Lista

Månadens 10 bästa – januari 2017

Publicerad: 5 februari 2017 av redaktionen

Januari 2017 blev en månad av återseenden: Japandroids och The xx bröt båda upp långa tystnader med nya album. Shoegazelegendarerna i Slowdive hakade på och släppte sin första nya musik på 22 år. Jens Lekman kom också tillbaka!

Under tiden har vi bland annat besökt Where’s the Music? i Norrköping, återbesökt David Bowies diskografi och i vanlig ordning sållat ut våra tio nya favoritlåtar. Dessa finner du nedan och här kan du höra vår månadslista på Spotify.

  • 10. Ariel Pink & Weyes Blood – Tears on Fire

    Text av Johanna Eliasson

    Tears on Fire tar lyssnaren på sängen när den efter en lugnt folkig svängom abrupt avbryts med ett rop från helvetets djupaste krets. Ariel Pinks lunkande gitarrstråk och filtrerade röst får ta ett steg åt sidan för Weyes Bloods exploderande rockorkester, drypande av troper och teatraliska utsvävningar. Resten av spåret är ett rått kollage av de två motpolerna. Känsloexplosionerna slår sig då och då fram mellan gitarrsvävningarna och ger en kontrast som får de skilda delarna att skimra på sitt allra egna vis. Ariel och Weyes Blood utforskar områden tillsammans som gränsar till vad man till en början kan ta på allvar, men så snart man har vant sig vid de kvicka genrehoppen ter det sig kanske snarare som ett sätt att återuppfinna sig själva i samma låt.

  • 9. Pharmakon – Transmission

    Text av Martin Kørra

    Pharmakon har kanske aldrig låtit så angelägen som hon gör på Transmission. ”There are those who will attempt to exert power over others to attain it. They will sniff you out; lay claim over your body, your actions, your thoughts, your time”, skriver Margaret Chardiet inför skivsläppet. De politiska parallellerna är så tydliga att jag inte ens tänker gå in på dem, men ifall universums och mänsklighetens existens etablerats som meningslösa, och att vi är lite mindre än djur, varför då fortsätta?

    ”If we accept that the only true claim sentience gives us is our tiny sliver of time, it opens us to revel in it, to make CONTACT”, fortsätter hon. Att släppa in andra, och våga möta den andre blir det enda sättet att hitta mening. När empatin inte längre går inifrån och ut måste man dränka kroppen i det mörkaste vatten för att hitta den och i Transmission finns den benhårt välmenande handen som pressar huvudet under floden. Om Margaret Chardiet lyckas bibehålla det stringenta huvudspåret mellan tanke och kropp som hittills präglat hennes skivor kommer Contact utan tvekan att bli en av årets mest renande lyssningsupplevelser.

  • 8. The Black Madonna – He Is the Voice I Hear

    Text av Hugo Gerlach

    Efter ett par år med fokus på turnerande återvänder The Black Madonna med sin första originalproduktion sedan 2014. He Is the Voice I Hear är lika mycket av en hyllning till viktiga discopionjärer som Larry Levan som det är en uppvisning i fantastiskt houseskapande. På sina tio minuter förförs lyssnaren av jazziga ackord, där en livespelad stråksektion gör ett abrupt intåg strax innan spårets puls utstakas i låtens första fjärdedel. Vad som sedan är en fartfylld resa genom fylliga stråkar, pianoackord som glider smekande över en 80-talsflörtande syntslinga i vad som inledningsvis tycks vara i komplett symbios. Allteftersom spåret tar sig vidare blottas ändå en konflikt. Stråkarna tycks vilja revoltera mot struktur i allmänhet, pianot växer i sin komplexitet och beger sig ut på aviga äventyr innan syntslingan till slut dominerar ljudbilden. Även om spårets separata beståndsdelar stundtals lever egna liv är det svårt förneka den inneboende dansnerven The Black Madonna alltid lyckas hitta.

  • 7. Priests – Lelia 20

    Text av John Jonsén

    Medan Priests debutalbum har det mesta som önskas av en postpunkdebut: lite hets, lite funkflörtande, lite oväsen och låtar som handlar om att starta band som heter Burger King, är det mörkret och melankolin som sätter guldkant på Nothing Feels Natural. Under Lelia 20 byggs en kylig basgång med kyrkogårdsosande svallvågor ifrån gitarren medan den ständiga punkenergin är intakt. Samtidigt byter Katie Alice Greer sångväxel från sin X-Ray Spex-lika stämma till någonting mer drömskt och flytande, men behåller ändå den enorma sångstyrkan hon besitter. Tillsammans formar Priests någonting skoningslöst förlösande, med rundgång som river enorma svarta hål i den redan dragkraftiga ljudbilden – nästan så att kroppen domnar av från alla intryck som kryper in i huden och nästlar sig fast.

  • 6. William Basinski – For David Robert Jones

    Text av David Winsnes

    Den hittills mest omvälvande nickningen till David Bowies liv står William Basinski för. Eftersom hans vimmelkantiga loopar aldrig bärs av faktiska ord är de ständigt kontextualiserade, och även om For David Robert Jones inte bär samma tematiska tyngd som The Disintegration Loops är den kanske det sorgsnaste han någonsin bestämt sig för att repetera, dissekera. Saxofonen som driver in efter sex minuter, konturerna av Bowies Low som uppenbarar sig. Hyllningarna till en av världens främsta musiker har kommit i många former – faktafyllda dokumentärer, käcka konserthuskvällar, en utsökt Flaming Lips-cover – men ingen annan har fått det att låta så här outgrundligt öde, dött och avslutat. Offentliga dödsrunor ska berätta om vad personer lämnat efter sig och betytt, men Basinski spikar sin vana trogen upp en världslig smärta och begrundar den. Den skulle kunna vara ansiktslös men ingen skulle kunna tonsätta något anonymt så här. Det är eländigt vackert.

  • 5. The xx – Say Something Loving

    Text av Magnus Olsson

    På andra singeln Say Something Loving, från trions tredje fullängdare I See You, förenar The xx sin minimalistiska ljudbild med det klubbigare sound som tar allt större plats på deras nya giv. Att Jamie xx fått större friheter är tydligt och musikaliskt befinner vi oss på en brygga mellan den värld som bandet befunnit sig i på sina tidiga alster och det soloalbum som Jamie lamslog allt och alla med sommaren 2015. The xx går från introverta till extroverta – utan att tumma på känslovågorna.

  • 4. Gidge – Lit

    Text av Magnus Olsson

    Duon från Umeå som gav ut fenomenala Autumn Bells från 2014 släppte från ingenstans ytterligare ett skogsrave nu i februari. Naturens tydliga element fortsätter att porträtteras, där sparsmakade produktioner samsas med dova beats som ger sken av nattens impulser. Det här är sista låten hem i gryningen, eller första låten för dagen beroende på vem du är. En sak som är säker är att Gidge fortsätter skapa skogstechno när den är som bäst.

  • 3. Sampha – (No One Knows Me) Like the Piano

    Text av Sofia Rönnkvist

    En av de mest hjärtskärande rösterna som sjunger om sina mest tragiska upplevelser – det kan inte leda till annat än läckande tårkanaler och en emotionell svallvåg. När Sampha i den avskalade låten (No One Knows Me) Like the Piano berättar om minnen av sin relativt nyligen bortgångna mamma är det så skört och naket det kan bli. Texten blir det centrala mot pianot och basen som osar nostalgi och sårbarhet, och genomlyssning sker rekommenderat sittandes ensam på ett golv med rödvin eller glass. Kanske både och, för (No One Knows Me) Like the Piano plockar fram känslor och minnen från skrymslen och vrår i ditt hjärta som du förträngt, och som fortfarande gör ont.

  • 2. Slowdive - Star Roving

    Text av Erik Blohmé

    90-talet verkar reinkarneras framför våra ögon, och en av de senaste grupperna att återuppstå är Slowdive. Star Roving låter måhända något konservativ för ett band som inte släppt musik på 22 år. Men bara för att Slowdive inte återuppfinner sig själva innebär det inte att de går på autopilot – för det är omöjligt att värja sig mot bandets helgjutna comebacksingel. Gruppens drömska sound visar sig passa fint iklädd ett högre tempo, och den moderna produktionen öppnar upp nya djup i den svindlande gitarrdimman. Med så här starkt låtmaterial kan Slowdive tillfälligt sätta alla originalitetskrav på undantag.

  • 1. Jens Lekman – What's That Perfume That You Wear?

    Text av Sofia Rönnkvist

    Jens Lekman kickade igång 2017 för oss med marimba, skönsång och målande beskrivningar av parfym och semesterminnen i låten What’s That Perfume That You Wear?. Mitt i vinterns mörka och karga dagar får vi en välbehövd dos av eskapism där vi förflyttas till en sommarfest på en strand eller takterass. Lyckliga toner blandas med det skickliga historieberättandet som är ett signum för Jens. Det spritter i kroppen av vårkänslor och D-vitaminbristen känns som bortblåst när den här låten i tre och en halv minut pausar vintern.