Mount Eerie
A Crow Looked at Me

12 april, 2017
Recension av Nikolas Berndt
9

Vi berättar historier för att försöka förstå oss själva och varandra. Vi läser berättelser för att bli gripna och förförda – för att kastas in i en värld som kanske kan berätta mer om vår egen. Vi skriver berättelser för att utforska allt mellan kärlek och sorg, glädje och död. Vi prövar tankar, verkligheter, de förhållanden och förbindelser som vi tror håller allt samman. Men vad gör vi när berättelser inte längre räcker till? När det fiktiva eller det skapta inte duger till att greppa livets svåraste och mystiska delar? När ett underhållningsvärde i stället skulle skända upplevelsens tyngd? När stilistiska drag och metaforer i stället börjar säga mindre om något, eftersom varje uns av det sanna är tragiskt nog i sig själv?

Det är inte så att Mount Eerie inte tagit sig an temana tomhet, sorg och död förut. Tidigare har det dock konceptualiserats och utforskats genom liknelser med naturens storhet och så vidare. Men på A Crow Looked at Me tvingas vi tillsammans med Mount Eerie konfrontera döden utifrån helt nya förutsättningar. Det handlar om Phil Elverums, som artisten egentligen heter, liv och Geneviève Elverums död, inget annat – bara det är tillräckligt för att ge upphov till något alldeles egendomligt och hjärtskärande. En helt exponerad inblick i ett liv där en människa för en fyrtio minuter lång dialog med sin döda partner.

Efter att Geneviève året innan blivit diagnostiserad med bukspottkörtelcancer, kort efter att hon fött deras dotter, började paret crowdfunda pengar till behandlingen. Stödet var enormt, de fick in mer än de tänkt, men dessvärre var det inte tillräckligt för att bota cancern. I ett offentligt uttalande följande hennes död skriver Phil avslutningsvis, “We loved her and everything is weird now.” Det är inom dessa väldigt konkreta och hänsynslösa ramar som A Crow Looked at Me befinner sig. En hård och otroligt sorglig verklighet som Phil tvingar sig själv att stirra djupt in i. Inte i hopp om att kunna övervinna eller riktigt komma i underfund med, utan snarare för att sätta ord på de absurda förutsättningar som nu dikterar hans och dotterns liv. “It’s done / I don’t want to learn anything from this / I love you” sjunger han i slutet av öppningsspåret Real Death, som skrevs bara några dagar efter att hon dött.

Inte nog med att albumet skrevs och spelades in månaderna efter hennes död – Phil spelade även in musiken i samma rum som hon dog i, användandes bland annat hennes instrument, förstärkare, plektrum och penna. Resultatet är elva låtar som alla är avskalade och dystra. Oftast ackompanjeras de bara av gitarr eller piano, ibland en trummaskin. Men de bär aldrig låten – de är mest där för att låta det fortfarande kunna kvalificeras som musik. Det är texterna som blir albumets hjärta.

De är ständigt väldigt konkreta och beskrivande – ett repeterat återberättande om hennes död, om livet under hennes sjukdom och den ensamma tiden efter hennes bortgång. Allt är naket och blottat till den nivå att man vill vända bort huvudet eller stänga ögonen när de yttras. Ingenting i texterna pekar heller mot att hans avsikt är att bli en bättre människa av erfarenheten eller att han försöker formulera livsvisdomar i ljuset av hennes bortgång. Han vill helt enkelt vara den levande påminnelsen om hennes död. Genom den otroligt transparenta och nästan motvilligt inbjudande texten lyckas Phil utmana och upplösa konstens vardagliga begrepp. Den är omöjligt att tala om albumet i termer av underhållning. I stället intar den en nästan essäistisk form där tankar gång på gång prövas, minnen utforskas, och ord och begrepp sönderdelas genom dialogerna.

Det är inte så att han direkt försöker utmana vår idé om musik som form, utan det verkar snarare som att han försöker dekonstruera idéerna om sin egen. Det är svårt att föreställa sig vad som krävdes av honom att skriva alla dessa ord på så kort tid efter att hon dött, tillsammans med hennes instrument i det rum som hon dog i. Bara genom den akten transcenderar han den konventionella skaparprocessen.

Att plocka isär texterna och gå djupare in i låtarnas strukturer skulle förtjäna en fem gånger så lång recension, och samtidigt skulle det vara lite som att avslöja slutet på en film. På A Crow Looked at Me är slutet konstant, alltid pågående, ett klot som bara växer sig större och större och överskrider sig själv under sitt eget tryck. För varje ord han sjunger blir det något tyngre han måste rulla uppför vardagens kulle. Han blir som den mytiske Sisyfos, men i stället för att se akten som meningslös, eller föreställa honom som lycklig i sin kamp, inbjuder Phil oss att se det som det enda möjliga valet. Att kanske genom dessa otroligt ärliga och öppna dialoger kan tyngden en dag bli något som han kan hålla i handen.

Det är problematiskt och rätt ut sagt märkligt att lyssna på det här albumet ur samma utgångspunkt som andra album. Igen, det här är inte underhållning. Det är inte heller vad musik egentligen alltid bör åstadkomma – den sätter inga nya ribbor som album borde sikta mot. Men utifrån förutsättningarna som gjorde att detta album skapades lyckas det att uppnå något i princip perfekt. I början av albumet ställs en fråga, och i sista låten Crow tycks den besvaras. För första gången tilltalar han direkt dottern, och konversationen som beskrivs är lika mycket en slutgiltig insikt om dödens absoluta kraft som ett bevis på livets för alltid olösta gåtor. Fokuset riktas om, blicken fästs på henne och samtidigt mot framtiden – kanske är hon egentligen svaret på alla frågor han ställt under albumets gång.

Om man ger sig själv den ensamma tiden till att sitta och lyssna på albumet blir det en av årets starkaste musikupplevelser. Den lämnar en med samma känsla som får en att pusta ut med en darrig röst efter en tung bok som man kämpat med i veckor, eller en film som sköljer över en med sin melankoli och sorg. Och även om detta vid första anblick är ett otroligt sorgligt album som kan få en att sitta och gråta genom hela lyssningen så är det ändå framförallt ett album om kärlek. Tårarna blir delade tårar, tårarna blir medlidandets tårar och det är med dem som vi fortsätter att vända oss till varandra, till konsten och framförallt till livet – och det är förhoppningsvis med dem vi lämnar vårt eget.

Skivbolag: P.W. Elverum & Sun

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1283 [name] => Mount Eerie [slug] => mount-eerie [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1284 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 3 [filter] => raw ) )