Live

Nick Cave & the Bad Seeds
Stockholm, 18/10 – 2017

Publicerad: 19 oktober 2017 av Erik Blohmé

9

Nick Cave & the Bad Seeds har utan tvekan ökat i popularitet – för några år sedan trodde nog få att bandets apokalyptiska rockmusik någonsin skulle spelas på Globen. Bandets nyvunna publik beror i alla fall inte på albumen de släppt på sistone – subtilt briljanta men svåra och experimentella. Resultatet av Nick Caves och Warren Ellis allt mer täta samarbete.

Men så har Cave också en helt magnetisk karisma. Med ett allt större självförtroende har han under åren bytt ut sitt journalist-fientliga hat mot en vilja att blotta sig fullständigt, både genom musik och film. I två dokumentärer framträder han som en meta-version av sig själv, en personlighet där självdistans och genuin sårbarhet rofyllt existerar sida vid sida. Känslan av att Nick Cave faktiskt har roligt (något det inte fanns några belägg för innan millennieskiftet) har blivit allt mer påtaglig.

En allvarlig familjetragedi må ha förändrat honom, men inte rubbat den bana han är inne på – att vara hundra procent närvarande i samtiden med kropp och själ utan att för dess skull glömma det förflutna. Att bygga en föreställningsvärld som omfattar Kristus, Lucifer och Lazarus lika mycket som Miley Cyrus, Higgspartikeln och Wikipedia (”I’m a Wikipedophile” som Cave vackert uttryckt det). Att kunna sin historia men inte hänfalla åt nostalgi och bakåtsträvande.

Med denna kanon av olika myter, lika mycket tagna från Homeros som från Instagram, lockar Nick Cave in publiken i sitt hypnotiska våld. Han är en auktoritär figur, en vilseledd frikyrkopastor eller sektledare som får hela Globen att tystna och lyssna när han med minimal uppbackning av bandet viskar ”All the things we love, we love, we love, we lose” i inledande Anthroscene. Låtarnas uppbyggnad gör dem till ett sinnestillstånd eller en plats där Cave och bandet kan dra ut, upprepa och förvränga de olika partierna på ett sätt som gör att tiden förlorar sin mening. Det är nästan omöjligt att avgöra hur länge de egentligen pågår.

Kanske är det därför setlisten domineras lika mycket av det nya materialet som av bandets allra tidigaste, postpunkigaste låtar – de delar nämligen samma flytande dynamik. From Her to Eternity utvecklas på ungefär samma sätt som exempelvis Magneto, men med våldsam intensitet och explosiva oljud från Warren Ellis distade fiol och George Vjesticas gitarrspel. Cave fokuserar helhjärtat på publikinteraktionen – han fattar tag om publikens händer, de börjar skrika, Cave skriker tillbaka, han stirrar in i deras ögon och byter ut karaktärerna i sina låtar mot personer han får syn på i publiken. Han skapar kontakt, bryter igenom väggen av smartphones med alla till buds stående medel. Det kan tyckas vara en omöjlig uppgift i Globen, men det går mot alla odds. ”We’re not fucking around here” säger han efter att paradoxalt nog ha bjudit upp ett femtiotal dansande personer på scenen inför avslutande Stagger Lee. Det är nog sant trots allt. I dokumentären 20.000 Days on Earth säger Cave:

The song is heroic because the song confronts death. The song is immortal and bravely stares down our own extinction. The song emerges from the spirit world with a true message: Some day I will tell you how to slay the dragon.

Det är den processen hela publiken ska in i. Att sångerna på olika sätt handlar om ond bråd död innebär inte att döden glorifieras, utan att döden besegras. Det finns en anledning till att Kent avslutade alla sina konserter med Mannen i den vita hatten. Genom musikalisk katarsis blir dödsförakt per definition livsbejakande.

Trots en mäktig version av 1984 års Tupelo, med bakgrundsprojektioner som för tankarna till den senaste tidens amerikanska orkaner, är det låtarna från Skeleton Tree som är mest skräckinjagande i sin stillsamma sorgsenhet. Nick Cave blir en annan person. I Girl in Amber står både han och publiken lika frusna som tiden beskrivs i texten. I Need You är lika märklig live som på skiva – inget scenspråk eller uttryck tycks passa den. Cave skruvar sig på en stol medan de märkliga rytmerna och den desperata sången kliar som nyponfrön i hjärnans känslocentra. Det tveksamma valet att låta en videoprojektion av Else Torp sjunga halva Distant Sky räddas av Ellis och Caves ordlösa samspel mellan piano och violin. De här låtarna talar sitt alldeles egna språk, samtidigt som de inte kontrasterar för hårt mot resten av musiken vi hör i kväll.

Nick Cave visar upp en vitalitet som inte ska tas för given. Han skulle enkelt komma undan med att sätta sig framför pianot, dra av ett par ballader publiken förväntar sig höra och skrapa ihop ett sjysst leverne på det. I stället gör han något levande, gränsöverskridande och numera också välförtjänt populärt. Det krävs nog en visionär för att få en arenaspelning på Globen att kännas så här intim.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1624 [name] => Nick Cave & the Bad Seeds [slug] => nick-cave-the-bad-seeds [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1625 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 23 [filter] => raw ) )