Lorentz
Lycka till

16 oktober, 2017
Recension av Jon Egerlid
6

Med Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser som starkast etablerade sig syskonparet Lorentz & Sakarias på allvar som hipstervärldens nya älsklingspojkar. Albumet reflekterade återblickar till barndomen – när Lorentz rymde hemifrån och hans mamma sa ”Lorre kom tillbaka” men han ville inte komma tillbaka när han hade Nike-loggan snaggad i nacken, boy – och till ungdomen – som att folkölsonykter hänga i Hamnen på natten eller snubbla ut från klubben med en cigg i munnen och vännerna där bak. Efter att odramatiskt satt duoprojektet på tillfällig paus släppte Lorentz 2014 sin debut Kärlekslåtar – ett unisonhyllat album som post-Håkan tillskrivits epitetet ”definierade för en ny generation”. I så fall: en generation millenials med överdriven förkärlek för anglicismer och betydelselös slang (”damn, jag har varit på min grind”) som planlöst vandrar runt bland Molnen i ett rus av brydd, självmedveten självupptagenhet. Samtidigt var albumet en hypnotisk feberdröm i ljuvlig beatsskrud där varje textrad var ett urklipp av verkligheten som den någon gång känts för varje medelklassnittiotalist.

Att följa upp Kärlekslåtar kan därför tänkas vara svårt. Det visar sig vara svårt. Lycka till är ett utstuderat, retuscherat pop-paket med banger-refränger, trap-snares och autotune på bekostnad av föregångarens mjuka, sökande syntar och försiktiga storslagenhet. Loso har verkat få lite för mycket hybris av framgångarna och/eller lyssnat för mycket på Young Thug för att hindra sig själv från att tvångsmässigt slänga ur sig ett ”skrrrt”, ”baaah” eller ”yeeaah” efter varannan mening. Att texterna denna gång oftare utgörs av nonsens överkompenseras med autotune och wailande. Distansen kostar Lorentz möjligheten att nyansera uttal, uttryck och att känna på orden i stället för att sjunga dem, med drunknad igenkänning som följd.

”När ska du sätta din pride aside? / När ska du släppa in mig i ditt life?” i Formula är substantiellt inte särskilt mycket att greppa fast vid. Klipp kontrastfullt till Kärlekslåtar och filmiska Mimosa, där Lorentz i duett med Elin Kastlander från JJ med svävande röst vevar ner rutorna på en bilresa i natten med den till en början bultande, men i takt med att promillen och pulsen ökar, hamrande basen som nattskrud. En känsla och en plats att relatera till, komplett med Lorentz-karaktäristiskt fyndiga, ironiska kommentarer (”Jag tar en campari-juice / Jag med, eller vänta, bara juice”). Klipp tillbaka till Lycka till och oinspirerande 120 euro: ”CEO, Banja boy, we’re riding high boy, stay fly boy, ah ah ah ah ah ah ah ah, boy”. För att citera hans eget citat av Joy Division: Lorentz has got the spirit but lose the feeling.

”Har du nånsin tänkt på nånting annat än dig själv?” frågar en chey (kanske Fiona) i en voicesampling. Ifall Lycka till kan betraktas som repliken, är Lorentz svar: ”Nä”. Det mesta på albumet kretsar kring honom själv. Inget fel med det när det är lysande (som när han oinbjuden kraschar sitt ex bröllop och står på dansgolvet och sjunger Nothing Compares 2 U i När allt det här är över). Tyvärr efterföljs det av en pubertal sampling av bruden som ”lost for words” håller en gymnasial utläggning om att det ”är för sent” och att han ”förstör ju allt, asså” (som om hon i bröllopsruset ens skulle nedlåta sig till att ägna sitt ex en tanke, kom igen). Det är ett exempel på när den ironiska självupptagenheten (ironiskt nog) går hela varvet runt och i stället blir post-ironiskt egoistisk. På Lycka till händer det tyvärr lite för ofta. Så intressant är det inte att lyssna på Lorentz liv som självutnämnd rock’n’roll-star.

Med detta sagt har jag levt med Lycka till dagligen i fyra månader. Det finns tre anledningar till det. Den första är att jag egentligen lade pennan på hyllan för tre år sen, men ingen nuvarande skribent på Festivalrykten brydde sig tillräckligt mycket om skivan för att recensera. Den andra är att jag uppenbarligen behövde fyra månader på mig för att göra det (för att jag egentligen lade pennan på hyllan för tre år sen). Den tredje är att det faktiskt finns stunder på Lycka till då Lorentz visar att han fortfarande är något som ingen annan är. Det går inte att slita sig från den oemotståndliga Black Beatles-produktionen i lekfulla Fiona, som också stoltserar med skivans mest lysande (o)kreativa rim (”Jag har Fiona på min telefon / hon ba hey, yeahyeah vahänderå). I för övrigt nonsensfyllda Schnip schnip blixtrar ironin till: (”Du kan få allt du pekar på / så länge det inte är mig som du pekar på / eller min telefon som du pekar på”). Madi Banja-samarbetet Be för mig är en riktig banger nästan i klass med Allt från mig och tematiskt tunga Demons har skivans bästa line (”Är det här cheap eller är det deep? / Är det här bestämt eller är det typ?”). De Lorentz-karaktäristiska guldkornen gömmer sig trots allt där bakom all autotune. På Lycka till måste man bara leta lite mer noggrant.

Skivbolag: Let's Make That Happen

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1444 [name] => Lorentz [slug] => lorentz [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1445 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 30 [filter] => raw ) )