Nick Cave & the Bad Seeds
Skeleton Tree

16 september, 2016
Recension av Erik Blohmé
8

Den lidande artisten och den traumatiserade artisten är nödvändigtvis inte samma person. Lidande, i någon av ordets bemärkelser, kan nära den kreativa processen och ge den riktning. Trauma skadar densamma, hindrar och kväver. I dokumentären One More Time With Feeling, som hade premiär i samband med albumsläppet, framkommer det att majoriteten (kanske allt) av materialet skrevs innan sonens dödliga fallolycka – efteråt hade Nick Cave inga ord, det fanns inget tröstande att säga som inte hade en fadd eftersmak, inget utrymme att reflektera, ingen möjlighet att komma med visdomar. ”There’s just the fucking trauma” som han formulerar det, och berättar sedan hur han vill distansera sig från produktionen av sentimentala vykortsfraser och sensmoraler. Hur kan en till synes meningslös katastrof ha sensmoral?

Vad som istället skett är en inventering av sångboksanteckningar, ord och fraser som tidigare saknade betydelse stack plötsligt ut som nästan profetiska, användbara och vackra. Ofärdiga fraser, opolerade uttryck, nakna strofer som monterats ihop över Warren Ellis trasmattor av pulserande bas och oortodoxa stråkarrangemang. Traumat hänger som en osynlig dimma över musiken, inte bara i Caves märkbart känslodrabbade röst, utan även kännbar hos alla musiker som deltagit i inspelningarna.

Resultatet känns utlämnande, som att en kollega bryter ihop under personalmötet ungefär. Riktig få-folk-att-gå-hem-från-festen-musik. Det blir inte lättare av att Skeleton Tree fortsätter utveckla de idéer som Cave och Ellis inledde på förra släppet Push the Sky Away, där musikens rytmer och strukturer upplöses för att vandra sida vid sida jämte den oregelbundna metriken i Caves frivers-poesi. Det är musik som kräver både din uppmärksamhet och ditt känslomässiga engagemang – annars låter alltihop förmodligen bara dystert, kakafoniskt och rent ut sagt bedrövligt. Det är den mest humorlösa Cave-skivan sedan The Boatman’s Call, men till och med den innehöll små blinkningar och lekfulla rim inbakade i de dystra sångerna.

Cave säger sig vara trött på narrativ. Han tycker inte livet är ett narrativ, i alla fall inte ett betydelsefullt sådant. Hans sånger är inte berättelser längre, de är mer lyriska och abstrakta skeenden. På Skeleton Tree antar texterna ibland en nästan slumpmässig karaktär, med många upprepningar och mycket lösa formuleringar. Musiken hänger på – särskilt Antrocene och Magneto är tillstånd där toner och rytm beter sig på ett visst sätt snarare än regelrätta låtar. Lyssnaren stiger in vad som känns som dunkla skogspartier och kommer ut på andra sidan när albumets nästa spår tar vid.

Upprepningarna och abstraktionerna är tack och lov inte stela eller andefattiga tack vare musikens organiska uppbyggnad. Inuti den bubblar små nyansförändringar som skapar känslan av att något sväller och växer, en elektrisk spänning som laddas ytterligare av Caves spruckna sångröst. Urladdningarna sker i nyanserna, när bakgrundskörerna råkar sammanfalla med refrängen eller när sångmelodin åter synkroniseras med trumrytmen. Det är återhållsamt, men ändå som att något oupphörligen brister i musiken, någon kraft som får utlopp i de långsamma takterna. En och annan tårkanal lär om inte annat brista till I Need You, Girl in Amber, Distant Sky eller titelspåret, som alla kan liknas vid att få en kniv i hjärtat. Ren och skär förtvivlan översatt till musik.

Förtvivlan är det visserligen, men albumet låter sig ändå inte beskrivas i termer som ”mörkt” eller ”hopplöst”. Musiken är för mångfacetterad för det, för många andra dimensioner ryms i skivans åtta låtar – beundran, närhet, mysticism och religiositet för att nämna några. Inledningsspåret Jesus Alone kan tolkas som att sagda frälsargestalt anropar människor med olika bakgrund och varierande beskaffenhet. Rings of Saturn tycks vara en lovsång till någon som sällsynt nog befinner sig i sitt rätta element. Precis som att David Bowies Blackstar är grundad i dödsångestens gravallvar men för den sakens skull inte får tunnelseende, så är Skeleton Tree mer än bara klagosång. Den är precis som Nick Cave & the Bad Seeds övriga verk en blandning av introspektion och högst extrovert betraktande av omvärlden. Även om betraktelserna sker i ett chocktillstånd den här gången.

Skeleton Tree gör ont att lyssna på. Den artist som under hela sin musikkarriär förkunnat andras undergång i sina fiktiva sånger har nu själv drabbats av en sorts undergång, och sorgen framträder plötsligt i förgrunden lika naken och ranglig som ett lövlöst träd. Sorgen ser inte ut som vi förväntar oss att den ska göra, den är konstig och abstrakt, den tillåter ingen att definiera eller sammanfatta den. Musiken avslöjar ändå att sorgen och traumat inte är hela bilden, utan ett avgränsat område i livet. Du kan förlora ett barn, och sen kan du fortsätta spela in ett album. Allt förändras men allt kan ändå fortsätta. ”Everything is not okay, but everything is okay” som Cave uttrycker det i slutet av dokumentären. Kanske har han lyckats formulera en mening som passar både traumat och ett vykort, trots allt.

Skivbolag: Bad Seed Ltd

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1624 [name] => Nick Cave & the Bad Seeds [slug] => nick-cave-the-bad-seeds [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1625 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 21 [filter] => raw ) )