Shame
Songs of Praise

31 januari, 2018
Recension av John Jonsén
7

Under 2017 var Shame det band som ansågs vara Storbritanniens nästa stora live-export. Egentligen inte av någon märkvärdig anledning – de var nästa explosiva unga punkband i ett långt led av explosiva punkband som blivit för gamla. Sist det fanns ett liknande liveband som fick folk att dregla över ungdomlig dynamik var det Fat White Family, som beskrevs exakt likadant. Intensivt! Kaotiskt! Wow! Men när Fat White Familys karga, nedbrutna look inte gick att beskåda på skiva fanns det väldigt lite poäng med dem. Så, att släppa en skiva som hypat liveband är kanske inte det mest exalterande i världen. Det är bara en av flera tveksamheter som Shame tvingas bekämpa med Songs of Praise.

I ett försök att profilera sig genom punken, både i sin naturliga form och med post-prefixet, har deras subkultursflörtande kapsejsat i mainstreamvärldens böljande hav. När sångaren Charlie Steen håller ett passionerat brandtal om en blek framtid av tanklöst konsumerande längs The Licks förföriska basgång är det som att omvärlden inte förstår honom. Han spottar på NME för tidningens kommersialistiska ton i ett brutalt ironiskt kulspruteregn av textrader:

And download the next greatest track to your MP3 device / So sincerely recommended to you by the New Musical Express / […] / As you sit around in a circle and skip one minute and thirty seconds into the chorus / So we can all sing along and gaze and marvel at the four chord future

Och vad gör då NME? Belönar Songs of Praise med högsta betyg. De hyllar Shames autenticitet, men struntar fullständigt i vad den försöker berätta. Det hjälper inte heller bandets punkkredibilitet att albumet samtidigt hoppade rakt in i Storbritanniens Top 40-lista. Allt det som är positivt i sin natur blir bara käppar i Shames hjul.

Lyckligtvis för Londonkvintetten är de långt mer än bara hype och en aggressivt nihilistisk attityd. Songs of Praise flörtar med samtida kaosmakare som Idles och Bad Breeding medan det vilar ett distinkt homage till Gang of Four och The Fall i symbios, som att de lyckats skala ner Storbritanniens punkhistoria på 38 minuter. Shame är däremot inte särskilt benägna att följa en röd tråd – de kastar hellre runt den röda tråden som ett garnnystan och försöker i stället att visa sig så mångfacetterade som möjligt. Från den inledande och karga Dust on Trial, genom den arketypiska postpunkhiten Concrete till solskens-poppunken i One Rizla blir Shame enhetligt inkonsekventa under Songs of Praise, och det är bara på skivans tre första låtar. Hela albumet känns därför emellanåt som en samlingsskiva, visserligen förståeligt när både The Lick och Gold Hole släpptes redan 2016, men även i bristen på kontinuitet lyckas Shame att skina. Den sida av bandet som är klädd i distortion och dissonans ger oss de förlösande Donk och Lampoon, medan de mer avskalade och ömtåliga melodierna i Angie balanseras som en stabil motpol.

Det som framför allt bevittnas längs Songs of Praise är ett band under utveckling. Det är precis lika framträdande som den enorma förkärleken till alla de influerats av, men sällan har ett sådant färskt band lyckats vända det till en stor fördel. Allt det som Shame så febrilt vill framföra har med all säkerhet gjorts förut, men det blir en petitess när de värnar om postpunkarvet med så mycket charm och extas. I dag är de omtalade för att vara ett extraordinärt liveband, men det kommer inte dröja länge innan resten av Shames talanger som musiker benämns lika varmt.

Skivbolag: Dead Oceans