Äpplet

ShitKid
Umeå Open, 1/4 – 2017

Publicerad: 3 april 2017 av John Jonsén

5

Egentligen går det inte att mäta Åsa Söderkvist och hennes framträdande med ShitKid i en vanlig betygsskala. I studioversion är hennes sönderdistade och sprakande garagepop åtminstone någonting konkret – det finns alltid tydliga melodier och texter som faktiskt låter. Det känns absurt att ens behöva nämna det som ett kriterium, men när hon spelar live är det helt andra faktorer som spelar roll. I stället försöker hon hitta ett sätt att förmedla hur skittuff hon är och hur hon kan koppla in sin karisma i högtalarna. Då spelar inte längre musikaliteten någon roll, för så länge människor anser att hon är världens mittpunkt så har hon lyckats.

Det går inte heller att förneka det. Hon är ju svincool. Söderkvist tar sin naturliga nonchalans till nya höjder när hon knappt spelar tonerna på gitarren helt och hållet, som att hon tar varje chans hon får att förmedla en känsla av ”kolla vad lite jag bryr mig!”. Innan hon slafsigt och oengagerat framför senaste singeln Tropics spelar hennes bandkamrat upp fågelljud ur en iPhone genom mikrofonen som en övergång – hur det överhuvudtaget skulle bidra till spelningen är bortom all förståelse, men det bevisar vilka imponerande längder som ShitKid kan ta sin slacker-mentalitet. Ambitionen att hålla något sorts garagetema, eller ens något musikaliskt tema alls, känns inte heller särskilt viktigt för Söderkvist. Snarare är det bara titlarna som är konsekventa. Under Poobrain byter hon tema till en klichéartad 80-talssynt och bränner alla broar som skulle kunna knyta ihop åtminstone någonting av spelningen, förutom hennes image.

Under Oh Please Be A Cocky Cool Kid och 666 landar hon till slut i något slags mellanläge, där någonting annat än bara kaxighet får ta plats. Hennes skruvade bild av distad pop går för första gången att röra sig helt okrystat till, utan att behöva tänka på vad fan det är som egentligen pågår. Om hon aldrig hade dykt djupare ner i något coolt avantgardeträsk och fortsatt längs samma Yeah Yeah Yeahs-spår hade hon fortfarande varit häftig utan att behöva bero helt och hållet på sin utstrålning.

Medan trummaskinen i Sugar Town totalt flippar ur i outrot och spelar MIDI-koklocka och cymbaler i sextondelar är finns det ändå en skräckinjagad respekt för ShitKid. Vem som helst kommer inte undan med att spela upp fågelljud ur en mobil utan att bli sedd som en amatör, inte minst att anstränga sig så pass lite på scen som hon gör. Det krävs en sån enorm självsäkerhet att ens våga göra det hon gör live – att knappt ens spela sitt instrument ordentligt och samtidigt övertyga publiken att hon är bäst i världen är en ofattbar talang. Stundvis låter det helt förfärligt, men när hennes mål inte är att spela bra utan att bara spela cool blir hennes konst till slut bekräftad.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1427 [name] => ShitKid [slug] => shitkid [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1428 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 13 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 93 [name] => Umeå Open [slug] => umea-open [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 94 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 53 [filter] => raw ) )