Lista

Årets 50 bästa låtar – 2013

Publicerad: 23 december 2013 av redaktionen

För några dagar sedan listade vi årets 100 bästa album. När vi nu summerar årets bästa låtar gör vi det enbart med 50 placeringar. Det kan verka lite konstigt, men med tanke på att det rimligtvis släpps fler låtar än album på ett år. För vår del handlar det om att låtar helt enkelt är svårare att jämföra och värdera. Vi vill i slutändan publicera bra listor, och vi tror att vi helt enkelt kan få en mer kvalitativ lista med enbart 50 låtar.

Detta betyder givetvis att denna lista saknar fler låtar än vad albumlistan saknade album; det finns större utrymme för besvikelse. Men vi hoppas ändå att vi har lyckats någorlunda med att pricka 50 låtar som har varit viktiga för musikåret. Eller i alla fall 50 riktigt bra låtar.

Här kan ni lyssna på 48 av dem.

  • 50. Hebronix – "Unliving"

    Text av David Winsnes

    Yucks förra frontmans solodebut består bara av sex låtar men fem av dem är drygt sju minuter långa eller mer. Unliving, inledningsspåret, är över tio minuter och kan liknas vid mycket. Ett testamente, en sammanfattning av 90-talets haschdimmigaste delar. En godnattvisa. En långsam uppdatering av grunge. Som om Hebronix, eller Daniel Blumberg som han egentligen heter, bara slutit sina ögon och drivit med känslan. ”Close your eyes and remember/ I am not in control” sjunger han tidigt och så småningom landar Unliving i en passage där sångaren frånvarande – berusat – upprepar ”ah ah ah ah” om och om igen mot sin effektglada gitarr (jag inser att jag inte direkt målar upp framtiden här). Trots musikstyckets strukturella brister – den är överallt och ingenstans – är det en av årets stora rockhöjdpunkter. Unliving behöver inte ramar eller regler. Låten hittar snabbt en dimmig atmosfär så central att man glömmer att grundämnesfasen ‘fast’ ens existerar.

  • 49. Phosphorescent – "Song for Zula"

    Text av Johan Alm

    Det brukade finnas någon slags regel som sade att singlar helst skulle vara kring tre minuter, en regel som sedan internets intåg blivit allt mer irrelevant. Frank Ocean släppte exempelvis den över nio minuter långa Pyramids som förstasingel från channel ORANGE förra året. Med sina sex minuter och åtta sekunder är Song for Zula det näst längsta spåret från PhosphorescentMuchacho, men även dess huvudsingel. Med ett enkelt beat, eleganta synthlinjer och stråkar, Houcks unika sångröst och en text som utan tvekan hör till årets absolut starkaste når Song for Zula nästintill filmiska dimensioner med enkla medel.

  • 48. The xx – "Sunset (Jamie xx edit)"

    Text av Hugo Gerlach

    Att ge sig på att remixa ett stycke så välkomponerad musik som Sunset kräver en del, och är man en av upphovsmännen läggs ribban kanske ännu högre. Trogen mot sitt egna original hottas låten upp till en mörkare och klubbigare version av sig själv. Minimalismen finns kvar, men när Jamie xx får fria händer (vilket ibland händer under bandet spelningar) känns det som få saker kan gå fel. Rätt knappar trycks på vid rätt tillfälle, och slutresultatet är en svävande remix med en dos av futurism och solsken. Det är svårt att återgå till originalet av The xx i efterhand, och det är nog ett av det bättre betyg en remix kan få.

  • 47. Dent May – "Born Too Late"

    Text av Klas Mattsson

    Born Too Late är, precis som titeln indikerar, en klagosång över att vara född för sent. ”Born too late to tell you that I love you baby / But I want you to know I’ve been thinking about you lately”. Det är kanske inte en text att döda för, men det är arrangemanget som imponerar mest. Dent May är i ständig utveckling och Born Too Late är ytterligare en allvarlig låt om ett icke-allvarligt problem. Det enda ordet som ger låten rättivsa är catchy – allt från de inledande ”ah-ah” till refrängens medryckande vokalupprepning. På Born Too Late faller allt på plats.

  • 46. Haim – "Falling"

    Text av Magnus Olsson

    Den moderna R&B-vågen sköljer över oss likt en tsunami. Oavsett om vi lyssnar på elektronisk eller gitarrburen musik finns där ett värmande spår av två bokstäver som kommit att signalera kärleksfulla tongångar. När tre systrar från Los Angeles gör musik under namnet Haim hämtar de inspiration från världens alla håll och kanter. Utgångspunkten stavas dock amerikanskt 70-tal. Det är luftiga gitarrslingor som lever i symbios med ett tuggande beat innan det övergår i en allsmäktig refräng. Resultatet av genreöverskridande musik är alltid välkommet om det görs lika kärleksfullt som de här systrarna gör.

  • 45. Veronica Maggio – "Trädgården en fredag"

    Text av Magnus Olsson

    Svensk populärmusik har inte varit sig lik sedan Veronica Maggio satte ned foten, tryckte gasen i bott och erövrade halva Sverige. Det är inte direkt någon hemlighet att hon tagit sjumilakliv på albumet Handen i fickan fast jag bryr mig. Bakom sig lägger hon Fyrisån och gestaltar nu livet under Skanstullsbron. En berättelse om vardagstristress, frustration och relationsångest har sällan varit lika vackert som i den sprödiga souldängan Trädgården en fredag.Veronica Maggio har helt enkelt gjort det igen – en av årets främsta svenskspråkiga låtar.

  • 44. Seinabo Sey – "Younger"

    Text av David Winsnes

    Det är väl vi, de som är under trettio men över tjugo, som ska leda när ni äldre har skrumpnat. Vi som hade slagits vildast om ett Sagan om ringen-krig tornat upp sig i horisonten. Utan erfarenheten men med tillräckligt mycket naivitet för att faktiskt skita i det och slänga sig ut. Sveriges Aragorn på den fronten heter numera Seinabo Sey. I slutet av november släppte denna Etta James-reinkarnation sin debutsingel Younger, lika mycket en självhjälpsbok som en YOLO-bomb. Var dig själv, följ dina drömmar, försök när du väl har möjlighet – du blir inte yngre, revoltera mot de som säger hur du ska vara. Seinabos första chans att nå ut till folk pepprades full av citat för ännu yngre människor att bära med sig, inspireras och växa samtidigt som den skrek ”kom igen nu!” likt en övertaggad PT. ”I REFUSE TO HAVE YOU BREAK ME” kändes som en målsökande missil mot all skit det här samhället överraskat med 2013 och i synnerhet ett viktigt bevis på att det är många i vårt land som inte bara tänker lägga sig platt på marken och självdö. Här är förresten videon till Younger.

  • 43. Drake – "Tuscan Leather"

    Text av Hateff Mousaviyan

    Noah ”40” Shebib överträffar sig själv med produktionen på denna. Tuscan Leather är ett av de allra själfullaste beaten inom amerikansk/kanadensisk hiphop från i år. Man kan riktigt se framför sig hur Drake bobbar sitt huvud i takt när ”40” spelar upp det för honom i studion. Användningen av stråkarna, de snärtande hi-hatsen, samplingen med (vad jag förmodar är) mössen i Askungen – allt sitter perfekt. Låten blir inte sämre av att Drake rappar lugnt och metodiskt, med stiligt avvägda pauser där han bara låter beatet rulla vidare. Vad vore en natt på lyxigt läder från Toscana, om inte alldeles, alldeles underbar.

  • 42. Youth Lagoon – "Third Dystopia"

    Text av Hateff Mousaviyan

    ”Evil is in the air, I’m not coming out, out, out / Bundled up scared, huddled on the corner of the couch, couch, couch / And Jamie’s not here, she is on the other side of town, town.” Trevor Powers är brokig men förtjusande i Third Dystopia. Hans kompis Jamie är bortrest och kvar finns bara kvarterets vildhundar. Powers målar upp bilden av Pans Labyrint, förlagt till en nattaktiv amerikansk suburbia-miljö. Hans lykta i natten blir detta lo-fi-pussel till låt. Den knastrar, ylar, bankar – allt för att uppehålla sig själv tills Jamie kommer hem (om hon någonsin kommer hem). Mysfaktorn är hög, trots den lite ensliga stämningen.

  • 41. The Knife – "A Tooth for an Eye"

    Text av Olivia Nordell

    The Knife har förändrats. Även om Karin Dreijers klassiska röst låter som innan, även om de på nytt använder samma variationer av ljud de alltid använt, är det nytt. Detta The Knife är politik. Dreijer sjunger: rewrite history to suit our needs / open my country som ett tydligt ställningstagande till rasism och landsgränser, till migrationspolitiken. Ljudmässigt är det precis lika genialiskt som vanligt; industriell, experimentell technopop, men det är i synnerhet tanken bakom texten som gör den här låten till en av årets bästa. A Tooth for an Eye visar på viljan att förändra syftet med popmusik till något större, något som kan förändra på riktigt. Att musik och populärkultur kan föra budskap lika väl som debattörer i DN.

  • 40. Arcade Fire – "Reflektor"

    Text av Olivia Nordell

    Efter månader av uppbyggda förväntningar slog Reflektor ner som en blixt i september. Årets kanske mest hypade singelsläpp tillika titelspår på Arcade Fires fjärde album är en sällsynt lyssningsupplevelse. Det är Arcade Fire på ett sätt man aldrig hört dem förut, men samtidigt är det omöjligt att missta det för något annat än just en Arcade Fire-låt. Synth möter congas, engelska möter franska, Win Butler möter en gästande David Bowie. Reflektor är precis lika grandios som hypen innan var. Den riktigt stora tjusningen med den över sju minuter långa låten ligger dock inte i dess massivitet och explosivitet utan i detaljerna och att man för varje ny lyssning lägger märke till nya element och inslag.

  • 39. SOHN – "Bloodflows"

    Text av David Winsnes

    Bloodflows handlar om frustrerad kärlek men knappast på det sätt The Supremes sjunger om när baby love ska gå iväg till skolan eller Al Greens klagosång om ensamheten. Den Londonbaserade österrikaren SOHN viskar och ylar om yrkesmördarprosa och shotgunpoesi på sin moderna elektrosoul. Bloodflows följde upp 2012 års EP The Wheel och efterföljdes därefter av andrasingeln Lessons. Men Bloodflows – sida vid sida med det exceptionella samarbetet med stadsgrannen Banks – slog högst, en låt som blödde likt det öppna sår dess text behandlade. Precis som ett dramatiskt epos bör når singeln en upplösning där allt bara ramlar ned över en. Den röst som i inledningen bara hade en långsamt trampande keyboard till sällskap är plötsligt omringad. Inte konstigt att SOHN, i sitt kärlekstörstande tillstånd, blir paranoid och ser sig om efter vapen.

  • 38. Chvrches – "Gun"

    Text av Johan Alm

    Glasgow-trion CHVRCHES väg till de stora scenerna har ofta framställts som att handla om smart marknadsföring, bloggar, SEO och annat som inte har det minsta att göra med musiken. Den typen av narrativ missar dock totalt det faktum att bandet även skrivit flera av de senaste två årens absolut bästa poplåtar – och Gun är en av deras finaste stunder.

    När Gun släpptes som bandets tredje singel, efter The Mother We Share och Recover, kändes det nästan omöjligt för trion att återigen nå samma höga nivå som de två föregående men all oro visade sig vara helt i onödan. Glimrande synthar, en av årets starkaste refränger och Lauren Mayberrys röst, matchat med en något mörkare text. När man summerar popåret går det inte att undvika CHVRCHES.

  • 37. Holograms – "Meditations"

    Text av Nicki S. Dar

    Meditations är den andra singeln på Holograms andra album Forever. Den fångar in allt vad Holograms är och kastar det rakt emot oss som en knytnäve i ansiktet. Det är ett av plattans mörkaste spår och tappar inte en endaste bit av det garage post-punkiga Holograms som slog igenom förra året. Andreas Lagerströms sång erhåller en i särklass fantastisk desperat ton som briljerar kanske som mest i denna låt. ”Destruction! Destruction! Destruction!” vrålar han och faktum är att jag varken tror att denna låt eller bandet i sig hade nått hela vägen utan Lagerströms övertygande avgrundsvrål. Låten kopplar till viss del tillbaka till förra årets singel ABC City som innehöll texten ”Isolation! Desolation!” där Holograms har för vana att repetera ett specifikt ord tills innebörden av det börjar flyta runt i blodet och vi undrar vad det egentligen betyder.

  • 36. Los Porcos – "Jesus Luvs U Baby"

    Text av Hateff Mousaviyan

    Alla medlemmar från WU LYF, minus illbattingen Ellery James Roberts, är delaktiga i Los Porcos. Deras Jesus Luvs U Baby är det bästa som har kommit ur den i övrigt superfåniga yachtrock-genren. De bekymmerslösa gitarrerna praktiskt taget kramas med varandra. Och den ljusa sången tangerar någon slags sista-natten-på-konfirmationslägret-känsla. Jag är medveten om att det här inte är några säljande argument, men se på det såhär: i ett musikklimat präglat av elektroniska landvinningar och avancerade redigeringsverktyg kan det vara befriande med en bra melodi och inget annat. Jesus Luvs U Baby är en opretentiös lägereld i de högupplösta DVD-brasornas tid.

  • 35. Savages – "She Will"

    Text av Nike Rydberg

    Med ett fastklistrande gitarriff av Broder Daniel-kaliber öppnar Savages sin mjukaste, mest lättillgängliga låt hittills. De begynnande textraderna är fragmentariska men utgör tillsammans en skicklig kritik mot genussystemet och kvinnans plats i det: ”She will enter the room / She will enter the bed / She will talk like a friend / She will kiss like a man […] Forcing the slut out”. När She Will sedan kulminerar i refrängen är det i form av samma hårda, frenetiska Savages vi är vana vid, men deras mångsidighet och förmåga att skriva en hit kvarstår. ”SAVAGES is not trying to give you something you didn’t have already, it is calling within yourself something you buried ages ago” berättar bandet om låten på sin hemsida för varje könsrollskvävd kvinna att läsa och utgör genast en livsnödvändig men ödmjuk byggsten i dagens politiska popmusik.

  • 34. The National – "Graceless"

    Text av Olivia Nordell

    Graceless är ett exempel i raden på vilket väl sammansatt band The National är. Rytmsektionen banar vägen med ett intensivt trumbeat och en ettrig basgång, samtidigt som sångaren Matt Berninger på sitt unikt nonchalanta sätt spiller ur sig textrader som “God loves everybody, don’t remind me”. Det är inte avancerat, och det är just där samt i kontrasterna i låten, som storheten ligger. Där många andra band i liknande låtar skulle brista ut i en exploderande refräng efter varje vers så ligger Graceless styrka i att den just aldrig exploderar. Den byggs upp varsamt och försiktigt, och känns mer och mer för varje ord.

  • 33. Fuck Buttons – "The Red Wing"

    Text av Jon Egerlid

    Vad som framför allt gör Fuck Buttons så intressanta är hur de kastar fyrtakts-normen i papperskorgen; öppningstrummorna i The Red Wing lägger accenten på varannat taktslag. När låten utvecklas förminskas emellertid rytmen okonventionellt nog till att vara en liten beståndsdel i ett stort sammanhang. Den sågtandssynt som hela tiden ligger som en tjock texturmatta mot den tredimensionella ljudbilden är helt enkelt förtrollande. The Red Wing är den absoluta höjdpunkten på Slow Focus och en tripp till en annan verklighet.

  • 32. King Krule – "Easy Easy"

    Text av Rikard Berg

    Som första singel till och första låt på 19-årige King Krules debutalbum 6 Feet Beneath the Moon gör denna vad den ska: ger en perfekt introduktion till vad han som artist handlar om. Här finns en frustration som vackert pendlar mellan att varsamt gnolas fram till att tryckas ur honom med all kraft, aktsamt ackompanjerat av två gitarrer och en bas. Han är trött på inramningen av sitt liv, trött på samma gamla gator och på samma gamla jobb. Men när det är som tuffast håller han käften och citerar Winston Churchill: “if you’re going through hell, we just keep going”. King Krule får det att kännas lite lättare, som låttiteln antyder.

  • 31. No Age – "C'mon Stimmung"

    Text av Nicki S. Dar

    Till en början påminner ljudbilden om de obehagliga noiselåtarna som min bästa väns föräldrar brukade vagga henne till sömns med när hon var nyfödd. Jämför vi denna singel med exempelvis Glitter från 2010-års Everything In Between så utstrålar detta en betydligt mörkare, inte samma slags indieskimrande garagerock. Dean Spunts sång är som fastnålad på väggen med den klockrena desperationen i kombination med hans snabba, rytmiska trumkomp. Allting är precis så lo-fi som det borde vara när en singel släpps på Sub Pop och när en har i åtanke att No Age faktiskt enbart består av två personer – en trummis och en gitarrist, gör detta släpp till en så mer fascinerande låt än det annars kanske hade tyckts vara.

  • 30. Westkust – "Summer 3D"

    Text av David Winsnes

    Fy fan, minns ni när Westkust förstörde allas sommar genom att släppa sin sommarstinna dubbelsingel i augusti och vi alla lämnades kvar med en aning om vad som kunde ha varit? Summer 3D var så knäckande catchy att jag enligt iTunes spelade den 56 gånger en kväll i min hemhåla Lysekil. Det blir rätt mycket högkvalitativt shoegaze-nynnande i ett miljömässigt lågvattensmärke. Tänk om Westkust hade kastat det här bowlingklotet i juni, jag hade ställt in alla planer för att endast koncentrera mig på att genomföra aktiviteter där Summer 3D skulle kunna kvoteras in på ett eller annat sätt. Nu blev det inte så och faktum är ju att bra, genommelodiös musik oftast funkar i diverse väder och sammanhang. Vintern 2013 är egentligen enbart ett experiment för att se hur bra Westkusts senaste singel står sig mot slask. Efter en tids fältundersökning: rätt så himla bra alltså.

  • 29. Jon Hopkins feat. Purity Ring – "Breathe This Air"

    Text av David Winsnes

    Purity Ring gillade att hoppa på andras projekt det här året. De remixade Lady Gagas singel Applause och låg bakom en av höjdpunkterna på Danny Browns andra studioalbum, Old. Dessutom hade duon en rejäl flirt med Jon Hopkins under året. Först omarbetade han en av kanadensarnas mindre uppmärksammade låtar, Amenamy, och sedan återgäldade de tjänsten genom att tillsammans med Hopkins själv dekonstruera höjdpunkten Breathe This Air från hans fullängdare Immunity. I teorin ett onödigt projekt. Breathe This Air innefattade flera olika känslolägen och att börja rota i det, och inte minst stöta emot bärande element med Megan James karaktäristiska röst, kändes visserligen spännande men än mer dumdristigt. Istället blev det ett perfekt komplement och visade på hur nära popmusikens suggestiva vrår housebastarden Immunity ofta låg. Lite syretillförsel från Purity Ring och verket lyfte ur det klaustrofobiska.

  • 28. High Highs – "In a Dream"

    Text av Magnus Olsson

    Lägg dig längs en kritvit strand intill palmerna och drick en sliskigt söt drink ur en kokosnöt. Den där brisen som så skönt sveper förbi den alldeles för varma tillvaron – är precis som In a Dream – en friskt fläkt från ett tropiskt inland. Enkla gitarrstråk möter varma vindar och sammetslena röster i vad som utan tvekan är en av årets vackraste poplåtar. Med lo-fi-burna element bygger popgenierna från Australien upp sommar utan att behöva få ett enda sandkorn mellan tårna.

     

  • 27. Jon Hopkins – "Open Eye Signal"

    Text av Jon Egerlid

    Förstasingeln från Immunity är allt som är bra med Immunity. Open Eye Signal lyckas vara dansant, skräckinjagande, suggestiv, ödslig och jaw-dropping på samma gång; mycket representativt för Jon Hopkins briljanta debutalbum. Scenen sätts under låtens första tjugo sekunder. Ett högpitchat ljud skär i öronen, en ensam syntton sänks och hålls ut och ett beat i bakgrunden växer sig sakta förnimbart. Open Eye Signal är en exceptionell uppvisning i uppbyggnadens konst. Bakgrundens variation kontra den oföränderliga, medryckande pulsen bildar en symbios som är felfritt avvägd, och som gör att låten ständigt ökar i intensitet, ända till dess spänningar slutligen eskalerar.

  • 26. Deafheaven – "Dream House"

    Text av David Winsnes

    Deafheaven har på båda sina fullängdare visat prov på hur väl de bemästrar upplösningar. Många av bandets låtar slutar i att George Clarke hänger tag i en förkrossande mening tills den bryts av och han faller. Sunbather, denna koloss, innehöll oklanderliga spår som stormiga Vertigo och den nakna The Pecan Tree men Dream House tog liksom priset. Efter sju och en halv minut inleder Kerry McCoy årets allra vackraste gitarriff, vilket glider rakt in i Clarkes desperata, vidöppet skrikande mun. Längre bak i mixen ligger Dan Tracys distinkta trumslag. ”I want to dream”. Vokalerna tänjer ut sig, växer till de höghus i Manhattan han tidigare i låten syftat på.

    Deafheavens andra studioalbum blev otroligt nog årets mest hyllade album i engelskspråkig musikmedia men de har fortfarande motståndare inom metalscenen. Dream House börjar rått, slutar extatiskt och är en resa som rimligtvis bör ha vunnit över en drös av skeptikerna.

  • 25. The National – "Heavenfaced"

    Text av Hateff Mousaviyan

    The National har en föredömlig låtskrivare i Matt Berninger. Jag vill nästan gå så långt och hävda att han saknar motsvarighet när det kommer till att sätta emfas på nyckelfraser i bryggor och refränger. När han väljer att repetera ”Let’s go wait out in the fields with the ones we love” fyra gånger  i Heavenfaced, precis innan den går mot sitt hoppfulla outro, känner jag det starkare än någonsin. Inte nog med att det är en mycket bra text, Berninger kröner det hela med att göra en av sina mest imponerande sånginsatser också. Mjukare än vad vi kanske är vana vid, men fortfarande sådär förskonande varm och trygg som bara han kan vara.

  • 24. Blood Orange – "Chamakay"

    Text av Hateff Mousaviyan

    Adam Bainbridge (Kindness) producerade denna minst sagt spirituella bit från Blood Oranges andragiv Cupid Deluxe. Chamakay är en låt om uppbrott från en icke-fungerande relation. Blood Orange har försökt få det att fungera flera gånger tidigare, men nu lämnar han detta haveri för gott vad det verkar. ”I’ll leave you with your feelings / I’ll leave you in your lies”, sjunger han över det lena beatet. Den Celine Dion-liknande chanteusen vi hör på kör- och bakgrundsvocals är Caroline Polachek från Chairlift. Hennes medverkan skänker en uppfriskande känsla av duett till Chamakay, ungefär som Enya gjorde på Mario Winans I Don’t Wanna Know för några år sen. Genomtrevlig och harmonisk alt-r&b.

  • 23. YAST – "YAST"

    Text av Klas Mattsson

    Varje dag när jag gick till mitt tidigare jobb på en snabbmatsrestaurang lyssnade jag på min enda spellista som var tillgänglig offline – YASTs debutalbum. Eftersom jag bodde 5 minuters promenad från jobbet var det ofta bara öppningsspåret YAST jag fick höra i sin helhet. Den inledande sekundens trumslag och ljudmattan av gitarrer gav mig alltid en konstig känsla av frihet när jag var på väg till ett jobb av konstant stressande. Och även om låten är melankolisk har jag alltid sett det som en frihetshymn – varje gång man hör ”woo-oo”-melodin är det som om några stenar lättar från bröstet.

    Det kan ju inte vara en slump att den här låten av bandet YAST från albumet YAST heter YAST. Det är som en sammanfattning av hela bandet på 3 minuter.

  • 22. Ellery James Roberts – "Kerou's Lament"

    Text av Hugo Gerlach

    WU LYF var mycket. De hade spännande låtstrukturer, eggande körning och framförallt – de hade Ellery James Roberts som sångare. Det är nu drygt ett år sedan bandet (eller, det var väl mer Roberts själv som hoppade av) slutade existera. Under sitt eget namn skapar Roberts nu återigen musik, och precis som med WU LYF är det mäktigt. Det är inga små kompositioner, det här är tonkonst som klippt och skuren för en revolution. “To the powers of old / to the powers that be / you fucked up this world but you won’t fuck with me” mässar han plågsamt fram i låtens klimax, och det låter inte konstaterande, utan snarare befallande. Det må vara omöjligt att få sin egen stämma lika raspig och passionerad som Roberts egna, men under Kerou’s Lament är det svårt att inte skrika ut sin ångest och ge det sitt yttersta.

  • 21. Sum Comfort – "Tålamod"

    Text av Klas Mattsson

    Det har varit en del hajp kring Sum Comfort under året, bland annat mixtape på kassettbolaget Zeon Light och en hel del produktioner. Men när Tålamod landade så höjde nog många på ögonbrynen. Något utav en nutida svensk rap-elit samlad i en låt. Simon Emanuel, Penga’ Per, Nebay Meles, Duvchi, JaQe och Dida. Att försöka lyfta fram en vers här är lönlöst, men jag vill ändå pusha lite extra för Simon Emanuel och JaQe. I slutändan är det dock helheten som gör Tålamod, inte de enskilda insatserna. Och produktionen, för guds skull.

  • 20. Deerhunter – "The Missing"

    Text av Nike Rydberg

    Yin och yang-relationen mellan Deerhunter-medlemmarna Bradford Cox och Lockett Pundt blir tydligare för varje nytt album de ger ut. Medan frontpersonen Cox dominerat rent kvantitativt och ofta skenat iväg i avantgardistiska noiselandskap har gitarristen Pundt stått för de mer eftertänksamma, extroverta låtarna. På årets Monomania var elva av tolv spår märkta av Cox bombastiska låtskrivande och vore utan andrummet i Pundts The Missing närmast ogenomträngliga. Genom att här återvända till det fängslande gitarrplockandet och de neurotiska ångesttexterna från Microcastle, kanaliserat i en nyfunnen strävan efter anthems, med Pundts röst som kämpandes på bristningsgränsen ledde in på bryggan ”And I would understand, I would understand / if you showed to me / the missing” åstadkom Deerhunter en av sina allra bästa, mest personliga och innerliga poplåtar hittills.

  • 19. Daft Punk feat. Panda Bear – "Doin' it Right"

    Text av Klas Mattsson

    När Random Access Memories kom kändes de flesta samarbeten i alla fall någorlunda väntade. Undantaget: Panda Bear. Animal Collective-medlemmen har sedan urminnes tider varit ett stort fan av Daft Punk, men att det var ömsesidigt fick vi först veta i april i år. Den mest udda samarbetspartnern har också skapat den låt som sticker ut mest på albumet. Doin’ it Right saknar all den disco-influens som genomsyrar resten av albumet – istället är det snarare influenser av modern elektronisk musik och trap. Men det som gör Doin’ it Right till en otrolig komposition är faktum att den kan tilltala fans av både Daft Punk och av Panda Bear. Gapet där emellan är större än man tror.

  • 18. Mattias Alkberg – "Skända flaggan"

    Text av Nicki S. Dar

    Skända flaggan är årets kanske vassaste svenska samhällskritiska låt. Kritiken riktas till viss del mot Sveriges kungafamilj men också mot den svenska flaggan och dess funktion. ”Förhoppningsvis kommer precis rätt personer avsky låten och mig och oss. Jag vill det i alla fall. Jag tycker det är viktigt att distansera sig från nationalisterna, näthatarna och rasisterna.” skrev Mattias Alkberg på sin hemsida i samband med att låten släpptes. Att refrängen ”De skriver kuken på svenska flaggan” på så kort tid lyckats bli som ett slags kultförklarat glädjerop för så många människor runtomkring mig bevisar väl bara hur skicklig Alkberg är på att förmedla sitt budskap på det mest ärliga och avslappnade tänkbara vis.

  • 17. Majical Cloudz – "Bugs Don't Buzz"

    Text av Hateff Mousaviyan

    ”The cheesiest songs all end with a smile / this won’t end with a smile, my love”. Allvaret, omgående. Devon Welsh tog enkelheten från Michael Andrews pianoballad Mad World och ångesten från Christopher Reids poesikollektion A Scattering och gjorde årets vackraste låt. Det är 3 hårresande minuter och 22 sekunder. Welsh är så avskalad från känslor att man kunde tro att han stirrar ett cancerbesked i vitögat när han sjunger. Han tar inte i, ändrar aldrig tonläge. Bugs Don’t Buzz förmedlar en rå sorg utan att göra något väsen av sig. Spela aldrig denna låt om du vill bli glad.

  • 16. Sophie – "Bipp"

    Text av Hugo Gerlach

    Vid en första lyssning avfärdas hela konceptet som ett huvudvärksframkallande irritationsmoment som hämmar förmågan att tänka klart. ”I can make you feel better / If you let me / And you know you will” sjunger den lekfulla rösten över ett beat där allt går på max. Vid andra lyssningen är det inte mycket bättre, men av någon anledning får låten en sista chans. Texten försöker inte locka, utan den är snarare helt övertygad att om vad som kommer hända. Ungefär fyra minuter senare är pupillerna stora som vid ett ecstasyrus, kroppen kapitulerar och gör inte längre motstånd. Den absurda värld fylld av tuggummipop och polyetenplast som Bipp bjuder in till accepteras i sin helhet. Storheter som Kanye West, Daft Punk och de nya underbarnen i Disclosure har alla gjort sitt för den elektroniska musiken under 2013. Inget är dock så unikt, nyskapande och fantastiskt jävla irriterande som Sophies Bipp.

  • 15. Lightning Dust – "Diamond"

    Text av Johan Alm

    Diamond är den första singeln från, och öppningsspåret på, Vancouver-duon Lightning Dusts tredje skiva Fantasy och är något av en outsider på en lista över årets bästa spår. Lightning Dust hör varken till de kändare namnen eller till nykomlingarna, istället är duon ett sidoprojekt inne på sin tredje skiva som nu försöker sig på åttiotalsinspirerat synthpop. Och gör det otroligt bra. Diamond är bandets utan tvekan finaste stund hittills med trollbindande synthlinjer över ett enkelt beat, tillsammans med Amber Webbers svala och förföriska sånginsats.

  • 14. Autre Ne Veut – "Play by Play"

    Text av Martin Kørra

    Jag har ofta tänkt på hur Arthur Ashin, mannen bakom Autre Ne Veut, klarar av att hålla uppe den där jävla rösten en hel spelning. Svaret visade sig vara mindre intressant än jag hoppats på, men det gör kanske hans musik än mer imponerande. På Play by Play, som rör sig någonstans i gränslandet mellan R&B och new age, pushar han den där rösten till dess bristningsgräns. ”Baby, all alone I need you now”, skriker han silkeslent, men ändå med den där raspigt sensuella sängkammarrösten. Sen kommer ett klimax. Och ett till. Den lättsamma sexigheten sköts så snyggt och så enkelt att Arthur Ashins låt om att hålla lite, lite för hårt i det du älskar mest sällar sig till 2013 års allra bästa.

  • 13. Postiljonen – "Atlantis"

    Text av Hateff Mousaviyan

    Omedelbar poplåt med mycket driv och glädje. Atlantis är en cykelfärd i medvind; den är att vara kåt, kär och hungrig på samma gång. Vi kan egentligen tillskriva Postiljonens hit vartenda superlativ i boken, men vi ska inte låtsas som att den hade varit vad den är utan det där gudomliga saxofonsolot. Det är verkligen berusande i all sin prakt. Bandet väljer att repetera det om och om igen. I inledningen, i varje refräng, i varje ursäktbar lucka klipper man in sin odödliga sax (pun intended). Det finns heller ingen anledning att hymla med provinsialismen här, solot i Atlantis är något att vara stolt över då det håller högsta internationella klass – det är minst lika svårglömt som det vi hittar i The Beloveds Sweet Harmony, eller för den delen det i Guru Joshs originalversion av Infinity.

  • 12. James Blake – "Retrograde"

    Text av Jon Egerlid

    Retrograde är mittenpunkten på Overgrown. Då menar jag inte enbart kronologiskt. När en rip av Retrograde från Zane Lowes radioprogram laddades upp på YouTube, kände jag hur alla förväntningar och farhågor jag haft inför James Blakes fortsatta utveckling grusades fullständigt. Retrograde var inte vad jag hade väntat mig, allt jag visste var att den var perfekt. Från de första pianoackorden och Blakes hummande falsett till de tjutande syntsirener som ger refrängen dess desperata hopplöshet. ”Suddenly I’m hit/Is this darkness of the dawn/And your friends are gone/When you friends won’t come/So show me where you fit” är de rader som gör Retrograde till en modern ballad om att bli lämnad ensam kvar.

  • 11. 1987 – "Ocean"

    Text av Klas Mattsson

    Man ska alltid analysera låtar utifrån trender och genrer. Om man ska tro hajpen kommer svenskspråkig R&B fullkomligt explodera 2014. Det är klart att det är tillfredställande att se 1987:s låt Ocean som en del i den vågen. Hjärnan vill gärna placera saker i fack. Men om man bortser från allt vad genrer är så är Ocean mycket mer än en låt i en hajpvåg. Det är en ballad som till stor del saknar motstycke i svensk musik. Det är mörker, ångest, ensamhet, självförakt och depression. Den enda ljusglimten är textraden ”Jag vänder om / Jag seglar bort”, som en sista kraftryckning för att ta sig ur det.

    När 1987:s debutalbum kommer nästa år så hoppas jag det ses som mer än ett R&B-album. Jag hoppas det ses för ett album med melodier och texter som berör långt mer än något annat från Sverige gjort de senaste åren.

  • 10. Disclosure feat. AlunaGeorge – "White Noise"

    Text av Klas Mattsson

    Det har verkligen varit Disclosures år. De har producerat dansgolvshit efter hit, och till och med lyckas erövrat de brittiska listorna. Men i skuggan av Disclosure finns en annan duo som nått stora framgångar – AlunaGeorge. White Noise är ett möte som känns självklart. Allt från den kaxiga refrängen till de svepande mellanpartierna är så pass dansvänligt att jag är övertygad om att låten kan förvandla vilket rum som helst till ett dansgolv. En naturlig följdfråga efter att ha hört White Noise är: varför blev det ingen hit i Sverige?

  • 9. Kirin J Callinan – "Embracism"

    Text av Olivia Nordell

    Första minuten av Embracism är simpel men suggestiv, en ensam röst över ett monotomt industriellt ljud. Sen helt plötsligt bara exploderar allt i några sekunder, går tillbaka till det simpla, och så går det rakt igenom hela låten. Kontrasterna mellan de enkla ljuden och de stora oljuden. Det viktigaste i Embracism är texten, hur Kirin J Callinan spottar ut sig ord om mobbning, om hierarkier, om att inte kunna lita på någon. Om att även där framhäva kontrasterna – att omfamna det man inte vill omfamna, leva trots att allt kommer gå åt helvete. ”It’s hard to believe in love / How do you measure love? / But you can trust your body / Push / Rip / Taste / Touch / Work your body / And if you work that body / No need to trust nobody”.

  • 8. Wolf Alice – "Blush"

    Text av Nike Rydberg

    Att berätta att du älskar Blush är lite som om du inför någon ytlig bekant skulle nämna I Know It’s Over som din favoritlåt av The Smiths – lite för oskönt och utblottande om den där innersta svärtan ingen riktigt vill veta av. Förmodligen är du lika livrädd för att leva och dödsrädd för att dö som Ellie Rowsell när hon med gråten i halsen pressar fram ”You got two hands to take all you can / but don’t take too long / to be happy somehow”. Den första låten på Wolf Alice första EP var fyra fullkomligen golvande minuter av djup melankoli och retroaktiv sorg inlindat i trevande gitarrslingor, stora crescendon och den motsägelsefulla, mindre övertygande inbillningen ”I’m happy now – are you happy now?”. Säga vad man vill om EP:ns omslag, men det är om inte annat en slående sammanfattning av Blushs totalt ocensurerade känslor, obekväma femininitet och tonårsnaiva väntan.

  • 7. Arcade Fire – "Afterlife"

    Text av Nike Rydberg

    I en Rolling Stone-intervju berättade Arcade Fires Win Butler om texterna han skrivit till Reflektor, förklarade att de inte bottnar i hans eget liv utan hämtats från olika personer i hans omgivning. Utan det här uttalandet som ständigt mantra i bakhuvudet hade det varit omöjligt att fullt ut uppskatta albumets största spår Afterlife, där Butler och hans fru Régine Chassagne tillsammans sjunger om kärlek och, framför allt, vad som händer när den tar slut. Här gör Arcade Fire vad de ända sedan debuten Funeral gjort som bäst: behandlar ofattbar sorg med den största euforin, gör den greppbar och tar den på allvar med sina allra största gester. I det här fallet massiva syntar, saxofoner, ylande Neon Bible-gitarrer och den där spröda lilla syntslingan som sträcker sig över hela låten, som en antydan om kärlekens allt som oftast cirkulära rörelse. På låtar som Ocean of Noise har Arcade Fire tidigare behandlat liknande ämnen, men det är de stora vändningarna i Afterlife som gör den så gripande. Från Butlers skrämmande intensitet och uppgivenhet i ”After all the bad advice, I had nothing at all to do with life” till fraser som ”And after all this time, it’s like nothing else we used to know” och dess medföljande glädjetårar. Afterlife täcker ett så stort spektrum känslomässigt och musikaliskt att den alltid kommer att ha en plats någonstans – lite som en sån där sällsynt kärlekshistoria utan slut.

  • 6. Iceage – "Ecstasy"

    Text av Martin Kørra

    ”Now that I’ve realised how it’s all gone wrong / Gotta find some therapy, this treatment takes too long […] Gotta find my destiny, before it gets too late”. Twenty Four Hours. Kanske Ian Curtis mörkaste låt. Efteråt, med självmordet i åtanke, förstod man den nattsvarta vardag som var Ians liv, och kunde därifrån sätta hans texter i ett nytt perspektiv.

    Det är få människor som lyckats knacka in i samma mörka inspirationsflöde och kunnat förmedla pressen livet självt ställer på en. Ian Curtis var en av dem. Iceages frontman Elias Bender Rønnenfelt är en annan.

    ”But bliss is momentary anyhow / Yet worth living for – take me now”.

    Ingenting annat i år har beskrivit en rämnande omvärld lika väl som Ecstasy har gjort. När Elias sjunger, skriker om tillflykterna till substanserna som om det var ett långsiktigt hopp är det svårt att inte hänföras av det vackra i det fula. Ögats historia, en skruvad erotisk novell av George Batailles är uttalad musa för skivan och det är svårt att inte se varför. Med den råa ärlighet som huserar i den här låten är det som att blodkärlen i Elias hals ska brisera vilken sekund som helst, och mot canvasen av det mordiska gitarrdrevet och de knytnävspumpande slagorden står det snart tydligt att Ecstasy är en av årets bästa låtar.

  • 5. Disclosure – "Help Me Lose My Mind"

    Text av Jon Egerlid

    Vi lyssnar på musik av olika anledningar. För att få tröst när livets motgångar är som tyngst. För att gräva ner oss i egentligen inte helt motiverat martyrskap, bara för att det ibland inte finns något skönare. För att dansa. För att tagga. För att bli glada. För att fly. Disclosure definierade på så många sätt musikåret 2013, och ingen låt gjorde det så bra som Help Me Lose My Mind; eskapism i sin absolut renaste form. Bröderna Lawrences ljudbild är väl integrerad med den långa lista av gästsångare som berikar låtlistan till Settle, men ingen röst är lika perfekt matchad som Hannah Reids. London Grammars frontkvinna förgyller Disclosures djupa housepumpande och det är hon som ger de svävande syntarna sina vingar. Den korta bryggan innan refrängen bygger upp förväntningarna, och när Reid går upp i falsett till ”You help me lose my mind/And you give me something I can’t define” är det oerhört befriande. Med Disclosures hjälp är det ingen svårighet att fly för en stund.

  • 4. Drake – "Hold On, We're Going Home"

    Text av Magnus Olsson

    När en av vår tids största rap-stjärnor, Drake, stegar ut i rampljuset gör han det till en discoinfekterad ljudbild som byggs upp av syntig R&B och hallucinerad deep house. 80-talsbrisen breder ut sig i en låt som proddad för Frank Oceans harmoniska lugn. Den känslosamma viben har skapats tillsammans med den vid årets början något mystiska duon Majid Jordan. Och när beatet slungas vidare till majestätiska refrängen är det svårt att inte fyllas av värme. Hold On, We’re Going Home är vid sina första lysningar långt från den sfär vi lärt känna Toronto-sonen. Poppigare och betydligt känslosammare får han oss att sväva på moln i textrader som ”I want your hot love and emotion, endlessly”. Låt inte den här drömmen ta slut: press repeat.

  • 3. Makthaverskan – "Asleep"

    Text av David Winsnes

    Avslutningsspåret på Makthaverskans debutalbum döptes till Abstinens, en febrig historia om att inte kunna sova utan en specifik människa bredvid. Låten hade visserligen en ljus grundton, det handlar inte om olycklig kärlek, men den fulla dedikationen – personkulten – bultade obehagligt. Fyra år senare kom nästa låt – fyra år senare handlar det fortfarande om känslor så svårhanterbara att de omöjliggör vardagen. I Asleep vägrar Maja Milner stänga ögonen medan hennes förälskelse i samma sekund är djupt inne i en dröm om någon annan. Brustna eller övertyngda hjärtan är i sig knappast innovativ poplyrik men Makthaverskans stämningar har en förmåga att rubba betydelser: i Asleep har inte hjärtat fått sig en törn, snarare låter det som att Milner fått tjära injicerat i sitt bröst. ”You’re dreaming of someone and it’s not me” sjunger Maja sida vid sida med Palle, Gustav, Hugo och Irma. Känslan som uppstår är tudelad, för samtidigt känner man att hon lika gärna skulle kunna sjunga I don’t need love, I’ve got my band. Makthaverskan, en kollektiv urkraft, aldrig någonsin halvdan, bestående av fem personer som just verkar ha stigit ut ur replokalen med en kasse folköl under armen. Även om deras andra fullängdares singel markerade en mer välspelad, städad riktning var den en försäkring om att några av Sveriges bästa ungdomsskildrare inte försvunnit med den tid som passerat.

  • 2. Money – "Hold Me Forever"

    Text av David Winsnes

    När jag pratade med Wu Lyfs förra basist Tom McClung nyligen liknade han Manchesters musikaliska tradition vid en religion: ”Gudstjänster hålls i källare i förorterna när föräldrarna är ute”. Moneys Jamie Lee har under sitt liv säkert hållit i ett svårräknat antal sådana men går betydligt längre än så när han talar om Manchester. Han ser hela sin hemstad som en religiös symbol, en biblisk plats där små handlingar fortfarande kan nå viss effekt och inte bara drunkna i myllret (likt London). Så när Lee skriver en låt om närhet, in i evigheten, är det förstås Gud som är textens objekt. Därmed inte sagt att Money är ett religiöst band – snarare är känslan att de använder religionen till sin fördel och tolkar in den i sina egna filosofiska tankevärldar. Medan inledningslåten på Shadow of Heaven bär titeln So Long (God is Dead) kulminerar Hold Me Forever i en lajvad uppenbarelse, där Lee upprepar ”Heaven, it’s real”. Tror han på det själv? Det framkommer aldrig.

    The Smiths första singel innehöll rader som ”No, it’s not like any other love / This one is different – because it’s us”. De var också ett band vars gitarrburna indiemusik lät dödligt allvarlig med sina pretentioner. Jamie Lees bedjan om att något större ska skydda honom – ge hans liv mening – liknar den renodlade kärleksförklaringen. Och precis som Morrisseys avslutningsord är Hold Me Forever fylld av tvivel. En låt för de som hoppas, för agnostikerna, för alla andra som är lika ensamma som solen.

  • 1. Daft Punk – "Get Lucky"

    Text av Magnus Olsson

    2013 var smått sensationellt återkomsternas år och i djungeln av återföreningar och efterlängtade återkomster glimrar Daft Punk likt en kronjuvel. Det räckte med några hjälm-prydda affischer för att skapa hysteri och när femton nya sekunder dök upp höll en hel värld andan. Det var ett pulserat discobeat som gungade från trumhinna till trumhinna.

    Vi hade förmodligen tagit emot det med öppna armar nästan oavsett vad Daft Punk släppt ifrån sig – så desperata var vi efter år av falska rykten. När det plötsligt smällde tappade vi underkäken och dansade in på repeat. De franska robotarna hade gjort det igen. Den här gången hade man till stora delar lämnat sitt futuristiska anspråk för retro-vibbar i sann Detroit-anda.

    Jag tror alla minns hur allt stannade. Plötsligt kändes elektronisk musik ”fräscht” – vad som egentligen hände var att en tidsera fick nytt liv. Det var precis det som behövdes för att få hjulet att snurra igen. Inte bara för Daft Punk – stora delar av året har handlat om discoinspirerade återgångar (hej James Murphy-producerat Arcade Fire-album).

    Get Lucky är inte bara lyckoruset på världens alla dansgolv. Det har kommit att bli en vägvisare för vår samtid, likt Discovery gjorde en gång i tiden. När man summerar det här fantastiska året är det fortfarande en sak det handlar om: discobeat som gungar från trumhinna till trumhinna, signerat Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter.