Festivalreportage

Pitchfork Music Festival Paris 2017 – lite mer än en vanlig stadsfestival

Publicerad: 11 november 2017 av Olivia Nordell

Text och foto: Johanna Eliasson, Olivia Nordell

Pitchfork Music Festival tog sig över Atlanten år 2011, då den multipicerade sig från den tre dagar långa musikfesten i Chicago till en syskonfestival i Paris. Med ett liknande tänk bakom bokningar och upplägg får de båda eventen en gemensam nämnare trots sina vitt skilda sammanhang. Till skillnad från sin amerikanska föregångare tar Paris-versionen plats på höstkanten, precis i lagom tid för att en ska hinna få lite festivalabstinens efter sommarens bravader.

  • En gång i tiden gick Le Grande Halle de la Villette under ett lite mer makabert namn – La Cité du Sang, blodets stad. Den väldiga glas- och järnbyggnaden rymde från första början en stor del av Paris slaktindustri, men området har i dag förändrats till oigenkännlighet. Omgärdad av grönska med parken La Villette, som i sin tur är inramad av vattendrag och kanaler, känns den industriella historien långt borta. Bredvid 1800-talsbyggnaden stoltserar betydligt nyare grannar med markant arkitektoniska drag såsom konserthallen Cité de la Musique och klubben La Trabendo. Det är här Pitchfork Music Festival Paris huserar och det är även här flera artister som skiljer sig lika vilt som grönska och slaktindustri har spelat under årens lopp. Det brukar finnas någonting för alla – drömpoppig grönska eller hård industriell elektro, svallande jazz eller stenhård hiphop.

  • Det märks på klientelet. För visst, de allra flesta ser ut exakt som man kan förvänta sig att den genomsnittliga Pitchfork-läsaren ser ut, men fler experimentella uttryck än den klassiska hipster-på-festival-stilen ryms här. Likheterna mellan publiken här och publiken hos svenska festivaler som Way Out West kan ses som uppenbara vid första anblick. Exempelvis så upplevs alla som extremt vackra, någonting som eventuellt beror på ljuset i lokalerna eller i det franska vattnet, samt otroligt stilsäkra. Way Out West brukar ju inte heller direkt gömma alla vackra människor i en brunn vid Slottsparken, men där Sverige är duktiga på att vandra längs med en festivalgång med samma självmedvetenhet som om det var en runway, är parisarna, eller åtminstone Pitchfork Paris publik, självsäkert down to earth. Det är en uppenbar kulturell medelklass som dansar till Bicep och vevar till Run the Jewels, de är otroligt bekväma i sitt uttryck, sin plats och sina upplevelser. Nästan lite för bekväma – Rejjie Snow ropar “Paris, we know that everyone is 30 years old plus, we know this. We are going to open a moshpit just a little bit!” under sitt set som för att provocera fram en reaktion. Även här liknar publiken den publik vi ofta ser på stadsfestivaler i Sverige, den som behöver tjack för att dansa eller femton öl för att ens röra sig nära en moshpit. Det är dock fortfarande tidigt på kvällen när Snow spelar, till vårt försvar, och till slut lossnar även den mest djupt sittande proppen hos publiken – som det alltid gör efter femton öl.

    Det är ungefär det vi hade förväntat oss också. En festival som liknar allt det vi är vana vid här i Sverige, fast kanske ett snäpp snyggare och ett snäpp vassare i sin utformning. Det är det också – behöver man omväxling från publikmassan finns det gott om möjligheter att utforska vad festivalen har att erbjuda i form av pausunderhållning. Utomhus, längs med långsidan av byggnaden, går en lång myllrande korridor dränkt i rött ljus. Försedd med flera matstall, en bar samt avslappnad stämning, är den utmärkt för att ta en nypa luft i sorlet och beblanda sig med förfriskade fransoser. Bara grejen att kunna vara utomhus en stund utan att förfrysa känns revolutionerande när vintern sakta börjar ta nordligare breddgrader i sin makt.

  • Efter en stund blir det trots allt lite kyligt i Parisnatten, och det känns lockande att smita in i värmen igen. Här kan man shoppa bandtishor, äta fem tryffel-tortellinis för €10 eller tävla om LP-skivor genom att gissa sina polares musiksmak i små tillfälliga skivaffärskulisser med namn som ”Kimchi Pop Box” och “Under Bauhaus”. I ett sidoparti till själva giglokalen finns en liten marknadsplats med allt från grafiska prints till accessoarer. Ett litet bord erbjuder sjömans-inspirerade tatueringar, om en skulle vilja bränna in ett minne av festivalen för livet. Allt detta utan att faktiskt lämna spelningslokalen, så om du någonsin har drömt om att shoppa handgjorda broscher till ljudet av Rejjie Snows FASHION WEEK är det här ditt moment.

  • Under festivalens första och andra dag erbjuds efterfester på La Trabendo, på gångavstånd från festivallokalen (sista dagen behövs det ingen officiell efterfest – Talaboman som sista akt tystnar inte förrän vid 05). Området framför scenen på La Trabendo är litet och intimt, uteplatsen stor och inbjudande. Det är en perfekt storlek på lokal för en efterfest, och låter en antingen trampa runt till akter som Actress och Palms Trax eller varva ned med varmkorv och samtal på uteplatsen. Att fortsätta festivalen på annan plats än Grande Halle de la Villette går i linje med festivalens förfest, Pitchfork Avant-Garde, som spridit sig över sju mindre spellokaler i östra Paris med 46 mindre band för att kicka igång festivalhelgen. 

    Pitchfork Paris är i mångt och mycket en stadsfestival precis som alla andra, bara en festival med ypperlig lineup år efter år. Bara en festival med ett rimligt prissatt glas vin för en gångs skull (€4!), häftiga lokaler, en marknad att tatuera sig på och mat utan milslånga köer. Dötrist och långtråkigt och alldeles, alldeles underbart.

    Läs även våra konsertrecensioner från festivalen här.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2604 [name] => Pitchfork Paris [slug] => pitchfork-paris [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2605 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 14 [filter] => raw ) )