Run the Jewels
Run the Jewels 3

8 januari, 2017
Recension av Erik Blohmé
7

Att alla goda ting skulle vara tre är en förljugen plattityd. Inom populärkulturen är det en sanning mer i teorin än i praktiken – trilogin är en eftersträvansvärd bedrift, men få klarar egentligen att göra hattrick. För varje Sagan om ringen finns två usla Matrix-uppföljare. Alien 3 är betraktad som en katastrof för sin franchise, likaså Gudfadern III.

Men ibland händer det – Run the Jewels har lyckats. Den höga kvalitén som löper genom gruppens hiphop-triptyk gör att Run the Jewels 3 ofta känns mindre imponerande än vad den egentligen är. Det är som El-P rappar i Legend Has It: ”You’re getting used to me doing no wrong”.

Efter de brutala första albumen har duon på det stora hela skapat en mer detaljerad och försiktigt skiva, men imponerande nog utan att sänka tempot alls. Call Tickerton är ett bra exempel – långt ifrån lika konfrontativ som exempelvis Oh My Darling Don’t Cry från Run the Jewels 2 men samtidigt mer intensiv tack vare den rakbladsvassa och täta produktionen.

Run the Jewels uppnår här någon slags perfektion av sitt sound, vilket har fördelar och nackdelar. Gruppen har tidigare varit experter på att finna det geniala i simpel repetition och råhet. Samplingarna i låtar som Close Your Eyes (And Count to Fuck) borde vara extremt enerverande, men trubbigheten bygger på något sätt upp ett monomaniskt driv som fungerar till musikens fördel.

De här elementen finns kvar, men placeras i bakgrunden på Run the Jewels 3. Vad som i stället framhävs är något mer kalkylerat och genomarbetat. Musiken har inte samma slagkraft vid första anblick, men uppnår samma hastigheter tack vare sitt sofistikerade och väloljade maskineri. Exempelvis är Panther Like a Panther på något sätt både vild och återhållsam på samma gång. Detta betyder däremot inte att låtarna skulle vara svårtillgängliga eller konstlade – ”subtilitet” är inget ord som finns i Run the Jewels ordbok. Det konstanta höga tempot och den karga stilen varieras föredömligt genom hela skivan, inte minst tack vare fantastiska gästinhopp av Danny Brown och Kamasi Washington.

Det textmässiga fokuset har skiftat en aning åt det politiska hållet, men ämnena som är uppe för diskussion är ändå till stor del desamma. Sex, gräs, kriminalitet, penisar, skämtsamma hot om våld, förakt för moral och auktoritet, och så vidare. El-P och Killer Mike är så här långt alldeles för skickliga textförfattare för att den råbarkade hedonismen ska kännas som upprepning, men det börjar samtidigt bli uppenbart att Run the Jewels har en begränsad livslängd – i alla fall i sin nuvarande form.

Run the Jewels 3 kommer inte vinna över tidigare tvivlare, eller alienera några nya fans, men med en så solid samling låtar kommer Run the Jewels undan med att inte ta särskilt många risker. Det känns som en logisk manöver i duons karriär att ytterligare cementera både sin stil och sin ställning som de mest högljudda och obstinata rapparna på planeten. Förhoppningsvis bryter sig El-P och Killer Mike loss från trilogins ramar genom en fjärde installation i en inte allt för avlägsen framtid.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1295 [name] => Run the Jewels [slug] => run-the-jewels [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1296 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 25 [filter] => raw ) )