Lista

David Bowies 10 bästa album

Publicerad: 10 januari 2017 av redaktionen

I dag är det ett år sedan David Bowie lämnade jordelivet, efter en 18 månaders kamp mot cancer. Kvar på jorden lämnade han en av de mest inflytelserika diskografierna någonsin. Strax därpå gav vi oss på att skriva om våra favoriter därifrån, i en lista som publicerades i vår papperstidning Rumours #2. I dag hyllar vi Bowie med att väcka samma lista till liv igen. Här är våra favoritalbum från en av de viktigaste och mest ikoniska artisterna genom tiderna.

  • 10. Young Americans (1975)

    Text av Martin Kørra

    Ziggy var död. Aladdin Sane begraven med honom. Den allra sista gnistan glamrock brukad och släckt i samband med Diamond Dogs. Sedan kom Young Americans. Helt frisläppt från tidigare influenser kanaliserade David Bowie i stället sin fascination för soul. “Jag kan göra vad jag vill”, tycktes han säga, och talade på avslutningsspåret Fame för första gången ut om berömmelsens villkor. Det är i den kontexten som Richard Nixon-namedroppandet och den blåögda soulen blir extra konfrontativ. Hemlandet England fick ‘sayonara’ slängt i ansiktet medan det självsäkra stapplandet in i Amerika som om han alltid varit deras förnärmade vissa. Men mannen själv var fokuserad på musiken: bakgrundssång och James Brown-impersoneringar i händerna på en engelsk poplegend låter nämligen precis lika intressant i praktiken som i teorin. Han spelade bortamatch och vann. Ny karriär, ny stad är trots allt ledord som följt och förföljt David Bowie genom hela hans liv.

  • 9. Blackstar (2016)

    Text av Erik Blohmé

    Blackstar är en mustig cocktail till skiva: atmosfäriska ballader, kakofoniska ljudväggar och iskall rockmusik, allt inuti en jazzexplosion orkestrerad av New Yorks bästa studiomusiker. Bowie tog däremot sin huvudsakliga inspiration från betydligt modernare musik, såsom Death Grips, Kendrick Lamar och Boards of Canada. James Murphy från LCD Soundsystem bidrog handgripligen till albumet genom att spela trummor, föreslå syntar och bolla idéer. Resultatet av de varierade influenserna är ett unikt hopkok som låter klassiskt och modernt samtidigt.

    Precis som Joy Divisions Closer kommer Blackstar alltid att vara tätt sammankopplad med den skapande artistens egen död, vilket hos den cyniske skapar en oundviklig misstanke om att det pågår en sorgetriggad masspsykos av okritiskt hyllande. Men låt surpupporna sura, för tiden kommer visa att Blackstar är ett av Bowies bästa album. En tätt sammanhållen låtlista med närmast perfekt dramaturgi och tempo, dränkt i ett fluorescerande mörker från den yttre etern; det är inte konstigt att Blackstar var älskad av fans och kritiker också under den korta tid efter släppet Bowie fortfarande var vid liv. Ändå råder ingen tvekan om att Bowies död och hans vetskap om dess annalkande skänker ett kusligt och rörande skimmer över albumet. Att göra konst av sin egen undergång är precis så modigt, vansinnigt och unikt att bara Bowie kunde göra det. Få artister har lämnat ett så värdigt avsked.

  • 8. The Man Who Sold the World (1970)

    Text av Erik Blohmé

    The Man Who Sold the World består av 40 minuter hård men flamboyant glamrock understruken av ett rått kritstreck mörk humor. Musikens ena sida hör till den tyngsta i Bowies diskografi och vittnar om en artist med siktet inställt på heavy metal och tung blues snarare än balladerna och sångskrivandet som dominerade uppföljaren Hunky Dory. En annan handfull låtar, After All, Saviour Machine och The Man Who Sold the World, är av en annan art, mörka och desillusionerade sånger som introducerar Bowies gotiska sida och som sådde fröna till en märkligare, mer skruvad artist. Titelspåret är den deppigaste låt som någonsin haft rytminstrumentet gurka (eller güiro) så pass högt i mixen, och de avslutande, utomvärldsliga körerna skänker inspelningen en svårslagen melankoli. Men det är inte bara märklighet för märklighetens skull: Kurt Cobains cover av sagda spår under Nirvanas Unplugged-konsert visar att låten i grunden är en tidlös och kraftig melodi som fungerar med eller utan experimentell produktion. Så är fallet för samtliga spår på The Man Who Sold the World. Vare sig de är uppklädda till proto-gotisk pop från en annan dimension eller rättfram hårdrock så är musiken mästerligt konstruerad. Det var på den här samlingen låtar den Bowie vi känner och älskar på allvar tog form.

  • 7. Scary Monsters (and Super Creeps) (1980)

    Text av John Jonsén

    Efter att Bowie förlöste den introverta och konstnärliga Berlin-trilogin på en oförberedd och oförstående värld, känns det som att han kom i fas med mänskligheten under Scary Monsters (and Super Creeps), men framför allt kom Bowie i fas med sig själv. Den musikaliska komplexitet som han bemästrade efter Station to Station mötte för första gången ett mer konventionellt popbaserat material och skapar den magnifika kollisionen mellan aktivt och passivt, kaos och lugn, ondsint och naivt – som att höra kreationen av ett inre yin och yang inuti Bowies kropp. Att lyckas skriva en så medryckande och stämningsfull hit som Ashes to Ashes och samtidigt sjunga om mordet av ens eget alter ego är en konstform i sig. Men tillsammans med Teenage Wildlife och titelspåret utgör de totalgjutet singelmaterial som representerar honom bättre än vad en hel diskografi skulle göra. Sällan kommer det finnas någonting mer Bowie-esque än att rimma funky med junkie.

  • 6. Hunky Dory (1971)

    Text av Magnus Olsson

    Få album lyckas vara relevanta ett halvt sekel efter det getts ut – det finns förmodligen bara en handfull exempel där ute. Det har inte riktigt gått femtio år sedan Hunky Dory revolutionerade musiken, men vi har börjat närma oss. På omslaget till Plastic Beach, ett album av Gorillaz, skymtar vi denna pärla från 70-talet där Bowie förenar The Beatles med powerballader och rocksymfonier i Freddie Mercury-anda. Det krävs inte att Damon Albarn bekräftar hans storhet, det gör hans enorma låtar på det här albumet självt, men det cementerar dock det värde som ryms i låtar som Changes, Life on Mars?, Quicksand och Oh! You Pretty Things som närmast nått kultstatus. För än i dag är vi uppslukna av odödlighet och ett liv i rymden – ett fönster som Bowie öppnade redan 1971.

  • 5. Lodger (1979)

    Text av Klas Mattsson

    Det tredje och sista albumet i Berlin-trilogin, Lodger, är också det mest förbisedda. Det är visserligen inte chockerande – medan Low och ”Heroes” är storslagna klassiker är Lodger snarare anspråkslöst. Med ena foten i Berlin och den andra på ett tåg på väg därifrån är det en skiva som fångar David Bowie i en övergångsperiod, något som också genomsyrar albumets lyrik, med titlar som Fantastic Voyage och Move On. Skivomslaget föreställer ett vykort, och albumet känns följaktligen som ett brev från en resande man. Albumets musikaliska referenser hämtas från alla världens hörn, vilket resulterar i egendomligheter som Yassassin, en reggae-låt med turkiska influenser. Men allra starkast lyser Bowies kreativitet på skivans tre första spår, speciellt på Brian Eno-samarbetet African Night Flight. Lodger fångar inte Bowie vid en kreativ topp, snarare på den fantastiska resan därifrån. Skivan knyter ihop säcken, både för Berlin-trilogin och för Bowies otroliga 70-tal.

  • 4. "Heroes" (1977)

    Text av Martin Kørra

    Efter att ha släppt Low tidigare samma år låg mallen för “Heroes” redan klar. Liksom staden den spelades in i var skivan uppdelad i två halvor. Där den ena gav utlopp för den frisläppte rockaren och den andra introspektivt experimenterande var Low och “Heroes” syskon snarare än avlägsna kusiner.  Att få vara en fluga på väggen och ta del av de idéer och teknikriggningar som kastades runt och sattes upp i studion de där Berlin-dagarna 1977 är det nog många Bowie-fanatiker som drömmer om, men desto intressantare är kanske vad som hände med låtarna utanför den.

    Tio år efter skivans släpp återvände Bowie till Västberlin, staden vars geopolitiska situation inspirerat Berlin-trilogins teman om isolering och rädsla. Titelspåret “Heroes” hade för längesedan blivit ett anthem för en generation separerad av en enorm järnridå. Men när Bowie under en kväll framförde låten i Berlinmurens skugga, tilläts både Öst- och Västberlinare att lyssna. “Nothing will keep us together” blev ironiskt nog orden som till slut lät dem förenas. Att det var här som Berlinmurens betong började vittra kräver nog en väl fantasirik historieskrivning, men det är inte svårt att föreställa sig känslan som måste ha pumpat i åhörarnas bröst.

    Det Bowie alltid och genomgående ville under sin karriär var att ligga i framkant. Han skulle fånga ljuden; ljuden fick aldrig fånga honom. Ibland blev resultaten strålande, andra gånger medelmåttiga, men vid ett ögonblick lyckades han fånga ljud som beskrev en hel tidsanda. Bowie finns inte längre med oss, muren är riven för längesedan, men den där känslan som genomsyrade just det specifika ögonblicket i historien kommer för alltid finnas bevarat i hans livsgärning.

  • 3. The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars (1972)

    Text av Martin Kørra

    Utomjordingar, glitter, sex och apokalyptisk död förpackat i ett Messias-narrativ med “Ziggy Stardust” som huvudperson. Jag har inte varit med om någon som försökt, men den som vill måla ut David Bowie som fantasilös får försöka hårdare. Efter Hunky Dorys släpp ett år tidigare var det nog ingen som tvivlade på Bowies talang, men det var först här som han på allvar började bygga myten om sig själv och förvandlas till den queerikon han aldrig bad om att bli. För första gången kändes ordet “hjälte” inte helt märkligt att ta i sin mun i samma mening som David Bowie.

    Den atmosfär och audiovisuella dramaturgi han skulle skapa fem år senare är fortfarande saknade komponenter på Ziggy Stardust, men i deras ställe hittar vi rockmelodier som nedstigna från någonstans ovanför himlen. Den utlevda gitarrsättningen som leder fram till ett första “hey man!” på Suffragette City kommer direkt i hälarna på Ziggy Stardusts fingerfärdiga gitarrplockande (“He took it all too far / but boy, could he play guitar!”). Innan dess har Starman klivit fram som en försenad uppföljare till Space Oddity, komplett med kalkerat klimaxartad uppbyggnad. Var du än vänder dig möts du av några av de mest distinkt skrivna och utförda rocklåtarna i musikhistorien. Jag tror inte att det är för vågat att påstå att det var här som den androgyne Bowie slet till sig rock’n’rollen och räddade den från en dystert maskulin och slätstruken framtid.

    Men det som till sist tillät Bowie att sjunga om mytologiskt upphöjda idolobjekt vars sexpartners inkluderade deras egna egon, var hans humanistiska sida. Annars hade vi aldrig lyssnat och berörts. Som när Rock ‘n’ Roll Suicides till början dystra utsyn till slut förpassas mot ett epokgörande och livsbejakande vrål. “Oh, love, you’re not alone!” skriker Bowie tills stämbanden brister.  “Wonderful!”, fyller bakgrundskören oblygt i, och om det finns ett budskap ur hela David Bowies samlade texter som förtjänar att basuneras ut lite extra är det kanske just det. “Oh, love, you’re not alone!”

  • 2. Low (1977)

    Text av Klas Mattsson

    När David Bowie flyttade till Berlin var det mer eller mindre en kraschlandning. Efter ett kulminerande kokainberoende som resulterade i den storslagna Station to Station, flydde Bowie från Los Angeles till Berlin. Att bo tillsammans med Iggy Pop i Västberlin på 70-talet känns på pappret inte som en rehab-plan med speciellt goda utsikter, men Bowie lyckades onekligen kliva ur dimman. Visserligen verkar det inte ha varit speciellt lätt – de flesta låtarna på Low har fade-out för att Bowie inte kunde förmå sig själv till att skriva texter. Men, genom att vända alla sina svagheter till styrkor, lyckades han ändå skulptera en av decenniets bästa skivor.

    David Bowie hade fram tills utgivningen av Low alltid varit större än sin egen musik. På Ziggy Stardust hör man hur Bowie går in i rollen som utomjordisk rockstjärna, på Young Americans hör man hur rockstjärnan Bowie gör ett soulalbum. Men på Low lyser musiken starkare än historien bakom den. Uppdelad på två tydliga sidor – den första med poplåtar, eller ibland skisser till poplåtar, som är hysteriska och förtvivlade. Den andra med målande ambientstycken, fyllda med vemod och eftertanke. För att komma från en människa som spenderat halva 70-talet med att blåsa upp sig själv med storslagna karaktärer känns Low förkrossande ärligt.

    Low är en av de viktigaste skivorna i Bowies karriär – det är här han gick från att vara en rockstjärna till att vara en ikonisk konstnär.

  • 1. Station to Station (1976)

    Text av Erik Blohmé

    Mycket har berättats om inspelningen av Station to Station, om knark, paranoia, påhittade nazisympatier, egyptiska klenoder, häxor som är ute efter sperma och mer galenskap än vad som egentligen får plats i den här texten. Iklädd personan The Thin White Duke, som enligt Bowie själv var ”a nasty character indeed”, berättar albumets känslokalla protagonist om en destruktiv urban livsstil, total megalomani och en fruktlös längtan efter kärlek och värme. ”It’s not the side effects of the cocaine, I’m thinking that it must be love”, som Bowie sjunger på det elva minuter långa titelspåret.

    Men albumets bakgrundshistoria riskerar inte bara överskugga musiken på Station to Station, den är direkt missvisande för en stor del av skivans innehåll. Golden Years, en funkig singel Bowie ursprungligen skrev åt Elvis som tackade nej till låten, osar knappast av galenskap och depression. Det är dansant, lättillgängligt och till och med upplyftande, måhända med ett stråk dekadens som ger de gyllene åren en rostig underton. Samma sak gäller TVC 15, en låt inspirerad av en absurd droghallucination i vilken Bowie såg sin flickvän bli svald av en TV- ett mardrömslikt scenario som knappast speglas i låtens studsiga pianon och taktfasta handklapp vilka låser fast refrängen i ett lustfyllt groove. Station to Station handlar inte enbart om introspektion och mörker, utan om fantastiskt producerad och slagkraftig popmusik.

    Skivan är kraftigt färgat av sin epok då både av den tidstypiska 70-talssoulen och den tyska krautrocken lämnat sina tydliga fingeravtryck över låtarna. Det går kanske inte att påstå att Station to Station är tidlös, men musiken är i vart fall inte åldrad någonstans: hur daterade influenserna än kan sägas vara är musiken lika tillgänglig och engagerande som när skivan släpptes. Känslorna och passionen bakom låtarna lyser lika starkt nu som då.

    Den avslutande covern på 1957 års Wild Is the Wind är den bästa sångprestationen i Bowies karriär, en inspelning som överträffar till och med Nina Simones version av samma låt, och avslutar det här tidlösa albumet med ett kyligt farväl. Det går nästan att se hur the Thin White Duke lämnar oss och försvinner in i en mörk gränd, tillbaka till den märkliga värld han kom ifrån. Även om Bowie är borta känns det som att The Duke går på våra gator än i dag, närvarande i varje skumt kvarter i London, New York, Berlin och Stockholm, throwing darts in lovers eyes. Ni får se upp.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 446 [name] => David Bowie [slug] => david-bowie [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 447 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 39 [filter] => raw ) )