Stora scenen

Säkert!
Popaganda, 1/9 – 2017

Publicerad: 2 september 2017 av Olivia Nordell

9

I vintras bekände Annika Norlin i vår intervju att hon var rädd för att musiken på det nya albumet Däggdjur kanske var mer lågmäld än vad folk förväntar sig. Att hennes önskan att titta på det lilla, mjuka i människan och inte fokusera på det stora, kantiga, externa inte skulle klaffa med lyssnarnas förhoppningar. Så kom Däggdjur och den var ju just mjuk, ärlig, ren och överträffade ändå alla förväntningar. I kväll på Popagandas stora scen, precis innan solen gör sig redo för att gå ner, sätter hon ton för spelningen precis så mjukt, ärligt och rent som albumet banade väg för. I Det här är vad dom säger sjunger hon, med sin lena Östersundsdialekt, känslor precis så råa som de var för tio år sedan. Men det finns en vuxen aspekt av henne nu som tidigare mest smugit sig fram, inte bara i rösten som inte längre osar av oskyldig naivitet utan i hela hennes framtoning, som numer känns mogen och klok och familjär.

Hon känner det också – i Det ska hända dig med driver hon med sina vänner som säger att ”du är kul ändå fast du är så himla gammal”. Hon bär det med en elegans till fiolen, i en perfekt stämsång mellan henne och hennes ackompanjerande röster. För om det är något som utmärker Säkert! något extra den här turnén, så är det hur hon lyfter fram andra röster som fungerar som en fantastisk förlängning av henne själv. På scen i kväll finns bland andra Ola Klüft, Kajsa Bergsten och Lovisa Nyström – den förstnämnda framför Funky nassau i en aning mer upptempo version som kompletterar hans varma, trygga röst perfekt. Tonen är fortfarande ödmjukt lugn, nästan andaktsfull. Volymen är så låg att bara vi vid scenen kan höra dem – i ölområdet precis bredvid måste de vara knäpptysta för att lyckas göra det. Det skapar en bubbla för oss precis här intill scenen, stoppar nästan i en slags övermänsklig akt alla lagar om tid. Det börjar skymma när Snooza och Isarna höjer tempot och körerna överröstar nästan instrumenten. Mörkret, som i den stundande hösten och efter skymningen, visar sig från sin allra vackraste sida i vår-romantiserande Kommer hända för trots att träden snart kommer vara nakna i höstnatten kliar det av frustration och förväntan i fingrarna när Annika sjunger att någonting måste, och kommer, hända.

Det är turnéavslutning för dem och trots att de spelat just den här värsta, mest plågsamt personliga låten flera gånger innan tar det emot när det är dags för Dian Fossey. Hon säger ”Vi tar den nu så har vi den gjord sen” – och trots att det märks hur mycket det krävs av henne att lyckas sjunga är det lika tydligt att det är någonting i henne som kräver berättandet ändå. Det är så mycket känsla i hennes ansikte, som är inzoomat i skärmen bakom ensemblen. Någonting i ansiktsuttrycket bryter bubblan som tidigare skapat den där stämningen av andakt – som i solidaritet sjunger publiken med till låten om att brytas ner och byggas upp, som om vårt deltagande på något sätt ska underlätta för henne.

Hon känns stärkt, kanske både av berättandet och av stämningen runt omkring oss, och använder tillfället till att prata om våldtäktskulturen. Om att vara förföljd som ensam i natten, om att bli tafsad på i ett publikhav, om att inte bli trodd och att få sin kropp tagen ifrån en. Hon säger: ”Steg efter steg så bygger man upp en känsla om att man är något slags byte. Vi ska ta tillbaka natten och vara varandras armé”. Allt som är ditt, den tio år gamla låten om just den våldtäktskulturen, är brännande aktuell och att skrika ”de jävlarna ska skjutas” är förlösande och stärkande i all sin ilska och kraft.

Stämningen var tidigare på något sätt infekterad, eller inflammerad, som att vi alla är med henne i hennes känslor och så nära inpå och så djupt inrotat. Konserten framkallade ett vakuum, en bubbla som utestänger alla andra som inte är här, att vi måste dra dåliga skämt under tiden för att det ska kännas lättare – för att på något sätt förtränga allt det hon sätter ord på så galant. Så när hon faller ihop i slutet av Dansa, fastän, den låt som även den bryter bubblan med sin popularitet och sin dans, når konserten sin kulmen. I en timme har hon skapat någonting som expanderar och minskar i takt med musiken, med känslorna, som sedan bryts och byggs upp igen i ett enda andetag. Det är otroligt mäktigt. Hon byggde en låg scen och såg oss i ögonen.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 201 [name] => Popaganda [slug] => popaganda [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 202 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 148 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 247 [name] => Säkert! [slug] => sakert [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 248 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 32 [filter] => raw ) )