Blue Stage

Ride
Northside, 10/6 – 2017

Publicerad: 12 juni 2017 av Noa Söderberg

4

De senaste åren har bestått av en lång rad mer eller mindre lyckade shoegazeåterföreningar. My Bloody Valentine har släppt en efterlängtad uppföljare till Loveless, Lush återuppstod för att sen somna in igen sju månader senare, Slowdive kom tillbaka med bravur i våras. Det hela kan kännas lite opportunistiskt, men vem kan klandra dem? Vilket band som helst hade väl velat rida på vågen av en helt ny generation som upptäcker deras musik.

Ride var inte sena med att göra detsamma. I november 2014 presenterade de en lång turné i Europa och USA, och sen dess har det rullat på. Om bara ett par dagar släpps det inte helt oväntade nya albumet. Singlarna har hyllats av brittisk musikpress, allt är som vanligt igen och hela världen ler. Det är bara en liten sak som stör. Det återuppståndna Ride sysslar inte med den sökande, blödande och virvlande gitarrmusik vi kommit att älska dem för. Det återuppståndna Ride sysslar med vanlig sketen rock.

Vän av ordning invänder här att Ride redan från början var shoegazeerans allra mest popkonventionella låtskrivare. Det är sant. Vad som svider är att de den här gången också agerar som att de är det. Andy Bell pratar i intervjuer om hur ingenting längre förvånar honom när han skriver musik. Pressbilderna är en fest av motorcykeljackor, rockposer och händerna i fickan. Vilket för oss till Danmark, Northside och en gigantisk festivalscen. Här står de uppradade i varsin bredbent ställning, redo att göra absolut ingenting annat än att spela rätt ackord och uttrycka noll. Scenproduktionen består av en gigantisk vit backdrop med svart text: RIDE. Andy Bell passar på att distansera sig lite extra mycket bakom sina signatursolglasögon. Det gör ingen skillnad, för han rör inte en min ändå.

Det blir inte roligare än så. Oavsett om de rör sig bland det äldre materialet eller river av nya, såklart riffglada, singlar som Charm Assault så gör de sitt yttersta för att se ut som ett ABF-band som övar på att spela live. Missförstå mig inte: ett rättrådigt och självsäkert rockband kan såklart vara hur bra som helst, även om de rör sig med klichéer. Före detta introverta poplegender som genom ovärdigt åldrande har blivit Bandit Rock-material är mindre kul. Särskilt när de på så sätt våldför sig på sitt eget arv. För grejen är ju att låtar som Vapour Trail och Dreams Burn Down är ångestladdade och oförglömliga mästerverk i all sin enkelhet. Få har fångat naiv kärlek, lycklig och olycklig på samma gång, som Andy Bell med raderna ”Thirsty for your smile / I watch you for a while / You are a vapour trail / In a deep blue sky”. Trots det trista framförandet är den obligatoriska hiten konsertens absoluta höjdpunkt och en påminnelse om vad Ride bär på, innerst inne. Synd att de hällt tre ton rock’n’rolljord över det.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 462 [name] => Northside [slug] => northside [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 463 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 21 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 1805 [name] => Ride [slug] => ride [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1806 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 16 [filter] => raw ) )