Lista

Månadens 10 bästa – december 2016

Publicerad: 6 januari 2017 av redaktionen

December blev på många sätt en tillbakablickande månad: Kents avsked blev till temavecka med podcast, favoritlåtar, fan-reportage och två avslutande konsertrecensioner. Vår årslistetradition levde vidare när vi ännu en gång radade upp årets 100 bästa album och 50 bästa låtar.

Men alla gick inte på jullov, och som vanligt fanns det många anledningar att blicka framåt. December 2016 visade sig vara en gyllene månad för isländsk techno såväl som svensk pop, där den sistnämnda kulminerade i Annika Norlins återkomst. Här avslutar vi året på riktigt med våra tio sista favoriter.

Spotify-listan med månadens bästa låtar hittar du här.

  • 10. Dolce – Säg nåt vanligt

    Text av Magnus Olsson

    Filmen Call Girl skildrar prostitutionen i Sverige under 70-talet, men framförallt är det en snudd på perfekt porträttering av tiden. Vyerna, förpackningarna, musiken och uttrycket är som en resa tillbaka till 70-talet. Umeå-duon Dolce gör en musikalisk resa mot denna era, där framförallt den psykedeliska disco-slingan är som hämtad från tiden (och filmen). Dolce har tidigare gjort musik där de ena stunden framstår som jazziga avknoppningar till Monica Zetterlund, och i den andra smörjer drömska orglar som bara Beach House kan. På Säg nåt vanligt förenar de dessa universum, för vad som blir progg-klingande hissmusik tillsammans med Anna Levanders mörka och eftertänksamma stämband.

  • 9. Run the Jewels – Legend Has It

    Text av Erik Blohmé

    Run the Jewels är tillbaka, och Legend Has It är lite av en programförklaring. Killer Mike rappar om att mörda dig våldsamt. El-P rappar om sin penis. Allt är som det ska vara. Refrängens ”Woo!” är intressant nog en referens till wrestlaren Ric Flair, som Killer Mike talar varmt om: ”You know who I like? Rick-fucking-Flair. Woo! Rick Flair. Because he endorsed women, drugs, Mercedes-Benz, fur coats in the summer, and shades like the ones El is wearing”. En bättre summering av Run the Jewels får man leta länge efter.

  • 8. Bjarki – Fresh Jive

    Text av Nikolas Berndt

    Spänn fast säkerhetsbältet och förbered dig på en resa tillbaka till 90-talet! Som om vi inte hade fått nog med throwbacks. Men det stoppar inte den isländska technoproducenten Bjarki från att avsluta 2016 med en låt som känns lika nostalgisk som fräsch. Från det Prodigy-inspirerade beatet till en nästan larvigt dansant syntslinga – som då och då byts ut mot en melankoli som drar minnet till Nina Kravizs dunkla anda – så ligger Fresh Jives styrka i hur pass avskalad den är. Den törs vara repetitiv. Bjarki tillåter delar att återintroduceras och han hinner bygga upp ett vinnande koncept som håller under sin sex och en halv minut långa speltid. Soundtracket till ditt nästa rave eller pluggstuga — Fresh Jive kommer att hålla dig igång hela natten.

  • 7. Mount Liberation Unlimited – Double Dance Lover

    Text av Hugo Gerlach

    Sommaren 2015 var Double Dance Lover ett dansvapen som ofta demolerade dansgolven när någon från Studio Barnhus stod bakom spakarna och det är lätt att förstå varför. De inledande minuterna är starkt trumfokuserade, låten glider fram som genom ett skimmer innan en sprallig sampling gör intåg, men bara i korta stunder. Det är lätt att drömma sig bort till soligare breddgrader, en kväll när en har sand mellan tårna men ingen i håret, där ölen är både kall och billig. När låten fullkomligt exploderar i slutminuterna gör det den gång på gång, där intensiteten tycks växa för var sekund. Maniskt trummande, kraschande cymbaler, förtjust jubel, smygande gitarriff och ett smällande syntcrescendo som skickar armarna mot skyn och sinnet hela vägen upp till pärleporten.

  • 6. Oneohtrix Point Never – Sticky Drama (A.G. Cook Remix)

    Text av Martin Kørra

    Oneohtrix Point Nevers originalversion av Sticky Drama föll in på sig själv efter några minuter. ”What’s wrong with the world?”, frågade en förvrängd röst. A.G. Cook har zoomat in på frågan och låtit den bära hela remixen. Topparna och dalarna har han huggit bort till förmån för lekfullt och färgsprakande PC Music-driv, innan en överdrivet upptempo pianoslinga till sist slår ihjäl låten. Det är en märkligt sorglig låt, skapad av ett barn som inte har en aning om vad sorg är. Kanske är det inget mirakel att Oneohtrix Point Nevers säregna electronica i A.G. Cooks händer destillerades, förvreds och förvrängdes till någonting lika säreget som originalet. Har man minsta intresse för någon av artisterna ovan bör man inte missa det här, och har man inte det så bör man fråga sig själv vad man håller på med.

  • 5. At the Drive-In – Governed by Contagions

    Text av John Jonsén

    Redan under Roskildespelningen i somras var det tydligt att At the Drive-In var tillbaka för gott. Även om de kanske insåg att det fanns mer pengar kvar att plocka från comebackspargrisen (verkar ju onekligen fungera bra för Refused, till exempel) fanns ändå den forna glöden och spelglädjen i högsta hugg. Men som med alla återförenade band finns ändå skräcken kvar – tänk om det nya materialet är urkasst? Därför var det en suck av lättnad när Governed by Contagions släpptes i början av december. Det är den efterlängtade uppföljare till Relationship of Command vi aldrig fick. Samma snygga men ack så oförståeliga lyrik från Cedric Bixler (”There’s a woman eating her newborn under a tractor’s frame / She says barren are the fields from the nephilim rain”) och samma kompromisslösa energiurladdning som förr. Som en teleport tillbaka till 2000. Trots allt det här går det inte att se ett par potentiella stormmoln på bandets horisont. Med den här singeln delar de numera skivbolag med metalband som det idiotdåliga och misogyna Five Finger Death Punch, men även band som Issues, som försöker återuppfinna nu-metal. Förhoppningsvis har At the Drive-In nog med integritet för att låta sig bli en försökskanin på sådana trender, men även om allt går åt helvete har vi åtminstone detta guldkorn att hålla kärt.

  • 4. Grouper - Headache

    Text av David Winsnes

    “My head hurts”, sjunger Liz Harris på Headache, den ena av två låtar från hennes musikaliska återkomst i december. Den meditativa atmosfären som Harris skapar med sitt långsamma gitarrplockande och avlägsna röst innebär motsatsen för alla oss andra: den är en välbehövlig kudde efter ett kaosartat år, din toviga älskare på morgonen, golvvärme för frusna fötter, öm ögonkontakt och en välmenande klapp. Alla Groupers tidigare utgivningar har haft karga, i många fall svartvita omslag. Hennes nya sjutummare går under namnet Paradise Valley och visualiseras istället av ett solblekt skogslandskap. Det fångar hennes nya sönderdragna drömpop; bitar av värme som haglar ner i vintermörkret.

  • 3. Hanna Järver & Jonas Lundqvist - C'mon

    Text av Stina Vickhoff

    Introt till decembers mest behagliga poprelease kastar mig tillbaka till ett barnprogram från 90-talet med nån kille som hette Kalle och satt i ett träd och var kär i en tjej som hette Emma. Det är en angenäm tillbakablick och C’mon blev ett tacksamt lyckopiller under den sista månaden på ett hyfsat ruttet år. Två av våra starkast lysande – Hanna Järver med sina dubbla nomineringar till P3-guld och Jonas Lundqvist med hyllade turnén Dessa nätter i ryggen – bildar en utsökt popsymbios. Hannas sköra men vassa röst tillsammans med Jonas lågmälda ton – ”Jag e den enda som vet vem du e så c’mon” är genialiskt i all sin enkelhet.

  • 2. Säkert! - Snooza

    Text av Magnus Olsson

    25 december är för de flesta associerat som en hemvändarhelg, ofta inkluderat stora fylleslag på den lokala krogen. Att släppa en låt som heter Snooza dagen efter är snudd på briljant, det är precis så de flesta tillbringar annandag jul. Säkert! har dock inte skrivit en låt om julen, det är bara tajmingen som är så perfekt. Mellandagarna är som en enda stor psykos i soffor till alldeles för dåliga filmer. Snooza ligger mer i linje med Ingen maskin, den låt hon skrev för fackförbundet Vision, och fungerar snarare som en motreaktion mot det effektivitetssamhälle vi lever i. Vi behöver helt enkelt snooza mer.

  • 1. Solen - Miljonär

    Text av Magnus Olsson

    Det är dags att sluta sörja Kent nu. Det finns fler band ute i etern som förtjänar hängivenhet och lyssnare. Och även om Solen, kvartetten från Gävle, lever i samma musikaliska universum är de inte några arvtagare. De råkar bara vara ett jävligt bra band som skiter i vilket håll de musikaliska strömmarna går, de gör bara sin grej och det rimmar mer med 90-talet än dagens rytmer. På Miljonär får de hjälp av Thåström-producenten Ulf ”Rockis” Ivarsson och låter som en smocka från arbetarrörelsens fackeltåg. De karga ljudbilderna går hand i hand med den uppgivenhet som bandet porträtterar när de på Malmös tomma gator försökte sälja merch, utan en enda passerande. Men vi bryr oss, och vi borde bli fler.