Arena

Lorde
Roskilde, 30/6 – 2017

Publicerad: 1 juli 2017 av David Winsnes

9

Mer än en halvtimme innan Lorde ska gå på är den främre fållan näst intill full på Arena, Roskildes massiva tält som kan rymma 17 000 personer under sin duk. Lorde drar fler än så. Hennes nya album Melodrama blev nummer ett på listorna i USA häromdagen, en bekräftelse om att debuten Pure Heroine inte bara var en lyckosam parentes i musikhistorien. Nyzeeländskan kommenterade händelsen: ”Under min uppväxt trodde jag att stora skivor behövde skapas utifrån en mall – sterila och kalkylerade; att något behövde offras. Jag har haft den fantastiska äran att motbevisa det, två gånger om.”

Lorde är långt ifrån den första att göra det, men vi är nog många som växer upp i de tankegångarna. Hon är en av oss i det fallet: hittat något som får henne att brinna och avfärdat det som den musiken vänt sig mot. Förvandlat sitt sovrum till en skyddande bunker och i takt med uppväxten blivit mer mottagligt för andra intryck. På sin turné går hon ut till Kate Bush-klassikern Running Up That Hill och på scen sjunger hon om att lämna den indieikoniska Lover’s Spit på repeat – men hennes egen musik är en annan typ av eld. Från första sekund är hon en kolsyrad stjärna som går upp i sina låtar så mycket att hon ser ut att sjunga framför spegeln, i duschen, med dammsugaren i vardagsrummet, lika mycket som för en publik som väller ut från tältet, över området. Städverktyg har sällan festkonnotationer men balansen mellan hennes introspektiva stunder (Liability, Ribs) och de bombastiska hitsen (Green Light, Team) är ljuvlig.

  • Hon framför tolv låtar och det är som att nästan alla vore hennes vackraste. Perfect Places, vars utformning lär vara en kaoskatalysator i livesammanhang, spelas inte ens. Jag ställer mig tveksam till om det finns någon annan artist just nu som efter två album kan leverera en så här tät låtuppställning. Attitydsstinna Tennis Court är en perfekt inledning, Disclosure-samarbetet Magnets är ett kul inslag (men det märks att den inte är hennes egen) och sedan smälls en hel rad oförglömliga ögonblick av. Buzzcut SeasonRibs och Teams är alla storartade i sina sångmelodier och får min vän, som tycker att typ 2006 var det bästa radioåret, att hojta ”är det Timbaland-prodd!?”. Tacka Joel Little – mannen som rattat inspelningar med bland andra Ellie Goulding och Sam Smith men sällan återbesökt nivån han nådde med Lordes första skiva.

    Den enda kritiken man kan ha är egentligen mjölkningen av Liabilitys avslutning och Royals – hennes största avtryck tillika hennes mest ointressanta låt – men till och med den sistnämnda lyfter förstås när varje rad bärs in i natten av euforiska festivalbesökare. Lorde har alltid framstått som vuxnare än hon är i sin framtoning, vilket gör mellansnacket lite speciellt. En 20-åring som invant talar i vad en elak tunga skulle kalla klyschor. Sanningen är att hon kommit till en punkt i sin karriär där det går så bra och så fort att ingenting verkar gå att greppa utan att klamra sig fast i slitna beskrivningar. Lorde och hennes två medmusiker får tiotusen och det dubbla att koka, att skrika, att dansa, att kramas och att känna att den här helgen är det viktigaste i livet. När hon närmar sig slutet och redan träffat varje nerv i byggnaden med Supercut och Sober håller hon upp dörren till sin cadillac.

    Alla får plats. Vi väntar på grönt, svänger ut och kör. Green Light är Roskildefestivalens absolut mest stissiga stund. Vi hoppar och landar i varandras famnar.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1580 [name] => Lorde [slug] => lorde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1581 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 33 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 213 [filter] => raw ) )