Lista

Eurovision Song Contest 2017

Publicerad: 13 maj 2017 av redaktionen

Världens bästa festival. Med sitt sämsta startfält sedan vi började rapportera för tre år sedan. Ja ja. Här är guiden. Visas i SVT1 kl. 21.00. Nu kör vi.

  • 1. Israel: IMRI - I Feel Alive

    Text av Nike Rydberg

    IMRI är alive, och det är tävlingen också! Israels bidrag har allt som saknas i årets svenska motsvarighet: en genuin frontperson, en veven-vänlig refräng, smakfulla stråkar och dadaistiska textrader (”The years I’ve been alone far away from home reminded me of you”, säger IMRI och säger absolut ingenting alls). Att Thomas G:son inte skrivit I Feel Alive är ett hisnande faktum, och medan Sverige deppar ihop totalt längs ett rullband så väljer Israel att tydligt demonstrera vad livet handlar om: att ta sig i skrevet och vifta med händerna i en cirkel av eld.

  • 2. Polen: Kasia Moś - Flashlight

    Text av Erik Blohmé

    Alla signalement på scenen stämmer – statisk sångerska i långklänning, ensam violinist, avskalad scendekor – det är toapaus. Men den som ändå sitter kvar framför skärmen blir varse om att detta inte är vilken trött Malta-ballad som helst, främst tack vare den riviga och starka sången från Kasia Moś. Kitschen sitter också där den ska, med vita duvor och FREEDOM i versaler på bakgrundsskärmen. I downtempogenren kan Flashlight trots allt vara bland de mer livade bidragen i år.

  • 3. Vitryssland: Naviband - Story of My Life

    Text av Hugo Gerlach

    Den första halvminuten av Vitrysslands bidrag påminner lite om de där efterfesterna en kunde hamna på under gymnasietiden. Någon Håkan Hellström-kopia i vit hatt studsar omkring och trummar takten på sin akustiska gitarr samtidigt som en tjej direkt från utspringet dansar runt sin egen axel, ler brett och tindrar med ögonen så mycket att en tror de ska falla ut. Sen dansar de på en svävande jolle också – något mindre förekommande under min egna skolgång men precis lika provocerande. Låten då? En glad och stimmig ESC-tolkning av Coachella-folken utav några som garanterat aldrig varit där. Tänk er The Lumineers fast på vitryska så en inte förstår något förutom de språköverskridande ”hey!”- och ”hajaja!”-ropen, vilket förmodligen är en styrka i det här fallet. Ungefär lika upphetsande som det låter.

  • 4. Österrike: Nathan Trent - Running on Air

    Text av David Winsnes

    Om man puttar omkull Nathan Trent reser han sig upp igen. Inget unikt kanske. Men om du lämnar honom att drunkna så börjar han simma som en champion. Eftersom gott självförtroende är en omåttligt populär egenskap älskar folk denna österrikiska självhjälpsbok: Running on Air är årets mest lyssnade Spotifylåt i startfältet. Nathan Trent hjular fram genom livet – det här är enbart hans andra singel i karriären, den första kom i fjol, men han är uppenbarligen uppfostrad till att ha en otrolig tro på sig själv. På scen sitter han på en halvmåne, men det är solklart att han har större planer. Nathan Trent kommer ta över galaxer. Säger du att han har skrivit en enerverande skitlåt så skriver han med största säkerhet bara ytterligare en. Good for him. Tråkigt för så himla många andra.

  • 5. Armenien: Artsvik - Fly with Me

    Text av Rikard Berg

    Armenien brukar leva i skuggan av grannlandet Azerbajdzjan i att ha snyggast Eurovisionbidrag, men i år är det ombytta roller. Fly with Me är en sällsynt oas av kvalitet i startfältet, med sin envetna gitarrhook och förföriska stämning. Å ena sidan påminner den om Turkiets klassiska vinnarbidrag Everyway That I Can från 2003, å andra sidan är det tävlingens mest sannolika låt att hyllas av NME. Med god vilja kan man föreställa sig att Artsvik – utöver Sertab Erener-övningar framför YouTube – gått runt och lyssnat på Foals och Caribou i sin inspirationslista till Eurovision. Tyvärr saknar låten den sista växel som gav Erener segern för 14 år sedan, och Artsvik har inte heller Yannis Philippakis arenapondus att elda igång Europa med. Om inte annat är det årets mest troliga bidrag att samplas av Dan Snaith.

  • 6. Nederländerna: O'G3NE - Lights and Shadows

    Text av Filip Hiltmann

    Av namnet att döma skulle O’G3NE lika gärna kunna vara årets hetaste hiphopkollektiv. I verkligheten är det en nederländsk systratrio som sjunger svulstig och R&B-inspirerad pop. O’G3NE har gjort den härliga resan att först representera Nederländerna i Eurovision Song Contest Junior, för att nu sedan få representera landet på riktigt. Årets låt, Lights and Shadows, innehåller visserligen ett dugligt arrangemang och fin stämsång men det blir för mycket. Alldeles för mycket. Eurovision handlar väl till viss del att visa upp sig, men den här uppvisningen hade gärna fått gjorts i någon annan stans. Hade Eurovision varit en sångtävling hade O’G3NE fått göra upp med Kroatiens Mr. Voice, men i dess nuvarande form blir det här bidraget outhärdligt. Nederländerna har tidigare blivit nollade vid två tillfällen. Blir det här det tredje? Kan tyvärr så vara.

  • 7. Moldavien: Sunstroke Project - Hey Mamma!

    Text av Hugo Gerlach

    Sunstroke Project är tillbaka! För sju år sedan tog de ESC-världen med ett mjäh, men www-kulturen med storm. 10-timmarsversionen av Epic sax guy har strax över 26 miljoner visningar. Om vi tänker oss att varje person lyssnat i åtminstone hälften av tiden, en ganska konservativ uppskattning med tanke på melodins hypnotiska effekt, så är vi uppe i 130 miljoner timmar. Det motsvarar ungefär 15 000 år av konstant lyssnande. Går vi tillbaka så långt i historien, till mänsklighetens vagga, är det ungefär nu ett annat världsomvälvande fenomen ser dagens ljus: hjulet.

    Med det i bakhuvudet är förväntningarna på Moldavien något sinnessjuka. Sångaren ser ut som en östeuropeisk version av Ica-Ulf, de har en kör med brudklänningar som sjunger i sina blombuketter och en violinist som gör allt för att ta plats scen. Men festen startar inte förrän Sergey Stephanov gör några illa koreograferande benviftningar och sätter läpparna mot saxen. Chocken är inte densamma i år, det är fortfarande lite fulroligt och slingan är väl helt okej, men i år överskuggas saxofonspelandet av en text så enerverande att den ekar i bakhuvudet även tre bidrag senare. Om det är bra eller dåligt i sådana här sammanhang vågar jag inte svara på – men något nytt meme blir det i alla fall inte. Tyvärr.

  • 8. Ungern: Joci Pápai - Origo

    Text av David Winsnes

    I Origos sista vers spottar Joci Pápai ur sig rader om tusentals tårar som rinner längs med hans gitarr, om en allseende Gud som med mystiska krafter hjälper honom att se framåt. ”Jag tränade mer med Honom än en samuraj”, sjunger Pápai på ungerska. Om en slår det feodala Japans krigare på fingrarna med sin tro, då vet man att någon har legat i. Ungern har aldrig vunnit ESC och oddsen på att det sker i år är höga – den i sammanhanget ganska spännande blandningen av högoktanig hiphop och atmosfärisk romsk musik lär inte få Europa att gå i taket – men går man efter texten verkar Pápai ha en hjälpsam bundsförvant på sin sida. ”Du kan höra min melodi, du vet redan mitt namn”, konstaterar han mot slutet och hade någon i teamet tänkt till hade såklart saker exploderat på storbildsskärmarna bakom honom i just det ögonblicket. Själv sitter jag och nynnar med intensivt och ser exakt ut som gubben med solglasögon i den inhemska juryn 02:11 in i framträdandet. Om det är ett bra tecken? Det är det absolut bästa tecknet.

  • 9. Italien: Francesco Gabbani - Occidentali's Karma

    Text av Rikard Berg

    Francesco Gabbani är allt som Europa vill ha just nu. En lärd, ung och snygg man som sjunger om västvärldens dekadens, men samtidigt förlitar sig på att visdomsord från gamla greker ska hjälpa oss på fötter. För ja, bakom språkbarriären står en låttext som citerar Heraclitus “panta rhei”, parafraserar Shakespeare och raljerar över en selfiebesatt generation i förfall. Gabbani slänger sig med Karl Marx men saknar en skarp klassanalys – och allt det här gör honom till tävlingens Emmanuel Macron. Allvarligt talat, det gör förstås inte så mycket, för när hela publiken ropar “ALE!” och episka Coldplay-gitarrer river igång är det här inte bara tävlingens mest gymnasieintellektuella bidrag, utan också det klart snyggaste och kanske rentav det bästa. Precis som Macron kan Gabbani gå hem med en jordskredsseger.

  • 10. Danmark: Anja Nissen - Where I Am

    Text av David Winsnes

    Danmark är tillsammans med Sverige och Ukraina de enda länderna som tagit hem Eurovision två gånger under 2000-talet med vinnarfavoriterna Emmelie de Forest och The Olsen Brothers. Deras tävlande i år, Anja Nissen, har en av årets bättre röster och framför en text som är betydligt mer emotiv än många av sina kollegors, men själva numret är tråkigare än de ukrainska programledarnas mellansnack. Nissen är född i Australien och deltog där i deras Got Talent-tävling 2008, endast tolv år gammal. Where I Am låter som en vinnarlåt från ett sådant program, kompetent och helt själlös R&B-pop som det går ett dussin av på radion. En låt som ger så lite att åtminstone jag ifrågasätter vad jag vill ha ut av det här programmet. Att lysande bidrag från Lettland (bäst i år?) och Makedonien slogs ut i semin och vi står kvar med det här är förkastligt.

  • 11. Portugal: Salvador Sobral - Amar pelos dois

    Text av Filip Hiltmann

    I det nuvarande Eurovision-klimatet, där överproduktion och hög tokfaktor står i centrum, är det uppfriskande när romantikens nya hemland Portugal skickar balladernas ballad. Låten, som lika gärna skulle kunna vara ett utdrag ur den amerikanska sångboken, tar med lyssnaren till dess ursprungsland på en magisk resa genom tid och rum. Det här är musik för kvällspromenader på stranden. Det här är musik för trevliga middagsbjudningar med nära och kära. Det här hade kunnat vara med i den portugisiska nyuppsättningen av La La Land. I den bästa av världar står Salvador Sobral som vinnare i år – kom igen Europa.

    Davids kommentar: Det här är min hatlåt i hela startfältet. Lady & Lufsen-låten. Helvete vad skit detta är.

  • 12. Azerbajdzjan: Dihaj - Skeletons

    Text av David Winsnes

    Azerbajdzjan har varit ett av Festivalryktens favoritländer i Eurovision-sammanhang de senaste åren – möjligen har det att göra med att deras låtskrivare hämtat inspiration från vår egen kommersiella popscen. Skeletons är nämligen landets nionde i rad med en svensk upphovsperson, i det här fallet Sandra Bjurman som ligger bakom texten. Den som omringar Dihaj på scenen alltså. Smärtan blir således dubbel: ord ur utslitna rader som ”When we hook up it’s fantasy, we’re just like alchemy” både hörs och läses medan Dihaj med låtens styrka, den symfoniska produktionen, försöker ro denna supertöntiga kärlekshistoria i hamn med värdighet. Det går väl sådär. All respekt till Bjurman, som varit en key player i green room de senaste åren, men här faller det redan på papper.

  • 13. Kroatien: Jacques Houdek - My Friend

    Text av Erik Blohmé

    Om My Friend upplevs som inspirerande eller det obehagligaste konceptet sedan The Human Centipide beror förmodligen på sinnelag. En gigantisk man med Pavarottikomplex och ett grin som döden själv sjunger duett – med sig själv. Visuellt gestaltas det genom en kostym kluven mitt itu – den mörka rösten bär frack medan den ljusa rösten symboliseras av en Michael Jackson-handske på Jacques Houdeks förkrympta lilla hand. Det är ett framträdande som inbjuder till spekulationer om mörka källarhålor och hobbysydda kläder av mänskligt skinn. Eller så är det bara en fyndig sång om hur allting är ett mirakel – avgör själv.

  • 14. Australien: Isaiah - Don't Come Easy

    Text av Erik Blohmé

    Vad får man om man blandar Alexander Rybak, James Blake och Harry Styles? Australiens bidrag i Eurovision, såklart. Vissa av utspelen i de högre röstlägena är högst tveksamma, men det sorgsna hundansiktet har svärmorspotential så det räcker och blir över. Kanske är det därför Isaiah draperat hela sitt scenframträdande i monomanisk egoism – han vandrar runt i en spegelsal av uppförstorade, artsy selfies. Isaiah har identifierat sitt starkaste kort och spelar ut det i överflöd.

  • 15. Grekland: Demy - This Is Love

    Text av David Winsnes

    I det senaste avsnittet av Lilla Drevet hade Liv Strömquist en underhållande utläggning om konstigt positiv stämning i kommentarsfält på Instagram och Flashback-trådar. En nätplats som bör kunna adderas till exempelbanken är Youtube-användare som hejar på Eurovision-låtarna. Antingen har sajten petat i sina algoritmer eller så har folk slutat ge tummen upp till drygisar, för det som tidigare år varit ett slagfält är i år komplimanger som hivas fram och tillbaka med oerhörd frekvens. I videon som visar Demys framförande i den första semifinalen har ändå en armenier fått nog av någon slags imaginär hatattack: ”Stop disliking Greece and Cyprus songs because your own countries song didn’t qualify!”, skriver hon. Vi som trots allt har vårt land vidare kan väl slå fast det här en gång för alla då: stämningen på nätet är alldeles för god för så här dålig musik. Melodramatiska This Is Love är den minst upphetsande låten Cascada aldrig skrev. Kanske tävlingens mest beigea bidrag.

  • 16. Spanien: Manel Navarro - Do It for Your Lover

    Text av David Winsnes

    I majoriteten av Europas befolknings öron är Manel Navarros feel good-tune med all säkerhet en trallande mardröm. Do It for Your Lover innehåller ”Lo, lo, lo, lo, lover ” (det är refrängen), ”bababa-baba”, ”hey!” och en antydan till ”da da”, och de delarna är de mest spännande textpassagerna. I övrigt är det mycket att allt kommer ordna sig och att man ska klappa händerna, som en naiv dagisvisa framförd av FO&Os mediterrana farmarlag. Blank singer-songwriter-musik som ingen har gjort sedan 2010. Jag kommer inte på någon musikalisk liknelse, för alla artister som någonsin låtit så här är fullkomligt raderade-från-världen-bortglömda i dag.

  • 17. Norge: JOWST - Grab the Moment

    Text av Hugo Gerlach

    Hade inte JOWST tagit in tävlingens minst karismatiska sångare i Aleksander Walmann hade de kanske varit något att räkna med. Hans tältliknande skjorta, överdimensionerade hatt och tafatta cirkelsteg imponerar inte på någon. Det är i bakgrunden det händer: den LED-masksbeklädda producenten JOWST tar det sämsta från landsmannen Kygos sliskiga tropical house-produktioner och kombinerar det med ett beat som Cashmere Cat skickade i papperskorgen någon gång 2012. Varken speciellt nu eller bra, men väldigt mycket ESC och EDM. Till och med killen på klaviatur verkar fatta att potentialen är bortkastad när han ursinnigt bankar på sina futtiga elektroniska pukor i slutskedet.

  • 18. Storbritannien: Lucie Jones - Never Give Up on You

    Text av David Winsnes

    Efter att för två år sedan ha nått den absoluta nollpunkten för hur dåligt någonting kan vara har Storbritannien börjat rycka upp sig i Eurovision-sammanhang. Nu har de till och med börjat skicka rutinerade superstjärnor: Lucie Jones deltog i X-Factor för en knippe år sedan, men är framför allt en scout som för tio år sedan sjöng signaturmelodin Jambo på ett av världens största läger, Jamboree. Lika sugen på äventyr verkar Jones inte vara längre – Never Give Up on You är en Hurts-bombastisk ballad som enklast kan liknas vid en tom plastpåse. En scout blir aldrig överraskad, den vet precis vad den ska göra när något oväntat inträffar, lyder ordspråket, men här har Jones fuskat genom att minimera alla former av risker. En dubbel överhandsknop runt allt som är kul. Till slut saknar man det man avskytt: ett spritt språngande galet Electro Velvet från 2015.

    Bonusfakta: Lucie Jones har även medverkat i ett Morden i Midsomer-avsnitt, där en låt av hennes avlidna far inspirerar en rad mord. Inte ens det kommer hennes slätstrukna bidrag trigga.

  • 19. Cypern: Hovig - Gravity

    Text av Nike Rydberg

    Min kollega och vän David Winsnes vågade inte skriva om Cyperns bidrag i år. Hans omvända höjdskräck – den om att gravitationen ska släppa och han ska sugas upp i himlen – gör att Gravitys rättframhet kommer lite för nära inpå. ”Let me be your gravity, I can be your hero”, mässar Hovig och lämnar ett lika citatvänligt som rörande ”finns i chatten”-budskap i sitt episka arenapopnummer. Scenshowen låter också återuppliva den gamla förtroendeövningen ”att falla baklänges i varandras armar”, och när Hovig lämnas ensam kvar i fosterställning kan ingen KBT i världen hjälpa honom. Bara en äkta vän, en kollega, en hjälte, en gravitation.

  • 20. Rumänien: Ilinca och Alex Florea - Yodel It!

    Text av Rikard Berg

    När Alex Florea pekar rakt in i kameran och brölar ut “jodelej jodelejoo”, då ska du veta att det han egentligen försöker säga är “varför har vi egentligen åtta timmars arbetsdag när allt jag vill är att ha lite roligt?”. Rumänska Yodel It! är nämligen tävlingens mest förklädda arbetskritik. Den må bära skruden av smaklös joddelrock, men djupt begravt under bredbent dansgung och färgglada studsande bokstäver gömmer sig faktiskt textrader som “Sitting alone at my desk on a 9 to 5 program / get another coffee, get another one to make it through / don’t want this anymore”. Det är det verkliga budskapet, inte att det är kul att vifta med armarna och klättra upp på jättekanoner. Tror jag. Kisar du riktigt mycket med ögonen kan du i alla fall glömma att framträdandet mest påminner om En tokig sång från Snövit och de sju dvärgarna, och i dina mest perverterade Eurovision-drömmar föreställa dig hur Ilinca och Alex Florea i själva verket är ett maniskt David Lynch-regisserat svar på en Lana Del Rey– och The Weeknd-duett.

  • 21. Tyskland: Levina - Perfect Life

    Text av Filip Hiltmann

    Tysklands framgångar sedan Lena kammade hem hela alltet för några år sedan har varit begränsade. Allt som oftast hamnar man i bottenskiktet med bara ett par enstaka poäng i poänglådan. Detta är något som den tyska Eurovision-delegationen försökt ändra på i år, då man har kallat in ett amerikanskt låtskrivarteam med flera semiframgångsrika Billboard-låtar på sitt CV. Ansiktet utåt för satsningen heter Levina och låten heter Perfect Life. Förutom den schlagerinspirerade avslutningsdelen traskar låten tämligen obemärkt förbi, och det märks att det här är ett låtskrivarteam som är mästare på att inte skriva hits. Trots att låten är betydligt bättre än de man skickat tidigare år är det varken tillräckligt bra eller tokigt för att locka fram de större poängsummorna. Frågar ni mig blir det bottenskiktet även detta år.

  • 22. Ukraina: O.Torvald - Time

    Text av Erik Blohmé

    På en skala från Lordi till Dead by April hamnar O.Torvald någonstans i mitten vad gäller Eurovision-brutalitet. Inget growlande alltså, men med ett (100% playbackat) breakdown i slutet som ger låten edge, för att inte tala om det gigantiska polygonhuvudet som stirrar blint och hotfullt. Detta är schlagercore – hårdrock med litet h, åtminstone tillräckligt hård för att få mormor att muttra lite i soffan. Hard Rock Hallelujah lärde oss att metal (i ordets absolut mest generösa betydelse) har vinnarpotential – frågan är bara om O.Torvald har tillräckligt med utstrålning och identitet för att komma ända fram.

  • 23. Belgien: Blanche - City Lights

    Text av David Winsnes

    Oscar and the Wolf är en av väldigt få belgiska indieakter som faktiskt slagit igenom på allvar de senaste åren, men i Eurovision-sammanhang envisas ändå landet med att ståta med bidrag av det lite skevare slaget. Loïc Nottet är ett exempel, när han tävlade för två år sedan beskrev vi honom som den troligaste deltagaren att bokas som ett creddigt alibi till Bråvalla, och nu ställer de upp med Blanche – en sjuttonåring som redan hunnit sjunga Radiohead-låtar i The Voice. City Lights har stora ambitioner och Ellie Delvaux, som hon egentligen heter, har en fragil men samtidigt djup röst som passar den perfekt. Problemet är att den är helt sinnessjukt mixad – det låter som att någon har lagt en brandfilt över produktionen. Dessutom uppmanar det ovälkomna knäppandet till en kort men förödande publikinteraktion som inte alls passar allvaret i låten. Minns ni shoegaze-duon Exitmusic, med vokalisten Aleksa Palladino som sedan försvann in allt mer i sin skådespelarkarriär i stället? Lite så låter Blanches avlägset dunkande beats, men hon har inte lika mycket att jobba med. ”Hon är real”, inflikar min kollega Rikard Berg när jag surar, och ja, hon är kanske mest real i hela tävlingen, men det här känns inte riktigt färdigt.

  • 24. Sverige: Robin Bengtsson - I Can't Go On

    Text av David Winsnes

    10-talets stormakt i ESC är Sverige. ”Oh god… Not again! Sweden, please. Have some decency and let some other country win. You’re like the new Ireland.” Tack så mycket, LoganHunter82 på Youtube, men vi kan tyvärr inte ta hänsyn till övriga länders kvalitativa sönderfall. I år skickar vi Robin Bengtsson, även känd som B Robin från sin nylansering för ett par år sedan. Nu verkar nynylanseringen vara att han återvänder till sitt dopnamn, vilket är synd eftersom Robin Bengtsson låter som alla personer som någonsin gått i ens parallellklass. Inte heller låten sticker ut, men å andra sidan sätter den sig efter en halv lyssning. Addera ett dansteam där alla ser ut som svala Acne-modeller, sympatisk löpbandsgång och ett flyktigt, lite vilset, användande av OK-tecknet och vi har ett nummer som återigen symboliserar vårt land tämligen väl. Medryckande men ångestfyllt – kaxigt på ytan men med en underliggande osäkerhet som all synkroniserad dans i världen inte kan gömma. Hade jag varit född i Tyskland hade jag slängt mig på telefonen och drömt om ett liv innanför tullarna, där alla ler oavsett hur de mår, i ett land där segern alltid hägrar. Bara inte i år.

  • 25. Bulgarien: Kristian Kostov - Beautiful Mess

    Text av Martin Kørra

    De tidigaste spåren från människor i Bulgarien-regionen dateras så långt tillbaka som 1,4 miljoner år. Om vi låtsas att den dryga miljonen år fram till Kristi födelse sen bara varit ett svart hål så har man fortfarande hunnit se det Ottomanska rikets uppgång och fall, varit en del av det Bysantinska riket, stridit i och förlorat två världskrig, kämpat sig genom åren som kommuniststat och så, slutligen, varit måltavla för Henke Larssons 2-0-språngnick i fotbolls-EM 2004.

    Bulgarien är ett land med historia helt enkelt, men ifall man tidigare mest fallit offer för historiens vingslag så har man i kväll chansen att själva få författa slutknorren på sin Wikipedia-artikel. Och man gör det i så fall med en låt vars titel är ESC:s själva antites. Tävlingen har aldrig varit särskilt vacker och när varje sekund känns ängsligt scriptad för att utelämna risken för misstag blir Beautiful Mess den perfekta anti-titeln. Eurovision Song Contest är det strukturerade i sin mest vulgära form, och vilken låt hade passat bättre som tävlingens fanbärare än Bulgariens favorittippade populärcocktail? Om Kristian Kostov utger sig för att ta risker så är det bara för att tidsaxeln skurit sig och ESC existerar i en parallell men alltjämt skev tidslinje. Här finns den nedpitchade bakgrundssången som var in vogue i elektronisk musik 2011, här finns den ”vackra” och ensliga postrockgitarren som planterar tanken men inte känslan, här finns alla frön till att vinna hela jävla skiten. Det finns inga ESC-fans, det finns bara ESC-apologeter.

  • 26. Frankrike: Alma - Requiem

    Text av David Winsnes

    ”Den logiska motsatsen till frankofil är frankofob, ett ord som dock används ganska sällan”, meddelar Wikipedia. Att det är sällsynt att hata på Frankrike, så länge du inte är jihadist eller från England, beror på att landets konnotationer i huvudsak är fräsch alkohol, snygg rökning, välformulerad prosa och Michelin-restauranger. Almas Requiem är en annons på bästa sändningstid för att öka de kommande årens turism ytterligare: hon slänger sig mellan franska och engelska och hennes rekviem är inte en dödsmässa utan en låt om kärlekens evighet – om hur vi kan leva kvar efter döden. Visst låter det romantiskt. Magiskt. Och franskt. Och dötråkigt med betoning på död utan eftermäle. Den logiska reaktionen är att skippa resan till Paris, korrigera semesterkursen mot vårt grannland och sätta på Emperors In the Nightside Eclipse.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2415 [name] => Eurovision Song Contest [slug] => eurovision-song-contest [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2416 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 3 [filter] => raw ) )