EKKO

Pharmakon
Le Guess Who?, 12/11 – 2017

Publicerad: 13 november 2017 av Erik Blohmé

8

Sist jag såg Pharmakon spelade hon i ungefär en kvart. Nog för att korta spelningar inte behöver vara ett problem, men någonstans går också gränsen för det anemiska. Och anemisk är vad Pharmakons blodpumpande musik minst av allt borde vara.

Kvällens spelning är dubbelt så lång, vilket innebär att den fortfarande tillhör de kortaste spelningar jag sett, men det är ändå tillräckligt för att kännas som en konsert i sin egen rätt. Längden är också rimlig givet att publiken verkligen hinner känna musikens börda på sina axlar – om det är så här kvävande att vara åskådare till Pharmakon kan man bara föreställa sig hur det är att vara Pharmakon.

Margaret Chardiet skapar en obekväm stämning värre än konflikten mellan mormor och familjens vegan på julafton. På sätt och vis följer hennes performance samma mönster som den vedervärdiga raggningsbibeln The Game. Hon börjar med att ignorera publiken fullständigt, sätter igång en noiseloop och ser sur ut, går bort från strålkastarna och in i scenens mörker, kommer tillbaka, försvinner igen. Sen börjar vrålen, gälla skrik som frätande syra på trumhinnorna. Att det skapas ett så kallat ”mentalt avstånd” mellan oss och Pharmakon är inte en överdrift.

Och just när vi börjat känna oss bekväma med vad som händer i rummet bryter Chardiet de nyligen etablerade sociala konventionerna, hoppar ner i publiken och börjar skrika folk rakt i ansiktet. Vissa tittar neråt med nästan skamsen blick, andra bekräftar hänfört ögonkontakten. Hon börjar krypa runt på alla fyra och försvinner bland våra ben som ett skräckfilmsmonster – vrålen hörs överallt men ingen vet vart hon är. Plötsligt står hon där två centimeter från ditt ansikte med ett förvridet ansiktsuttryck. Det är skräckinjagande.

Det är svårt att särskilja vilka ”låtar” som spelas ikväll, om det ens är specifika musikstycken och inte bara en improviserad blandning av ljuden från senaste släppet Contact och förra albumet Bestial Burden. Hur som helst är det vackert – klaustrofobiska syntar som rivjärn och beats som får Nine Inch Nails att framstå som Backstreet Boys. Helheten är omtumlande. Pharmakons uttryck är omistligt för den som lockas av extrema, mörka och makabra musikuttryck 2017.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2529 [name] => Le Guess Who? [slug] => le-guess-who [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2530 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 10 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 1297 [name] => Pharmakon [slug] => pharmakon [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1298 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 6 [filter] => raw ) )