Annexet

Sigur Rós
Stockholm, 5/10 – 2017

Publicerad: 6 oktober 2017 av David Winsnes

5

Recensionen innehåller två delar – två set. I mitten är det paus. Egentligen en helt vanlig text, men ja, uppdelad tydligen. Som en inverterad version av plattan ( ) börjar recensionen som en suggestiv hitpiece och övergår sedan i en tryggare omfamning av ett legendariskt band.

Del ett:

Man börjar bli van vid scenerna som utspelar sig i Globen-området en timme innan Sigur Rós enligt uppgift ska gå på scen. Restriktionerna för insläpp har hårdnat sedan terrorattacken i april och ingen av Stockholms större arrangörer har sedan dess lyckats undvika underligt ringlande köer med en opålitlig Följa John-struktur. Samtidigt som 3500 besökare gör sig redo för världens dovaste arenaband på Annexet uppenbarar sig en peppad kö mot Globen. Musikalen Cats är i stan! Storbildsskärmarna utannonserar skillnaden på köerna så gott det går för att sära på Andrew Lloyd Webber-anhängare och Jónsi-fans, två grupper som är ute efter vitt skilda former av kulturell maximalism. Det löser sig säkert för samtliga, men den inledande förvirringen blir svår att skaka av sig även när alla kommit in.

Sigur Rós europeiska höstturné är nämligen ett konstigt marknadsfört spektakel. De kallar kvällen för ”An evening with” och har skippat förband för att i stället dela upp setet i två delar med en paus däremellan. Här uppstår snabbt fånigheter som gör deras konsert till den överlägset minst intressanta av de senaste årens skandinaviska turnéstopp. Trion kommer aldrig bli ett band som skapar Hemma hos Plura-stämning, men kvällens disposition hade förstås tjänat på att islänningarna inte agerade som att upplägget var det vanliga. Efter åtta låtar går de av, bryter det momentum som börjat byggas, och publiken får spendera 20 minuter åt att göra ingenting i stadens fulaste konsertlokal. Vissa går och köper popcorn, andra som inte läst på i förväg går runt och frågar varandra om det är slut eftersom Jónsi inte direkt stått och hållit informativ låda under den första timmen. Så återvänder de, som efter ett operaintermission städat på alla former av kontext eller glam, som efter ett utdraget tekniskt fel, och spelar ytterligare sju låtar – totalt sett blir det lika många som de hann med under den mer konventionella konserten i Baltiska Hallen i Malmö för ett par år sedan.

Men det är på grund av att de har med sig en helt ny ljusshow med ‘slående visuella element’, ropar någon! Varför ropar du det? Det blir visserligen mer underhållande att titta på under andra halvan av showen, men som helhet är det som sker på backdropen bara ytterligare ett bevis på att atmosfäriska rockband undantagslöst borde anlita regissörer med konstnärligt patos för att komma ur sin fascination för intetsägande vågskvalp. Produktionen är oinspirerad, scenen outnyttjad och bandet hopkrympt på scen, en skugga av de orkestrala ambitioner de haft på flera av sina tidigare turnéer med dåvarande sällskap av till exempel Amiina. Att Jónsi för sju år sedan stod på Way Out West i full rollspelsmundering och verkade utföra en förhäxande exorcism under Grow Till Tall känns oerhört långt borta.

Paus. Det finns folköl i baren. 

  • Del två:

    Så varför ska man fortfarande gå och titta på Sigur Rós 2017, när förnyelsen av deras livekoncept snarare går bakåt och då studiomaterialets låtdetaljer skalas bort till följd av det krympta bandet? Tja, för att de på förhand låg så långt framför alla andra möjligen – de är framför allt mindre bra för att de jämförs med sig själva – och för att det är musik att andlöst dela med andra. Tjejen bredvid mig faller i gråt under andra låten, Valtari-höjdpunkten Ekki Múkk, och jag minns mina egna sådana stunder, då man bara faller – Hafsól på Way Out West 2008, Untitled 1 på Roskilde några år senare.

    På Annexet samsas olika åldrar och personer om utrymmet, någon har tagit med sig sin ovetande mormor som älskat spelningen läser jag efteråt i sociala medier. Det påminner mig om när vi för ett par år sedan visade dokumentären Heima på biografen jag jobbar på och det dök upp massvis av äldre kulturtanter som kom för den isländska naturen och lämnade med ett oväntat nytt favoritband i ryggsäcken. Framför mig står en äldre man med Sweden Rock 2016-tröja. I takt med skivsläppen har Sigur Rós fanbase breddats och blivit en vänlig gemenskap med uppfriskande icke-elitistisk prägel.

    De tre nya spåren – NiðurVarða och Á – kommer antagligen finnas med på det album som lär ges ut i sinom tid, men även om Orri Páll Dýrason har beskrivit inspelningsmaterial som ett gladare sidospår från Kveikurs aggressiva ljudbilder är det svårt att dra några större slutsatser. Fokus har definitivt slutat ligga på harmonier. Ironiskt nog är kvällens vackraste stund dess motsats, den upprivna Ný Batteri som sedan följs upp av en stilla Vaka. I den sistnämnda lämnar Sigur Rós Dýrasons bombastiska trumslag bakom sig och lägger ljus på Jónsis bräckliga gestalt. Hans röst är raspig, i jämförelse med inspelningen sliten, och man kan höra alla de 15 år som passerat i varje ton.

    Då låter Sigur Rós som mest levande, när de sänker rockgarden som de ägnat de senaste åren åt att blåsa in i så många av sina musikstycken.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 530 [name] => Sigur Rós [slug] => sigur-ros [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 531 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 11 [filter] => raw ) )