Lista

Sigur Rós 10 bästa låtar

Publicerad: 5 oktober 2017 av redaktionen

Valsång, Radiohead i fel hastighet eller det vackraste du någonsin hört – vad du än tror och tycker om Sigur Rós är deras inflytande på musiken och populärkulturen i stort omöjlig att förneka. De fick en hel värld att drömma om ångande gejsrar och vackert stålgrå himmel mot mörkgrön mossa – tillsammans med Björk förvandlade de Island från en nation till en vision, en skådeplats för våra drömmar och förhoppningar om en förtrollad värld. En plats där det omöjligt kan finnas saker som socialstyrelse eller telefonförsäljare. Men Sigur Rós är såklart mycket mer än en ytlig Islands-fetisch. Mellan debutalbumet och kvällens konsert i Stockholm har bandet behållit sin status som en av postrockens giganter genom ett konstant flöde av vacker, sorgsen, euforisk, våldsam och rofylld musik. Vi har korat deras bästa låtar.

  • 10. Varðeldur

    Text av David Winsnes

    Sju album in i karriären framstår Valtari fem år efter utgivningen som Sigur Rós mest förbisedda verk. Åtta låtar, 54 och en halv minut som bandet själva beskrivit som en lavin i ultrarapid, vilka började formas strax efter 2008 års Með suð í eyrum við spilum endalaust men såg dagens ljus först fyra år senare. Valtari blev multiinstrumentalisten och detaljnörden Kjartans sista som medlem och man kan tydligt höra ekot av honom – och avsaknaden av honom på efterföljande Kveikur. Efter två mer eller mindre poporienterade fullängdare var Valtari en modig ny riktning. Ingen gång blir det lika tydligt som på Varðeldur, där de fyra medlemmarna (tillsammans med Jónsis partner Alex Somers) började med ett sorgset klingande piano och sedan lät melankolin klättra mot molnen med nya lager. Halvvägs in förbyts ett ospecificerbart jämrande mot ett purt yl – en ren, ordlös sång från deras kapten som får Varðeldur att glida över i ett tryggt crescendo. Av Sigur Rós tydliga upplösningar är det deras kanske mest försiktiga – ett vemod som byter skepnad, ett avsked med äran i behåll. En båt som glimmar i horisonten, på väg bort men med stadig kurs.

  • 9. Svefn-g-englar

    Text av Martin Kørra

    Ifall 90-talet i viss mån dominerades av den ironiska generationens fäbless för emotionell distansering så var 1999 års Ágætis byrjun den totala motpolen. Här kom Sigur Rós, ett litet band från ett litet land, med översvulstigt dånande stråkar och en frontman vars röst lät mer änglalik än mänsklig. De främmande orden bjöd inte in till tolkningar men man förstod att det han sjöng om var på riktigt, ända tills man förstod att det inte var det. Låtsasspråket hoppländska fick en betydligt mer framträdande roll på ( ) tre år senare men innan dess, som på Svefn-g-englar, gav man fortfarande orden sin egen mening – inte för att de någonsin behövdes. Det tio minuter långa stycket som inleds med ett sonarliknande eko som snart leder in i hypnotiskt tidsödande trumslag och det tidigare nämnda änglalika mässandet, berättar allting på egen hand. Text överflödig. Det är en undervattensseglats inuti en livmoder som en ljuslätt flykt från livet. Inte en död. Inte ett slut, inte ens en regression, utan en början. Svefn-g-englar var ett stilla vulkanutbrott som inte lämnade någon oberörd.

  • 8. Sæglópur

    Text av John Jonsén

    Under 2005 skapade Sigur Rós det största paradigmskiftet i postrockens historia. Genren som innan hade baserats tungt på minimalism och musique concrète-loopar kastades plötsligt in i en värld av popstrukturer och konventionalitet, med mycket hjälp av Takk… och just Sæglópur. Det är en milstolpe i postrockens för genren där minimalismen förvandlas till maximalism. Kanske sker skiftet så pricksäkert som när det fjäderlätta och sockersöta klockspelet i låtens början blir avlöst av det ravinartade mastodontpianot. När den sedan vältrar sig i crescendon, pendlandes fram och tillbaka mellan ett eteriskt svävande och ljudformade jordbävningar är det som att den tvingar Richterskalan att inkludera Sæglópur som en ny skalvnivå. Dörrarna för postrock öppnas och börjar ses som en påtaglig genre; band som 65daysofstatic och This Will Destroy You får utrymme att explodera i all melodi och energi de vill. Postrocken har aldrig varit sig lik sedan dess.

  • 7. Varúð

    Text av Magnus Olsson

    Varúð är ett av bandets senare stordåd – ledmotivet till albumet Valtari är storslaget samtidigt som det är otroligt finstämt och intimt. De inledande minuterna är sorgsna känslor som slungas runt, nästan lite begravningsceremoni där Jonsís röst seglar fram både som en svala och med en betydligt mer allvarsam ton. Låten eskalerar dock och reser sig likt en krigsmarsch. Framförallt rubbas man av den ostoppbara känslan som stegras. Där och då är det som om domedagen härjar runt hörnet och vi hamnat mitt i ett krigsdrama.

  • 6. Ný batterí

    Text av Erik Blohmé

    Stillsam och våldsam på samma gång så skramlar Ný batterí (bokstavligen) extra högt tack vare en överkörd gammal cymbal bandet råkade snubbla över. På något sätt är det symboliskt för Sigur Rós vision – att ta det som är trasigt, förkastat och värdelöst i andras ögon och förvandla det till något så obestridbart vackert att alla måste kapitulera inför det. Tongångarna ligger långt ifrån bandets senare, mer dur-betonade kompositioner och är istället en riktig uppvisning i förtvivlan, som att medvetet springa bort från den utstakade vägen in i den mörka skogen utan kompass. Få musiker i modern tid har skildrat känslan av tröstlöshet så träffsäkert.

  • 5. Hoppípolla

    Text av Sofia Rönnkvist

    Låten Hoppìpolla är precis som alla andra låtar av Sigur Rós något som känns snarare än förstås. Översatt betyder titeln något i stil med att hoppa i pölar och i musikvideon syns gamla människor som gör just det, vilket förmedlar en känsla av att aldrig sluta leka eller tappa hoppet. Mästerligt lyckas de förmedla just den känslan med hjälp av sin kompott av instrument som xylofoner och blåsinstrument. Jónsis röst gör även sitt när den ömsom viskar ömsom tar i från tårna för att förmedla den känslan av att aldrig sluta tro och leka. Hoppet är det sista som överger människan lyder ju det odödliga ordspråket, och med tanke på att Hoppìpolla toppar på Spotify som bandets mest populära låt kan vi väl här med slå fast att denna låt är ordspråkets musikaliska motsvarighet.

  • 4. Festival

    Text av Sofia Rönnkvist

    Trots sitt smått vilseledande namn som konnoterar fylla, glädje, hets och dylikt är Festival i Sigur Rós universum en mycket finstämd och långsam historia – i alla fall första hälften. Låten klockar in på cirka nio och en halv minut och fyller upp varenda sekund med komprimerade känslouttryck i form av stråkar och sång som sedan övergår i en klassiskt utdragen men å så befriande uppbyggnad av tempo och intensitet bara för att kulminera i en storslagen final. Allt avslutas med en betryggande vissling som för att säga ja, du lyssnade precis på det här mästerverket till låt och nu är det tyvärr över och det är dags att spela låten tjugo gånger till på raken (vilket kommer ta dig tre timmar men du har definitivt tagit sämre beslut i livet).

  • 3. Untitled #8 (Popplagið)

    Text av Hugo Gerlach

    Det ligger något paradoxalt i Untitled #8 (Popplagið). Titeln betyder ”poplåten”, men det är inte pop på det sättet vi är vana vid. Det är avslutningen på ( )s mörkare och ruggigare andra halva, och bygger vidare på samma tomma och blanka fraser som hela skivan baseras på. De är inte tomma i den bemärkelse att de saknar känsla, utan att dessa nonsensfraser ger oss möjlighet att tillskriva orden vår egen och personliga mening. Det skänker låten lika mycket personlig intimitet som det ger den en övergående aura.

    Detta förstärks ytterligare av hur bandet försiktigt andas och väser, hur energin tycks successivt tycks bli starkare, som om den tas ur Jonsís änglalika stämma innan den återigen faller tillbaka i skuggorna, för att sedan ta en sista frustande kraftansträngning. Där smälter gruppen ihop till en enhetlig organism, och övergår till ett stånkande som mynnar ut i ett otroligt klimax. Det är en urladdning som hade gjort Godspeed You! Black Emperor avundsjuka, samtidigt är det en rungande kontrast mot skivans mer trevande öppningsspår. Det finns en anledning till varför Popplagið varit i princip konstant som bandets avslutningsspår i livesammanhang sedan ( ) släpptes. Det är så här en skiva, eller en livespelning, ska avslutas.

  • 2. Starálfur

    Text av Erik Blohmé

    Sigur Rós bästa harmonier är de som är färgade av klassisk musik, när det symfoniska tar plats utan att sockras för mycket. Starálfurs klimax är både lågmält och storslaget, musiken alternerar mellan dur och moll på ett finkänsligt och försiktigt sätt. Ändå är crescendot långt mer effektivt än 99% av alla maximalistiska postrock-explosioner som producerats de senaste 20 åren. Att få hårstrån att resa sig i nacken handlar trots allt inte enbart om brutal styrka, ökande volym och svällande, nu-jävlar-smäller-det-cymbaler – vad vore då postrocken om inte en indieversion av EDM? Starálfur visar att uppbyggnad, att skapa spänning i musik, är något som tvärtom bygger på det oväntade. Till exempel att helt plocka bort trummorna och låta stråkarna ensamma blomma ut i tomheten.

  • 1. Untitled #1 (Vaka)

    Text av David Winsnes

    Den textmässiga anarki som Sigur Rós baserade sin obetitlade tredje skiva på fick laglöshet att kännas förtröstansfull. ”You xylo fi / You so lo” är de första ljuden Jónsi yttrar och om du ägnat slutet av 90-talet åt att leta Ágætis byrjun-översättningar gick det utmärkt att pusta ut: liksom delar av debuten Von var språket han sjöng på påhittat. Det hindrade inte ( ) från att vara fullständigt förkrossande. Andra halvan var suggestiv, bombastisk och hypnotisk, medan de fyra första spåren tornade upp sig som begravningshymner för en okontrollerbar värld.

    Floria Sigismondis video till låten porträtterar barn med syrgasmasker som dansar runt i ett postapokalyptiskt klimat. Likt flera av Sigur Rós andra videor, i synnerhet den som tillhör Glósóli, är allting upphöjt från realism till något annat – inte alls pur magi men en Peter Pan-minnande värld där det naiva och oskuldsfulla alltid står i centrum. Där ryms kollektiv glädje, vintermössor och klockor som ringer ut till rast, men också vuxna som bryskt undersöker käkben, aska som faller från skyn och en lealös kropp som dunsar mot marken. Snögubben är svart, byggd av förbränningsrester. Snöbollskriget är lika sotfärgat.

    Untitled 1 är Sigur Rós allra vackraste uppdiktning. Det är en främmande värld med bekanta element, likt bilvraket och de lekande knattarna som av okänd anledning finns kvar i videon trots att omgivningen är en syrefattig, apart värld. Genom att vara en ballad som inte begränsar sig till språket kompletterar Jónsis röst instrumentationen sömlöst. När nästan fem minuter har passerat vecklar den ut sig som en färgstark blomma i en insomnad vulkan. Det är därför de numera tre skygga islänningarna fortsätter att vara en omöjlig framgångssaga: inget annat band har så självklart kombinerat vuxenlivets allvar med barns uppsluppenhet, världens faktiska tillstånd kontra sagorna vi väver för att orka med det.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 530 [name] => Sigur Rós [slug] => sigur-ros [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 531 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 11 [filter] => raw ) )