig varenda stavelse ned i bröstkorgen.

  • 10. Jens Lekman - Life Will See You Now

    Text av Olivia Nordell

    Om det är någonting som lovordas om och om igen är det just Jens Lekmans förmåga att berätta historier, både sina egna och andras, med så blomstrande och inlevelsefullt språk att det känns som att man lever dem själv. Drivkraften för Life Will See You Now var att skriva låtar om andra, han ville skriva ut sig själv ur sina låtar, var trött på Jens Lekman. ”Ibland kändes det som att verkligheten inte var så kul som den var i mitt huvud”, som han sa i vår intervju i våras. Men Jens Lekman finns i låtarna oavsett om de handlar om mormonska missionärer eller ett pars första bråk eller om någon som gjort en 3D-printad kopia av sin tumör. Någonstans i själva kärnan av låtarna finns Jens Lekmans DNA, klart och tydligt. Återigen briljerar han som berättare, i gränsen mellan fiktion och verklighet.

    Det är ett färgglatt album både bokstavligt och bildligt – discobeats, gospelsångare och steel pan-trummor förgyller det vackra och förskönar det sorgliga. Existentiella kriser behandlas genom ett filter av färg där även det mörkaste får existera i samförstånd. Life Will See You Now handlar om att växa och utvecklas och inte veta vart det är meningen att man ska ta vägen. Eller som han själv skriver: “It’s an existentialist record, about seeing the consequences of your choices. From being a dandelion seed, blaming the wind for where it carries you, to saying the name of your fear three times in front of the mirror. Maybe this is an album about taking responsibility. How sexy isn’t that?”

  • 9. LCD Soundsystem - American Dream

    Text av Hugo Gerlach

    Det är nästan lite svårt att tänka sig att LCD Soundsystem inte existerade under ett par år. När James Murphy annonserade sin återkomst var kritikerna flera: bröt han inte mot det outtalade löfte han gett sig själv och fansen, att inte dra ihop bandet igen? Ändå har American Dream ett syfte och röda trådar, där den tydligaste verkar vara just olika former av avslut. Inspirationskällor som David Bowie, Leonard Cohen och Suicides Alan Vega hann gå bort på riktigt under åren, något som kanske fick Murphy själv att inse att han har viktiga och riktiga historier kvar att berätta – American Dream har ett syfte och är något mer än en enkel cash-grab.

    Mycket är sig likt: bandet bubblar, fräser, puttrar, studsar och smäller precis som förväntat, låtarna är varierade samtidigt som albumet känns som bandets mest enhetliga. Här finns inga enorma festivalbangers likt Daft Punk is Playing at My House eller Drunk Girls – Murphy är mer nedtonad, utan att för den sakens skull tumma på energin. På Tonite, som tar vid efter skivans mest dramatiska spår i How Do You Sleep?, reflekterar han som så ofta förr kring popmusikens besatthet av nuet med stort N, men nu också med en mognare attityd (“I never realized these artists thought so much about dying”) innan han på klassiskt Murphy-manér blir självironiskt refererande (“Oh good gracious, I sound like my ma!”). Avslutande Black Screen är med sina majestätiska syntar en hyllning till Bowie, och trots att det är mörkare än bandets hela tidigare katalog finns känslan för humor och självdistans fortfarande kvar. Murphy hyllar det förgångna, kommenterar nutiden och spanar framåt med en självsäker målmedvetenhet. LCD Soundsystem begravdes aldrig på riktigt och med American Dream visar de att historien ännu inte är över. Vi tackar och tar emot.

  • 8. Slowdive - Slowdive

    Text av Erik Blohmé

    När ett band som inte gjort ny musik på mer än 20 år går in i studion igen finns all anledning att vara både skeptisk och orolig. Men Slowdive visade sig vara fullt kapabla att leva upp till det klyschiga uttrycket ”vi har mycket kvar att ge”. Albumet Slowdives melodier och ljud är så självklart vackra att de känns som stormar av känslor och färger snarare än ljudvågor. Som om det gått ett år snarare än 22. I övrigt är musiken så opretentiös och anspråkslös att ord nästan blir överflödiga – Slowdive har helt enkelt släppt åtta av sina bästa låtar. Beslutet att spela in skivan genom livetagningar ger gruppens musik en helt ny puls – exempelvis är Star Roving något så banbrytande som en Slowdive-låt med högt tempo. Det låter som att ett ungt band släppt sin debutskiva, inte som en avdammad comeback. Nykomlingar kan lika gärna börja utforska bandet här och nu som att lyssna på de klassiska 90-talsskivorna. Så ska en återkomst se ut.

  • 7. Mount Eerie – A Crow Looked at Me

    Text av Nikolas Berndt

    Det känns nästan inkräktande att ännu en gång skrapa upp ett gammalt sår efter att ha redan skrivit om detta album och upplevt det live. Men samtidigt, går det att tömma ut döden på något sätt? “The loss in my life is a chasm I take into town / And I don’t want to close it / Look at me / Death is real” sjunger Phil Elverum i slutet av My Chasm och fångar den problematik som finns inbyggd dödens dikterande. Någons absoluta frånvaro skapar en annan typ av närvaro hos en själv. Vad gör vi med den? Det är en fråga som är A Crow Looked at Mes ryggrad, och genom låtar som knappt är låtar utforskar Mount Eerie hur det är att frivilligt och för evigt vara dömd till att vara den levande påminnelsen om sin fru Genevièves död. Frivilligt eftersom han ändå väljer att göra det här, dömd för att det ändå inte tycks finnas något annat val. Och det är i den här paradoxen som Mount Eerie lyckats skapa något som transcenderar sin egen form. Alldeles för nära inpå en, alldeles för skeletalt och alldeles för påträngande under vissa stunder är A Crow Looked at Me en påtvingad konfrontation med det obegripliga. Inga svar söks, ingen mening införlivas i det hela – det finns inget här att lära sig, som han själv sjunger, det bokstavliga är konkret nog i sig själv för att berätta en historia och tusen till.

  • 6. Vince Staples - Big Fish Theory

    Text av Noa Söderberg

    Vince Staples första album, Summertime ’06, lät som en Jackson Pollock-tavla. Den var ett statement: det här är en artist som ämnar såga gangsterrapmyten vid fotknölarna. Som vill använda sin röst för att berätta hur bottenlöst vidrigt det är att faktiskt leva i gängkriminalitet. Och, rent musikaliskt, en artist som lyssnat mer på Joy Division än Dr. Dre. Över 59 minuter målade han en nattsvart canvas av död och samhällsförakt.

    Med Big Fish Theory vänder han skeppet upp och ned. Medan föregångaren var långsam, dissonant och något svårtillgänglig är det här en samling klubblåtar. Med hjälp av producenter som SOPHIE och Flume bygger han en hyllning till sin barndoms house- och technomusik. Även texterna är annorlunda – förra skivans ingående, närmast dokumentära skildringar av uppväxtstaden Long Beach har effektiviserats till betydligt mer sammansatta berättelser. Det är färre ord, helt enkelt.

    Vad som däremot står helt intakt är svartsynen. Den här gången vänder han den mot sig själv. Över 36 minuter skildrar han en klassresa: från fattig till rik, från kriminell till artist. Vad har det gjort med honom? Varför har han, som en gång hatade rappare och deras självupptagenhet, sällat sig till en skara som måste skryta ohämmat för att känna sig levande? Precis när de dansanta beatsen är på väg att sudda bort sådana huvudbryn etsar han in dem en gång till, ännu hårdare. Däri ligger storheten med Big Fish Theory: den gör sig precis lika bra i en litteraturstudiecirkel som på ett lerigt festivaldansgolv. Helst någonstans mittemellan.

  • 5. Solen - Känslor säljer / Miljonär

    Text av John Jonsén

    Om Till dom som bryr sig var Solens metamorfosiska kokong är Känslor säljer / Miljonär det stadium när de äntligen brutit sig ut. Inte för att evolutionen varit någonting mindre än vacker och spänningsfylld – varje växtspurt har gett oss några av svensk samtids mest memorabla låtar. För att Solen har samlat ihop all värdefull DNA, riktat sina vingar mot outforskat territorium och gör entré som starkare låtskrivare än någonsin förut. Miljonär lyckas väva samman sorg i en solklar singel med samma styrka som under Thåströms mest gråtsamma dagar, samtidigt som det hjärtskärande allvaret lever parallellt med en humoristisk försvarsmekanism (”Kan inte leva utan dig” kontra ”Du var min natt, min dag, min Hammarsköld”). Vi tillåts att skratta i den omedelbara smärtan, och det är en konst få förunnad. Samtidigt fick Estelle en likvärdig syster i Leonore. Det bästa jag gjort gav den självbetitlade debutens spontana poppunkutbrott lite extra stolthet. Sämst i världen gjorde det lättare att känna sig obetydlig och normal. Acne slängde djupt pulserande trummaskinsbeat i våra ansikten och rev upp alla våra dolda sår. Av allt det här fick vi årets bästa svenska album.

  • 4. King Krule - The OOZ

    Text av Moa Björkman

    Hudavlagringar, snor, nedbitna naglar och öronvax. Det äckliga och råa som människor omedvetet fäller ifrån sig och kliar bort i eviga cykler inspirerade det mångfacetterade geniet Archy Marshall till The OOZ, säger han själv i en intervju med Pitchfork. Till efterdyningarna av långa perioder av alkohol, insomnia och älskare skapar han en irrfärd i sitt huvuds multiversum, utspelat i Londons karga vintrar. Han har svårt att fästa blicken, likaså blir albumet i fråga en desorienterad upplevelse. 19 spår långt hinner albumet återuppfinna sig själv flera gånger och varvar in riktigt hitmaterial som Dum Surfer och Biscuit Town i den annars ofta vimsiga och trevande ljudbilden. Sättet låtarna flyter in i varandra, exempelvis en dikt som upprepas tre åtskilda gånger på tre respektive språk, gör albumet som koncept till något av en högre dimension än dess enskilda spår. Trots den stora paletten där lummiga saxofoner och jazzackord blandas med hiphop, punk och spoken word, låter allt tillsammans som en huvudvärksdunkande och tungsint fylledimma. Precis som i en sådan mumlas det om melankoli och hjärtekrossande romanser. Båda ämnena återkommande som tema i Marshalls olika verk och i vad det innebär att vara ung och sökande. Invävt i en filt av kalla vindar och varma sängar utlämnar han sig om det fina och det fula, självhat och narcissism, kroppsvätskor och ångest. The OOZ blir hans hyllning till allt som är snuskigt och äkta, det som är mänskligt.

  • 3. Kendrick Lamar - DAMN.

    Text av Erik Blohmé

    Det går inte att ringa in eller sammanfatta DAMN. på samma sätt som Kendrick Lamars tidigare konceptuella album. Albumets inneboende budskap eller kärna skulle enligt vissa bli tydligare genom att vända tracklisten bak och fram – något som Kendrick själv faktiskt gjorde när specialutgåvan släpptes häromveckan. Kanske har Kendrick överlistat oss alla, albumets betydelse kommer måhända knäckas av nästa generations språkforskare – eller så är det helt enkelt en vanlig skiva. 14 låtar som på grund av albumformatets potential, tradition och begränsningar uppträder som en enhet.

    Men helt fel har inte de som söker något djupare under låtarnas ytskikt – det finns ändå gemensamma underströmmar, teman och tendenser. Den senaste säsongen av Twin Peaks var på många sätt en reflektion över USA:s själsliga tillstånd, där tidsenliga spöken och demoner förkroppsligades ur vardagens bortglömda vänthallar, skyskrapor och landsvägar. På stora delar av DAMN. gör Kendrick samma sak, men går i stället till gamla testamentet för att hitta sin mörka spegelbild av tidsandan. Här finner vi de hopplösa och förtrycktas psykologiska tillstånd – allt är redan bestämt, vi är förvisade och förhäxade av Gud. Men att vara fördömd är ändå att föredra, det innebär möjligheten till en förlåtelse och upprättelse som förtryckarna aldrig kommer ges. Kalla det poetiskt, reaktionärt eller bara ren slavmoral – med låtar som DNA., DUCKWORTH.FEAR. och HUMBLE. har Kendrick på allvar tagit hiphopens tron i besittning. En ovanlig profet med ett slagkraftigt album i stället för stentavlor.

  • 2. Alvvays - Antisocialites

    Text av Johanna Eliasson

    En ungdomsbok från min barndom liknade en gång huvudkaraktärernas förhållande vid en mjukglass som håller på att smälta bort i sommarvärmen. Man kan hälla på hur mycket strössel som helst för att göra det fint och distraherande, för att slippa se, men när glassen rinner nedför armarna går det inte längre att låtsas. Molly Rankin, sångerskan och drivkraften i Alvvays, har insett och fått nog. Hon sliter sig från förhållandet med säkerhet, som om hon bara vill torka av glasskladdet och gå vidare. Hon sjunger om den andras upprepande livsmönster, och sliter sig från att dras med i baksuget. Med en rationell blick, bitterljuv stämning och ett drömmigt filter tar hon med en över scenografiska miljöer och känslolandskap.

    Det finns så många tillfällen i Antisocialites som får en att vilja släppa taget om cykelstyret och kasta upp händerna i luften av ren eufori. Låtarna är en rad poppärlor som får det att spraka i kroppen. De mörkaste textraderna är ackompanjerade av den ljusaste sången och de mest glittrande slingor, och spränger de annars ångestfyllda bitarna fulla med nyfunnen livsglädje. Rader om att inte få luft och att inte lyckas uppbåda rätt känslor blandas med ”I feel alive for the first time in I don’t know how long” från Not My Baby. Förnimmelsen av detta genomsyrar större delen av albumet. För trots avslut, död och störiga ex har Antisocialites en inneboende optimism, som om Rankin har fått all sin energi och återfunnit sig själv genom att födas på nytt.

  • 1. Lorde - Melodrama

    Text av Nike Rydberg

    Historiskt sett har det visat sig suga att vara Den galna tjejen – fråga Courtney Love, Amy Winehouse, Valerie Solanas, Britney, Frida Kahlo, Yoko Ono. Fråga Lorde. I år har hon hunnit fylla 21, uppleva sitt första heartbreak och bli exflickvännen som alla varnade oss för: hämndlysten, besatt, svartsjuk, missunnsam, destruktiv, förrädisk. Med Melodrama gör hon det mest förbjudna för en ung kvinna: hon flippar.

    Lordes andra fullängdare är ett album helt utan mellanlägen – ett album där fester målas upp som naturkatastrofer, och deras spellistor som hemmagjord dynamit. ”I’m gonna mess your life up / look out, lovers!” varnar Lorde från den bottenlösa smärta som är Hard Feelings/Loveless. ”I’ll love you ’til you call the cops on me”, kvider hon senare under Writer in the Dark. Historien skulle kalla henne hysterisk. Jag skulle kalla henne genialisk.

    ”I framtiden kommer alla album produceras av Jack Antonoff”, skämtade Stereogum om Melodramas ständigt aktuelle producent en vecka efter albumsläppet. Men med facit i hand är albumet en lekfull tolkning såväl som naturlig utveckling av de senaste årens musikscen. FKA twigs, Blood Orange och Carly Rae Jepsen har alla satt sin indirekta prägel på 2017 och Melodrama – som inte väjer för att låna från varken My Bloody Valentine eller Kate Bush.

    2017 var också det år då världen plötsligt började skrika efter unga kvinnors upplevelser. Lorde besvarade det året med Liability, som månader innan metoo rev ner alla ridåer genom något så enkelt som att säga hur det är: att utnyttjas och slängas bort, att tas för given utan att tas på allvar, att finnas tillgänglig men vara lite för mycket. ”You’re all gonna watch me disappear into the sun”, konstaterar hon avslutningsvis som en 2010-talets Sylvia Plath.

    Men till skillnad från sina föregångare får Lorde sitt lyckliga slut. Med euforiska popnummer som Green Light, Supercut och Perfect Places satte hon punkt som en vinnare, satte tonen för ett helt år och många av våra kommande. Som Plath konstaterade: ”I have experienced love, sorrow, madness, and if I cannot make these experiences meaningful, no new experience will help me.” Eller som Little Jinder skulle säga: ”e d så fel?” Någon hängde upp Melodrama på Louvren. Vad kan inte hända då?