Priests
Nothing Feels Natural

15 mars, 2017
Recension av John Jonsén
9

Vi måste ta en stund och diskutera begreppet ”som en käftsmäll”. När vi använder det så antyder det att någonting knockar och sänker en – som ett slag ur en Rocky-film, ungefär. De flesta käftsmällar som delas ut här i livet är (av egen ofrivillig upplevelse) inte särskilt kraftfulla, eller ens pricksäkra. De tar inte mer än en sekund och ofta hinner de inte ens märkas av förrän du plötsligt känner en smärta i ansiktet och tänker ”helvete, jag blöder ju?” kort efteråt. Allt går så fort att chocktillståndet gör mer ont än själva käftsmällen. För vem förväntar sig att få en hand inkörd i nyllet från ingenstans?

Precis så känns Nothing Feels Natural. Som ett helt smörgåsbord av knogmackor. Och de kommer alltid när du är som minst förberedd. Introspåret Appropriate gör det tydligt att Priests har gjort en platta som en inte borde hävda sig mot, med alla underbart kaotiska no wave-partier, domedagsbasgångar och sångerskan Katie Alice Greer som repeterar ”I worked too hard to have friends like you anymore”. Sen spelar det ingen roll om dina känslor är armerade med pansar, kevlar eller titan, för trots låtens oskyldiga surfrockintro kommer JJ att tränga sig igenom och såra dig på ett sätt eller annat. Antingen så är det vändningen när låten förlöser ett ravinartat crescendo med en invävd Joy Division-slinga, när det plötsligt dyker upp ett känsloladdat och enormt mäktigt piano från ingenstans – eller så är det texterna som skadar. Det är bara att välja och vraka bland dem, alla lämnar oavsett ett blodigt jack i ansiktet. De mest köttiga såren lämnar ändå sista raderna ”I wrote a bunch of songs for you / but you never knew and you never deserved them / who ever deserves anything anyway? / what a stupid concept”. Och det är bara andra låten på skivan.

Nothing Feels Natural är samtidigt så mycket mer än bara känslostormar, även om det kommer fortsätta finnas saker som smärtar. Det är en äventyrlig och frigjord skiva som aldrig bryr sig om att passa in. Det läggs konstant sinnessjuka textrader om allt mellan streaming, att livet är som ett avsnitt Wheel of Fortune och att stötta sina polare som döper sitt band till Burger King. Varvat med det dyker det upp feministiska värdeladdningar med jämna mellanrum: ”I don’t make friends easily or naturally / you can blame chemicals or you can blame patriarchy”. När sångansvaret blir tilldelat trummisen Daniele Daniele under No Big Bang tar skivan ännu en skogstokig vändning till rytmisk spoken word. Inte bara spottar hon rader som om hon rapbattlade, men gör det medan hon spelar sitt egna beat – att hon dessutom kan göra det snabbare och precis lika bra live ger obegränsat antal guldstjärnor i kanten.

Med rötter i betydligt mycket mer frenetisk postpunk än detta är det förvånande att Priests har gjort en så pass melodisk skiva – varken Talking Heads-funken i Suck eller det häpnadsväckande vackra och atmosfäriska titelspåret hade fungerat särskilt bra för dem tre år tillbaka. Lika förvånande är det att de lyckas inkorporera sitt hetsförflutna på Nothing Feels Natural utan att det någonsin skaver. Kalla det influerat av Fugazi, Sonic Youth eller för vad som helst, men under Pink White House lyckas Priests hitta ett perfekt mellanläge av energi, ilska och melodi. I stället för att försöka göra någonting attackerande och aggressivt läggs ett kallt och ihåligt lager av rundgång över det stormande trumkompet under låtens första sekunder. Det blir som en liten post-it-lapp hängd över låten – Priests vill påminna att de är fullt kapabla till punkkaos, men hellre vill utvecklas än att stanna kvar i det förflutna.

Till slut har Priests utvecklats till ett band som skiter i allt och alla och vågar göra precis vad de vill. I den processen har de gjort en skiva så sanslöst bra att den borde få ett eget inlägg när postpunkens historiebok skrivs. Den är så fylld av påtagliga och inspirerande texter att den lämnar en lika mörbultad som fascinerad. Det går knappt att beskriva den som käftsmällar i plural och samtidigt göra den rättvisa. Nej, Nothing Feels Natural är en total jävla knockout.

Skivbolag: Sister Polygon