Lista

Vad var bäst och sämst festivalsommaren 2017?

Publicerad: 19 september 2017 av redaktionen

Sommaren 2017 har vi varit på festivaler som de flesta har besökt, och festivaler som inte alls lika många varit på. Vi har bevakat giganterna Way Out West och Roskilde. Vi har myst på de mer nischade Festival Del Mar, Gagnef och Intonal. Vi spred ut oss och täckte Primavera i Barcelona medan Department gick av stapeln i Stockholm. Medan vi dansade i regnet på danska Northside plockade vi fram houseveven på Summerburst. Vi fick spö av Festivalpodden när vi DJ-battladePopaganda. Vi tänkte gå på Into the Factory (men det gick ju som det gick), så istället hade vi precis lika kul på Norberg. Vi var på det allra sista Emmaboda och skrev om festivalens sista timmar.

Här nedanför diskuterar vi om sommarens förväntningar var lika bra som vi hoppades på i våras. Snart kryper vi ner i ide, dricker en Tuborg eller två, lyssnar på Melodrama för att hålla oss varma och räknar dagarna tills nästa festivalsommar är här.

1. Vilka festivaler har du besökt i sommar?
2. Den bästa spelningen var?
3. Sämsta spelningen?
4. Sommarens soundtrack har varit?
5. Bästa festivalminnet är?

  • Johanna Eliasson

    1. Knappt några alls! Jag hann med att åka till Rainbow Island, en endagsfestival i Korea, och två stackars helgdagar på Emmaboda.

    2. Kanske Kirara på Rainbow Island – en blixtrande spelning i en gammal skolbuss som fick fler än oss fyra utländska besökare att dansa (…till skillnad från de andra spelningarna). Psykpunkbandet DTSQ var också briljanta på samma scen.

    3. Kan inte komma ihåg något som varit utmärkande kasst! Bra, va.

    4. En hel del Tyler, the Creator och The Drums blandat med oroväckande många indiska mantran och gregoriansk sång.

    5. Tie mellan när jag hittade en flerfärgad glowstick på E-bodz eller när vi fick ta tag i att rycka upp stämningen på DTSQ och startade en fyramanna-moshpit i en annars hålögd och tämligen livlös publik. Det funkade inte, med endast ett par små blåmärken som belöning.

  • Hugo Gerlach

    1. Distortion, Den Bästa Sommaren, Roskilde, Norberg, Cult Cosmic och Backyard Sessions XL. Mycket dans på schemat, trots att Into the Factory tvingades ställa in.

    2. Oavgjort mellan två motpoler: antingen Lordes fullspäckade popfest på Roskilde eller Beatrice Dillons introverta resa på Norberg.

    3. Woodcutter Society på Norberg var dödsdömt redan på ritbordet. Inte första gången två hipstriga snubbar helt tappar perspektiv för de krupit för långt upp i sina egna rövhål, men ändå.

    4. Biceps Aura med sina storslagna syntslingor gäckade mig under försommaren, men sommarens bästa vibes har kommit från Århus-kollektivet Regelbau. Drive och I Know med sina remixer har stått för några av årets finaste stunder.

    5. För mig var Norberg fullt av ”wow!”-ögonblick, men att få uppleva Ragnar Ataris skruvade stjärnstatus på campingen var verkligen något som fångar festivalens härligt nördiga etos.

  • Maja Björsne

    1. Jag har varit på danska Northside, på Way Out West och på en minifestival med tema elektroniskt i Malmö.

    2. Som upplevelse: Frank Ocean på Northside. Han hade bara dagar tidigare ställt in på Primavera och vi trodde in i det sista att han inte skulle dyka upp – men det gjorde han och bara det var fantastiskt. Spelningen som sådan var dock lite skakig, så mitt egentliga svar är Säkert!s akustiska set under Way Out West, eller Samphas icke-akustiska dito. Skitbra båda två.

    3. Gav Lana Del Rey typ tio minuter innan jag gick. Sorry not sorry. Var också ganska plågsamt att som icke-autentiskt Radiohead-fan se deras milslånga (och egentligen väldigt bra) spelning på Northside i evigt och underkylt ösregn.

    4. …Väldigt blandat. Mycket Redbone och Frank Ocean, haft Michael Kiwanukas Cold Little Heart på repeat under några veckor i augusti, sent omsider lyssnat sönder Lordes nya och kan varmt rekommendera Pale Honeys ABBA-cover Lay All Your Love on Me.

    5. Blir en snabb topp tre som svar på den frågan: när Fatima Yamaha rev en regnvåt Dungenscen med What’s a Girl to Do, att ha fått se Säkert! live efter så många års beundran på avstånd och att jag vann på basket mot några kaxiga snubbar på Bananpiren sista Way Out West-kvällen. Har därtill insett att jag älskar att fota festivalspelningar, att få vara så nära de mest hängivna fansen, känna igen dem som stått längst fram i flera timmar för att till slut få se The xx, närmast. Det är vackert – deras lycka och glädjetårar och totala devotion.

  • Rikard Berg

    1. Det blev återbesök till gamla festivalfavoriter: Primavera Sound och Roskilde. Dessutom Way Out West och Popaganda.

    2. Allra bäst var Frank Ocean på Way Out West – han lät minst och kändes mest. I övrigt gjorde Solange och Sampha varsin super-live-sommar, där jag hade turen att se båda två gånger. Stora pluspoäng även till Idles som gav mig en tillfällig personlighetsförändring på Roskilde från “lite rädd för hårda band” till “tycker att hardcore är det häftigaste som finns”.

    3. The Jesus and Mary Chain framstod som gravskändare på Roskilde.

    4. Lorde var sommarens stora stjärna. Tack även till Arca, Fleet Foxes, Sheer Mag, Sacred Paws, Guggi Data, Beach Fossils, The Drums, Steve Lacy, Laser & bas och Mega Bog för många goda stunder.

    5. Kanske att av en slump springa in i Arcade Fire-sångaren Win Butler som stod och DJ:ade offbeat disco i en surrealistiskt pimpad lada under den sista natten på Roskilde. Definitivt inte att bada på Popaganda.

  • Nikolas Berndt

    1. Way Out West och Effir-festivalen i Stockholm.

    2. Death Grips, Frank Ocean och Elvis Forever.

    3. Förväntningar som blev krossade på ett dåligt sätt: Danny Brown (förlåt). Allt annat var bra, förutom Angel Olsen! (förlåt!!!)

    4. BROCKHAMPTON.

    5. Death Grips soundcheck.

  • Sofia Rönnkvist

    1. Distortion, Way Out West och Popaganda.

    2. Frank Oceans spelning på Way Out West kan jag fortfarande inte släppa. Mer kär i honom än någonsin.

    3. Hm, har inte direkt fått mina förväntningar verkligen krossade av någon. Kanske Tove LoPopaganda då, men där hade jag inte så höga förväntningar att börja med.

    4. Förutom självklarheter som Despacito och Slide har jag lyssnat på Belong (feat. Kimbra) av Fyfe fler gånger än jag kan räkna. Spotify får gärna införa att det ska gå att se hur många gånger en lyssnat på en låt, då hade jag med glädje presenterat det i siffror.

    5. SMÅLANDSRULLAR!!!

  • Erik Blohmé

    1. Roskilde och Popaganda.

    2. Arcade Fire på Roskilde. Vi får detta bekräftat igen och igen av oberoende källor – Arcade Fire är fortfarande världsbäst live, vilket står i sorglig kontrast till deras inte-särskilt-hyllade nya album.

    3. Förmodligen ErasureRoskilde. Att se Vince Clarke stå och klicka med datormus (på tillhörande musmatta) är kanske det mest nedslående jag sett på en scen, en tydlig signal – nu är 80-talet inte ens nostalgiskt över sig självt längre.

    4. Jag kapitulerade till sist inför Lana del Rey och har lyssnat genom allt hon gjort. Jag har blivit så trött på att popmusik 2017 anses ha något sorts moraliskt ansvar att vara empowering och att alla artister måste vara förebilder. Tänk att Lorde kallar del Reys musik ”unhealthy for young people” för att hon sjunger om att vara svag och beroende – det är ju rena rama Mia Törnblom-fascismen! Ska inte känslor av hopplöshet få speglas i musik? Popmusik är inte en självhjälpsbok. Låt ungdomen deppa.

    5. Kanske när vi irrade oss in på Win Butlers DJ-set. Men det är svårt att välja ett tillfälle. Att överhuvudtaget spendera tid med resten av redaktionen och dela festivalsommarens toppar och dippar är alltid underbart.

  • Amel Suljevic

    1. Primavera Sound, Roskilde, Way Out West, Örnahusfestivalen och Backyard Sessions XL.

    2. Omöjligt att välja mellan Frank Ocean, The Blaze i Slottsskogen eller Bon Iver en sommarkväll i Barcelona.

    3. Migos må vara vår tids Beatles men de är fan inte jätteroliga att se live… speciellt inte en sommareftermiddag i Göteborg.

    4. Tyler, the Creators skiva har varit en gåva till sensommaren.

    5. När solen tittar fram sista dagen på Roskilde, efter dagar av en dansk grå tillvaro så hände fan något.

  • Nike Rydberg

    1. Primavera, Roskilde, Way Out West och Popaganda.

    2. Arab Strap på Primavera och Frank Ocean på Way Out West var ungefär lika sentimentala, nerviga och perfekta.

    3. Katastrofkvällen Erasure -> The Jesus and Mary Chain på Roskilde var sommarens kvalitativa lågvattenmärke (men, av samma anledning, stojighetsmässiga höjdpunkt).

    4. Har levt på Alvvays regelbundna singelsläpp, Lordes Melodrama och Beach Fossils Somersault.

    5. Att vandra ensam på Primavera-området, höra ett avlägset Rebellion (Lies)-intro och springa in i en liten överraskningsspelning med Arcade Fire – flera veckor innan bandet hunnit skända sin egen existens med Everything Now. Eller när 2015 års Roskilde-meme ”Mannen på kryckor på Girl Band” återvände till festivalen på exakt samma plats som sist, fortfarande döden-gammal och kryckburen. Eller när vi missade Säkert! på Bananpiren och Amy Diamond hoppade in som gästrecensent.

  • John Jonsén

    1. Festival Del Mar Asperö och Way Out West blev de enda hållplatserna i år (om vi inte räknar in Let’s Spend the Night Together, som egentligen var en vanlig dag på Liseberg mer än något annat).

    2. Vince Staples, utan att ens behöva tänka efter. Har sällan varit så fylld med adrenalin och spring i benen som under den blästrande introkombinationen av BagBak, Ascension, Fire och Birds & Bees.

    3. Sorgligt nog behöver jag inte tänka så mycket här heller, för Pixies höll verkligen en låg kvalité under Way Out West. Fem låtar av cirka 30 var kul att se, resten var en plåga. Om det någonsin behövs facit på band som åldrats tokdåligt finns det dessvärre hos dem.

    4. Mycket av sommaren har tillägnats Södra SverigeRak kant. Till en början lyssnade jag för att bara försöka förstå albumet, för det är som en komplett motpol till bandets punkdebut. Nästan lite äckligt, lät det. När jag började förstå att det var precis vad de ville så sjönk det till slut in, och de senaste månaderna har jag lyssnat bara för att jag älskar den. Det är så fult på utsidan, men så jävla vackert på insidan.

    5. Det här kanske låter lite banalt och löjligt, men de första sekunderna av Way Out West var nog de finaste i år. Hänget utanför, atmosfären inne vid Slottsskogen och vetskapen om att en kommer få se så löjligt mycket bra saker inom loppet av tre dagar är oslagbart. Roskilde är kanske en bättre festival på många sätt, men Way Out West kommer alltid vara min bästa helg.

  • Stina Vickhoff

    1. Primavera, Gagnef, Way Out West och Popaganda.

    2. Bon Iver på Primavera.

    3. Stor och Frej Larsson på Gagnef. Equally dåliga.

    4. Hare Squead och GoldlinkHerside Story och Lorentz.

    5. Två grejer:
    Sandra Mosh på Gagnef.
    – Primavera, pga det var torrt, varmt och man fick dricka Redbull Vodka på hela området. HELA området.

  • Magnus Olsson

    1. I år har det blivit en kortis på Bråvalla, ett besök på Roskilde, en hel festivalhelg på Way Out West och en endagare på Popaganda. Stundtals kort, men maxat.

    2. Lorde var helt otrolig på Roskilde, alltså verkligen där uppe bland molnen. Framförallt var ju stämningen och inramningen orubbar där hon spelade inför det överfulla tältet Apollo. Sen har hon även släppt två otroligt starka popalbum, kanske årets bästa till och med.

    3. Sämst och sämst. Det var nog jag som var sämst eftersom jag helt enkelt missade Tycho för andra gången på ett halvår, som tur är får jag en ny chans när han återvänder till Nobelberget i vinter.

    4. Det har blivit väldigt mycket Lorde i lurarna, inte minst efter den där spelningen på Roskilde. Har exempelvis lyssnat på mittenpartiet av debuten Pure Heroine där låtar som Ribs, Buzzcut Season och Team helt passerat mig ovetande tidigare. Vill även slå ett slag för Sam Outlaw, countryns nya stjärna.

    5. Konstigt nog finns det något charmigt i att dra på sig stövlarna och vandra över leran på Roskilde. Lite som en seger i sig självt när man kryssar bland billig öl, vänner och konserter. Lyckoruset var även enormt när vi upptäckte att Win Butler gjorde ett DJ-set sista kvällen på Roskilde – en festivalavslutning har nog aldrig varit roligare.

  • Freja Wehrling

    1. Roskilde, Emmaboda och Way Out West. Om det var ett festivalpaket skulle den här kombinationen heta standardpaketet.

    2. Prickade in att se både Solange, Lorde och Frank Ocean i vad som känns som den mest intressanta punkten i deras karriärer (i alla fall hittills!). Är övertygad om att historikerna kommer att tillskriva den här musikepoken som legendarisk.

    3. Att jag var tvungen att halvt såga JusticeRoskilde var både till mitt och säkerligen många andras förtret. Men det var ju inte bra!

    4. Habibis självbetitlade debutalbum har kommit att betyda sommar för mig. Kul kuriosa här är att de börjat spela tillsammans igen så en uppföljare är att vänta! Sedan har även Tei Shis Crawl Space, Noname och såklart Melodrama har spelats konstant under dygnets alla timmar.

    5. Kanske när jag och redaktörsvännen Sofia krampaktigt höll om varandra och grät till Nikes. Annars är det definitivt när jag och redaktörsvännen Johanna gick runt på Emmabodas camping och gjorde tokiga intervjuer. Lätt surrealistiskt och väldigt nostalgiskt.