Flamingo

Ryan Adams
Way Out West, 11/8 – 2017

Publicerad: 12 augusti 2017 av Stina Vickhoff

6

”Jag trodde han skulle vara mer ledsen”, berättar en hängiven Ryan Adams-lyssnare efter konsertens slut. Av artistens olika musikpersonligheter får Way Out West välsignelsen av ta del av den ösiga av dem, vilket säkerligen delar fansen i två läger. Under den dryga timmen som han står på scen ekar balladbiblioteket tomt och tyvärr Taylor Swift-biblioteket med. Men det är nog till Ryans fördel i kväll, då publiken redan är trött som det är.

Att boka Ryan Adams till årets upplaga i Slottsskogen som en av extremt få ”rockartister” är väldigt tacksamt. Det är prestigelöst i all sin medvetenhet och klockan åtta på kvällen är många i något slags kroppsligt mellanläge där hans ironiska ”fuck yeah!” som återkommer titt som tätt är ett skönt humoristiskt tillskott. ”This is a song about feelings” säger han och drar igång finstämda Two. Den följs av New York, New York som verkar väcka en del fans till liv och fötter och huvuden börjar röra på sig lite.

Turnén är väl anpassad till just festivaler – det är ösigt och lite ”goofy”. Scendekoren med fejkade högtalare och hans snabba solglasögon i kombination med de återkommande gliringarna till festivalens andra bokningar. ”We don’t got a CD-player on stage, we got a drummer” säger han och syftar till Franks spelning dagen innan (han måste ha missat stråkorkestern). Lagom till klassikern Halloweenhead (som också blir en av spelningens bästa låtar) skränar han uppmanade ”this is your last chance to hear some guitar music tonight, you must be very excited!” Jag vet inte exakt vad det är, men sarkasmen är så jävla slående och passar perfekt in där och då. Kanske handlar träffsäkerheten om att detta är året då Way Out West bokat mindre ifrån genren än någonsin tidigare. Om det är ett aktivt val eller en slump är omöjligt att säga, men en icke-statistiskt säkerställd överslagsräkning säger mig att årets publik har en lägre genomsnittsålder än tidigare år. Kanske känner han av det, att en stor del av publiken saknar Come Pick Me Up och Wonderwall.

I det stora hela är spelningen bra, några lite väl utdragna gitarrsolon och en publik som kanske inte riktigt är med, men i gråt-låten When the Stars Go Blue står alla par och hånglar och alla vi andra önskar att vi gjorde det – det är fint. Let It Ride från The Cardinals-tiden får även den fin respons. Shakedown on 9th Street från Heartbreaker-plattan får avsluta kvällens konsert, där Ryan Adams lämnar ett gott men inte speciellt långvarigt intryck.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 576 [name] => Ryan Adams [slug] => ryan-adams [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 577 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 13 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 155 [name] => Way Out West [slug] => way-out-west [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 156 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 399 [filter] => raw ) )