Sarah Klang
Love in the Milky Way

5 februari, 2018
Recension av Alice Dadgostar
8

I ett hastigt ögonblick, under de blida sekunder som inleder ett debutalbum vars märg ska rymma en röst som i sig rymmer det vidsträckta, förs tankarna till Cat Powers Sea of Love. Upptakten till en uppsjö av associationer och färger som mitt i sin rikliga nyansering egentligen bara landar på en enda: Sarah Klang. En artist som sin ringa ålder till trots tycks bära en hel livstid, både att döma av publikens törst och av den detaljrika balans hon gång på gång åstadkommer mellan vemod och tillförsikt.

Att bli lämnad, att vara övertygad om att ingen kommer vara lika bra, något så till synes trivialt som ”that broken smile” och det försynta hoppet om att en dag göra sig fri. Berättelserna om uppbrotten och striderna som överlever alla mänsklighetens epoker, av den urbota anledningen att känslor kan skifta drastiskt oavsett vad klockan är – och framför allt utan hänsyn till sina giljotinerande effekter. Känslor som förstås lika gärna kan infiltrera dig långsamt: lurpassa i källarmörkret fram till dess att allt står i dess makt.

Kampen mot det förgångna och att stundtals leva sitt liv i minnen. Att orka fortsätta. Det som aldrig slutar kännas radikalt och som ett alldeles unikt fall varje gång men som också följer en ultraklassisk modell. I Klang finns alla de ögonblicksbilder som i sina ständigt aktuella men ack så nötta uppenbarelser hade kunnat bli samma gamla eko av sina original som vi blir matade med jämt och ständigt. Den Göteborgsbaserade 25-åringen gör emellertid det som låter kontraproduktivt som egentligen är det enda rätta: att med full kraft framhäva, snarare än undvika, allt det där som känns så uttjatat. För i ärlighetens namn må vi vara trötta på att vara ängsliga och sentimentala men vi är fortfarande lika övergivna och brutna, i behov av någon som går rakt in i den otympliga sorgen och belyser den för vad den är – nothing less, nothing more.

Och det är just nämnda skildring som möjligen är anledningen till hyllningarna som regnat över popfolkdrottningen: hon ger liv åt smärtan i stället för att försöka kväva den. Hon klär den i något att förhålla sig till, något som är viktigt och konkret. Sorg behöver så att säga inte vara sorgligt hela tiden. Den skarpsinniga växlingen mellan de drastiska känslorna och de långsamma skildras inte bara i rösten. Den syns även i musik som cirkulerar flitigt mellan Norah Jones milda sinnlighet, minimalistisk melankoli och en countrybetonad råhet. I synnerhet låter det emellertid som något som kommer till i centrum av den bild som figurerat mest på Klang: när hon sitter i ett palatsliknande rum i brudslöja omgiven av tjusiga blommor och frukt. Det är styrka som syns i hennes blick. ”Saddest girl in the world” menar vissa – men det är inte ledsamhet hon lämnar lyssnaren med. Kanske snarare tvärtom.

Skivbolag: Pangur Records

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2541 [name] => Sarah Klang [slug] => sarah-klang [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2542 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 7 [filter] => raw ) )