Linné

Perfume Genius
Way Out West, 11/8 – 2017

Publicerad: 13 augusti 2017 av Rikard Berg

8

Perfume Genius har förändrats dramatiskt de senaste åren. Varje steg han tar är längre ifrån de frostigt olyckliga pianoballader som han slog igenom med. Han blir allt vildare, allt mer flamboyant, allt mer självsäker. Utvecklingen märks inte minst av live. På Way Out West sätter han klorna i publiken och sliter upp alla sår han kommer åt. Att publiken är gles och dagen är ljus spelar ingen som helst roll – denna eftermiddag är allt på blodigt allvar.

Förutom ett kort mittenparti vid pianot är Perfume Genius inte intresserad av att sitta ned. Han rör sig över scenen, excentrisk som aldrig förr. Som scenperson har han blivit fascinerande: lika rå som elegant, sexuell och alienlik på samma gång. Denna nyfunna persona känns helt naturlig, som att något som alltid vilat inom honom äntligen har fått komma loss. Det är snällt men kraftfullt – en uppgörelse med det ledsna mörker som länge upptagit hans musik.

Den stillsamma Perfume Genius är dock långt ifrån bortskuren. Den finns där när den behövs. För första gången känns det som att han lyckats balansera och integrera dessa sidor, att de är till varandras fördel i stället för separata enheter. Inledande Otherside är änglalikt tyst, lyfts upp av ett helvetiskt dån och tystas sedan ned på nytt. Perfume Genius kliver fram och tillbaka däremellan – han kan bygga upp till storm på nolltid och lugna ned den lika snabbt. Som åskådare är det lätt att ryckas med, från sorg till stolthet och tillbaka igen.

  • Ett enda bekymmer står i vägen. Basen från Jonathan Johanssons spelning ett hundratal meter bort läcker in i Linnétältet. Perfume Genius blir märkbart störd. Han ber irriterat om att trummorna ska höjas, och det är början på en ondskefull spiral av ljudproblem. Men även om Just Like Love tappar udden av sin rika ljudbild och sången dränks i Wreath så håller han kontakten med publiken med sitt hänförande scenspråk.

    I den senaste skivans kanske lyckligaste låt, Slip Away, är det bekymret som mest alarmerande. Han tappar tonen helt i första versen och i ett förvirrat ögonblick känns hela konserten som att den ska braka ihop. Då slänger han medhörningen ifrån sig och börjar bara ropa refrängen på ren känsla. Låten reser sig som en jätte över publiken och när den är rodd hela vägen in i mål är hans näve uppsträckt i luften i ren triumf. Det är en av flera gånger av samma pose, en som utstrålar kampvilja där segern redan är på känn. Avslutande låten Queen, utnämnd till 2014 års Gay Anthem of the Year, får sin final med samma uppsträckta näve. Perfume Genius har vunnit mot den enorma ledsamheten, gått segrande ur strider mot hatiska motståndare och äntligen blommat ut i all sin elegans.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1299 [name] => Perfume Genius [slug] => perfume-genius [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1300 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 21 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 155 [name] => Way Out West [slug] => way-out-west [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 156 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 399 [filter] => raw ) )