Filadelfiakyrkan

Mew
Stockholm, 12/10 – 2017

Publicerad: 13 oktober 2017 av Nikolas Berndt

8

Mew har världens fulaste estetik. En teddybjörn åker i en bil nedför en väg i en till synes apokalyptisk värld tillsammans med dockor som går sönder under färden. En panter med människokropp dansar vid en strand. Sångaren Jonas Bjerres huvud på en animerad kropp sjunger tillsammans med katter som bär 1800-tals klänningar. Fågelhuvuden (?) som ser ut som prototyper till bebisen i David Lynchs Eraserhead flänger runt med sina armar i takt till musiken. Allt detta, och lite till, i en grafik som drar minnet till de bättre Nintendo 64-spelen. Och liksom charmen med dessa nostalgiska spel finns det ändock någonting naivt och lekfullt i det danska bandets estetik. Likt ett barns teckning – du vet att det är fult men det döljer sig ändå någonting spontant och äkta där bakom.

Denna liknelse stämmer snarare mer överens med bandets albumomslag, musikvideor och de animationer som projiceras på duken bakom Mew under deras spelning i Filadelfiakyrkan (vilka Bjerre själv är upphovsman till) än musiken i sig själv. Visserligen har det dock alltid funnits ett element av fantasi i musiken – varje album innan deras återkomst år 2015 var konceptalbum men inte på grund av ett konkret narrativ utan i stället tack vare den märkliga och emotionella värld som de framkallade. De tre karriärdefinierande albumen Frengers, And the Glass Handed Kites och No More Stories är olika ansatser till att skapa lika tystlåtna och intima album som komplexa, bombastiska och intrikata verk fyllt med hits såväl som fascinerande gömda pärlor. I sina bästa stunder välter de helt omkull nödvändigheten att genrebestämma musik. Vi fick vänta sex år på dem att återvända och det är nog inte så radikalt att säga att många bemöttes med besvikelse. 2015 års + – var trots sina brister ett bra album men långt ifrån en stark återkomst. Och snarare än att följa sin tradition med att med varje album tänja sina egna gränser blev årets Visuals snarare en förlängning av + –.

 

  • Med det sagt är det svårt att veta vad en ska förvänta sig när det kommer till Mew. Å ena sidan har de i sin diskografi några av förra decenniets mest intressanta och innovativa indierocklåtar, å andra sidan trötta försök att göra poprocken… tja, mer poprockig? Detta speglas i spelningens någorlunda fragmentariska anda – ena sekunden målas ett dystopiskt och tungt landskap upp bara för att vi helt plötsligt ska kastas in i den sockersöta optimismen som präglar bandets två senaste album. Men likt deras fula estetik finns det en spänning där som i stället för att fallera skapar någonting engagerande och äkta.

    Efter en ljummen öppning med den lika ljumma låten In a Better Place från Visuals dundrar de direkt på med Special och The Zookeeper’s Boy. Den förstnämndas gitarrintro är lika gripande som första gången den hördes, det inkonsekventa trumkompet fortfarande omöjligt att förutspå, basen avsmittande i sin catchighet. Det är en skam att vi har sittplatser, men vissa bryter ändock mot jantelagen och vevar med armarna i takt till de märkliga animerade figurerna som projiceras på duken bakom bandet. Efter en energisk dipp men ändå emotionell höjdpunkt med vackra Satellites återvänder Mew till sitt förflutna och bjuder på den nostalgiska kombon Introducing Palace Players och Snow Brigade, den sistnämnda som fått en ny tappning som snarare än att översättas till det nya soundets sockerchock i stället får en ännu mer post-rockigare ton än originalet. Lite senare får de hela kyrkan att skaka i Apocalypso, som i stället för att gå direkt in i Special (som på skivan) bryter av till Saviours of Jazz Palace. Det är ett oväntat moment, en stund av ödesmättande extas. Det blir ett testamente till deras arv.

  • Bandet är ständigt engagerade i sitt framförande – Silas Jørgensen är en maskin bakom sina trummor och basisten Johan Wohlert är överallt på scen, ena sekunden flörtar han med turnégitarristen Mads Wegner och andra sekunden uppe på sin förstärkare eller vid baskaggen. Bjerre är mest stillastående men ändock helt uppslukad av stunden och bakom honom sitter Nick Watts och lägger änglalika stämmor och världsfrämmande syntljud. De tjugo år av erfarenhet ger upphov till en egen dimension, som oavsett låt blir så otroligt påtaglig och väl framfört. Deras mäktighet ligger i att lyfta låtarna från sina studioversioner till helt nya alster och när de avslutar med Am I Wry? No, 156 och Comforting Sounds kastas vi in i ett tillstånd som påminner oss om varför vi är här i kväll. Folk sitter inte längre ner. Golvet vibrerar av folks ivriga och dansanta fötter. Händer utsträckta. Och medan Bjerre sjunger på sin brokiga engelska “Back when we were kids, we would always know when to stop / And now all the good kids are / Messing up / Nobody has gained or / Accomplished anything” är vi där igen: unga, rädda, men inte ensamma. Comforting Sounds instrumentala avslut är just vad titeln betyder. Och när Mew bockar och sedan går av scen är vi tillbaka i kyrkan, i något gränsland mellan lycka och sorg. Tillbaka från ett minne som nu fått ännu mer tyngd.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1858 [name] => Mew [slug] => mew [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1859 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 22 [filter] => raw ) )