Intervju

Perfume Genius – utan tur och skepnad

Publicerad: 7 maj 2017 av Nikolas Berndt

Mike Hadreas, mer känd som Perfume Genius, blir överväldigad när han berättar om sitt nya album och kan inte sluta upprepa hur stolt han är. Men han skryter aldrig, utan beskriver ödmjukt och öppet processen och känslorna som rört sig i hans huvud. Och hur kan han vara annat än stolt? Efter två otroligt vackra, tillbakadragna och tysta album släppte han Too Bright 2014 och tog världen med storm – det var som att se en fjäril äntligen kläckas ur sin kokong medan vi andra stod bredvid och höll andan. No Shape påminner om Too Bright, men nu är fokuset skarpare än förr. Han har skapat en hel värld inspirerad av allt från blues, Cocteau Twins, Bruce Springsteen och Talk Talk, till sci-fi, gore och “whatever fucked up” som filmvärlden släppt de senaste åren.

Vi sitter på hans hotellrum där han berättar att han och pojkvännen Alan planerar att flytta till L.A. snart. Men han är kluven. Just nu bor de i Tacoma, Washington, där allting flyter på så lätt. Där, i kontrast till turnerandet, blir det som att verkligen komma hem och koppla av. L.A. kanske inte kan erbjuda samma känsla. Det är en dragkamp av känslor.
– Men… Jag var hemma i ett år och bara skrev och man blir trött på det. Jag saknar den goda maten, alla homosexuella, och så vidare.

I L.A. hoppas han på att eventuellt få börja skriva musik till andra.
– Jag gillar idén med ett gäng musiker som jobbar på saker tillsammans… Och jag tycker om pop! Så om jag börjar kanske jag får skriva en låt till Rihanna eller något sånt, och då kan jag gå i pension! Liksom, det verkar vara så mycket enklare att göra i L.A. än i Tacoma.

Han låtsas ta fram en telefon.
– ”Hey Mike, jag sitter här med bla bla bla och vi tänkte att du skulle komma ner och prova lite saker”. För två år sen hade jag sagt ”eh, nej”, men i dag skulle jag bara, ”sure, strax där” och hoppat in i en limo – det är ganska kul.”

Hur länge har du jobbat på albumet nu?

– Inte så länge faktiskt. Förra albumet var färdigt ett år innan det släpptes, men No Shape blev färdigt redan i januari. Vi spelade in det i oktober så det har gått fort – men jag är jättenöjd med all konst i samband med skivan, videon, allt, jag är så stolt över allting.

Du började skriva musik ganska sent i livet, men hade du alltid tänkt skriva eller kom det från ingenstans?

– Jag har alltid skrivit: små texter, låttexter skulle man väl kunna säga, men mer bara olika slags berättelser. Och jag har alltid varit galen i musik. Jag trodde aldrig att jag kunde sjunga, gillade liksom inte hur min röst lät. Jag kunde helt enkelt inte skapa något, inget bra i alla fall. Jag försökte av och till hela mitt liv men det blev bara fragment – det utmynnade aldrig i något konkret.

Var det som att du inte tillät dig själv att färdigställa någonting?

– Delvis det. Men när jag var 25 år så bestämde jag mig för att skriva en låt – och så lyckades jag göra det. Jag gav inte upp och jag tvivlade inte på mig själv, huvudsakligen för att jag för första gången verkligen hade något att säga. Det är det jag tycker gör musik så bra ibland. Det är inte alltid låttexterna utan att det finns något nytt inom en som måste få komma till uttryck och det var ganska sent i mitt liv som jag kände så.

Hur skiljer sig ditt skrivande i dag från den där första tiden?

– Massor. När jag började skriva kände jag mig mer som en författare, och musiken stod liksom i bakgrunden. Men nu känner jag mig mer säker med min musikalitet. Jag är mer van vid att kunna gå in i studion och veta vilka människor jag kan vända mig till för att förverkliga det som ligger bortom mina egna färdigheter. Förr var jag begränsad till pianot och skrev många låtar med andra instrument bara i åtanke. På det här albumet skapades många av ljuden i studion, inte bara av mig själv och utan lika mycket piano.

  • Du jobbade med Blake Mills (Fiona Apple, John Legend, Alabama Shakes) – berätta om det.

    – Han bidrog med så mycket till varenda låt! Jag insåg hur investerad han blev i allt, så pass att det kändes lika mycket som hans projekt. Jag ser det som att folk verkligen försökte fucking go for it. Vare sig det handlade om de mer intima och tystare spåren eller de episka och storslagna så fick de alla samma intention och intensitet. Han är helt enkelt en briljant musiker och gitarrist. Han har ett sätt som får det att kännas familjärt men samtidigt lite fucked up… som att en kniv skär i det, du vet? Det var precis det jag ville ha! Jag skrev låtar med en poppig struktur och poppiga ackord, men jag ville ändå ha låtar som inte kändes så traditionella i genomförandet. Visst, de har en triumferande kvalitet, men de är ändå någorlunda subversiva. Ungefär som texterna.

    Och så har vi båda en lång lista med influenser som är rätt skev… Vi tog från alla håll och kanter. Prince… Bruce Springsteen… bulgariska kvinnokörer… Talk Talk…

    Du berättade i en intervju med KEXP att du tidigare saknade de tekniska färdigheterna att skapa ljuden vi senare fick höra på Too Bright. Är det fortfarande så?

    – Jag vet fortfarande inte alls hur jag skapar ljuden, men jag vet vad jag ska fråga om. Jag vet hur jag ska få saker att hända.

    Så det har du alltid i åtanke redan när du skriver demos till låtarna?

    – Man utvecklar liksom ett språk för att kunna uttrycka sig själv eller det man eftersträvar. För jag kan liksom inte bara plocka upp en saxofon och börja freestyla, jag kan inte tänka på hur jag vill att min röst ska förvrängas och vilka spakar jag måste dra i för att det ska ske. Men då gäller det att omge sig med människor som förstår andemeningen i det man vill göra och vilken riktning man vill ta. Min ljudingenjör Shaun var så viktig när det kom till just detta – han blev som en till bandmedlem, han visste hur han skulle spela in ljuden på ett väldigt kreativt sätt. Allt var väldigt kul, jag lät alla balla ur när vi skrev låtarna och jag kände mig trygg i att låtarna var tillräckligt välskrivna för att de jag jobbade med skulle få göra sin egen grej med dem.

    Vad var roligast under processen?

    – För att kunna göra alla låtar behövde jag liksom låtsas att jag var på scen, vilket kändes väldigt konstigt för mig. Speciellt när det står tre snubbar i ett annat rum med armarna i kors och bara stirrade på mig, haha. Jag behövde vara tillgänglig hela tiden för varje inspelning, det var väldigt spännande för mig. Och det var så många oväntade saker som hände: låtar som tog en helt annan riktning än först tänkt och som blev bättre än vad man trott. Det finns en energi i studion när alla börjar känna att det klaffar, att vi börjar hitta något riktigt bra, och alla kollar på varandra och gapar och skriker. Och så tyckte jag om alla väldigt mycket, det var så fint att träffa dem allihop.

    Vad fick dig att bestämma att albumet skulle heta No Shape? Vad betyder den frasen för dig?

    – Jag tänkte att det kunde betyda ett antal saker… Delvis att transcendera sin egen kropp, på ett spirituellt sätt. Jag kände mig också fast i min kropp, fångad i min hjärna, inte helt okej med det som försiggick där inne. Jag letar alltid efter sätt att bryta mig loss från kroppens regler. Jag pratar mycket om det, typ åttio gånger på albumet. Och jag tycker också om tanken på att det inte behöver finnas någon specifik skepnad som man måste vara, eller se ut som eller bete sig som – eller tänka.

    Tar du dig an ämnen nu som du inte gjort förut?

    – Det är mycket mer om hur jag känner precis just nu. Att jag försöker hitta ett fridfullt sätt att leva på, att kunna känna värme eller glädje i livet när man har en hjärna som ljuger för en och säger att man inte förtjänar det, eller att man inte är tillräckligt duktig. Titta bara på alla hemska saker som händer i världen – det känns olämpligt att vara lycklig men man måste ändå försöka hitta ett sätt.

  • På låten Alan sjunger du textraden “How weird” – är det skevt att tillåta sig själv att vara lycklig och stabil i ett annars instabilt samhälle och liv?

    – Jag tror det. Den låten handlar verkligen om att när Alan behöver mig så finns jag där. Det har inte alltid varit så. Trots att jag tar bra beslut och pushar mig själv att vara någorlunda hälsosam så är det ändå en nymodighet för mig. För jag litar inte riktigt på min känsla… som att allt antingen kommer att tas ifrån mig eller att jag kommer fuck it all up ändå. Jag och Alan har varit tillsammans i åtta år nu och man blir så van vid att ha någon så nära att man ibland glömmer att det faktiskt är en helt annan människa, du vet? Att vara snäll mot den personen och allt vad det innebär… Jag känner att många låtar handlar om nyfunnen kärlek.

    Skulle det kunna vara kärlek till dig själv?

    – Neeeeeeeeeej, haha. Kanske ett gott försök, men det finns verkligen inte där. Alla triumferande och glada låtar är lite i trots, i ett stadie av förtryck från andra eller mig själv och att försöka kämpa sig igenom allt det.

    Känner du att du nått ett stadie av mognad i ditt skrivande?

    – Jag tror jag fortfarande söker efter något, men på ett bra sätt. Om du inte känner dig obekväm eller nervös att försöka så blir det nog lätt tråkigt. Jag känner att jag kan vara mer matematisk och djupgående i min musik nu men samtidigt jobba mycket på min intuition och känslomässiga krafter, vilket förr kanske kändes som två separata saker. Jag kanske inte tillät mig själv att jobba hårt utan bara lät saker komma fram när det behövdes, och sen var det färdigt. Nu känner jag att jag kan få saker att komma ut och sen fuck with them, kartlägga dem.

    Du nämnde förut att du är väldigt stolt över albumet. Vad känner du att du är mest stolt över?

    – Allting! Det är så mycket närmre alla saker jag älskar, det jag växte upp med! Okej… det kanske var lite arrogant att säga, men jag vet inte! Jag älskar musik så otroligt mycket, och om jag hörde albumet för första gången skulle jag bli helt upprymd. Inte för att skita på alla mina andra album, jag är väldigt stolt över dem också, men jag har jobbat så hårt på det här albumet och jag var närvarande genom hela processen – det kändes inte längre bara som tur.

    Hur involverad är du i den visuella komponenten av din musik?

    – Det fungerar ungefär som när jag jobbar med andra på albumet. Jag skickar mina idéer till en regissör som sen kommer med sin egen kreativitet och det blir ett samarbete. Det blir inte alltid som jag föreställt mig men oftast blir det mycket bättre. Det krävs så många inblandade för att göra allt det här.

    Hur var det att filma musikvideon till Slip Away?

    – Alltså, albumomslaget till skivan är en bild på mig framför ett nästan utopiskt vackert landskap, men det är helt uppenbart en backdrop. Och jag gillar den tanken om något arkaiskt och magiskt men som samtidigt helt klart är fake och en illusion. Jag tycker att musikvideon fångar den känslan så väl. Det är helt klart ett set men samtidigt så vackert. Det var otroligt att jobba med regissören, han hade en sådan känsla för detaljer. Trots att det var en ganska snabb och hektiskt lågbudgetproduktion så blev det ändå så vackert. Jag och dansaren bär upp allt lika mycket som set-designen.

    Tänker du dig framtida musikvideor i samma koncept?

    – Jag är osäker just nu på hur långt jag ska ta den nästa… hur mörk den ska bli. Jag vill inte vattna ur det fantastiska så det behövs en motpol. Jag vill kanske ha blod i den… överallt, gore.

  • I jämförelse med Learning och Put Your Back N 2 It var du inte längre begränsad till att sitta bakom pianot när du turnerade med Too Bright. Hur påverkade det dig som en musiker? Vad lärde du dig?

    – Det var svårt. I slutet av turnén var alla framträdanden otroligt annorlunda. Jag blev bättre på att röra mig, dansa, mindre osäker. Liksom, när jag går till en konsert, det jag vill se är artister som förlorar sig i musiken och uppträdandet och stunden. Det är så dramatiskt! Men det är svårt att göra det när så många människor tittar på dig. Det är en konstig känsla och blir man för självmedveten så fastnar man. Men nu kan jag stänga av det, eller aktivera det motsatta. Let loose. Även om det inte är så genom en hel konsert så finns det stunder då jag känner mig demonisk, lite mer vild kanske.

    Att du hade gått igenom den erfarenheten och omfamnade den – påverkade det No Shape? Hade du i åtanke när du skrev låtarna att du nu har förmågan att kunna bjuda mer på dig själv?

    – Definitivt. Jag trodde verkligen inte att jag var kapabel till allt det här. Jag utvecklade något slags signature-move med mina höfter. Det har jag aldrig gjort förut? Nu gör jag det hela tiden! Squattar, stirrar på folk intensivt i ögonen. Allt är så himla annorlunda från förr när jag bara blev spionerad på medan jag satt bakom mitt piano. Men det är så spännande. Jag skrev detta album och tänkte “fine, jag ska fan göra ett otroligt och storslaget album med en känsla av freak-out.

    Tar du dig själv mer seriöst som artist eller litar du bara mer på dig själv nu?

    – Jag tar det hela mer på allvar tror jag. Jag är inte rädd för det längre. Men på något konstigt sätt känner jag mig ändå mer sårbar nu än när jag började, just eftersom det kanske var mer subtilt förr, liksom “here’s a song for you…” och nu är det mer “CHECK THIS OUT! Whaddya think of this shit?!” Så det blir liksom lite mer nervöst…

    Nu ska du påbörja en amerikansk turné för att sedan återvända till Sverige och spela på Way Out West. Vilka låtar ser du mest fram emot att spela?

    – Alla! Det kommer bli så kul. Vem vet hur jag kommer att göra det… På låten Go Ahead är jag kaxig och sjunger “you can’t touch me” över ett rätt funkigt beat – liksom försök bara, du kommer aldrig att få mig, men ändå på ett rätt casual sätt. Jag har alltid velat skriva en låt med en energi som skiljer sig från det jag tidigare skrivit. Så det är väldigt tillfredsställande att uppträda med sådana låtar som tar mig och publiken till helt nya zoner än vad de tidigare låtarna gjorde.

    Men tycker du att de gamla låtarna ändå funkar med dina nya?

    – Jag vet inte riktigt. Det är svårt. Till och med Too Bright-turnén kändes rätt schizofren. Vilket egentligen inte är ett problem för mig, men det känns svårt att göra något som får publiken att känna sig motiverad genom hela spelningen. Men jag har skrivit en setlist… Först tänkte jag ha en stor del som mest var mörk, sen en del som bara är jag solo och därefter en del som är storslagen och episk. Men jag tror det blir bättre att bara mixa låtarna lite mindre tematiskt, så att känslorna inte blir för dramatiska i sina skiftningar.

    Det låter som att du tycker om att uppträda live.

    – Nu för tiden gör jag det. Det är samma sak med intervjuer, fotograferingar och så. Man vill se snyggare ut än någonsin, sjunga bättre än någonsin. Men det blir aldrig så. Förr tänkte jag att jag behövde vara perfekt för att bra saker skulle hända mig. Så det känns konstigt att göra saker när man fortfarande inte känner sig perfekt, men jag bryr mig inte lika mycket längre om att jag är rädd och osäker. Jag lyssnar inte på den rösten längre. Den kommer inte försvinna, så då kan jag lika gärna säga “fuck you, jag ska göra allt det här ändå”.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1299 [name] => Perfume Genius [slug] => perfume-genius [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1300 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 21 [filter] => raw ) )