Lista

Månadens 10 bästa låtar – maj 2017

Publicerad: 7 juni 2017 av redaktionen

Trots att värmen äntligen har kommit och solbrillorna har åkt fram i 120 km/h ur garderoben har vi sorgligt nog bara varit på en festival i maj – Eurovision Song Contest. Och vi var inte ens på plats i Kiev. Men vad gör det? Den här månaden har ju bjudit på comebacker i form av både Blondies jättebra skiva och Slowdives jättejättebra skiva. Vi har fortsatt gräva oss djupare in i hiphop-Sverige och intervjuat Conakry och Mwuana, både hyllat och träffat Perfume Genius och snackat med Marika Hackman, bland mycket annat.

Samtidigt som våra inhemska sommarfestivaler har börjat ta form har maj gett oss ett par nya tillskott i sola-och-hänga-i-parkenspellistan, där några av dem har visats sig vara bland månadens tio bästa låtar. Lite finlandssvensk pop, lite hiphop med smak av nattklubb, lite popdängor om kärlek och några om dess motsats.

Spotify-listan med månadens låtar finns här tillsammans med en uppsamlingslista med våra favoriter från året som hittas här.

  • 10. Fleet Foxes - Fool's Errand

    Text av Erik Blohmé

    Fool’s Errand är på många sätt Fleet Foxes som vi känner och älskar dem, men allt är ändå inte samma gamla. Låten har något sofistikerat över sig, som att bandet raffinerat sitt sound både en och två gånger sedan sist. Refrängen är konventionell men samtidigt lite diffus och nästan psykedelisk – blåsinstrumenten ligger som en dimma av tvetydiga harmonier i bakgrunden som en kontrast till Robin Pecknolds klara stämma. Fool’s Errand är en reflektion mer än ett svar eller ett statement. Det låter som en naturlig utveckling för ett band som fortsätter bli mer och mer sofistikerade med förmågan att skriva minnesvärda melodier i behåll.

  • 9. Pole Siblings - Nog va he bra

    Text av Magnus Olsson

    Den finlandssvenska vågen fortsätter att skölja över oss – syskonduon Pole Siblings är nästa band i ropet och ger ett nästan psalmliknande skimmer över ”genren” som uppstått. Nog va he bra må ha en grund i vistraditioner, men är lika mycket en drömsk sommardag där referenser som Amason och Dolce ligger närmast till hands. Lägg dig i valfri park – det här är ditt soundtrack.

  • 8. The National - The System Only Dreams in Total Darkness

    Text av Rikard Berg

    The System Only Dreams in Total Darkness är inte H&M:s nya t-shirt-tryck på killavdelningen, utan ett progressivt steg framåt från The National. Under de senaste fyra åren har de kallat sitt kommande album för både rått och elektroniskt, men resultatet är ändå polerad indierock, som denna gång drivs framåt av dansanta rytmer och spretiga gitarrer. I mitten står Matt Berninger lika mumlande dystert som alltid, om än mer lekfull. “I thought that this would all work out after a while” sjunger han och ringar in en hopplöshet kring att inte förstå sig själv, sin partner eller sin omvärld. Åren går och han fortsätter vara en film noir-karaktär för vilsna hipsters, ett framgångsrecept som håller om och om igen.

  • 7. Hundred Waters – Particle

    Text av Johanna Eliasson

    Particle är en litet korn av sorg som slår rot i bröstet och växer sig fram genom artärer och vener. Både när sångerskan Miglis mummelsjunger fram sina ångestsprängda rader och när hon med skinande klarhet sjunger ut till det pulserande beatet blir det hela molande elektriskt. Hon verkar stå på randen till en mörk avgrund, med någons hand på axeln, redo att knuffa till. ”Are we breaking up?” nästan skälver hon till, och tonerna därtill förmedlar precis samma bävan för vad som ska komma härnäst.

  • 6. Carly Rae Jepsen - Cut to the Feeling

    Text av David Winsnes

    Carly Rae Jepsen med omfångsrikt låtskrivarbihang producerade så många låtar till sin tredje fullängdare Emotion att hon levt på det i över två år nu. Skivan hade 17 spår med bonuslåtar inräknade, en samling med finfina b-sidehits anlände ett år senare och när kanadensiskan nu fortsätter att skicka ut låtar är de fortfarande hämtade från sessionerna som föranledde det konstnärliga genombrottet. ”I wanna cut to the feeling”, sjunger hon på sin nya singel, en meta-uppmaning till klippteamet bakom filmen Ballerina som låten är del av. Framför allt är det Carly Rae Jepsens manifest i en enda mening. Hon, en av 10-talets främsta och mest sympatiska hitmakare, kör sedan länge över alla omskrivningar och brakar rakt in i de stora känslorna. Run Away With Me hette ett ögonblick, I Really Like You en annan. Ska du hänga med Carly så är det bara att lägga ner alla planer på spel. ”Cancel your reservations / No more hesitations, this is on”. Det enda som är mer direkt än hennes ord är de pulserande låtskeletten. Ingen låter mer spritt språngande galet förälskad sedan 2015. Det är faktiskt rätt rörande att följa.

  • 5. Danny L Harle - 1UL

    Text av David Winsnes

    1UL är en av PC Musics mest enorma utgivningar hittills. Det säger ganska mycket. Under låtens textvideo börjar folk ifrågasätta kraften i ordet ‘huge’ och har börjat omforma adjektivet för att närma sig känslan tempot och det evighetsdjupa beatet ger. ”YUUUUGEEE”, smattrar någon fram. ”DUGE”, nickar en annan instämmande. Lite på samma sätt arbetar skivbolagets producenter, Danny L Harle bland dem, med popmusik: använder klassiska, ofta bespottade strukturer och tänjer sedan ut dem som modellera till eurodisco-monster. 1UL är en sorgsen banger som någon snabbt utnämnde till 2017 års monogama anthem. Det här är ovan listade Carly Rae Jepsens tvärtomuniversum – där en kärleksförklaring är en förstörd sexuell relation och där varje tillstymmelse till känsla utöver njutning trycks undan. Groteskt, ytligt, vackert.

  • 4. Vince Staples - Big Fish

    Text av Martin Kørra

    De geografiska markörerna i Vince Staples musik fortsätter hagla. Han kommer från Long Beach, är en ”Norf Norf soldier”, står på hörnet vid Ramona Parks bredvid Artesia Boulevard. Det är specifikt. Men inget som händer där är det. ”Another story of a young black man”, rappar Staples. Det är samma gator som i Detroit, som i Chicago, som i Compton. De råkar bara ha andra namn. Juicy J lägger hooken på Big Fish Theorys förstasingel: ”I was up late night ballin’ / countin’ up hundreds by the thousand”. De aggressiva (men ibland skimrande) beatsen från Summertime ’06 är bortbytta mot studsande klubbekon. Staples själv kallar det afrofuturism (”All I can tell you is that it’s current. It’s tomorrow. It’s next Thursday”). Om hajarna i Big Fish-videon vill visa att de har lite större vapen, lite mer hänsynslöshet, så håller han på att definiera sig själv som rapvärldens motsvarighet. Lite vassare beats. Lite vassare flow. Lite vassare textrader. Det är drygt en månad kvar till skivans släpp och ifall resterande material håller den här nivån är det inte för tidigt att börja prata om en Summertime ’17.

  • 3. Les Big Byrd - Two Man Gang

    Text av Hugo Gerlach

    Det känns som att Les Big Byrd är tillbaka på allvar. Efter ett 2016 med Teddybears i fokuset har Åhlund nu plockat av teddybjörnshuvudet, lämnat kvar det elektroniska arenaspexandet i Popagandas backstageområde och iklätt sig i sin mest farbroderliga framtoning. Tankarna går till fantastiska Vi borde prata men det är för sent från debuten, där Anton Newcombe fick agera invandrad släkting: Two Man Gang har samma bakåtlutade gung men samtidigt ett skarpt och målinriktad driv. Det kan vara texten på svenska, som är mycket mer direkt och gör att det genast blir svårare att värja sig. Den uppkäftiga och härligt romantiserande tvåsamhetstexten gör att Two Man Gang direkt seglar in som ett av sommarens givna balkongssoundtrack. Svensk myskraut har aldrig låtit bättre.

  • 2. Slowdive - Slomo

    Text av Noa Söderberg

    Vem hade trott att Slowdive 2017 skulle bli så här bra? I en tid av lätt opportunistiska shoegazeåterföreningar la oron sordin på förväntningarna när Readingbandet tidigare i våras berättade att de hade spelat in nytt. Genom att kombinera ambiensen från Pygmalion med den raka poppigheten från Souvlaki skjuter de undan den oron fullständigt. Återkomsten påminner om David Lynch sätt att hantera det nyväckta Twin Peaks: modernt och osentimentalt, men med den omisskännliga identiteten från förr i botten. Ännu en revansch för ett band som blev sågade av sin samtid men visade sig överleva tidens tand bättre än de flesta andra.

  • 1. LCD Soundsystem - Call the Police

    Text av John Jonsén

    Senaste gången James Murphy skrev en politisk text genom LCD Soundsystem fick vi New York, I Love You But You’re Bringing Me Down. Då gav han sig på de som städat sönder och gentrifierat ihjäl det som gjorde staden älskvärd från första början, tillsammans med det eleganta och bitterljuva pianot i bakgrunden. Ändå var det hans sätt att acceptera förlusten och blicka framåt.

    Tio år senare har Murphy ändrat sig. Nu vill han starta en revolution. Tillsammans med Call the Police konstant eggande trummor och malande bas skulle texterna låta som allra bäst om de skulle skrikas ur en megafon: ”The old guys are frightened and frightening to behold / The kids come out fighting and still doing what they’re told.” I den typiska LCD Soundsystem-andan är det sällan några ackordbyten, eller några större förändringar överlag i låten. Ändå lyckas Murphy och co. med den övernaturliga konsten att göra den intressant och ständigt spännande, trots en längd på sju minuter. När han inte skanderar slagord om att de fattiga kommer äta de rika flikar han dessutom in en liten namedrop till sitt eget skivbolag DFA, som om han vore DJ Khaled. Det har sällan funnits ett tråkigt ögonblick med LCD Soundsystem, och Call the Police är långt ifrån ett undantag.