Intervju

Marika Hackman visar vem hon egentligen är

Publicerad: 31 maj 2017 av Sofia Rönnkvist

Marika Hackman har gjort en nystart i sitt musikaliska liv i och med sin nya skiva I’m Not Your Man. Från att ha uppfattats som en melankolisk artist har hon nu valt att göra musiken hon alltid drömt om att skapa, och det är allt annat än lugnt och försiktigt. Genom att bryta sig loss ifrån facket ”grubblande sångerska med en gitarr i sin hand” som hon placerats i, är hon mer sann mot sig själv än någonsin tidigare.

Vi ringde upp henne för ett snack om hur det känns att äntligen klippa banden med de förutbestämda meningarna om vem hon är och vad som kan förväntas av det nya albumet.

Låt oss prata om ditt nya album som släpps snart, I’m Not Your Man. Vad inspirerade dig när du skrev det?

– Inspirationen kom från överallt egentligen. Jag brukar skriva om personliga erfarenheter och upplevelser och sedan överdriva det, men jag hämtar också inspiration ifrån omvärlden och hur jag känner kring allt som händer och sedan jobbar jag med den kontexten. Uppenbarligen händer det mycket i världen på ganska dramatiska sätt och det finns reflektioner om det på skivan. Men mycket av det jag sjunger om är mer sprudlande ämnen som sex, relationer och kärlek, och speciellt kärleksrelationer mellan två kvinnor. Det är andra teman i jämförelse med mitt första album och musikaliskt ville jag verkligen ändra på mig också. Jag ville göra något mer grunge och tyngre än tidigare, så jag styrde det verkligen åt det hållet.

Din första skiva We Slept at Last är verkligen lugnare, ja. Vad får du ut av att göra den här hårdare musiken?

– Jag tror att anledningen till att jag ville skapa något annorlunda är för att jag inte vill spela med säkra kort, utan jag vill förändras med varje album som jag gör. Jag nådde en punkt i livet där jag kände att nu har jag gjort det här i fem år helt själv med min gitarr, och det kändes som om jag rörde mig i ett säkert utrymme utan egentliga risker. Jag visste att jag kunde skriva och spela in sådana låtar, men inte om jag skulle kunna skriva grunge-inspirerat och spela in det live med ett band. Det handlade mycket om att jag ville utmana mig själv. Jag tycker även om det här soundet för att det är en mycket mer sanningsenlig reflektion av vem jag är och min personlighet. Ingen av mina vänner pratar om mig som en grubblande melankolisk människa för det är inte sådan jag är. Jag ville ha lite roligare och kunna komma till en spelning med ett band och lite hårdare låtar och skapa en mer delad upplevelse av musiken, i stället för att allt bara är lite ledsamt och sorgligt.

Kände du att du var tvungen att vara en melankolisk tjej med en gitarr tidigare för att bli accepterad? 

– Det fanns absolut förutfattade meningar om att jag var en slags folkmusiksångerska, och jag försöker verkligen att röra mig bort ifrån det. Om en faktiskt lyssnar igenom mitt första album förstår jag varför människor ville beskriva mig sådär, men det finns inslag av grunge, elektroniskt och en hel del annat som händer på den skivan som verkligen inte är folk. Jag var riktigt trött på att bli placerad i det facket, och det tror jag är en till anledning till varför jag ville skapa det här nya soundet som bättre representerar hur jag faktiskt ville låta från första början. Det har nog mycket med rädsla att göra, för om du blir placerad i ett fack du nödvändigtvis inte är bekväm i och fortsätter göra musik inom exakt samma genre, album efter album, är du nog rädd för vad som skulle hända om du ändrade på dig. Jag tänkte en hel del på att om jag förändras kanske inte mina fans förändras med mig, eller så gör jag någon arg, medan jag samtidigt vill göra musik som förmedlar var jag är i mitt liv och vad det är jag vill säga.

 

  • Hur var det att gå från att vara ensam i studion med gitarren till att spela in den här skivan tillsammans med The Big Moon? 

    – Så himla roligt! De är mina vänner sedan tidigare och innan inspelningen av skivan började visste jag att det var flera låtar som behövde soundet som du får från ett riktigt band. Jag och min manager funderade på hur vi skulle få till det soundet och om vi skulle hyra in några musiker, men vi ville samtidigt få det hela att låta sammanhållet och äkta. Då föreslog min manager att eftersom jag redan är bra vän med The Big Moon kunde jag ju alltid fråga dem, eftersom de har jättemycket energi och är ett fantastiskt band. Det var dock läskigt att fråga sina vänner om en sådan sak, för du vill inte att de ska känna sig tvungna att säga ja bara för att ni är vänner. Tack och lov sa de alla ja, och det lät som att de verkligen menade det. Sedan gick det ganska fort i studion med tjejerna. Vi gick bara in och körde vår grej. Överallt på skivan går det att höra att vi haft det så himla roligt i studion – det är skratt och prat och pedaler som klickar och en massa annat. Jag ville verkligen fånga den starka kvinnliga energin på skivan och jag hoppas att den lyser igenom.

    The Big Moon är med i din musikvideo till singeln Boyfriend också. Hur uppkom idén till den videon?

    – Idén är baserad på låttextens innebörd, eftersom det halvvägs in vänds upp och ned på vad du tror att låten handlar om. Efter de första styckena tror du att det är en ganska konventionell låt om att jag tycker om någon annans pojkvän, men sedan blir det uppenbart att det inte alls är så det ligger till. Jag ville att videon skulle ha en liknande effekt, och då fick jag idén om ett band med bara killar som står på scenen utan att riktigt vara särskilt duktiga på att spela musik, samtidigt som publiken ändå verkar älska dem. När du sen följer kablarna så märker du att det egentligen är vi som befinner oss i ett annat rum som spelar musiken och inte killarna. Jag ville på ett lite humoristiskt sätt koppla texten om någon annans pojkvän mer till hur jag ser på det och göra det specifikt för mig, samtidigt som det också handlar om hur jag uppfattar musikindustrin idag. Jag är så trött på att se manliga popstjärnor på tv som uppträder i olika program med ett inhyrt band som praktiskt taget består av kvinnliga modeller. Det finns så många fantastiska kvinnliga musiker där ute, men för dessa män är de bara där för att stå bakom dem på scenen och se bra ut. Det gjorde mig så jävla förbannad, och det blev något slags frö till idén för musikvideon. När det bara är kvinnor som går ut på scenen blir det genast en grej i sig, och jag tror inte att den pressen som sätts på kvinnliga band finns på band med enbart män på samma sätt. Att ens kalla det ett kvinnligt band eller tjejband är ju bara dumt – vi är alla bara band. Jag känner mig dock lyckligt lottad som aldrig stötte på allt för många problem förutom att tidigt känna mig lite placerad i fel fack och att folk försökte få mig att göra musik som inte kändes helt rätt för mig. Jag antar att jag varit stark nog att kunna säga nej – det är inte sådan jag är.

    Finns det andra saker i omvärlden som du reflekterat över när du skapade I’m Not Your Man?

    – Omvärlden ger mig en konstant ångestkänsla som jag tror färgar av sig på vad jag än pratar eller sjunger om. Det här albumet har jag skrivit under ett och ett halvt års tid och det blev färdiginspelat i höstas, så till exempel Trump var inte en lika stor faktor då och Brexit hände någonstans mitt i processen. Sådana stora saker som har skett har tyvärr bara blivit underliggande syndabockar för hur jag känt mig när jag skrivit. Det finns dock låtar på albumet som BLAHBLAHBLAH som handlar om sociala mediers ökande inflytande och det faktum att det förvandlat oss till några slags zombies med ångest. Vi känner att vi måste vara på ett specifikt sätt hela tiden, och vi känner andra människors krav på hur vi borde vara. Konstant är det en fråga om hur vi visar upp oss på sociala medier, och den falskheten som kommer med det oroar mig verkligen. Jag valde titeln BLAHBLAHBLAH för att det är så människor säger nu för tiden när de inte orkar avsluta sina meningar, och det tycker jag är väldigt intressant. Allting måste ske så snabbt och så direkt vilket inte lämnar något utrymme kvar för reflektion. I övrigt är jag ganska självupptagen när jag skriver min musik, vilket troligtvis är en produkt av allt jag precis sa nu när jag tänker på det.

    Vem får inte ett litet nervöst sammanbrott medan en kollar igenom Instagram mitt på dagen?

    – Om en bara inte kunde se vad alla andra gör hela tiden tror jag att vi alla skulle ha det mycket bättre. Tänk bara hur annorlunda vi skulle se på oss själva om vi i stället bara umgicks med de vi älskar och gjorde saker som vi faktiskt tycker om. Då skulle det inte finnas den här konstanta spegelbilden som visar upp människor från sina bästa sidor för jättemånga åskådare hela tiden. Människor är inte så som de visar upp sig på sociala medier hela tiden, det är bara korkat. Alla försöker alltid visa att det har så roligt, och samtidigt har alla ångest över att alla andra verkar ha det mycket roligare än en själv. Om vi alla bara lade ifrån oss våra jävla telefoner och umgicks med varandra skulle vi alla ha det så mycket bättre.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2207 [name] => Marika Hackman [slug] => marika-hackman [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2208 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 4 [filter] => raw ) )