Lista

The Nationals 10 bästa låtar

Publicerad: 3 november 2017 av redaktionen

Hur sammanfattar man ett band som betytt allt? Hur kokar man ned en diskografi som kallats för världens jämnaste till bara tio låtar? Man röstar, helt enkelt, om man är en redaktion där olika personer haft olika livsviktiga stunder som ljudsatts av olika The National-låtar. Det innebär att många favoriter faller bort (undertecknad vill slå ett sista desperat slag för den tidsförfrysande The Geese of Beverly Road i denna introtext; jag vet att mina kollegor vill göra detsamma för Slow Show, Karen, Afraid of Everyone och många fler), men det innebär också att vi sållat fram tio spår som verkligen betytt mycket för oss. Kvar finns sådant som vi gråtit, skrattat, längtat, hånglat och gått sönder till. Framför allt gråtit och gått sönder. Sådana är The National. Här nedan är våra tio favoriter.

En Spotify-lista med samtliga låtar i listan hittar ni här.

  • 10. Mistaken for Strangers

    Text av Magnus Olsson

    Vad vet vi egentligen om att växa upp? Kanske allt och inget på samma gång. Mistaken for Strangers, en Sonic Youth-knock, är Matt Berningers briljanta vis att beskriva identitetssökeri på vägen mot vuxenlivet. Hur vi i jakt på vår egen identitet är så förblindade att vi lever smått identiska liv. Det är både skrämmande och träffsäkert.

    Bortom Berningers skarpa låtskriveri var det här ett av de första stegen mot ett fullskaligt arenaband – en plats de vid det här laget tagit. Det är här som de vrider upp förstärkarna och kastar om oss, lite som en väckarklocka för att vi ska vakna upp med nya ögon för vår omvärld och egen existens.

  • 9. Available

    Text av Erik Blohmé

    Bakom låttexten i Available skymtar något slags händelseförlopp – det har med sex att göra, möjligen otrohet, skuld, alkohol, och förakt. Som i väldigt många andra The National-låtar med andra ord. Skillnaden ligger kanske i hur direkt vi konfronteras med känslorna här. De uttrycksfulla gitarrslingorna, det höga tempot, Matt Berningers patenterade fulvrål, allt serveras rakt upp och ner. Filtret av vuxen sofistikation är borta. Om någon bara fick höra Available och inget annat av The National skulle det vara lätt att tro att vi har att göra med ett emoband i samma tradition som Cursive eller Brand New. Allt detta i positiv bemärkelse såklart – The National skulle varit ett strålande emoband om de gått i den riktningen. Lyckligtvis för Berningers stämband blev det inte så.

  • 8. Graceless

    Text av Jonathan Bonn

    Att Matt Berninger är ett fan av diverse rekreationella substanser är inte direkt någon hemlighet. I Graceless är det dock snarare det tunga och kliniska som besjungs – mediciner, pulver av kategori okänt, antidepp, biverkningar – och Berninger levererar här en av sina rakaste ångesttexter: “I don’t have the sunny side to face this / I am invisible and weightless / You can’t imagine how I hate this”. Det må vara textmässigt dystert, men Graceless är det närmaste man kommer en earworm på Trouble Will Find Me. Syskonen Devendorf ångvältar in från första sekunden, med trummor och bas som impregnerar hjärnbarken snabbare än man hinner säga “The System Only Dreams in Total Darkness”, medan tvillingarna Dessner fyller ut ljudbilden med sina välplacerade piano- och gitarrslingor. Balansgången på den tunna gränsen mellan nedstämd och uppspelt framträder som tydligast i musikvideon, där de fem kostymklädda bandmedlemmarna brottas i en swimmingpool, hoppar hoppborg, åker vattenrutschkana och shotgunnar bärs till tonsatt vuxenmelankoli. Graceless är en motsats och en kontrast till sig själv – en euforisk urladdning och en bitter medicin i ett – och ett av de tydligaste bevisen på The Nationals nervkittlande förmåga att beröra och engagera.

  • 7. About Today

    Text av Jonathan Bonn

    About Today är ett fåordigt stycke musik. De korta fraserna kommer glest, och levereras med en undertryckt intensitet, som att orden pressas ut och sipprar fram mellan tänderna på Matt Berninger. Avståndet gör sig påmint i fraseringen likväl som i ordens innebörd. “Today / You were far away”, sjunger Berninger, och sätter ord på den så vanliga men svårförklarade känslan av distans. De mjuka trummorna flyter samman med akustiska gitarrer och stråkar till en instrumental kuliss åt ett isärfallande förhållande. Det finns ingen annan The National-låt, kanske ingen annan låt överhuvudtaget, som på ett lika bra sätt sammanfattar rädslan att förlora den man håller kär. “How close am I / To losing you?” må låta banalt och enkelt ur kontext, men blir i sammanhanget till en desperat och starkt berörande vädjan. About Today är avskalad, men ändå storslagen i sin enkelhet.

  • 6. Fake Empire

    Text av Olivia Nordell

    En kompis storasysters lägenhet, jag är 16 år och har nyss kysst en kille i hissen och druckit överprisad langarvodka. Klockan är fyra, jag halvsover på soffan och mina vänner som är på väg att bli ihop hånglar i soffparet bredvid. Kopplar in aux-sladden, sätter på Boxer. Första spåret är Fake Empire och sen den stunden kommer jag alltid att tänka på att vara 16 och förvirrad med ett paradoxalt självhat-övermod när Matt Berninger sjunger ”Turn the light out, say goodnight / No thinking for a little while / Let’s not try to figure out everything at once”. För själva kärnan i låten är eskapism, som kan handla om tonårsromantisering eller att blunda för att världen håller på att gå under, i ett så perfekt lågmält pianoriff som kulminerar i en bläckblåsorkesters stora självhat-övermod om att leva i ett påhittat kungavälde som snart kommer att förfalla.

  • 5. Mr. November

    Text av Erik Blohmé

    Mr. November är The Nationals kanske mest bombastiska låt. Som en tvetydig, euforisk panikångestattack avslutar den albumet Alligator och majoriteten av bandets konserter. Dess styrka och popularitet ligger i ett klassiskt National-koncept – att kristallisera en ambivalent känsla, ge något som är svårformulerat ett laserfokus för att sedan förlösa det genom ett utbrott. Matt Berninger går i kamp mot sitt eget dåliga självförtroende med en fradgatuggande refräng i bästa House of Cards-anda: ”I won’t fuck us over / I’m Mr. November”. Den fungerar som kampsång för människor med paralyserande prestationsångest, som kampanjlåt för Obama, och som en National-spelnings absoluta höjdpunkt. Går det att vara president fastän man försover sig varje dag i veckan? Har man blått blod måste man i alla fall försöka.

  • 4. Sorrow

    Text av Hugo Gerlach

    Sorrow handlar om depression, hur den bottenlösa tomheten och sorgsenheten tenderar att växa, ta större plats, för att till slut bli närmast beroendeframkallande. Hur nedstämdheten – bedrövelsen – är något mer och större än varje individs egna upplevelser av den, trots att den per definition är personlig och inte alltid lätt att dela. Känslan har en nästan olidligt stark emotionell valens, den får oss att känna oss instängda och samtidigt utelämnande, vilket är en upplevelse vi inte alltid vill göra oss av med. Det finns en styrka och trygghet att hämta i dess konstans. När allt är mörkt och grått blir tankarna lättare att navigera. Det fina lyser extra starkt, konturer tycks kontrasteras bättre mot en formlös bakgrund. I Berningers mässande stämma finns lika mycket tom ångest som det finns trygghet, där han självsäkert för oss framåt kring de successivt växande strängarna.

    När The National spelade låten i över sex timmar i sträck på MoMa i New York är det först vid omgång 94, under en särskilt avskalad tolkning, som Berningers röst verkligen brister i refrängen. Nästan omedelbart fyller övriga bandmedlemmar och publiken i där Matt tystnar: det personliga är fortfarande privat, men dess subjektiva upplevelse har rört sig mot det objektiva, det egna är till följd av en ofrivillig inbjudan nu det kollektiva. Det finns något väldigt tryggt och stärkande i det.

  • 3. Brainy

    Text av Rikard Berg

    Kärlek är beundran. Det kan vara stort och fantastiskt, men också förrädiskt och på gränsen till obehagligt. Brainy är allt detta. Under tre rusfyllda minuter (karaktäriserade av Bryan Devendorf – kanske världens bästa indietrummis) är Matt Berninger blind av beundran, så kär att han trillar ner i en spiral och tappar kontrollen. Sparade fingeravtryck, luslästa ordböcker, inga gränser finns när någon är det bästa som finns och allt kan vinnas. “Everywhere you go is swirling” sjunger han och följer efter, i vilken riktning det än bär åt, om det så vore rakt in i döden. Kärlek kan vara hemskt, underbart, förkrossande och det enda man vill ha. Brainy är en perfekt inkarnation av det.

  • 2. Conversation 16

    Text av Rikard Berg

    Alla som lyssnat på The National vet att Matt Berninger har grava relationsproblem. I alla år har vi följt ett äktenskap som utifrån låttexterna sett ut att kunna braka ihop när som helst. Än har de trots allt hållit ihop, som en ledstjärna för uppgivna lyssnare, och i en låt som Conversation 16 får man en glimt till varför.

    Missförstå ej – det är ett monster till sorgelåt. En zombie närmare bestämt. Den är slaggprodukten av uttorkad passion och ändlösa bråk, ett närmande till möjligheten att man kanske ändå är en ond, köttätande och själlös varelse: “I was afraid I’d eat your brains / ‘cause I’m evil” skriker han ut i refrängen.

    Men mitt bland Berningers mörkaste vrår gömmer sig samtidigt någonting rent och vackert. “We should swim in a fountain”, föreslår han som i ett plötsligt Eternal Sunshine of the Spotless Mind-minne av deras bästa sidor. I den bottenlösa brunnen klamrar sig en man fast som inte vill ha någon annan, som vill tro på allt hon tror på, som mår fruktansvärt av att vara “less than amazing”. Ingen annan gång har The National kombinerat den djupaste kärleken med den värsta smärtan på samma sätt. Och aldrig förr har en zombie låtit varken så snäll, varm eller ångestfylld.

  • 1. All the Wine

    Text av Nike Rydberg

    – Det får mig att bli av med en viss självmedvetenhet, så att jag inte skäms över att se dum ut. Jag vet inte hur någon sångare håller sig smooth, lugn och samlad under en rockspelning.

    I en intervju sommaren 2011 berättar Matt Berninger att han haft scenskräck under varje spelning som The National någonsin gjort. Under tiden blir vinet hans sätt att över huvud taget klara av det, och låtarna hans egna vittnesmål om att sakna självförtroende och utstrålning. ”When I walk into a room, I do not light it up / Fuck”, låter det på 2013 års Demons.

    All the Wine är The Nationals bästa låt, men också en otypisk låt för bandet som brukar anklagas för att alltid låta likadant. Samma två gitarrtoner ekar genom hela låten, som om resten av The National drar sig tillbaka medan en hybris-hög Berninger äntrar sin enda bra fylla någonsin: ”I’m a perfect piece of ass, like every Californian / I’m a festival, I’m a parade.” Med bandets övriga diskografi i bakhuvudet slår det hårt – alla, inte minst sångaren själv, inser ju att just den känslan snart kommer ta slut.

    ”I’m in a state / Nothing can touch us, my love” sluddrar Berninger mot slutet av det flyktiga tillstånd av ljus som är All the Wine. Just då är han oövervinnerlig i det han gör bäst: att låta så oerhört stark i att vara så svag.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 47 [name] => The National [slug] => the-national [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 48 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 65 [filter] => raw ) )