Stora scenen

Phoenix
Popaganda, 1/9 – 2017

Publicerad: 3 september 2017 av Olivia Nordell

6

Phoenix ambition verkar vara att inte göra någonting halvdant. Basen är extrem, nästan tryckande och omslutande. Deras backdrop är fantastiskt fantasifull – en snedställd spegel bakom dem som reflekterar bilderna och ljuset som projiceras från golvet. Hitsen avlöser varandra – J-Boy, Lasso och Entertainment inleder konserten i ett slags ständigt bekräftelsebehov. Det är en otrolig energi i svenska Thomas Hedlunds trummor, ljusshowen är simpel men effektfull, de är extremt slipade och aldrig låter det falskt.

Samtidigt är det någonting som skaver. Visst, det är en typ av Phoenix-mania. Popagandas publik är väl inte direkt känd för att skapa frenesi men förväntningarna ligger tätt i luften och det är svårt att inte ryckas med i Thomas Mars höftrörelser. De håller en konstant jämn nivå – vid de tillfällen då de inte spelar en av Spotifys topp fem, som under Trying to Be Cool, skapar de associationer till karnevaler och ytterligare hets genom att stava ut ”PHOENIX” i klassiskt cirkustypsnitt bakom dem. De lyckas hålla det som skiljer sig från hitkavalkaden kul och aldrig tidigare under kvällen har det väl skrikits och brölats så som det gör just här. Främst är det så tydligt att deras låtkatalog är extremt stark, att i princip varje låt får en att ryckas med och att deras discorock aldrig fallerar. Men det är ju just det där med den jämna nivån – hur spännande är det egentligen att åka bergochdalbana när den kan liknas vid att åka ett höghastighetståg i marknivå? Känns det intressant? Kittlar det i maggropen eller är det egentligen lika sövande som en fyratimmarstågresa?

Just då bryter de av. Till avbildningen av en stjärnhimmel spelas Love Like a Sunset Part I och skapar med den någon typ av spänning, någonting som fixerar blicken vid dem på scenen och inte vid ens egna dansande fötter. Just då lyckas de skapa någonting hållbart, någonting minnesvärt i musiken i sig och inte bara i stunden. För visst, dansen är en essentiell del av det som gör Phoenix till Phoenix. De skapar fantastiska låtar som visserligen kan översättas till fantastiska upplevelser i en själv och i sällskapet, men i kväll känns det stundtals som att de lika gärna hade kunnat sätta på ett best of-album med ett stort ljudsystem. Så när basen står en upp i halsen, när ljudet nästan framkallar kvävningskänslor, då känns det. Det har en stor effekt på oss – när Love Like a Sunset Part II tar vid finns det en lättnad både i att kvävningskänslorna avtagit och att vi faktiskt känt någonting. Där, i mitten av konserten, lyckas de med konststycket balans mellan euforisk dans och stor intimitet.

Efter det, när det blir både nedtonat och explosivt, arenarockigt nästan, i medleyt mellan If I Ever Feel Better och Funky Squaredance, när Colosseum uppenbarar sig bakom dem under Rome, inser man hur de lyckas snärja sin publik spelning efter spelning. De har en suggestiv kraft, men när Mars stagedivear till publikens jubel under en instrumental version av Ti Amo som sista akt ekar orden som yttrades av en annan festivalbesökare tidigare under konserten i huvudet: ”Han kommer stagedivea i slutet, han gör alltid det.” I den meningen finns kanske essensen av Phoenix i kväll – väntade drag som ändå genererar publikens jubel och rörelse. Just det är åtminstone inte halvdant.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 464 [name] => Phoenix [slug] => phoenix [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 465 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 24 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 201 [name] => Popaganda [slug] => popaganda [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 202 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 148 [filter] => raw ) )