Rome Is Not a Town
It's a Dare

27 oktober, 2017
Recension av Moa Björkman
7

Det blåser postpunk-storm från Göteborg, och den tog sig ända till Thurston Moore som i maj nämnde Rome Is Not a Town som ett av fem underskattade band värda att hålla ögonen (öronen?) på. ”It’s sorta post-Riot grrl, post-No wave” säger han till NME och det är möjligt att Moore faller in i egen 90-talsnostalgi då Sonic Youths Goo-era varit en konstant referens i det mesta som skrivits om Rome Is Not a Town de senaste åren. Det är svårt att inte bli inspirerad av Sonic Youths villkorslösa uttryckssätt som ung i Göteborgs kranskommuner – och uppenbarligen var det rätt val av influenser.

Stupid var en käftsmäll till debutsingel 2015 och EP:n Careful Like You Cared från förra året slog med samma orubbliga kraft. Precis som omslaget till debutalbumet It’s a Dare vittnar om, stirrar kvartetten dig i ögonen och vägrar vika ner blicken. De är ödmjuka kring de ständiga Sonic Youth -referenserna, men då ljudbilden inte är lika kaotisk denna gång är det inte längre en självklar liknelse. Mer eller mindre skoningslösa, skramlande gitarrer finns i högsta grad kvar, men har tyglats till och upplevs stundtals mer städade än i tidigare, mer furiösa släpp. Trots det är direktiven klara från Rome Is Not a Town – de är inte här för att kompromissa, det har de aldrig varit.

Gitarristen och sångerskan Kajsa Poidnak står för majoriteten av texterna och när det skriks i Common Sense att de ”don’t give a fuck about anything” sammanfattas det genomgående temat – vemod, och de pumpande gitarrerna som följer gjuter fast orden i ytterligare en dimension. Repetitiva, skräniga gitarrytmer får som alltid ta stor plats, och de för albumet konstant framåt, men Poidnak behöver inte slåss lika mycket för att överrösta dem som tidigare. Det finns ett dynamiskt samspel som bekräftar att de spelat och turnerat ihop flera år innan It’s a Dare, turnéer vars scenenergi följt med in till studion och satt sitt avtryck i livekänslan som känns genom hela albumet – framför allt i de stökigare låtarna, som mittenspåret Can You Feel the Rush.

”I wanted nothing / Just another night / Seriously” trånar Poidnak i den mest desperata Ashes, om det bitterljuva i att vara ett andrahandsval, eller om någon sorts rebound-relation från den andres sida. Första låten Picking Garbage balanserar Ashes textmässiga skörhet genom att kavat klargöra att ”It was nice to know you / But I don’t wanna know you anymore / It’s just that time goes by / Either you or I die” och gör sig därför utmärkt som nysingel-anthem. Med undantag för Sorry som utan överraskningar utgör albumens plattaste fyra minuter är It’s a Dare en kraftmätning som andas 90-tal. Det hörs att Rome Is Not a Town har raffinerat konsten att fördela energi annorlunda utan att kompromissa på dess mängd. I vilket fall som helst befäster det stökiga men organiserade semi-kaosbandet att de har en plats på den svenska musikscenen. Att rikta skenet mot 90-talets ”in your face” noiserock är inget världsomvälvande, men i rådande musikklimat skapar det en nostalgisk, och ack så välkomnad, kontrast.

Skivbolag: Startracks

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1800 [name] => Rome Is Not a Town [slug] => rome-is-not-a-town [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1801 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 5 [filter] => raw ) )