Lista

Årets 100 bästa låtar – 2017

Publicerad: 30 december 2017 av redaktionen

 

Årets sista lista! Kanske den allra bästa? Möjligen den allra sämsta? En av de vanligaste reaktionerna på våra mer ambitiösa listor är om vi faktiskt gillar musiken vi skriver om eller om det är enkelt poserande – det påstås att vi helt enkelt anser oss vara för coola för att inkludera Henrik Berggren eller Foo Fighters. Svar: vi är absolut för coola för att göra det. Också svar: vi tycker att det finns bättre, mer livskraftig musik. Vi skriver om den. Vi gör detta så ofta vi orkar, vid sidan av allt annat i livet som tar upp tid (det är så himla mycket saker i livet som tar upp tid hörrni), och det är idiotiskt att tänka sig att vi skulle avsätta tid till att skriva om saker utifrån ett menlöst statussökande snarare än av ren kärlek. Det är verklighetsfrånvänt att tro att vi skulle vilja göra det under en dryg tiondel av ett liv – åtta år.

Utan att slå oss själva på bröstet för mycket tycker vi det är kul att det finns en musiksida i Sverige, som ändå läses frekvent, som sammanfattar året med en lista som inkluderar både Säkert! och Shinichi Atobe, Kendrick Lamar och Jay Som, Lorde och Lil Uzi Vert, Sannhet och Phoebe Bridgers. Nedan har ni våra 100 favoritlåtar från det gångna året – en spretig, trasig och peppig blandning av det bästa vi föll pladask för i år. Sucka eller jubla. Lyssna. Här ryms så många ögonblick som på sitt egna lilla sätt kan förändra liv – eller åtminstone ett årsskifte.

En Spotify-lista med låtarna från listan hittar ni här.

  • 100. Future - Mask Off

    Text av Noa Söderberg

    2017 var året då trap började ställas inför allvarliga utmaningar. Främst på grund av en extrem kommersialisering. Ibland med lyckat resultat, som i Lil Pumps radiodänga Gucci Gang, ibland med 12-åringar som cyklar på bakhjulet och rappar om fidget spinners.

    När genren glider alltmer mot konformism och självuppfyllande profetior visar Future att den, trots allt, fortfarande är vital. Mask Off liknar en perfekt komponerad maträtt, där ingredienserna hanteras med varsam finess. Metro Boomin’s fjäderlätta produktion, den eleganta samplingen från Martin Luther King-hyllningen Prison Song, en klassisk rise to fame-text och Futures silkeslena röst blandas till en kryddstark men samtidigt lättsmält helhet.

    Låten gör att rapparens egendragna paralleller till Jimi Hendrix känns helt rättvisa. Ett anthem i ordets sanna bemärkelse.

  • 99. DJ Central & Erika Casier - Drive (First Mix)

    Text av Hugo Gerlach

    Förra årets pärla på Danmarks hetaste skivbolag Regelbau var I Know där DJ Central hade ett finger med i spelet som en del av trion Hi Mount. Kollektivet kombinerar drömmig deep house, vrålsnygg electro och välpolerad garage med mer pondus och egenhet än många av branschens legendarer. Årets motsvarighet kallas Drive och kommer även den i tre versioner: ambient– och clubmixarna är precis vad de låter som, och förstärker extremerna där First Mix går balansgången i mitten perfekt. För första gången tar man hjälp av en egen sångerska, en okänd talang vid namn Erika Casier, som väver in spåret i ett mjukt skimmer. Med sina ettriga breakbeat-kast och 90-talsinfluerade UK garage är Drive en unik poppärla som fångar uppmärksamheten direkt, trots konkurrensen på botten av den överbefolkade electropopsoceanen är tuff. Veva ner rutan, tänd en smal cigarett, lägg lite mer tryck mot gaspedalen och höj volymen. Juli är bara runt hörnet. 

  • 98. Phoebe Bridgers - Scott Street

    Text av David Winsnes

    Tillsammans med turnékollegan Julien Baker stod Phoebe Bridgers i år för några av decenniets mest lidelsefulla redogörelser om att bli vuxen. Smoke Signals fick mig att känna på ett sätt jag knappt upplevt sedan Death Cab For Cutie faktiskt gav ut fina indieplattor och Scott Street, hennes Elliott Smith-minnande beskrivning av att stöta på sitt förflutna, är lika makalös. I Phoebe Bridgers ryms både ett storband och en referensgalen poet: ”I asked you ‘How is playing drums?’ / You said it’s too much shit to carry / ‘And what about the band?’ / You said they’re all getting married”, sjöng den anspråkslösa singer-songwritern från Los Angeles och lyckades låta som en erfaren artist som mognat sig fram till sin bästa skiva i karriären. I själva verket var Stranger in the Alps hennes debut. Bridgers? En särdeles begåvad 23-åring med en duschöl i ena handen, en betalningsplan i den andra, ett hjärta i brand och en hjärna på högvarv.

  • 97. Hoops - The Way Luv Is

    Text av Johanna Eliasson

    I år har vi fått Hoops i mängd – ett album och tre gamla bandinspelningar har nått oss. Inte tummas det på kvaliteten för det, nej, guldklimparna ligger täta på tracklistorna och The Way Luv Is är ett av många bevis. Den är kompakt paketerad på strax över två minuter och för ett driv som gör att den nästan skulle passa i hörlurararna under en joggrunda. I sin drömska ljudbild berättar sångaren Drew Auscherman i raskt takt om att tappa kroppsfunktioner (att prata, till exempel) i avdomnad kärlekförvirring, att ha någons uppsyn i sina drömmar och att om ens blickar skulle mötas så kanske hela världen smälter. Så såklart att man fäster blicken i marken istället, för palla smält värld.

  • 96. Prince - Electric Intercourse

    Text av Martin Kørra

    Electric Intercourse har existerat i grumlig liveversion ända sedan 1983. Då sjöng han den rakt upp och ner, med sin vanliga stämma – i den utsträckning man nu kan använda ordet ”vanlig” när man pratar om Prince. Men när låten så äntligen kom ut ur studion och Princes röst hördes klart och tydligt uppenbarade sig en av årets mest livskraftiga – för att inte säga moderna – låtar. Det ”vanliga” var utbytt mot extatisk falsett, där ”I’ll shock you with my lips” rimmades med ”your Technicolor climax is at my fingertips”. Han smakar på, och dröjer sig kvar, vid varenda S. Det sällsynta nöjet i att få höra en legendar piska upp sig själv i trans kanske dog med Prince, men om fler låtar av den här kalibern finns kvar i hans valv så kommer det också att leva kvar med Prince.

  • 95. Skander - Faller

    Text av Stina Vickhoff

    Inget ont emot Norlie KKV (skämt), Stiftelsen (mer skämt) och Lars Winnerbäck, men att de toppar sökningarna av Faller på Spotify är en skam för svensk musik. När rapparen Skander i våras debuterade med Hon kastade han oss alla brutalt tillbaka till det mörkaste av hål. Även om varenda låt som någonsin skrivits upplevs handla om kärlek eller det runt omkring så har få svenska artister porträtterat det som han gjorde – det gör fysiskt ont att lyssna på skivan i allmänhet och Faller i synnerhet. Så nästa gång du är en blöt fläck någonstans i slutet av en relation du hellre dör än att leva utan, lyssna på Skander och minns att du inte är ensam.

  • 94. Arca - Desafío

    Text av Rikard Berg

    Bland albumet Arcas alla fragila sönderfall står Desafío ut som det enda riktiga popspåret. Där sträcker Arca ut sin prakt till fullo – låten är maximalistisk och full av snuskig blasfemi. ”Älska mig och bind mig och slit upp min hals” sjunger han, översatt från spanska, och låter som en ocensurerad schlagerperversion. Desafío skulle i all sin pompa och ståt kunna förväxlas med ett stiligt Eurovision-bidrag, men bakom de glidande syntarna finns det som verkligen skiljer den från en sjätteplacering från Azerbajdzjan: sann avgrundssmärta och himmelsk lust. Desafío är lika praktfull som Arca alltid är, men den är samtidigt hans vildaste utbrott hittills.

  • 93. GoldLink - Herside Story (feat. Hare Squead)

    Text av Stina Vickhoff

    Herside Story är en del av GoldLinks andra album At What Cost som släpptes i mars i år och som även kvalade in på vår årsbästa över 2017 års album. Egentligen bör väl hyllandet delas upp, då GoldLink ursprungligen samplat irländska raptrion Hare Squeads låt med samma namn. Som Pitchfork säger om singeln är den nästan, till skillnad från övriga spår på plattan, ”orimligt gladlynt”. Om du någon minut under de kommande dagarna inte vill höra mer av Adolphson & Falk – låt Herside Story göra dig till människa igen.

  • 92. Lil Uzi Vert - XO Tour Llif3

    Text av Amel Suljevic

    Med låten XO Tour Llif3 skrev Lil Uzi Vert historien om hur en uppladdning på Soundcloud (slarvigt döpt efter turnén han var ute på när den skapades) blev en av årets allra största och mest spelade hits. Emo-rap är ett uttryck som florerat i några år – inte minst i Sad Boys-sammanhang. I år har vi sett rappare som den tragiskt bortgångne Lil Peep och den omtalade XXXTentacion bära fanan för ”genren” men det är först när XO Tour Llif3 släpptes (och skolgårdar världen över sjöng med i rader som ”Push me to the edge / All my friends are dead”) som uttrycket fått liv på riktigt. Ett spöklikt beat, en söndertrasad relation och drogmissbruk – årets bästa emo-låt är gjord av en ”mumble”-rappare från Philadelphia.

  • 91. Mount Kimbie - Marilyn (feat. Micachu)

    Text av Alice Dadgostar

    Det multidimensionella rum som byggs upp inombords blott av formuleringen/frågan ”I’m looking up at you, yeah / Are you looking up at me, yeah?” – och som på sätt och vis är en tankelabyrint, lika mycket som en modest men högst levande längtan – säger en hel del om de relativt krönta föregångarna till postdubstepgenren. Även om Marilyn, där Micachu medverkar, är ett av deras lenare verk så lever Mount Kimbie än en gång upp till sin nykonstruktörsstatus: en färd genom expansionens rike. Genomgående varsamt, om än allt annat än monotont, porträtteras känslan av hur kärlek får en att både vackla i de enklaste av frågor och att bli en omåttligt dristig galning. Vågar ingenting, vågar vad som helst: ”We could drive into the sea / I saw you looking up at me, yeah.”

  • 90. Octo Octa - Adrift

    Text av Alice Dadgostar

    Det vars inledande sekunder bäddar för en påtaglig intensitet, öppnas därefter som en lucka under ens fötter. Under den skensömn av blå och röd en omsluts av med omedelbar verkan i musikvideon, monterar Octo Octa systematiskt ner alla former av trygghet i dess ljudliga bemärkelse. Den Brooklynbaserade DJ:n arbetar i ett tillstånd mittemellan omsorgsfull varsamhet och fullständig, om än i blixtsnabba doser, despotism. Hon skruvar in ögonblick av svart vinter utan varken spår eller ledtrådar så till den grad att vi efter varje gång har anledning att blint lita på henne igen: de genomgående hjärtslagens filosofi. Samtidigt som Octa skapar ett allt, en mark som bär och en himmel som bevakar, så visar hon sig uteslutande i den slugaste av skepnader. Ständigt osynlig, ständigt närvarande.

  • 89. Young Fathers - Only God Knows

    Text av Jonathan Bonn

    Filmen T2 Trainspottings regissör Danny Boyle beskrev inte utan anledning Only God Knows som hjärtslaget i filmens soundtrack. Det taktfasta trumkompet och körsången från Leith Congregational Choir gör det lätt att förstå innebörden av påståendet. Young Fathers levererar som vanligt gospelpunk i toppklass, men medan andra band som tillskrivits samma genre (läs Algiers) lägger krut på punken är det snarare mjuk gospel och soul som är stommen i mycket av Young Fathers musik. Only God Knows är inget undantag – lager på lager av änglalika körer, orgel och distad synt gör att låten närmast kan liknas med en frenetisk, adrenalinstinn psalm. En perfekt Young Fathers-låt, med andra ord.

  • 88. Sannhet - Way Out

    Text av David Winsnes

    Om bitcoin var årets stora procentvinnare var terrormilisen Isis definitivt förloraren – i december hade gruppen med smak för etnisk rensning förlorat 98% av territoriet de höll i fjol. En av Isis mindre kända dumheter är att de suddat ut det profilerade postmetal-bandet med samma namn från förstasidan på Google, en i sammanhanget obetydlig detalj men en aktuell fråga för oss som gillar musiken. I en tid då krigshandlingar påverkar den instrumentala metalmusikens heliga graal känns det åtminstone tryggt att ett annat band inom genren, Brooklyn-trion Sannhet, tagit sig till nästa nivå med fullängdare nummer tre. So Numb är en orubblig helhet som bör intressera både de som är ute efter vildsinta riff och de som söker sig mot medryckande melodier. På Way Out presenterar John Refano de allra bästa tonföljderna i Sannhets karriär – en vacker lek som innehåller både blast beats och skinande rena gitarrslingor. Sannhet plockar knappast poäng hos genrens puritaner under Way Outs fem minuter, men kunde uppenbarligen inte bry sig mindre.

  • 87. BROCKHAMPTON - QUEER

    Text av Nikolas Berndt

    Med sina tre album i år har pojkbandet BROCKHAMPTON övermättat musikindustrin. SATURATION-trilogin har blivit historisk – det är möjligt att 2017 kommer tittas tillbaka på som en nyrenässans för hiphopen, inom vilken BROCKHAMPTON framstår som dess modell. Varje album har varit ett utforskande av hiphopens alla smaker och stilar, musikvideornas styrka har legat i hela DIY-karaktären, vilket i sig speglat hiphopens konstanta självmedvetna och självrefererande natur och dragits till sin spets tack vare medlemsantalet i gruppen. Men ingen annan låt i BROCKHAMPTONs hittills löjligt imponerande diskografi inkapsulerar gruppens styrka lika bra som QUEER. Catchigheten är en sak, de sömlösa hoppen mellan rappare en helt annan sak, men det som framför allt hör till låtens infektiösa kvalité är hur jävla lätt och lekfullt det verkar vara för dem. Och det är väl ändå det som fått BROCKHAMPTON att kunnat imponera oss med tre album under året? Det är smittsamt eftersom att passionen skiner igenom varje sekund, det är gripande eftersom BROCKHAMPTON snarare är ett sätt att närma sig musik på än att bara vara en label eller stil. I dess bästa stunder får BROCKHAMPTON en att känna att allt är möjligt.

  • 86. St. Vincent - Los Ageless

    Text av Rikard Berg

    Allt som MASSEDUCTION mest var – kolossal, lite robotlik och på rak väg ner i fördärvet – är Los Ageless ett utmärkt exempel på. Låten spänner ut sina vingar och drar med sig allt där under: förbannar det och förundras över det likaså. St. Vincent sjunger om en älskare, på samma gång om en åldersfixerad stad, på samma gång om en dödsdömd tidsanda, och kommer knappt ut levande på andra sidan. “How can anybody have you and lose you and not lose their minds too?” undrar hon, medan förståndet mycket riktigt tappas allt eftersom.

  • 85. Father John Misty - Total Entertainment Forever

    Text av Sofia Rönnkvist

    I ett svängigt, trumpetkantat och gitarrdrivet sound fick vi i år av Father John Misty en dystopisk framtidsdom. Total Entertainment Forever gör förvillande lycklig satir av samtiden och dess kommande öde med spådomar som ”When the historians find us we’ll be in our homes / Plugged into our hubs / Skin and bones / A frozen smile on every face”. Hela albumet Pure Comedy går i samma spår, men aldrig möts förolämpningarna och det dystra med upptempo musik på ett mer klockrent sätt. Det slätas inte över hur han driver med precis allt och alla, men det är en bitterljuv känsla att anamma med glädje.

  • 84. The xx - Say Something Loving

    Text av Magnus Olsson

    The xx har alltid varit eleganta, minimalistiska och introverta. Efter Jamie xx soloalbum, en djupdykning bland tropiska stränder och ljudbilder därefter, har trion återuppfunnit sig själva. Om första singeln On Hold var en euforisk och dansant färgxplosion är Say Something Loving en brygga mellan de världar som trion samexisterar i. Jamie bevisar gång på gång hur man skapar en poplåt, den här gången med en genialisk Alessi Brothers-sampling. Hur vackert de atmosfäriska draperierna än låter är det giftermålet mellan Romy och Olivers stämmor som får oss att sväva den här gången.

  • 83. Converge - Eye of the Quarrel

    Text av John Jonsén

    Det finns mycket som Converges eminenta frontfigur Jacob Bannon har fostrat genom åren, förutom ett konstant bristande hjärta och två barn. Under 17 års tid har han ägt skivbolaget Deathwish Inc., världens tveklöst ledande institution för mörk hardcore och dess subgenrer. Utan Bannon och Deathwish finns det en enorm sannolikhet att Deafheaven aldrig hade slagit igenom med samma enorma rosa explosionskraft, Code Orange hade kanske aldrig fått sin Grammy-nominering och Touché Amoré skulle aldrig ha landat en deal hos Jay-Zs Roc Nation-management. När Bannon då skriker ut “My legacy won’t inherit disease / From me” under några av The Dusk in Us starkaste ögonblick i Eye of the Quarrel är det inte nödvändigtvis hoppet om att hans barn slipper samma hjärtesorg som han själv våndas med – vetskapen att ha fostrat en vital del av hardcorehistoria i generationer framöver bär han lika stolt.

  • 82. Cherrie - 163 för evigt (feat. Z.E.)

    Text av Amel Suljevic

    163 för evigt är så mycket mer än ”bara” en hyllning till förorten som Cherrie och Z.E. växt upp i. Den är en uppmaning till alla där ute som någonsin tvivlat på vad världen kan erbjuda dem om de bara orkar kämpa. Den är en pil av kärlek upp till alla de svenska ungdomar som mist livet alldeles för tidigt av våld som vi inte behöver. Och den är en manifestation av Cherries gigantiska betydelse – musikaliskt och ikoniskt. Den svensk-somaliska communityn har mycket att vara stolta över när det kommer till Musiksverige år 2017, och nu har de dessutom förtur på en ny svensk anthem. Att det dessutom verkar vara låten som (för första gången någonsin?) skickar ut en svensksjungande artist i världen på riktigt känns som en enda stor strimma av hopp.

  • 81. Shinichi Atobe - Regret

    Text av David Winsnes

    Inte mycket händer på ytan i Shinichi Atobes musikaliska universum men det gör det som faktiskt sker så fängslande. Den anonyma japanen väntar ut sin hypnotiska techno, som i Regrets fall är uppbyggd av ett uthålligt trumtassande och en ljuvlig harmoni stöpt i en dämpad produktion. Till sist unnar sig Atobe att öka syntstyrkan och för ett ögonblick kan ett vackert piano höras, men ingenting tillåts förändra Regrets exkursionskurs under dess tio minuter. Rudimentärt, ja, monotont, men till skillnad från många technokollegor känns Shinichi Atobes oupphörliga rytm färggrann och livfull snarare än kall och introvert. Som en långsamt framväxande körsbärsblomning mitt på dansgolvet.

  • 80. Japanese Breakfast - Machinist

    Text av Nike Rydberg

    Japanese Breakfast verkade ha fått mersmak efter sin turné med Porches när hon introducerade singeln Machinist. Med autotune-effekter, skriande syntar och en dramatisk kärlekshistoria med en maskin tog Michelle Zauner sin indiepop längre ut i solsystemet än någon hade kunnat föreställa sig. Efter ett hjärtskärande verklighetsnära debutalbum skulle egentligen hela uppföljaren Soft Sounds from Another Planet ha ingått i samma hybristangerande sci-fi-koncept. Nu blev det ju inte riktigt så, men Machinist kvarstår som ett bevis på Zauners mästerliga pophantverk och totala oräddhet.

  • 79. Mwuana - Se dig

    Text av Stina Vickhoff

    Hade man kunnat klä sig i musik så hade jag valt att klä mig i Mwuanas Se dig – mjukare och skönare tune är svårt att hitta. Den fullkomligt toksmörjer alla öronens beståndsdelar och även om texten inte är skivans bästa väger rytmen och rösten upp för det mesta. När debutalbumet Triller släpptes i våras var Se dig den första och enda singeln. Även om albumet egentligen består av uteslutande hitsinglar så är det nu – med facit i hand och 1,5 miljoner streams – givet att valet föll på just den.

  • 78. SZA - Drew Barrymore

    Text av Sofia Rönnkvist

    Nog för att hela SZAs debutalbum Ctrl är märkt ”Explicit” på Spotify, men det är mer än i den vanliga bemärkelsen. Hennes skildringar av intimitet är inte gömda i några romantiska dimmor, och låten Drew Barrymore visar upp hennes ärlighet från sina råa och poetiska sidor på bästa sätt. Textraden i början av låten, ”Somebody get the tacos, somebody spark the blunt / Let’s start the Narcos off at episode one”, är både en oskuldsfull önskan om att vilja umgås men också ett rop på bekräftelse. Osäkerheterna låter sig sedan inte sakta krypa fram, och i den omaskerade sanningen skapas utrymme för lyssnaren att verkligen knyta an till hennes person och artisteri. Det är vardagsrealism i dess vackraste form.

  • 77. Fleet Foxes - Fool's Errand

    Text av Sofia Rönnkvist

    Den skickligt taktväxlande och vackra låten Fool’s Errand kom som andra singel inför Fleet Foxes nya skiva i år, och vi fastnade direkt. Soundet skvallrade om en mer sofistikerad ljudbild för bandet, och Fool’s Errand väger precis jämnt på vågen mellan att vara sorgsen och hoppfull. Robin Pecknolds stämma är lika karaktäristiskt tonsäker och fin som alltid, och i kombination med de mjuka blåsinstrumentens tyngd skapas de drömska ridåer vi är vana att svepas in i av Fleet Foxes musik. Samtidigt är det ett steg i en mognare riktning från låtar som Montezuma eller White Winter Hymnal, men ett mycket mycket välkommet sådant.

  • 76. Calvin Harris - Slide (feat. Frank Ocean & Migos)

    Text av Stina Vickhoff

    Inte så att allt Frank Ocean rör blir till guld – men om till och med han kan få en vanlig, hederlig, halvdan houseproducent att göra en av årets bästa låtar, då är gudastatusen nära. Skämt åsido, Calvin Harris har tidigare gjort bra, trallvänliga och dansvänliga låtar som tilltalat radio och Billboardlistan. Med Slide, och egentligen hela skivan Funk Wav Bounces Vol. 1, från tidigare i år, tar Harris sitt skapande i en annan riktning. Mer funk, elektroniskt, behagligt, smooth och framförallt mindre houseklimax à Swedish House Mafia – mer fokus på en trevlig låt helt enkelt. Tack för det.

  • 75. Emperor X - €30,000

    Text av Jonathan Bonn

    Att i samma låt skriva om både flyktingkrisen och cancer kan låta som ett omöjligt uppdrag. Ändå är det precis det som Chad Matheny, mer känd som Emperor X, lyckas med i €30,000. “I owe €30,000 to the German corporation / That just cured me of a terminal cancer”, sjunger Matheny, och syftar på den totala summan han som oförsäkrad exilamerikan fick betala för sin testikelcancerbehandling i Tyskland – lika mycket som han hade behövt betala även om han hade varit försäkrad hemma i USA, enligt hans egna beräkningar. Trots sin sjukdom ville Matheny inte göra sitt åttonde studioalbum Oversleepers International till sitt “canceralbum”, så som sällskap till sjukdomsreferenserna handlar €30,000 som nämnt också om flyktingkrisen. “If they spend 40 hours dealing with that every week / Would you let it slide, if they held their hands up high / In a kind surrender / If they embraced the human tide / If they bled?” sjunger han, och målar upp en bild av ödesmättade gränskontroller, cyniska gränsarbetare och människor på flykt. Och det fortsätter. Peshmerga, cancermedicin, skattesmitare och fulla läkare – allt och lite till får plats på tre minuter och 40 sekunder halvskramlig mid-fi-indie. Det här är ett av årets absolut bäst gömda guldkorn.

  • 74. Johan Heltne - Luxembourgträdgården

    Text av John Jonsén

    Det märks att Johan Heltne – med eller mot sin egen vilja – först och främst är känd som författare. På det sätt som han beskriver döden med bitterljuv ton, hur han projicerar sin pre-operationsångest i New York och hur desperationen att bara få känna sig vald kan överkasta hela kroppens mentala hierarki, är under Ett ärr i hjärnan lika hårresande vackert som omedelbart gripande. I denna litterära förmåga skiner Heltnes styrka för dialoger igenom tillsammans med albumets minimalistiskt och detaljstyrda syntpop, allra främst i Luxembourgträdgården. Den smygfunkiga basgången blir som en resa i sig – en nyasfalterad 70-väg längs ett frostigt nattlandskap situerad mitt i Heltnes hjärna. Vi tillåts att minnas tillsammans med honom, som om vi själva vore där.

  • 73. Bottenvikens Silverkyrka - Jag är ej längre min egen

    Text av Hugo Gerlach

    “Det är väldigt lätt att dra paralleller mellan väckelsemöten och rejv” berättar Andreas, en halvan av duon Bottenvikens Silverkyrka, i en intervju med ETC. Ett uttalande som för alla som inte redan är ravefrälsta mest låter som hädelse, men det ligger något väldigt upplyst över det. Två grupperingar som båda har som mål att förena kropp och själ, att både kort- och långsiktigt kunna släppa det jordiska för att på sikt transcendera jaget gränser och bryta sig loss från våra köttsliga kedjor. Det enda logiska är att koppla ihop dem – rent teoretiskt borde vi då nå salighetens evighet snabbare? Jag är ej längre min egen består av åtta minuter acid techno med ett religiöst hypnotiserande mantra, där det enda som existerar är dansen. I den blir vi hela.

  • 72. Car Seat Headrest - Beach Life-in-Death

    Text av David Winsnes

    Will Toledo är ett praktexempel på nördens revansch. Ursäkta objektifieringen men en gång i tiden såg han ut som någon som åker runt och tävlar i Yu-Gi-Oh!-turneringar. Och det kan man ju såklart få göra, den typen av aktiviteter är oftast mycket roligare än till exempel stelopererad rock ‘n’ roll. Men kolla nu! Vem vill inte ta en tur i Car Seat Headrests röda chevrolet när han 1) i stället ser ut som skolväsendets snyggaste matematiklärare 2) gång på gång gör uppror mot den svältfödda indierockscen han nu regerar över.

    Beach Life-in-Death är hämtad från Twin Fantasy, en av Toledos många egenutgivningar från tidigare i karriären som nu släpps i ny, uppdaterad form via Matador i februari. Och även om låten alltså kan klassificeras som gammal utifrån vissa perspektiv är det en helt ny upplevelse: uppdelad i tre delar är den förra lo-fi-pärlan nu en vrålande motor över 13 minuter där 25-åringens stream of consciousness-liknande texter och musik resulterar i en av årets mest storslagna och samtidigt febriga rockstycken. Tematiskt påminner den stundtals om fjolårets mastodontkomplement The Ballad of the Costa Concordia – tristess, depression och identitet är tre ledord men texten är alldeles för massiv för att brytas ned här. Efter en stund skriker Toledo ”I don’t want to go insane!”. Där och då känns det bitterljuvt. För att göra sina musikaliska ambitioner rättvisa verkar galenskapen vara direkt nödvändig.

  • 71. Perc & Gazelle Twin - Look What Your Love Has Done to Me

    Text av Hugo Gerlach

    Att Percs brutala industritechno skulle gifta sig så väl med Gazelle Twins spöklika electronica var kanske ingen högoddsare. Fröet såddes redan när Perc remixade spår från den senares utsökta Unflesh, men det är först i år som blomman slagit ut. Bladen går i gråskala, från nattens olycksbådande mörker till fabriksgolvets formlösa smutsfläckar. Mitt på golvet står Perc, smeden, och bankar besinningslöst spåret mot sitt städ – ger det en trygg struktur men en stel stumhet. Gazelle Twin fungerar som antites till det opersonliga och maskinella Perc hamrar fram, hennes röst är iskall men tycks skära i det hårda som om det vore smör. Hon tvingar undan stadgan, Percs alla maskiner tycks väsa och fräsa av obehag för sin nya dirigent, innan de helt tystnar, laddar om och återvänder mer ursinniga än tidigare – men nu tämjda och kontrollerade. Kanske årets simultant vackraste och råaste ögonblick i ett.

  • 70. Arca - Anoche

    Text av Moa Björkman

    Producentvirtuosen Arca har med hjälp av mentorn Björk vågat se rösten som ett fullskaligt instrument på sitt senaste självbetitlade album. Det blev ett unisont hyllat beslut, och som störst och råast känns hans röst på Anoche. Svårdefinierad som låt är den nästan närmare en psalm, ett sorgemässande över en älskare utan garanterad existens. Vackert blottar Arca sina drömmar om emotionella och fysiska förbindelser, drömmar som stiger en över huvudet om man inte håller dem i styr men som kanske blir mer äkta om man låter dem vara. Ett piskande ljudlandskap får växa fram, likaså ett stort lager trånande textrader, men störst plats lämnas åt det som också lyser starkast – den skört sörjande, längtande, rösten.

  • 69. Slowdive - Slomo

    Text av Erik Blohmé

    Slomo gör en blygsam entré – varje instrument svävar försiktigt in i mixen. Det är som att det tar en liten stund för Slowdive att bygga upp självförtroendet och bli högljudda, vilket ger musiken både en bräcklig och stark sida. Något å ena sidan svagt, viskande och nästan helt genomskinlig som växer och nästan exploderar till någonting ohejdbart – en lavinartad vägg av ljus. Rösterna skaver, knarrar och spricker men svävar ändå fjäderlätt på den vita vågen av ljud. Det är musik som låter som att bryta igenom molnen mot solljuset, och vad mer går att begära av en låt?

  • 68. Khalid - 8TEEN

    Text av Magnus Olsson

    8TEEN är egentligen ett manus till valfri collegefilm som hela tiden balanserar på gränsen till för mycket. Rader som ”Let’s do all the stupid shit that young kids do” vävs samman med hasch-luktande bilar, att fortfarande bo i pojkrummet och rädslan för att föräldrar ska upptäcka ungdomens dekadens. Vi får inte glömma att Khalid är just 18 år och skildrar sin egen verklighet och att vi själva möjligen lämnat den här bubblan. Tillsammans med de sockersöta produktionerna sugs en, oavsett ålder, in till sitt föräldrahem och de begränsningar som det möjligen för med sig.

  • 67. The National - The System Only Dreams in Total Darkness

    Text av Rikard Berg

    Under processen av att spela in sitt nya album sa The National flera gånger att de ville göra något som lät så annorlunda deras senaste, Trouble Will Find Me, som möjligt. Med facit i hand blev det kanske inte riktigt så. Med Sleep Well Beast lunkar de fortsatt på som en trött farbror på väg till Systembolaget, och gott är väl kanske det, för det är just så som vi älskar dem. Om det är vårt svenska alkoholmonopol som åsyftas i låttiteln The System Only Dreams in Total Darkness står skrivet i stjärnorna, men det vore säkert logiskt, för det är med sagda låt som de mest har drömt sig bort från sin vanliga spritsugna lunktakt. Energiska trummor och medryckande basgångar kraschar ner över Matt Berningers vanliga våndor, och bereder en väg där The Nationals framtid är rent utav dansant.

  • 66. LCD Soundsystem - How Do You Sleep?

    Text av Nike Rydberg

    Niominutersspåret How Do You Sleep? är mittpunkten på American Dream och – tillsammans med avslutande Black Screen – det mörkaste som LCD Soundsystem någonsin gett ut. Men medan den sistnämnda reflekterar över slutet på livet, kretsar How Do You Sleep? i stället kring slutet på en relation. Framför ödesmättade This Heat-trummor och Velvet Underground-frenetiska fioler formuleras bitterheten tillräckligt specifikt för att träffa den tänkta mottagaren (”You warned me about the cocaine”), men också så allmängiltigt att den saknar tid och rum (”I must admit I miss the laughing / But not so much you”). I sin svårslagna diskografi framstår How Do You Sleep? som ett uppgraderat syskon till Someone Great med svart blick och en syntslinga att döda med (”Cause of death: those fucking synths”, konstaterade en person efter albumsläppet). Den är ett slutgiltigt bevis på att LCD Soundsystem aldrig återförenades utan bara återvände, som någonting nytt.

  • 65. MGMT - Little Dark Age

    Text av Magnus Olsson

    Uträknade av de flesta har Brooklyn-duon åter funnit glöden. Little Dark Age är vacker gothpop med psykedeliska influenser, något som tycks bli en tydlig tematik på bandets efterlängtade comebackalbum med gäster som Ariel Pink och Connan Mockasin. Den här munsbiten osar av skräckinjagande syntar av samma snitt som Stranger Things och varvar mystik med lättfotad funk. Kanske är det här precis som den kommande låten James – ett resultat av en acid-tripp, det låter nämligen så.

  • 64. SZA - Love Galore

    Text av Olivia Nordell

    SZA tillsammans med Travis Scott ger oss i Love Galore en ofiltrerad tvådelad syn på en relation som gått rakt åt helvete. Över ett tropiskt beat där bakgrundssången spelar en lika stor roll som huvudlinjen berättar hon om att desperat längta efter bara några timmar till, om ånger, om ett konstant mindfuck. Men också om att bli återfödd och att sätta sig själv först för en gångs skull, släppa taget och gå vidare. Spåret avslutas med ett gäng visdomsord som bränner hål i själen på vem som helst som någon gång blivit känslomässigt överkörd: ”But see, Solána, if you don’t say something, speak up for yourself. They think you stupid, you know what I’m saying?”

  • 63. Big Thief - Mythological Beauty

    Text av Nike Rydberg

    Att bli vuxen är att se sin uppväxt för vad den faktiskt var. Big Thiefs Adrienne Lenker såg så mycket att hon skrev förstasingeln till Capacity – en historia om hennes unga föräldrars kapacitet (och brist på sådan), om en allvarlig olycka, om en försvunnen storebror. Big Thief väver ihop minnena och trauman med en berättarförmåga av Okkervil River-kaliber och med skepnaden hos en gammal Shins-klassiker. Som många andra blickar frontkvinnan tillbaka med en längtan efter upprättelse, såväl som en nyfunnen beundran inför personerna som format henne. Textleveransen kommer från någon som slutgiltigt kokar över, som burit på de uttalade orden under hela sitt liv: ”You gave Andrew a family who you thought would love and take better care / I have an older brother I don’t know”, utbrister hon vid en punkt. Mythological Beautys fem minuter får en hel livstid att kännas som vår egen.

  • 62. Guerilla Toss - Betty Dreams of Green Men

    Text av John Jonsén

    Det förvånar att Guerilla Toss inte har sjungit om aliens innan, med tanke på hur utomjordisk resten av deras diskografi är. Ungefär en minut av varje studioalbum borde räcka som bevis nog för en långtidsvisit på Area 51 – Trash Beds febrila partibyten och totala anarki tillsammans med Multibeast TV:s ultraporriga bas, bättre lämpad för en porrfilm på Mars, är bara ett av hundra hjärnskrynklande exempel. Betty Dreams of Green Men är däremot Guerilla Toss minst alienesqua låt hittills – och det är helt i deras favör. All experimentering har skalats ner till Devo-flörtande och ett urflippande närmare Talking Heads-klass och texten får i stället lite mer rymdkrydda än vanligt: “Tucked inside the pocket / Sitting little rabbit / Filthy cellphone ringtone / Visitation relic”. Det må vara en av Guerilla Toss många guldkorn, men det är bandets första banger menad för oss här på jorden.

  • 61. Sun Kil Moon - Window Sash Heights

    Text av Nikolas Berndt

    Bakom det annars tragiska och olycksbådande på Window Sash Weights finns ett djupt medlidande för medmänniskor. Som i många av hans texter är Mark Kozelek investerad i det banala, det är en nyfikenhet som tycks driva honom, inte lika mycket ett försök att hitta en bakomliggande mening som ett behov att i stället inte berätta mer än vad som är väsentligt. Här tar den formen av ett riktigt fall gällande en kvinna som hittades död i en vattentank på ett hotell. Ingen vet vad som hände, och i låten avfärdar Kozelek händelsen som en bluff. Det hela blir liksom ett bollplank för Kozeleks tankar, vi följer honom innan händelsen och efter, och när det till slut mynnar ut i ett oändligt rabblande av kärleksförklaringar blir det plötsligt så himla klart: “Though I am imperfect, though I am human, though I am flawed / I see all your faces and love you all, love you all, love you all, love you all, love you all”. Om det finns något undangömt och mångfacetterat bakom det triviala så är det hos Kozelek vad som kopplar oss alla samman.

  • 60. Protomartyr - Night-Blooming Cereus

    Text av Jonathan Bonn

    En Protomartyr-låt som till hälften saknar trummor hör inte till vanligheterna. Joe Caseys barytonstämma brukar allt som oftast höras med bandets klassiska men innovativa postpunkinstrumentation i bakgrunden. På Night-Blooming Cereus är det istället en spöklik synt som får ta huvudansvaret för melodin – ett experiment som producerar en av bandets mest intressanta låtar till dags dato. “Only in darkness does the flower take hold”, sjunger Casey, och förklarar betydelsen i en intervju med NPR: “Things existing on the fringe, because of economic or social necessity, are the only true outlets for pure expression (artistic, political, personal) we have in America.” Kapitalismens förgörande kraft besjungs i högsta grad på Relatives in Descent, men Night-Blooming Cereus beskriver bättre än någon annan låt hur det är att resa sig ur avindustrialiseringens aska och blomma igen.

  • 59. Oso Oso - The Plant Mouth

    Text av Jonathan Bonn

    På plattan The Yunahon Mixtape lyckas årets emobubblare Oso Oso koka ner allt det vackra, explosiva och emotionella från 00-talets indierock till elva låtar – varav The Plant Mouth är den allra klarast lysande stjärnan. Det sprakande introriffet påminner om Modest Mouse anno 2004, och låtens distinkta styckeindelning får en att för en stund känna lite oklarhet över vart den egentligen vill ta vägen. Men när Jade Lilitri mässat klart “You were the one I was longing for” och låten exploderar i ett fyrverkeri av gitarrer förstår man precis. “I will die alone / And that will be just fine” sjunger Lilitri, och den enda undran som återstår är varför The Plant Mouth inte fick äran att avsluta The Yunahon Mixtape. Den är istället ett perfekt näst sista statement på ett ypperligt album.

  • 58. Jlin - Nyakinyua Rise

    Text av Martin Kørra

    Jlin gör musik som är både maximalistisk och minimalistisk. I en konversation med Holly Herndon, publicerad på Ableton, liknar hon starten på sin skapelseprocess med ett blankt papper som sen ska vikas till en origamifigur. Det ensamma pappret upplevs som minimalistiskt medan den färdiga svanen med alla sina vikta hörn och kanter ändå har lika många beståndsdelar, nämligen en. Nyakinyua Rise består av fler ljud än så men påbyggnadsprocessen sker i bitar om en. Ett lager här, ett annat lager där. Hörnen och kanterna är alltjämt synliga och spårbara men till slut finns där en enda djungel av geometriska former. Black Origami i allmänhet och Nyakinyua Rise i synnerhet går lika bra att förlora sig och gå vilse i, som att ta två steg tillbaka till, och bara beundra.

  • 57. The xx - Dangerous

    Text av Erik Blohmé

    Med en hook att dö för och Jamie xx perfektionistiska produktion är Dangerous en popjuvel – enkel men oerhört slipad. Låten är nedkokad till sina mest basala element där varje sekund av ljud är omsorgsfullt placerad i mixen. Trumpetmelodin låter så odödlig att den lätt kan antas vara samplad ur någon klassisk soullåt, men den är faktiskt inspelad i studion. Hybriden mellan The xx introverta pop och UK Garage kanske inte känns särskilt given på förhand, men här visar det sig låta fantastiskt. Låten är ett bevis på att återhållsamhet och smak är lika viktigt som talang.

  • 56. Ian William Craig - Arrive, Arrive

    Text av David Winsnes

    Ian William Craig har en Wikipedia-sida men den specificerar inte vilket datum han är född, bara att det skedde 1980. Ingen har brytt sig om att utveckla. Han gör således något intresseväckande men är direkt okänd för allmänheten. Kanske var 2017 starten på ett skifte. The Guardian hade redan listat hans debut som en av Spotifys 101 underligaste skivor medan Rolling Stone i samband med 2016 års Centres kallade honom för den mest fascinerande experimentella kompositören i världen. I år presenterade han ett råare skelett av föregångaren och tog sin suggestiva värld närmare the everyday man. Resultatet gjorde i vissa fall musiken gott – totalt sex omstöpta spår med balladen Arrive, Arrive som störst utropstecken. Craigs skolade röst mot den oslipade ljudbilden liknar inget annat på den här listan.

  • 55. Aly & AJ - Take Me

    Text av Rikard Berg

    Du kanske kommer ihåg Aly & AJ från deras tio år gamla teen pop-hit Potential Breakup Song. Glöm allt det – Aly & AJ är inte 18 och 16 år gamla längre. Enkel matematik leder oss till att de nu är 28 och 26, och inte mycket är sig likt. Take Me är Carly Rae Jepsen-eufori över Robyn-prod och det är pophiten som året 2017 förtjänade men som aldrig riktigt blev. Varenda aspekt med den är lika extremt enorm som känslorna där bakom – att följa impulser och låta natten brinna upp för allt den är värd.

  • 54. Gorillaz - Ascension (feat. Vince Staples)

    Text av Freja Wehrling

    I Ascension skapar Gorillaz tillsammans med Vince Staples en verklighet lika skruvad som dimensionen gruppen rör sig i, samtidigt som att låtens texter levererar en obehagligt exakt spegelbild av världen utanför. Beatet stiger och manar på, endast avbrutet av Damon Albarns sång, Staples sylvassa rader och en hallelujahkör som klämmer till med ett repetativt ”Higher!”. Låten är en kampsång, en uppmaning till att resa sig över och se ner på orättvisorna i världen i stället för att bli fast kvar i dem. Staples verser handlar om en slags domedagsvärld i konstrast till den rasism som härjar i vårt samhälle. Här uppmanar han sina likar att fortsätta förbi de som hindrar dem, ”Don’t stop, bitch, stay focused / They hated on us since days of Moses”. Det finns en kämparglöd i låten som vibrerar och trots att raderna om dagens USA går i domedagssvarta: ”Where you can live your dreams long as you don’t look like me / Be a puppet on a string, hanging from a fucking tree” finns det också hopp. Precis som att Humanz i stort är Gorillazs storstilade pausunderhållning till en mänsklighet som annars bevittnar katastrofer på daglig basis, är Ascension en obekvämt ärlig, men nödvändig del i skapa något bättre.

  • 53. Wolf Alice - Don't Delete the Kisses

    Text av Freja Wehrling

    Wolf Alice har alltid pendlat mellan att vara stenhårt råa till mjukt omfamnade i sitt sound, och bäst gör britterna detta när de tar det till den yttersta gränsen. I Don’t Delete the Kisses är det den sistnämnda extremen som färgar musiken. Låten släpptes som andra singel efter Yuk Foo och är sannerligen punkdängans motsats på alla vis. Medan Yuk Foo gräver ner sig i en grav av ilska som den sedan, med ett raserivrål, slänger sig upp ur är Don’t Delete the Kisses en euforisk hyllning till kärleken. Låten börjar med att Ellie Rowsell förklarar sig kär, men i stället för att omfamna det flyr hon kärleken med ”What if it’s not meant for me / Love”. I första versen följer vi den rasande reträtten kantad av förnekelse, men allteftersom att låten fortgår tar förälskelsen över och låten blir den romantiska kliché som Rowsell sjunger om. Alldeles i slutet av låten byts refrängen ut till ett triumferande ”Me and you were meant to be / In love” och kyssen får vara kvar för den här gången.

  • 52. Porches - Country

    Text av Olivia Nordell

    Aaron Maine själv beskriver Country som en låt om att känna sig mjuk och dum som en countrylåt. Om att kyssa någon för första gången och föreställa sig en framtid tillsammans, låta fantasin skena iväg utan reservationer för att saker kan gå åt helvete. Vatten är ett genomgående tema, som alltid hos Porches, och centreras på ”this saying about breaking the water to get somewhere”. Med fjäderlätta syntar och ett tålmodigt piano slussas vi igenom knappt två minuters känslosamma vågor i ett stadigt hav. Maines röst, skälvande och genomborrande, är ingen sorg och inget mörker. Den är sentimental men hoppfull, på väg mot ny mark.

  • 51. Kiasmos - Blurred

    Text av Filip Hiltmann

    Det musikaliska mötet mellan Ólafur Arnalds and Janus Rasmussen har alltid varit vackert, men frågan är om inte det gemensamma projektet Kiasmos når sin mest genomvackra punkt på spåret Blurred. Ovanpå ett drivande beat delar Kiasmos med sig av sparsamma pianoslingor, präktiga stråkarrangemang och ambienta ljudlandskap i ett spår som gärna hade fått vara bra mycket längre än sina fem minuter. Detaljerna finns där för den som vill höra dem, men det är i technons lekfulla enkelhet som Blurred hittar sin storhet. Det spelar ingen roll var och i vilket sammanhang du hör den – Blurred kommer att få dig på fall oavsett.

  • 50. Alex Cameron - Stranger's Kiss (feat. Angel Olsen)

    Text av Erik Blohmé

    I Alex Camerons värld förvandlas Angel Olsen till en countrysångerska i en Meat Loaf-låt – hennes starka men trasiga röst når oss direkt från casinot med welfare-checken i hand. Det hela är så trashigt, men uppriktigt menat – “Try not to focus on the pain that you’re in / Just keep on digging down with your pail of tin”.

    Låten har också förutom sin tragikomik ett av årets kanske bästa saxofonhooks och en stämsång som får håret att resa sig på armarna. Det är väl hela skillnaden mellan Alex Cameron och mycket annan musik som bygger på humor – satiren blir aldrig så löjlig att den står i vägen för de genuina känslorna.

  • 49. Yumi Zouma - Depths (Pt. I)

    Text av Alice Dadgostar

    Intimitet när den är som starkast uppstår när allt känns som lättast. Yumi Zouma är logiken: närheten och avståndet till en annan människa i dess primitiva prakt. En betoning på avslutet, det som varit, det som en gång funnits och i samma veva en skildring av nuet som det kändes då. Känslofullt utan att vara blödigt, lättsamt utan att vara banalt. Kanske låter det fantasilöst (svennigt) att kalla det lagom i en uteslutande behaglig bemärkelse, men det är exakt vad det är: lagom.

  • 48. Makthaverskan - In My Dreams

    Text av Jonathan Bonn

    Sedan Makthaverskan myntade begreppet “dödspop” har de förmodligen fått dras med det i typ varenda recension de har utsatts för de senaste åren. Det ligger ju, trots den aningen överanvända stämpeln, mer än ett korn av sanning i det. Bandets poppiga låtstrukturer har alltid haft ett mörkt, gothigt skimmer över sig, och In My Dreams är inget undantag. De postpunkiga, reverbdränkta gitarrerna möter Maja Milners explosiva och känslomässiga sång i en kombination som känns såväl avgrundsdjup som vackert skimrande. Mörkret möter ljuset, och resultatet blir minst sagt slående.

  • 47. DJ Seinfeld - U

    Text av Filip Hiltmann

    DJ Seinfeld är inte komikern tillika universalgeniet Jerry Seinfelds DJ-alias, utan heter egentligen Armand Jakobsson och är en lo-fi-producent från landets södra delar. I år fick vi äntligen ta del av ett debutalbum, som i sin tur avslutades av den omåttligt vackra U. Begreppet lo-fi tenderar ofta att användas nedvärderande, att det snarare är en fas än något som kan vara bestående. På U skapar Jakobsson en ambient ljudvärld som aldrig hade kunnat göras mer rättvis med en lyxigare produktion. Det är i det krispiga beatet, de primitiva syntljuden och den atmosfäriska känslan som DJ Seinfeld visar att han är betydligt mycket mer än ett skojfriskt artistnamn.

  • 46. Solen - Acne

    Text av John Jonsén

    När Erik Hillborg med sin ömsinta stämma beklagar sig över sönderskurna jeans och rosafärgat hår blottar han sitt inre mer än någonsin förut. Det är som om han klippt upp alla ärr från gymnasiet och låtit blodet sippra rakt in i mikrofonen. Trummaskinens dova slag längs Acne färgas av panikslagna minnen från pinsamma och smärtfyllda adolescensdagar – den ångestladdade viljan att vara alla till lags, att ha perfekt hy, att få vara världens centrum för en enda gångs skull, har Solen lyckats ljudsätta i perfekt detalj. Alla vi som har känt samma slags sorg kan få lite mer sinnesro med Hillborgs texter, för vi är så långt ifrån ensamma över att någon gång ha varit sämst i världen. Det är en liten, men välljudande tröst.

  • 45. Xiu Xiu - Get Up

    Text av Moa Björkman

    Att hjärtesorg känns som att olika instrument faller från himlen, rakt ner i ansiktet, är det bara Xiu Xiu som kan uttrycka och komma undan med. Bandet har väl aldrig varit kända för några känsliga ballader, men med det lekfulla maracas-kompet och upprepandet av ”You’re the only reason I was born” i Get Up är de nästan där – såklart alltid på sina egna premisser. Om det annars väldigt experimentella bandet, både i tematik och musik, ändå ska skriva kärlekslåtar förväntar vi oss ingenting annat än leksakssyntar och ”A harmonica fell on my face / It did not hurt that much”. Med det avslutande stök-crescendot känns allt som vanligt igen, vanligt som i ständigt oförutsägbart, dånande och alldeles, alldeles underbart.

  • 44. Tyler, the Creator - Boredom

    Text av Rikard Berg

    De kaleidoskopiska ljuden i Boredom är sin titels raka motsats. Tyler, the Creator gör numer experimentell soulmusik som sprängs av färger, medan tematiken kretsar kring att känna sig grå och döende på insidan. Han har tagit det som är hans mörka tankar på riktigt (till skillnad från tidigare i karriären) – isolation och evig ensamhet – och format om det till ett lekfullt kluster. Resultatets färger flyter ut i kanterna och Boredom skrivs in som Tylers vackraste låt hittills, en komplimang som många en gång i tiden faktiskt aldrig kunde föreställa sig att han ens ville ha.

  • 43. Hundred Waters - Particle

    Text av Olivia Nordell

    Alla som någon gång känt sig som fastlåst i en oändlig loop i ett destruktivt förhållande kan känna igen sig i Particle. Om att ha svårt att släppa taget, svårt att se sig själv i ett utanförperspektiv, svårt att inse att någonting inte fungerar. Hundred Waters-sångaren Nicole Miglis röst drar sig fram och tillbaka, högt och lågt, visar oss slutligen vägen till någon typ av katarsis. Ljuden ramlar runt henne och drar sig aldrig från att släppa taget om beatet och låta en försiktig synt bära hennes röst vidare. Det är ett drömmande musiklandskap i en tre och en halv minuts perfekta känslostormar.

  • 42. Priests - No Big Bang

    Text av John Jonsén

    Att skriva en nästintill akademisk låttext om existentiell ångest är kanske inte det svåraste i hela världen, men att lyckas rabbla den i spoken word-format medan du samtidigt spelar trummor är närmare ”helt omöjligt” än ”det klarar väl ett dagisbarn”. För Priests trummis Daniele Daniele verkar det däremot vara helt tvärtom i No Big Bang, både inspelat och live. Medan den entoniga basgången maler på under låtens gång spottar Daniele en universitetsuppsats om hur hennes kreativa tankar automatiskt sugs in i ett vortex av världsliga filosofiska frågor mixat med självhat. För henne skapar det mer tankar om ”vad betyder mitt skapande ens för någonting?” och ”vem tror jag att jag är egentligen?” än någonting konkret – men själva tanken om den tanken har gett upphov till en av de mest utmanade och uppfriskande postpunklåtarna på länge.

  • 41. Lost Souls of Saturn - Bint El Khandaq

    Text av Martin Kørra

    Anrika R&S Records signade Lost Souls of Saturn efter knappt en låt. ”Knappt”, eftersom Bint El Khandaq mer är ett säreget monument byggt med hjälp av ruinerna från Mashrou’ Leilas indierocklåt än någonting helt eget. Fast något helt eget är det också. Phil Moffa och Seth Troxler, duon bakom Lost Souls of Return, har skalat bort både trummor och gitarr, sparat och förvrängt stränginstrumentation, och gömt sången efter flera minuters drömskt, planlöst ambientvandrande. För mig, vars språkkunskap är begränsad till den indoeuropeiska språkstammen, blir det plötsliga brottet med det stillsamma lika obegripligt och vackert som värmen från solens första strålar efter en lång, lång vinter. Det är fortfarande svårt att sia i vilken riktning Stoxler och Moffa kommer att ta på sitt eventuella debutalbum, men om de lyckas matcha det här, första, livstecknet kan det bli precis hur bra som helst.

  • 40. Destroyer - Sky’s Grey

    Text av Erik Blohmé

    När Sky’s Grey släpptes var sommaren över. Det spelade ingen roll att augusti knappt börjat, Dan Bejar beredde väg för hösten men sitt poetiska svammel om revolutionära kapitalister och eventuell omskrivning av klassiska romaner. Den katastrofala och förebådande känslan väller fram genom låten som via en rökmaskin, och plötsligt är den blåa himlen ersatt av den gråa.

    Men Bejar har ett försvar mot väderleksdepressionen – en lätt manisk, uppgiven och samtidigt nonchalant attityd att segla genom hösten med, lika vattentät som goretex. Tur för honom – när låten fadear ut verkar den också eka in i evigheten, och de gråa himlarnas ruskiga herravälde är ett faktum. Vi andra får stå kvar i skiten.

  • 39. Slowdive - Star Roving

    Text av Johanna Eliasson

    Jag har aldrig haft den där vanliga drömmen om att kunna flyga, men jag föreställer mig att det skulle vara precis så som Star Roving känns. Ungefär som när man gungar lite för högt och det känns som om att man svävar, fri från gravitationslagarna för en sekund. Star Rovings tyngdlöshet varar dock längre än ett ögonblick, och kan sättas på repeat om och om igen utan ände. Som den första singeln på 22 år och den mest extroverta låten på Slowdives självbetitlade comeback-album, banade den vägen för ett helt annat mottagande än när bandet satte segel i början av 90-talet. Låt oss hoppas att det varmare mottagandet håller dem kvar för att ge oss mer drömmusik ett bra tag till.

  • 38. The World Is a Beautiful Place & I Am No Longer Afraid to Die - Faker

    Text av Nikolas Berndt

    “Faker, if there is a hell, you’ve done what you need to do / If there is a hell, it’s ready and waiting for you”. Om denna textrad inte lyckas fånga vår tids predikament mer än någon annan rad så vet jag inte vad som gör det. Det börjar nästan bli överflödigt att ständigt prata om något slags Trumpiansk tid men om vi ska lära oss någonting från detta år så är det att vi alla är hycklare. Det spelar ingen roll om var du är på höger-vänster-skalan, om du håller dig fast vid identitetspolitiken eller den ständigt, bajsnödigt provocerande högern – du, jag, vi alla är hycklare som vägrar att släppa taget om allt det sensationella. Vi lever i ett spektakel, i det skådespelssamhälle som Guy Debord diagnoserade år 1967 – “The spectacle is the nightmare of imprisoned modern society which ultimately expresses nothing more than its desire to sleep. The spectacle is the guardian of sleep.” Sömnen håller oss fast vid hyckleriet och The World Is… skriker på oss att vakna. Åt sig själva att vakna. Åt någon att vakna. Emon är vår enda självrannsakan just nu. Åtminstone är det den genre som tar vår narkolepsi på allvar.

  • 37. Sufjan Stevens - Tonya Harding

    Text av Erik Blohmé

    Låten Tonya Harding är föga förvånande tillägnad Tonya Harding, den en gång lovande konståkaren som blev involverad i ett bisarrt händelseförlopp där hennes vinst säkrades genom misshandel och sabotage – en vinst som sedan fråntogs henne av samma anledning. Mer än så – Harding blev portad från att tävla på livstid. Låten speglar det bitterljuva livsödet perfekt, särskilt versionen som går i Eb dur (ja, den släpptes i två olika tonarter). Sufjan Stevens skrev egentligen inte låten till filmen I, Tonya som kom i år, men hoppades ändå att filmskaparna skulle kunna använda den – de tackade nej.

    Men kompositionen passar faktiskt bättre som en fristående hyllning till ett liv som enligt Sufjans egen utsago är ”so strange, disputable, heroic, unprecedented, and indelibly American”. Och när vi lyssnar på Tonya Harding är det omöjligt att inte se henne precis som Sufjan gör – med en melankolisk kärlek, som en hopplös förälskelse i en outsider.

  • 36. Carly Rae Jepsen - Cut to the Feeling

    Text av Martin Kørra

    ”I had a dream, or was it real?”

    Det tar 30 sekunder innan Cut to the Feeling hoppar över alla vedertagna låtstrukturer och kastar sig in i refrängen utan att blicka tillbaka. E•MO•TION, som gjorde Carly Rae Jepsen till internets främsta popdarling, visade att vägen till känslorna inte var lika viktig som hur det kändes när du väl var framme. Att låten kommer direkt från soundtracket till den animerade barnfilmen Ballerina är den perfekta metaforen för hennes musik. Ytan är konstlad, fabricerad, men känslorna den förmedlar uppriktiga. ”I wanna play where you play, with the angels”, sjunger hon med glädjen hos ett barn som flyger. Carly Rae Jepsen är lika delar datoriserade handklapp som laptopprogrammerade syntar, men det var längesen en popstjärna kändes så här real.

  • 35. Idles - 1049 Gotho

    Text av Erik Blohmé

    1049 Gotho är den perfekta sammansmältningen av brittisk punk och amerikansk emo. En hamburgare med marmite och vinäger. Det melodiska gitarrspelet får sin välbehövliga motvikt när Joe Talbot fräser fram textrader som ”I pissed in the kitchen sink / While she slowly undressed”. Nästan alla Idles låtar är en form av total urladdning, men av alla urladdningar på albumet Brutalism är 1049 Gotho den mest mångsidiga och därför kanske den bästa.

  • 34. Feist - A Man Is Not His Song

    Text av Sofia Rönnkvist

    Från Feists senaste album Pleasure kom många vackra uppvisningar av hennes musikalitet och briljans. Den fridfulla och melankoliska A Man Is Not His Song var dess kronjuvel i vår mening, en låt som visar upp omfånget av Leslie Feists röst i dess finstämda bräcklighet på ett underbart avskalat sätt. I sällskap av minimalt med instrument och stundtals några stämmor vaggar hon försiktigt in lyssnaren i sin famn där hon ifrågasätter vad det är som gör en man. Hon erbjuder även ett svar öppet för tolkning på sin egen fråga, både genom att sjunga att det är ”More than a melody” men också genom att slänga in en helt annan melodi på slutet som för att riktigt understryka vad hon menar (spoilervarning: det är Mastodons låt High Road).

  • 33. Floating Points - Ratio

    Text av Hugo Gerlach

    Det finns flera sidor av Sam Shepard. Han har utforskat allt från hiphopbeats (J&W Beat), smygande och storslagen house (Nuits Sonores), spejsad psykedelisk rock (Reflections – Mojave Desert), jazziga ambientstycken (Elaenia), marockanska tribalrytmer (Mimoun Marhaba) och krautig postrock (Kuiper). På Ratio hamnar han någonstans i mitten, och trots att det är bekanta farvatten vi rör oss är den sprudlande nyfikenheten intakt. Han kombinerar typiskt marscherande FloPo-trummor med drömmigt syntiga utsvävningar innan han plockar ned tempot totalt för ett långt breakdown.

    Med sina 18 minuter känns Ratio ibland bara som en bråkdel av det, för att vid nästa lyssning tyckas vara det dubbla. Sluter man ögonen går det nästan att höra hur motorerna startar upp igen och skickar detta houseepos ut i stratosfären. Jorden krymper, gravitationen har mindre att säga till om och expeditionen ut i etern har precis börjat. “Resan är målet” har aldrig känts sannare: jag vet inte till vilka avlägsna planeter kursen går eller vilka främmande varelser jag kan tänkas träffa där. Så länge kapten Shephard styr skeppet med utsökt precision och en säker mjuk touch känns det meningslöst att ens lägga tankarna ditåt.

  • 32. John Maus - Decide Decide

    Text av Erik Blohmé

    Befinner vi oss i en medeltida kyrka, på en Howard Jones-konsert eller i en ekande bergsdal? Alla tre samtidigt såklart, när John Maus låter sina arkaiska harmonier möta dina guilty pleasure-skivor från 80-talet – allt i ett hav av reverb. Decide Decide är akut meningsfull med sin sentimentala melodi och rätt enkla text om att inte kunna bestämma sig. Han vet precis hur man förvandlar popmusik till en emotionell murbräcka som går utöver ord och intellektuella processer – Decide Decide tjuvkopplar sig in i själen. Det är nästan som modern mystik i musikform, ett serum av främmande men nostalgiska känslor att injicera, eller bara en varm filt att svepa runt sig när det blir kallt.

  • 31. Yaeji - Feel It Out

    Text av Alice Dadgostar

    ”Gotta feel it out / It’s hazy, I need coffee, shit is crazy / Shit is Yaeji”. Konkurrensen om housetronarna är stenhård i år men vad som tveklöst kan konstateras är att shit IS Yaeji av den mångfasetterade men simpla anledning hon själv sätter ord på: ”See that there is more than one thing / Open up in a new way”. Producenten/artisten/rapparen/barnasinnet intar en på pappret snårig djungel av tuggummielektro, koreanskengelska texter och minimalistisk house så avspänd att det blir på gränsen till nonchalant – en gräns hon sedermera bygger sin lila ananas- och lavalampsbetonade ö på och får alltsammans att verka som den världsligaste av konster.

  • 30. Solen - Stäng igen stan

    Text av Magnus Olsson

    Kanske är det här årets starkaste öppningsspår på svenska? Erik Hillborg låter som en punkikon från en svunnen tid när han mässar ovanpå iskalla om än eleganta produktioner. Att indiebandet Solen lärt sig att skriva DIY-hits fick vi bekräftat med föregångaren, en förmåga som bandets nya producent Ulf ”Rockis” Ivarsson förvaltat väl i en mer karg och industriell tappning. Med Stäng igen stan skapas inte förhoppningar, här sparkas nya dörrar in. Det låter rått, men det är bara mörkret som omfamnar oss.

  • 29. LCD Soundsystem - American Dream

    Text av David Winsnes

    American Dreams titelspår hamnade lite i skymundan när LCD Soundsystem avtäckte sin dubbelsingel till återkomst. Call the Police var det energiska loket som drog till sig uppmärksamheten, medan James Murphys utläggning om one night stands och LSD kontra åldrandet och tomheten framstod som en b-sida i medietäckningen. Oförståeligt, eftersom dess 366 sekunder är LCD Soundsystems kanske allra mest hjärtknipande sång om Murphys eroderande existens vid sidan av All My Friends.

    47 år gammal har han tidigare skrivit om att tappa relevans gentemot konststudenter i Brooklyn och om hur New Yorks oändliga möjligheter sällan speciellt gränslösa. Han har gjort låtar om att överleva sin terapeut och byggt refränger kring att förändras för att någon ska älska en. American Dream är sammanfattande destination av James Murphys neurotiska grubblerier som i ena sekunden sörjer Alan Vega och i nästa refererar till det kommunistiska manifestet. ”In the morning everything’s clearer / When the sunlight exposes your age”. Hans energiska revolution har alltid följts av ett bryskt uppvaknande i vidrigt motljus. Sekunden efter orgasmen, i storstilad instrumentation.

  • 28. The Black Madonna - He Is the Voice I Hear

    Text av Hugo Gerlach

    The Black Madonna har alltid predikat för värderingarna som existerade i sfären där den elektroniska dansmusiken växte fram: öppenhet, inkludering och ohämmad eufori. Med He Is the Voice I Hear, hennes första egna produktion sedan 2013, är ambitionen att återvända till de värderingarna. Instrumentationen är organisk: keys av Christoforo LaBarbera, stråkar av Davide Rossi och livetrummor rakt igenom spårets tio minuter, som är lika mycket av en hattlyftning till gamla discolegendarer som Walter Gibbons som det är ett omfamnande av dagens klubbkultur. Hon fångar discons jazziga rötter, dess sprudlande energi, förmåga att ena och engagera samtidigt som hon hela tiden flyttar oss mot en ständigt gäckande urladdning.

  • 27. Stormzy - Big for Your Boots

    Text av Sofia Rönnkvist

    Grimen har inte mått bättre på länge än vad den gjort i år, och det är tack vara Stormzy aka Michael Omari. Visst, den har fått lite skit främst i form av parodin Man’s Not Hot som driver med hela genren – men styrkan, allvaret och glädjen i Big for Your Boots går inte att skämta bort. Både iskallt och med glimten i ögat förenar Stormzy rader som ”You’re never too big to rebel” med direkt efterföljande ”You’re never too big for Adele”. Det är en klasskänga och en antirasistisk känga med ett oemotståndligt beat som sömlöst helst framförs ur en polisbil.

  • 26. (Sandy) Alex G - Bobby

    Text av Rikard Berg

    På senare tid har begreppet “att ha Bob” växt fram i mitt umgänge. Den som har Bob är, likt Dale Cooper och Leland Palmer, besatt av demoner. I verkligheten manifesteras det lite mildare än i Twin Peaks, låt säga i ångest och svartsjuka snarare än i blodsdåd och ritualmord, men i alla fall. Lo-fi-stjärnan (Sandy) Alex G verkar onekligen ha snappat upp begreppet. Bobby är en karaktär inom honom som står för all ångest, allt som är ont. Bobby är också en smärtsamt vacker låt om att göra sig av med allt det, för att man älskar någon så mycket och äntligen vill sluta fucka upp. Det är gränslös tillgivenhet. Det är vansinniga stråkar som tuggar sig in i hjärnbalken. Det är exorcismen som Cooper spenderade 25 år med att leta efter.

  • 25. Perfume Genius - Slip Away

    Text av Moa Björkman

    Livet har inte alltid klappat Perfume Genius medhårs. Ju längre bak man bläddrar i hans låtbibliotek, desto mörkare och mer avskalat blir det. Men med nyfunnen trygghet hos sig själv och sina relationer är han nu mer dynamisk, glittrig och blixtrande än någonsin. I Slip Away sjunger han ut och manifesterar hur att älska sig själv och varandra bryter alla isar, om att få vara sig själv utan att behöva kämpa för den rätten längre. ”Don’t look back, I want to break free / If you never see them coming / You never have to hide” och ”They’ll never break the shape we take / Baby let all them voices slip away” mässar han med en sådan värme i rösten att den storslagna, käftsmällsliknande musikproduktionen får anstränga sig lite extra för att väga upp.

  • 24. Lana Del Rey - Love

    Text av Freja Wehrling

    I albumtrailern till Lust for Life förklarar Lana Del Rey att hon är redo att kämpa för världen, men på sitt egna vis. I sin nya release är hon mer politisk än någonsin – en viss president tycks har slingrat sig under hennes vanligtvis så släta yta och nu tänker hon ge svar på tal fast med hjälp av kärlek (och en gnutta häxkonst). Love är hennes stridssång till världen och till den nya generationen. En hyllning till det som är fint och värt att bevara. För första gången har amerikanskan kommit ur sitt skal som vintageälskaren och protagonisten, nu observerar hon i stället den nya generationens verklighet utifrån. Som en vakande gudmor ser hon över oss och med Lana i ryggen kan det aldrig gå fel.

  • 23. Ariel Pink - Feels Like Heaven

    Text av Noa Söderberg

    Albumet Dedicated to Bobby Jameson är fyllt av utflykter: Ariel Pink hetssjunger om att komma tre gånger, leker med bubbelgum-syntar, mässar maniskt om att det är ”Time to live / Time for life” och arrangerar låtarna på ett sätt som påminner om The Beatles mest knarkiga period.

    I detta hav av semikontrollerat kaos är Feels Like Heaven en trygg ö. En käpp att hålla i, byggd av rena popmelodier och naiva ömhetsförklaringar: ”There i go again / Falling in love again / Knew better just like before but / Here I go”. Retrovarma gitarrer och skimrande syntmattor sveper in en i en av årets bästa kärlekslåtar.

  • 22. Julien Baker - Appointments

    Text av Hugo Gerlach

    Av alla låtar som skrivits om depression är det få som slår an så väl som Julien Bakers rader på Appointments. Över en sparsam produktion där en reverb-dränkt minimalistisk gitarrslinga står i centrum berör hon flera av depressionens särdrag: att förneka sig själv den mentala hälsovård som krävs för att inte stöta sig med andra, att göra avkall på sitt psyke för att just nu räcker energin helt enkelt inte till, att vara oförmögen att uttrycka sina inre tankar och känslor. Att hålla huvudet högt och över ytan, att fortsätta sparka trots att livbåten inte syns till och du helst bara vill sjunka till botten.

    Denna dubbla dualitet utnyttjar Baker till perfektion i Appointments crescendo, som hon arbetat sig mot med knapphändiga instrument. “Maybe it’s all gonna turn out all right/And I know that it’s not/But I have to believe that it is” sjunger hon med en så stark intensitet att verkligheten tycks rämna kring oss. Den flyktiga hoppfullheten har depressionen slutligen omvandlat till desperation. Baker inte bara gläntar på dörren in i sitt psyke – hon öppnar den på vid gavel och sjunger med en ärlig oblyghet orden vi själva inte förmår yttra.

  • 21. HAIM - Want You Back

    Text av Magnus Olsson

    Albumet Something to Tell You igenom flätar systertrion ihop musik över olika generationer och stilar – från kontemporär pop med tydliga R&B-influenser till old school-rock. Want You Back är kanske det främsta beviset på hur en ballad kan blomma ut till en medryckande poppärla. Musikaliskt är det samma snitt som ett lekfullt Jackson 5-nummer, vilket också vittnar om att trions skapargdläje är oavhängig rådande trender. Den sprudlande energin, som inte minst framhävs i livesammanhang, gör att den hjärtesorg som låten behandlar låter som en utopisk sommardag. Med andra ord – HAIM har gjort det igen.

  • 20. Charli XCX - Boys

    Text av Sofia Rönnkvist

    Låten Boys skrevs inte av Charlie XCX, så för att verkligen göra den till sin egen valde hon att regissera en riktigt imponerande musikvideo till. Till den enkla, studsiga elektroniska produktionen och helt-omöjlig-att-få-ur-huvudet refrängen lät hon boys som Joe Jonas, Brendon Urie, Ezra Koenig med fler åma sig och dansa framför kameran i en rosa dröm. Samtidigt som det på ett smart sätt vände på hur vanlig representation av könen brukar se ut gjorde hon det även på ett otroligt roligt vis, och det fångade andan i låten perfekt. Boys är gjord för att ha kul till – fullt ut.

  • 19. Björk - The Gate

    Text av Nikolas Berndt

    Björk står över en avgrund, och i botten av djupet hittar vi ArcaThe Gate är ett växelspel mellan dem två. I kontrast till låtens repetitiva “I care for you, care for you” bubblar Arcas produktion, växer sig större och mer intrikat, tar sig an en nästan utomjordisk form i jämförelse med det annars organiska landskapet som finns i Björks utopi. Och i kontrast till låtens stundtals tysta vakuum hör vi i Björks röst en otrolig intimitet, en sådan betoning på varje stavelse att ett rullande R slår som en trumvirvel över den spända ytan. Varje ord, varje melodi blir som ett testamente för varför Björk fortfarande är en av de mest talangfulla, nyskapande och ständigt utmanande artisterna just nu. Det är en låt som ringar in hennes artisteri lika mycket som den säregna värld hon skapat genom åren. The Gate är porten till hennes utopi, men det är också en gräns som skiljer henne från omvärlden, fri att blomstra och utforska territorium helt på sina egna villkor. Att vi får tillåtelsen att kika in slutar aldrig att kännas som ett privilegium.

  • 18. Jens Lekman - What's That Perfume That You Wear?

    Text av Alice Dadgostar

    Inte sällan känns det som att Jens Lekman sätter ord på hela epoker ur en människas liv. Kanske ligger grunden i förmågan att skildra känslospektrat, konkretiseringen av både det lätta och tunga, det självklara och det ofattbara, på ett allmänt och inkluderande sätt – genom att vara specifik. Vi får träffa hans polare med 3D-skrivaren, vi är med när lönlöst blir lönnlöv och när han lovar sin hjärtekrossade vän i pariserhjulet att det inte ska bli en ledsen sång – liksom vi är närvarande i minnet av ”That sandalwood / The lavender / Lemon ginger”.

    Kanske ligger grunden i det där löftet, som på sätt och vis gäller i allmänhet för Lekman: om han skriver en låt om det här, så kommer det inte, oavsett hur ont det gjorde, att bli en ledsen sång. Tvärtom. Det är roligt att lyssna på Jens Lekman. Det är roligt att lyssna på sättet han formulerar sig, sättet han formar sina karaktärer, miljöer, sorger och saknader med calypsodisco i bakgrunden. Kanske är det därför det plötsligt känns (smärtsamt men) enkelt: ”But she’s gone forever / And however hard that might feel / At least it was real / If it could hurt like that.”

  • 17. Vince Staples - Yeah Right

    Text av Amel Suljevic

    Med albumet Big Fish Theory tog en av de rappande 90-talisternas vassaste penna några kliv närmare de elektroniska ljudlandskapen – inte minst på den glitchiga, industriella och bastunga publikfavoriten Yeah Right. Australiensiska Flume har, tillsammans med parhästen SOPHIE, snickrat ihop ett basigt mästerverk till beat av söndertrasade metalliska oljud i vilket Vince Staples, tillsammans med Kendrick Lamar, skickar tänkvärda frågeställningar till kulturen, livsstilen och trovärdigheten inom genren de representerar. Toppat av Kućkas mekaniskt själfulla röst skapas en låt som under sommaren vänt upp & ner på flertalet festivalpubliker framför såväl Staples som Flume.

  • 16. Lorentz - Schnip schnip

    Text av Alice Dadgostar

    Lorentz – fenomenet som får allt ifrån din lokala radikalfeminist till nationens Moëtprofiler att fläta sina luggar, studsa upp och ner på samma golv, maniskt törsta efter autotunemarinerade konstateranden av hur okej det kommer kännas när ”du sitter på mitt face”. Och som inte minst, inte minst helt okritiskt får dem att sjunga med i den i grunden obegripliga refrängen till Schnip schnip. Det är för att vi älskar Lorentz. Det är för att vi genuint undrar hur han mår, hur det går med Fiona samt vem han bråkade med utanför Yaki. Det är för att kontentan med Yamamotos varumärke i slutändan är kompromisslösheten, vilken vi slungas rakt in i från första sekund i Schnip schnip. Liksom i producenten Vinters egna låtar anar vi en känslomässig too-little-too-late-situation (”A jag klipper av det blir schnip schnip / Jag vill inte ha deras guilt trip / Är på en annan trip trip, yeah”) och en kärlekshistoria okynnigt invävt i en karaktäristisk, om än oförutsägbar elektrohiphopkavalkad som förmodligen blivit en av årets mest skriksjungna från hav av svettiga fans.

  • 15. Alvvays - Dreams Tonite

    Text av Nike Rydberg

    Alvvays lämnade Archie långt bakom sig när det blev dags för uppföljaralbumet Antisocialites. Där ställer sig Torontokvintetten på randen till ett oundvikligt uppbrott och ser för första gången kärleken i skoningslöst ljus: ”In fluorescent light / Antisocialites watch a wilting flower”, låter det på den titeldefinierande Dreams Tonite. Andrasingeln framstår som ett mer eftertänksamt komplement till den föregående In Undertow och förflyttar sångaren Molly Rankin från de stormande haven, ner i varje rökruta 03:00 någonsin. ”Don’t sit by the phone for me, wait at home for me / All alone for me”, häver Rankin plötsligt ur sig efter två minuter av Beach House-värdigt trånande och falsk trygghet. Dreams Tonite är ett hjärtskärande vittnesmål om hur komplex och motsägelsefull kärleken kan vara. I händerna på de senaste årens kanske mest romantiserande popband blir det en världsomvälvande insikt.

  • 14. Mount Eerie - Seaweed

    Text av Olivia Nordell

    Jag har ingen aning om hur det är att se sitt livs kärlek dö och jag tror inte att det finns någonting som kan förbereda en på hur det känns. Hur absurt det måste vara, hur fullkomligt lamslående ens blotta existens måste vara efteråt. Seaweed är en enastående bit poesi som kan erbjuda åtminstone en fraktion av förståelse av just det. Poesi, för det är i grund och botten vad det är – musiken är så avskalad att den nästan endast fungerar som ett hjälpmedel. Över en enkel akustisk gitarr tvingas orden på en, Phil Elverums röst så uttrycksfull och samtidigt så ihålig av sorg. Tunga pianoackord över det allra mest hjärtslitande stycket om när Elverum strör sin döda frus aska på en höjd: ”I poured your ashes on it / I guess so you can watch the sunset / But the truth is I don’t think of that dust as you / You are the sunset”. Sedan tystnad. Det är häpnadsväckande rått, mörkt och fullkomligt lamslående.

  • 13. Jay Som - The Bus Song

    Text av Johanna Eliasson

    Fylld med leende människor, hundar och vänner speglar The Bus Songmusikvideo låten rätt upp och ner. Ett tåg av männikor i färgglada kläder tar sig igenom staden med gitarrer, melodikas och ett litet piano på en kärra, för att till sist anläda till en älskares fönster för full uppvaktning med orkestern. Men ingen dyker upp i fönsterkarmen. När dialogen går “Why don’t we take the bus? / You say you don’t like the smell” med det rungande svaret ”BUT I LIKE THE BUS” tar scenen rum i ett kollektivboendes kök, där någon som steker pannkakor och en annan hoppar ut ur rummet bredvid för att sjunga med, som om det kunde bli mer älskvärt. Det borde ligga en sorg och besvikelse i det hela, för trots allt tar låten plats i slutfasen av en relation – men med Jay Soms briljanta låtskivande, trygga stämma och uppslutande vänner gör det inget att ingen dök upp vid fönsterkarmen.

  • 12. Frank Ocean - Chanel

    Text av Freja Wehrling

    I en värld som hela tiden förändras kan det tyckas vara skönt att ha något fast att luta sig mot, men under sin karriär har Frank Ocean genomgående visat att det inte alltid är sant. Hans överraskningssläpp har under 2017 blivit ljusglimtar i vardagen och överrumplingen är nästan en del av njutningen. I år har han släppt hela fyra ensamstående singlar som alla rör sig ifrån varandra men med ett karaktäristiskt Ocean-flow i bakgrunden. Chanel är den främsta av dem alla, med en djupgående ambivalens både text- och melodimässigt.

    Låtens inledande ”My guy pretty like a girl / And he got fight stories to tell” förklarar Oceans partner som mångsidad, och låten fortsätter sedan att sätta olika delar i Oceans liv mot varandra. Karriären speglar sig mot hans person, sexualiteten sätts mot berömmelsen och kärleken mot pengarna. Inget knyter egentligen ihop ämnena med varandra förutom de små, subtila referenserna och nickningarna som hela tiden genomsyrar amerikanens musik. Melodimässigt går låten som i vågor och för varje bottenström känns det som att vi dras längre ner i Oceans tankevärld. Chanel är en intim inblick i ett liv som hela tiden tycks längre bort och mer skruvat, men där samma känslor som hos alla andra ständigt härjar.

  • 11. Lorde - Green Light

    Text av Filip Hiltmann

    Green Light är något så sällsynt som en breakup-låt. Därtill en av årets bästa. Tillsammans med popfantomen Jack Antonoff har Lorde skapat ett stycke nystart som fullkomligt svämmar över av känslor från alla håll. Det är också anledningen till att det inte nödvändigtvis låter särskilt sorgligt – Green Light är det känslomässiga limbo som infinner sig innan den nya livssituationen har blivit vardag. Med det sagt så finns alla känslor där – både pyrandes under ytan och rakt upp i ansiktet – och det är även anledningen till dess storhet. Få låtar har i år kunnat kanalisera så mycket känslor och på samma gång varit en så perfekt producerad och skriven poplåt. Lorde har själv beskrivit Green Light med orden ”it’s complex and funny and sad and joyous and it’ll make you DANCE.” Ingen förutom konstnärinnan själv kommer någonsin kunna beskriva Green Light på ett bättre sätt.

  • 10. Fever Ray - To the Moon and Back

    Text av Noa Söderberg

    Att sjunga om sex är inget statement 2017. Artister som Tove Lo och Zara Larsson har byggt hela sina karriärer på texter om kvinnlig sexualitet och att ta makten över sin egen njutning. Ibland behandlas det som något radikalt, men det säger mer om musikjournalister än om artisterna själva.

    Mindre vanligt är att närma sig sådana ämnen som 42-årig förortsmamma. Likt en sorts popmusikens Kerstin Thorvall, fast utan destruktiviteten, utforskar Karin Dreijer lesbiskt sex på Fever Ray-comebacken. I förstasingeln görs det till en början med antydningar, men blir till slut så explicit det kan bli. Bakom sången finns kontrasterande naiva syntmelodier med tydliga Deep Cuts-vibbar. En radiovänlig och samtidigt utmanande återkomst.

  • 9. Guggi Data - Baby

    Text av Alice Dadgostar

    Djupa identitetsanalyser, urgröpningar av mörker och misär i all, all ära men när ”You’re so cool / Baby, I love you” mässas rakt in i våra sargade hjärtan så råder konsesus: det här är allt en människa vill höra. Det är så enkelt att det nästan blir komplicerat, en trådsmal dimension Guggi Data härjar fritt i så till den grad att han får denna så universella sägning att kännas högst personlig. Att dessutom proklamera alltsammans i ett böljande popformat, ett upplägg som gör det omöjligt för kärlekstörstande lyssnare att inte brista ut i smäktande sång och återuppta hoppet om att det finns någon därute som gillar ens stil, tycker att en är cool och kallar en ”baby”, är en lika bultande nostalgistöt (triumfen i det vertikala pissregnet på Pingisklubbens uteservering efter en oväntad bekräftelse från ragget du egentligen är kär i) som en puls på behovet i detta exakta nu.

  • 8. King Krule - Dum Surfer

    Text av Nikolas Berndt

    Det är svårt att sätta ord på vad King Krule egentligen har gjort för att hålla igång vår uppmärksamhet sedan sin 2011 års självbetitlade debut. Å ena sidan lyckas han som ingen annan att sömlöst ge upphov till en hybrid av dubiga jazzballader och triphop, samtidigt hjärtskärande som vackert blottande. Å andra sidan skapar hans röst en värld som bara i sig själv är värd att utforska. I The OOZ framstod han som en vålnad, där en genre var ett rum vilket han äntrade för att sedan hemsöka – intryck fastnar inte på honom, han är själv ett stort intryck som förvränger alla rum han besöker. Med albumets höjdpunkt Dum Surfer visar Archy Marshall att han lika mycket är en produkt av sina influenser som något som aldrig kommer låta sig själv påverkas av omvärlden. Det är en låt som speglar motsägelsen som är hans artisteri. Gränslös och samtidigt tydlig med sina influenser, en kreativ och smittsam kraft mer än en artist. King Krule är ett koncept och på Dum Surfer får det äntligen en konkret skepnad.

  • 7. Drake - Passionfruit

    Text av Magnus Olsson

    Redan i de inledande sekunderna har Drake fångat lyssnarna – en Jamie xx-produktion ligger nästan såsandes i öronen samtidigt som han valt att sampla ett mellansnack från Detroit-stjärnan Moodymann. Tillsammans med producenten Nana Rogues är det popstjärnan Drake, snarare än rapparen Drake som presenteras. Det har gjorts förr, och det görs igen. Kanadensarens tydligaste avstickare från albumet More Life, även beskrivet som en playlist, visar att Drake är lika mycket en popstjärna.

    De varma underströmmarna av housemusik sprudlar, samtidigt som Drake sjunger ut om komplexiteten i en relation. Gissningsvis det han gör bäst. Jämför vi med hans tidigare alster når vi aldrig högre höjder, i stället vandrar vi i en mer monoton takt in i oändligheten. Det här är en låt som inte följer några regler eller former, den blir aldrig för mer. Det är just i den här oskyldiga, lekfulla och lite nonchalanta framtoningen som storheten finns – vardagens konstanta strömmar. Och resultatet är troligen hans bästa poplåt sedan Hold On, We’re Going Home – även om de spänner över helt olika register.

  • 6. Les Big Byrd – Two Man Gang

    Text av David Winsnes

    Vi borde prata men det är för sent lämnade Les Big Byrd över micken och sitt modersmål till Anton Newcombe från The Brian Jonestown Massacre. Tre år senare är hans leverans av uppgiven realism fortfarande lika stark: ”Jag orkar inte se dig mer / Jag har ingenting att säga dig / Det gör alldeles för ont / Så bara håll dig ur min väg”, på knagglig svenska. På svenska som växte med att den blev otydlig, eftersom ämnet var en varböld, ett febrigt töcken, som att navigera mot sängen i ett kolsvart rum. Two Man Gang är motsatsen, en kraftansamling i en lyckobubbla. Joakim Åhlund sjunger om att hitta den lilla lågan i någon annan, som i sin tur gör att man orkar med grannarna, rubrikerna, uttalandena, debatterna; ekosystemet och planeten och avtrycken vi gör på dem. Liksom Les Big Byrds övriga katalog är Two Man Gang ganska primitiv. En stark melodi som vevas tills den antar oväntade proportioner – blinkande syntar till skrov, oregerliga gitarrer till ratt, stegrande trummor som segel och en besättning ord som dansar över båtens kropp. Två utvalda meningar som laddad kanon: ”Vårat gäng är bara du och jag / Alla andra kan dra åt helvete.”

    Tänk att träffa en person vars face får dig att vilja existera ett år till. Tänk att sådant kan ske. Om inte för dig eller mig eller valfri mänsklig kropp så för en annan. Tänk att livet kan vara så. Med Two Man Gang skrev Joakim Åhlund en låt om det monumentala, om det upphöjda i att vara så kär att alla andra faktiskt kan dra åt helvete. När man träffar någon som gör världen så stor att man vill smalna ner den till bara den personen. Liksom Vi borde prata men det är för sent är Two Man Gang helt medveten om vad den behöver utstråla för att funka, och gör så. En raket utan nedräkning. En salighet – en arrogans till allt som inte är vi.

  • 5. Kendrick Lamar - HUMBLE.

    Text av Filip Hiltmann

    Från jazziga To Pimp a Butterfly återvände Kendrick Lamar i år med att album vars ljudbilder osade betydligt mycket mer samtid än dess föregångare. Med hjälp av stjärnproducenten Make Will Made-It är DAMN. mer inspirerat av nutidens radio-trap än av föregångarens stora ledstjärna, funklegendaren George Clinton. Beatet till HUMBLE. – albumets finaste stund tillika ett av årets stora hits – var egentligen tänkt att ges till Gucci Mane, men hamnade till slut hos Kendrick där det förvaltas på absolut bästa vis. Ovanpå den banala pianoslingan, som hos någon annan skulle låtit precis just det – banal – både utmanar och punkterar Kendrick sin konkurrens på hiphopscenen med en sällsynt nerv. Tillsammans med den ackompanjerande och ursnygga videon bevisar Kendrick att influenser kan hämtas varsomhelst ifrån – bibeln, samtidens radio, orättvisor och klassiska hiphopnarrativ – och samtidigt toppa både radiotopplistor och kritikerlistor. Kendrick Lamar fortsätter att, precis som övriga år han väljer att dela med sig av material, spela i en annan liga än sina kontemporärer. HUMBLE. är det ultimata beviset på det.

  • 4. Alvvays - In Undertow

    Text av Jonathan Bonn

    Det är inte bara titeln och öppningsraden i Alvvays comebacksingel In Undertow som anspelar på vatten – även låtens böljande shoegazegitarrer känns som vågor som väller in, och det fuzziga, varma soundet får agera kuliss åt Molly Rankins uppbrottsfantasier. “There’s no turning back after what’s been said”, konstaterar hon, och svarar därmed indirekt på sin tidigare ställda (retoriska) fråga: “What’s left for you and me?”.

    In Undertow är såväl ett komplement som en antites till bandets genombrottshit Archie, Marry Me. Låtstrukturerna känns stundtals som spegelbilder till varandra, men om Archie, Marry Me beskriver förälskelsens första stadium handlar In Undertow om att släppa taget, och om den bittra insikten att allting kanske inte blev riktigt som man tänkt sig. Rankins samlade ton genomsyrar låten, och hon utstrålar varken ilska, irritation eller sorg, bara acceptans. In Undertow är ingen göra slut-låt à la Alanis Morissettes You Oughta Know – däremot är den ett kontrollerat farväl till det som en gång var.

  • 3. Sampha - (No One Knows Me) Like the Piano

    Text av Sofia Rönnkvist

    Hela Samphas debutalbum Process från i år var djupt personligt i sina olika konstellationer. Upptempo om rädsla, sakta om kärlek, studsande om skuld. Hur bra alla de kombinationerna än gjorde sig på albumet kom ingen i närheten av att stå sig mot dess pièce de résistance i form av sorg, sorg och åter sorg. No One Knows Me (Like the Piano) är en tårdrypande direkt översättning av ledsamheten i Sampha Sisays hjärta till låtform. Hans röst darrar på kanten mellan att falla sönder och att hålla sig stark när minnen och reflektioner om moderns kärlek bearbetas. I sällskap av en perfekt kompletterande pianoslinga och minimal produktion får vi både en rå och omsorgsfullt skulpterad bekännelse om hur jobbig hans mammas bortgång varit. Det slår på så många smärtsamma strängar samtidigt när en omsluts av den här låten, så det är inte konstigt att den vunnit våra arma hjärtan.

  • 2. Säkert! - Dian Fossey

    Text av Olivia Nordell

    Dian Fossey är en låt om föräldraskap. Om att föda barn, uppfostra barn, existera tillsammans med barn. Om den osjälviska kärleken som på något sätt ger livet mening igen, som gör att man kan se hur allting hänger ihop, vad som är viktigt och vad som inte spelar någon roll. Men det är också en låt om att släppa taget om sin ångest och låta sig uppslukas av allt man själv inte kan påverka. Det är en djupt personlig låt, en av de få på albumet där Annika Norlin sjunger helt själv tillsammans med ett ihärdigt gitarrplock. Hon sjunger ”När du kom slutade musik vara rangordning / sjunga tillsammans med dig / din lilla röst ropar duvar duvar det är allt och jag sångspelar till / och jag förstår musik igen / Jag bryr mig inte om nåt / bryr mig inte om nåt annat än det”. Innan hade en andraplats på vår årsbästalista med andra ord kanske skakat någonting i Säkert! – nu är det ingenting i jämförelse med att inse logiken i kretsloppet, livet, som är att känna och förlora och förmultna och dö. Ingenting i jämförelse med att höra sitt barn sjunga duvar duvar. Ingenting annat än det spelar någon roll.

  • 1. Lorde - Perfect Places

    Text av David Winsnes

    I samband med årets utgivning av singeln Perfect berättade Ed Sheeran för radioprofilen Zane Lowe att målet med låten var att skriva den fulländade kärleksballaden. En låt som skulle överträffa Thinking Out Loud så att han kunde undvika att brännmärkas av densamma. Han lyckades – när Musikhjälpen nyligen avslutades var Perfect programmets allra mest önskade låt. Kasta en macka till andra sidan jorden och du hamnar i den fem år yngre Ella Yelich-O’Connors territorium. Som Lorde slog hon igenom 2013, året efter Sheeran, och behövde inför sitt andra skivsläpp tampas med samma svåra uppgift – att brotta ner den genom en megahit redan definierade bilden av henne.

    Man kan konstatera att Lorde verkar ha en annan syn på kreativitet än britten. När hon själv släppte en singel om den idealiska punkten – i Sheerans fall en partner, i hennes en plats eller sinnestillstånd – sköt hon undan topplistornas vurmande för romanticism och byggde en refräng kring att dekonstruera den mänskliga målbilden. Inför Melodrama började Lorde bolla med nya samarbeten. Hon skrev låtar som snarare vände ryggen mot Royals än försökte återskapa den. Den pulserande, strömlinjeformade Green Light var först ut, en ursnygg historia med handklappstvång, men det var med Perfect Places som hon skapade årets mest minnesvärda poplåt.

    Likt en brygga mellan Pure Heroine och Melodrama innehåller den flera av Lordes karaktäristiska drag: ett bombastiskt beat, en flyktig text, en lika delar obekymrad och desperat sånginsats – en röst som reagerar på tyngden i varje ord. Mest av allt är den ett obestridligt anthem, inkluderande pop i dess renaste, mest intensiva form som ändå tar konstnärliga risker. Från en artist vars debutalbum präglades av höjdpunkten TEAM anlände en låt som lika gärna hade kunnat ha titeln TEAM 2. När pianot faller in efter 1:55 och Ella Yelich-O-Connor låter som tio personer: ”All of the things we’re taking / ‘Cause we are young and we’re ashamed / Send us to perfect places”.

    Perfect Places var en skimrande bukett blommor som hon till slut rev sönder. Saker kan vara perfekta men slutar alltid att vara det till slut. Det är ingen revolutionerande insikt att forma en hit kring men Lorde gjorde mer än så: Perfect Places var en påminnelse om att saker rasar för alla. Årets största låt handlade om att slå rekord, årets bästa låt var ett systerligt rop ut i natten.