Lista

Månadens 10 bästa låtar – september 2017

Publicerad: 7 oktober 2017 av redaktionen

Från att ha expanderat månadslistans antal till det dubbla förra månaden är vi tillbaka på det milda och ljuvliga tio. Ändå finns det massvis att gotta sig i bland månadens skörd av minimal techno, charmigt banal indie och återkomsten av poplegender.

Vi sparkade igång september med Popaganda, där vi märkte att festivalen var lika kul utanför som inuti även om vi på insidan tänkte på döden medan vi lyssnade på banden – sedan blev vi rätt ägda av Festivalpodden på efterfesten. Vi har diskuterat sinsemellan vad som varit bäst och sämst den här sommaren, och så har vi pratat njutning med Feist.

Vi älskade Wolf Alice och Alvvays senaste album som var snäppet framför LCD Soundsystem och Ariel Pink. Vi såg Slowdives triumferande återkomst till Köpenhamn och The Drums när de var färre medlemmar än någonsin.

Alla tio favoritlåtar från september finns i en Spotify-lista som du hittar här och en uppsamlingslista med våra favoriter från året hittas här.

  • 10. HNNY - Till dig

    Text av Hugo Gerlach

    Om HNNYs tidigare musik rörde sig i ett gränsland mellan dansgolvet och vardagsrummet så är nya EP:n länken som tar klivet hela vägen upp i soffan. Gärna med en gosig filt och en kopp te. På Till dig är pianoackorden så lena och tindrande att en känsla av hemmastaddhet långsamt sköljer genom kroppen. I korta stunder faller melodin bort, ger plats för en försiktigt vaggande basgång och ett par lunkande trummor som är närvarande men alltid i periferin. Där är de i stället tryggt övervakande, samtidigt som de, utan någon som helst tillstymmelse till stress, lotsar oss framåt. Höstens intåg har aldrig känts så obekymrat som nu.

  • 9. Burial - Rodent

    Text av Magnus Olsson

    Burial har en tendens att släppa ny musik i slutet av året, ofta precis när årslistor publicerats så att musikkritiker sliter sig i håret och kastar in hans elektroniska briljans i sista sekund. Den här gången har Burial frångått den trenden. Singeln Rodent är inte lika självklar i den mörka och betydligt mer abstrakta diskografi som Hyperdub-esset besitter. Gissningsvis delar hans musikaliska förflyttning fansen itu – de som är öppna för en rakare och mer dansant struktur och de som saknar smutsen. Hur som helst blir Rodent ytterligare ett ljus i mörkret och en vacker tillflykt för stunden.

  • 8. Phoebe Bridgers - Scott Street

    Text av Olivia Nordell

    Phoebe Bridgers är som en korsning mellan ett emo på Bilddagboken år 2007 och en informativ men känslosam text om depression – ibland är det nästan pinsamt, för mycket på ytan utan självdistans. Det är också det som gör hennes debutalbum till ett så otroligt bra album, det där med att ha allting på ytan. Där ett stycke kan låta banalt och pinsamt blir det i sin helhet, när summan av dess delar lagts ihop, någonting extremt vackert. Som en redaktionskamrat uttryckte det: ”Alltid låter det som en 20-plussare med en 34-årings erfarenhet som bollar HÄRLIGT med typiska kulturmansreferenser och gör dem till sina och därmed andras.” Scott Street är precis så, där prat om för tunga trummor och dusch-öl blandas med avbetalningsplaner och vänner som ska gifta sig. Det är en låt om att vara djupt ensam, en dagboksanteckning från en sån dag då det känns som att alla rör sig längre och längre från en själv. Det är en briljant låt, självklar i sin mjuka melodi och i enkelheten i texten. Den visar också, just eftersom den är mer än summan av sina delar, att Phoebe Bridgers är mycket mer än ett emo på Bilddagboken.

  • 7. Mount Kimbie - You Look Certain (I’m Not So Sure)

    Text av Rikard Berg

    Mycket har förändrats med Mount Kimbie, från debutalbumets vridna bastoner som dåmera knuffades in i genren “post-dubstep”, till dagens eklektiska musik. Vid första öronkastet är det lätt att missta det hela för olika artister, men essensen är kvar. Nya albumet Love What Survives har en talande titel: det är den råa varma energin i låtarna som överlevt. You Look Certain (I’m Not So Sure) är en av höjdpunkterna därifrån, som med kraschande gitarrer och livetrummor tillåter producentduon att leva ut som indievisionärer. När referenspunkterna snarare är Wild Nothings Chinatown och Stereolab än någonting i närheten av dubstep, hittar Mount Kimbie nya vägar att kanalisera sin energi. På många sätt är det ömmare och finare än någonsin.

  • 6. The World Is a Beautiful Place & I Am No Longer Afraid to Die - Faker

    Text av David Winsnes

    Efter två album av utopiska förhoppningar har The World Is… förändrats radikalt. David Bello sjunger om en förljugen värld, vänner som slutar ringa och missbrukare som glömmer av ens existens, jobb som sliter isär dig med ett apotek i slutet av kedjan som sedan tar pengarna. Människor ska få det de förtjänar och ondska ska falla över dem. Det politiska klimatet har gjort septetten ursinnig och ingenstans är den nyfunna nihilismen snyggare än på Faker, årets mest emotiva misshandel av marknadsekonomin. ”Will you be faking it when the businesses fail, and your money is revealed for what it is?”, sjunger Bello i den första versen, där han ställer frågor han redan anser sig ha svaret på. I versen som följer replikerar han sig själv: ”You will be faking it when the businesses fail and your money is revealed as meaningless”. Faker är en Atwood-novell i miniatyrformat där förnekande blickar inte ens luckras upp av att människor radas upp och historien går igen. Låten hade nästan kunnat vara svår att ta på allvar om det inte vore för att The World Is… lysande poesi får varje rad att upplevas som blytung. Bello hittar ett sätt för att vara honom ovanligt behagligt tonläge och de ekande gitarrerna blir ett timglas. Ett uppgivet tillstånd som leder in i ett tyglat raseri och i förlängningen årets mest minnesvärda emolåt.

  • 5. Charlotte Gainsbourg - Rest

    Text av David Winsnes

    Mångsysslaren Charlotte Gainsbourg gillar att hänga med manliga konst-auteurer: hennes skådespelarkarriär har tydligt präglats av det frekventa samarbetet med Lars von Trier, hon har tidigare jobbat med 90-talsikonen Beck och på sitt kommande album trängs vitt skilda namn som Paul McCartney, allas indiekompis Owen Pallett och inte minst Guy-Manuel de Homem-Christo. Daft Punk-medlemmen har tillsammans med Gainsbourg skrivit titelspåret Rest och resultatet är en fascinerande vaggvisa – sensuell och med blottat bröst, ett Chromatics utan rockposer och solglasögon. Nästan lika elegant är singeln Deadly Valentine som också släpptes i september, vilket lovar osedvanligt gott inför albumet som anländer i mitten av november.

  • 4. St. Vincent - Los Ageless

    Text av Rikard Berg

    St. Vincent håller på att bli galen. Om det nu är så att kärleken är sammanflätad, tar slut och ena halvan av ens allt plötsligt försvinner – vad händer om det är förståndet man tappar och resten som blir kvar? På Los Ageless brottas hon med tanken: “How can anybody have you and lose you and not lose their minds too?”, sjunger hon med lika mycket vånda som beundran i rösten. Det är en låt som brinner i sina kanter, som är lika mycket sprungen ur saknad som ur sättet man hanterar det. Gitarrerna gnisslar av hjärtats skavsår – beatet springer på för att man ska glömma vad som gör ont. Förståndet må vara tappat, St. Vincent må hålla på att bli galen (det är i alla fall en process som pågått i över ett decennium), men vad som är kvar är egentligen detsamma som alltid: ett popgeni med ett unikt melodispråk och en riktig banger till låt.

  • 3. Godspeed You! Black Emperor - Anthem for No State

    Text av Erik Blohmé

    Det går kanske inte att hävda att de ilskna anarkisterna i Godspeed You! Black Emperor är romantiker, men det finns ändå något med deras vackraste melodier som för tankarna åt romantiken. Inte den moderna relations-romantiken ska sägas, snarare Goethe- och Schillerromantiken. Det känslobetonade, antirationella, dionysiska och stormande – framför allt känslan av en stark, omöjlig längtan som aldrig kan uppfyllas. Men i stället för en ensam ung man (eller något) som plågas av sin längtan är det hela samhället som värker och våndas i en strävan efter ett onåbart tillstånd. Anthem for No State är hemsökt av vackra drömmar om en värld som aldrig blev till, på så sätt är den både en dröm och en mardröm om den tid vi lever i. De förebådande trumpeterna och ylande gitarrerna kanaliserar hela världens nöd och nåd. Det är en kraftig känsla, och en sällsynt förmåga – att förmedla vrede genom skönhet.

  • 2. King Krule - Dum Surfer

    Text av Johanna Eliasson

    ”Getting lashed by all of the Gods!”, utbrister King Krule halvhjärtat, nästan lite tjurigt, och ringar in den eländiga stämning som råder i Dum Surfer. Mörk eskapism och total nonchalans breder ut sig över tunga, inbjudande basgångar och ångbåtstjutande blåsinstrument medan Marshalls grovkorniga röst för fram narrativet. Archy Marshalls värld är i berusad upplösning och han flyter in och ut ur fragment som skildrar både asfaltsspyor, wokgrönsaker och bilvrak. Det är lika delar nihilistiskt och rått som det är förföriskt och vackert. Kombinationen blir nästan hypnotiserande, och får en att vilja dyka ner i kommande albumet The Ooz som heltidssyssla.

  • 1. Björk - The Gate

    Text av Martin Kørra

    Om vi i slutet av året summerar de bästa musikaliska ögonblicken kommer Björks rullande ‘r’ otvivelaktigt ligga någonstans i toppen. Det som tidigare varit en kuriositet (den som pekat ut hennes brytning som det mest intressanta har åtminstone en del att stå till svars för) har på The Gate blivit ett fullfjädrat vapen. The Haxan Cloaks häxlika produktion är tillbaka från Vulnicura och är lika spöklik och respektfullt tillbakadragen som tidigare. Vad som beskrivits av Björk som hennes ‘helvetesskiva’ (läs: skilsmässoskiva) följs nu upp med visdomen från de läkta såren. Läkta, men fortfarande öppna: ”My healed chest wound / transformed into a gate / where I receive love from / where I give love from”, sjunger hon ömsom ömsint, ömsom kraftfullt. Efter skilsmässoskivan kommer Tinder-skivan, som det brukar heta, och just nu luktar det som ett av årets bästa album lång väg.