Lista

Radioheads 10 bästa låtar

Publicerad: 9 juni 2017 av redaktionen

Radiohead är världens bästa band. Radiohead är världens sämsta band. Radiohead är emo. Radiohead är vaporwave. Radiohead är konstiga. Radiohead är deppiga. Radiohead är tråkiga. Radiohead är pretto. Radiohead är musik för musikjournalister. Radiohead är 2000-talets Pink Floyd. Radiohead är som Muse fast sämre. Radiohead är som Coldplay fast sämre. Radiohead är som Coldplay fast bättre. Radioheads enda bra låt är Creep. Radioheads enda dåliga låt är Creep. Radiohead är mainstream. Radiohead är avant-garde. Radioheads sångare sjunger som en strypt katt. Radiohead imponerar på folk som just börjat utforska musik men inte fattar musik med äkta djup. Radiohead är musik man antingen fattar eller så fattar man den inte. Radiohead är musik för dryga och överlägsna elitister. Radiohead berör på ett annat sätt än Britney Spears. Radiohead är sköna. Radiohead är en samling jobbiga ljud. Radiohead är som Aphex Twin fast sämre. Radiohead är helt unika. Radiohead är britpop. Radiohead är för helvete inte britpop. Radiohead växer efter många lyssningar. Radiohead har verkligen utvecklats sen 90-talet. Radiohead har inte släppt en bra skiva på 20 år. Radiohead borde sluta härma Kraftwerk och spela mer rock igen. Radiohead borde sluta kompromissa med sina fans och släppa ett dubbelalbum experimentell glitchmusik. Radiohead borde lägga ner. Radiohead kan inte göra fel.

Radiohead spelar i Stockholm i kväll. Radiohead borde spela sina bästa låtar.

  • 10. 2 + 2 = 5

    Text av John Jonsén

    2 + 2 = 5 känns som antitesen till både Kid A och Amnesiac i sin avskalade livekänsla. Det finns inga tjocka syntlager eller någon svävande dramatik, bara ett gitarrplock och en explosion av rå energi. Att bygga en låt på det sättet känns nästan lite för enkelt för Radiohead. Som att de lånat ett slitet och välanvänt kapitel ur rockens handbok. Men det plötsliga dynamitladdade klimaxet i låtens mitt är så mycket mer än bara en känslosam urladdning – det är ett statement. Hur mycket de än experimenterar med mellotroner och trummaskiner visar Radiohead att de när som helst kan återvända till sina originalinstrument och blåsa bort halva planeten med något så banalt som en rocklåt.

  • 9. The Bends

    Text av Filip Hiltmann

    The Bends är titelspåret från Radioheads andra album – ett i många avseenden underskattat sådant. Det är givet att bandet ännu inte hade nått sin kreativa topp – men att i efterhand avfärda albumet som lättsmält britpop är felaktigt. Här återfinns nämligen några av bandets finaste ögonblick, såsom det dynamiska titelspåret. Låten The Bends förkroppsligar både det ångestladdade och det euforiska som Radiohead förmedlade under denna era. Visst finns det andra höjdpunkter på albumet också – vackra Fake Plastic Trees, suggestiva My Iron Lung eller hiten High and Dry – men det är just på titelspåret som bandet helt fulländat realiserar sina kreativa idéer. Dynamik är något som präglar hela 90-talet, men inte på något annat spår från eran känns den lika perfekt sammanvävd med melodin som här. En dånande gitarrslinga, Yorkes falsett och en sedvanligt kryptisk text – det var allt som behövdes för att göra tidlös magi av låten The Bends.

  • 8. Kid A

    Text av Martin Kørra

    Lämna det åt Radiohead-fansen att gömma undan bandets patient zero-låt när det kommer till elektronisk perfektion. Om Kid A beskyllts för att vara en kall skiva (bombastisk konstrockorkester åsido) så är det för att det är så det måste vara när man uppfinner liv, artificiellt eller ej. Här, mot ett melatonininducerande vindspel, lär sig Thom Yorke sjunga, eller snarare prata, för första gången. Ruiner från Aphex Twin letar sig in från kanterna innan ett spädbarn (eller är det en synt? På Kid A görs ingen skillnad) skriker ihjäl låten. Med Kid A suddade Radiohead för sista gången ut gränsen mellan ”levande” instrumentation och ”död” electronica. Distinktionen byggde redan från början på ett missförstånd. Vilken skiva, vilken låt, passar bättre som lugnande vaggvisa åt millenieskiftets digitala paranoia? Den släpptes inte förrän i oktober men Kid A är utan tvivel 2000-talets första album.

  • 7. Let Down

    Text av Hugo Gerlach

    Där andra människor ser möjligheter ser Thom Yorke begränsningar. Let Down handlar om hans aversion för resor, med kollektivtrafiken speciellt. Inte att faktiskt sitta fast i kö, utan dess rent begränsande attribut av att vara på väg någonstans utan att ha full kontroll på var. Samtidigt kritiserar han en känsla, den känslan, att livets vardagliga företeelser nödvändigtvis ska något förbannat känslosamt hela tiden. Det finns ingen anledning att förbereda sig på känslosvall när tv-reklamer, tunnelbaneresor eller brittisk depprock pepprar oss med till synes icke-genuina intryck stup i kvarten. Då blir den enda sanna känslan en av besvikelse. Iklätt en wall of sound-flörtande produktion med tidsförskjutna arpeggion landar Let Down både text- och musikmässigt i de komplexa paradoxer som gör att vi fortsätter förundras och beröras av OK Computer även 20 år senare.

  • 6. Paranoid Android

    Text av Erik Blohmé

    Alice i underlandetLiftarens guide till galaxen, hat och äckel, MacBeth, nätverkande yuppies, ljudhallucinationer av kycklingröster och panikkräkningar – det är några av de lyriska stöttepelarna i den sex minuter och 22 sekunder långa rocksymfonin som är Paranoid Android. Om man ska se den som ett svar på Queens Bohemian Rhapsody är det i vilket fall inget muntert svar – en stor del av texten handlar om Thom Yokes upplevelse av ett barslagsmål där en till synes välbärgad kvinna blev våldsam efter att någon spillt en drink över henne: ”There was a look in this woman’s eyes that I’d never seen before anywhere. … Couldn’t sleep that night because of it.”

    Men låtens tre akter målar såklart upp något större än en stökig utekväll – det är hela samhället som en ilsken maskin av kött och dyrt läder, med ett skoningslöst immunförsvar som stöter bort alla avvikande element utan några moraliska dilemman eller betänkligheter. Det bittra budskapet är dolt under lager på lager av vackra gitarrer och välavvägd, maximalistisk produktion som inspirerat otaliga artister sedan dess.

  • 5. Weird Fishes/Arpeggi

    Text av David Winsnes

    I texten till Weird Fishes/Arpeggi dyker Thom Yorke ned i illusionistiska förälskelser i ett av Radioheads allra mest isolerade alster. ”Everybody leaves / If they get the chance / And this is my chance”. I gränslandet mellan fiktion och verklighet kryper maskar över ödelagda relationer och storögda fiskar simmar långsamt förbi, likt symboler för platser du hittar och oväntade möten som uppstår i livet när du satsar allt och, i Yorkes allegori, så småningom sjunker. Musiken smyger följsamt efter bilderna: det i titeln åsyftade gitarrspelet dansar runt en av bandets mest drabbande basgångar i karriären, trummorna smattrar mot Ed O’Briens vålnadslika ylande, och när han sjunger om att nå botten och därigenom lyckas fly närmar sig crescendot klädsamt utan att någonsin blomma ut. Weird Fishes/Arpeggi är en låt full av både sväng och melankoli – ändå känns den hårt hållen, en depressiv person instängd i sin egen kropp, eftersom tonerna är så tydligt regisserade efter versernas betydelse. Dess berättelse om krackelerad kärlek i loop – som en guldfisks ändlösa varv i sin skål – är lika mycket en fanfavorit som en av Radioheads allra mest febriga vittnesbörder.

  • 4. True Love Waits

    Text av Erik Blohmé

    True Love Waits balanserar på gränsen mellan sjukdom och åtrå, som all olycklig kärlek gör. ”I’ll drown my beliefs / To have your babies” är en obehaglig, självutplånande textrad – om man förminskar sig själv så mycket finns väl knappast något kvar för en annan att älska? Och ironiskt nog, ju mer man utplånar sig själv, desto mer behövs den andra. Det är en barnsligt simpel och grym ond cirkel. Om vi ska tro textraderna väntar den sanna kärleken tålmodigt bland hemsökta vindsvåningar, kanske som en bortträngd del av oss själva, något vi lagt undan för att det är så svårt och gör så ont.

    Låten är inte ny – den har framförts av bandet i mer än 20 år, bland annat på liveskivan I Might Be Wrong. När den fick sin slutgiltiga form på A Moon Shaped Pool var det i ett tyngdlöst tillstånd av glittrande pianon och ändlöst reverb i stället för akustiska gitarrackord, och den har aldrig låtit bättre eller mer sorgsen. Gamla och nya Radiohead tillåts mötas i en perfekt cirkel som visar att bandet, trots alla förändringar av ljudbilden under åren, bär på samma DNA då som nu.

  • 3. Idioteque

    Text av Erik Blohmé

    Radiohead är inte det minsta främmande för minimalism, men Idioteque är ändå slående avskalad. Ett isande beat möter en lika isande syntpad och Thom Yorkes isande sång – det är hela ljudbilden. Musiken känns som ett surrealistiskt disco i ett kylrum, eller den bunker Thom Yorke ångestfullt mässar om i texten. De sparsmakade lagren av ljud borde inte låta smickrande ihop, men passar varandra som ett ett perfekt pussel.

    De hotfulla varningarna om en istid är inte svåra att omkoda till ångest inför en klimatkatastrof. Låtens andra vers verkar gestalta en debatt om det annalkande hotet, och de cyniska sista orden blir ”Take the money and run”. Det enda positiva verkar vara att allting är tillåtet i bunkern när världen väl är förstörd. Att förstöra världen innebär ändå en sorts frigörelse från det betungande ansvaret att rädda den, och vilken frihet har väl inte ett pris?  Idioteque är Radioheads mest dansanta låt och samtidigt bandets råaste apokalyptiska vision.

  • 2. Exit Music (For a Film)

    Text av Nikolas Berndt

    Radiohead har en rätt märklig relation till textskrivande. Å ena sidan lyckas de måla upp abstrakta bilder av känslan av att leva i en värld vi är främmande för. Å andra sidan kan de skriva en lite på näsan med hur mycket de vill poängtera just hur pass alienerade vi är och hur fruktansvärt samhället är (“Bring down the government” från No Surprises, “Infrastructure will collapse” från House of Cards).

    Sedan har vi Exit Music (For a Film). Här sätts Radioheads tvetydiga natur i spel för att ge upphov till bandets mest vackert makabra text. Visserligen inspirerades låten av och skrevs för Baz Luhrmans film Romeo + Juliet, men det finns dimensioner till låten som sträcker sig bortom parets tragiska öde. Thom Yorkes nästintill viskande röst, som känns lite för nära. Syntkören som tycks vittna om en kommande apokalyps. Det otydliga, loopade ljudet som svävar i bakgrunden under andra versen (är det barn som skriker? Röster på en flygplats?). Och efter att den distorterade basen bygger upp till vad som blir Radioheads mest katarsiska ögonblick – och kanske Yorkes starkaste sångprestation någonsin – lämnas vi med repetitionen av den märkliga och hemska textraden “We hope that you choke / That you choke”. Det är en stund som helt och hållet fångar det som gör att vi kan prata om Radiohead i de termer som vi gör. Där de lyckas röra sig från intim och sorgfylld tystnad till en känslomässig urladdning, där ett spektrum av känslor komprimeras ner till ett fokus av energi. Smärta, uppgivenhet, lättnad och det oändligt ogreppbara – ibland tycks Radiohead snudda vid allt det.

  • 1. How to Disappear Completely

    Text av David Winsnes

    Kid A har beskrivits som det konstigaste album som någonsin sålt över en miljon exemplar. Ed O’Brien föreslog ursprungligen en idé om att återgå till bandets rötter, men efter en längre skrivtorka började i stället en skiva som skulle komma att definiera millenieskiftet att karvas fram. Thom Yorke var trött på melodier och Kid A låter därefter: tio låtar som har mer med vitt skilda mästare som Alice ColtraneBrian Eno, Tortoise och Aphex Twin att göra än den mer traditionella rockmusik de tidigare bemästrat och utvecklat.

    How to Disappear Completely, en titel tagen från Doug Richmonds bok från 1985, är ett av alla de ögonblick som slår luften ur sin lyssnare. Det brummande bakgrundsljudet, den enkla, dova gitarren, de infallande elektroniska ljuden som böjer sig runt Yorkes tröstlösa ord. Bakgrunden till texten är välkänd. Under OK Computer-turnén fick sångaren ett sammanbrott i Irland och ringde Michael Stipe för att berätta att han inte orkade mer. ”Pull the shutters down and keep saying, ‘I’m not here, this is not happening'”, svarade R.E.M.-musikern. Orden letade sig in som mantra i Kid As nav, och dess lek med föreställningar och drömmar, ångest och paranoia, belyser den tidsenliga osäkerhet som drog in i samband med millenieskiftet och informationssamhället.

    I en intervju med BBC för några år sedan fick Radiohead frågan om vilken låt de helst skulle vilja bli ihågkomna för. ”How to Disappear Completely, jag tycker det är den vackraste låten vi har gjort”, svarade Yorke då. I dagens musikklimat får historien korrigeras varje vecka, men klart står att Radiohead, vår tids största band, har skrivit musik nog för att avsätta en alldeles egen lektion. När spår nummer fyra från deras fjärde album närmar sig upplösning förs en invärtes dialog som är lika fascinerande som mänsklig: deras förtvivlade sångare sjunker ihop, den kraftfulla melodin stegrar och till sist: något frigörs. How to Disappear Completely är en tröstelik triumf, ett bottenlöst sorgligt stycke, men slutar i en kram. Kanske är det Radioheads allra finaste present till världen, trots allt.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1097 [name] => Radiohead [slug] => radiohead [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1098 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 52 [filter] => raw ) )