Slowdive
Slowdive

5 maj, 2017
Recension av Erik Blohmé
9

1993 recenserade det brittiska musikmagasinet Melody Maker skivan Souvlaki med de infamösa orden ”I would rather drown choking in a bath full of porridge than ever listen to it again”. Just då var det nog svårt för Slowdive att föreställa sig hur deras nysågade album så småningom skulle få samma klassikerstatus som My Bloody Valentines Loveless. Lika svårt är det nog för nutida lyssnare att förstå hur den till synes oförargliga och varma musiken kunde provocera sin samtid så pass mycket.

Kritikerna som sågade Souvlaki såg Slowdive som det främsta uttrycket för den döende trenden ”shoegaze”, en term som egentligen inte är mer meningsbärande än exempelvis ”witch house” för att ta ett modernt exempel. Likväl genererade etiketten en hajp med sedvanlig backlash. Om My Bloody Valentine var de som tog emot hajpen råkade Slowdive stå på scenen lagom till att publiken började kasta tomater.

I vår intervju med bandet minns medlemmarna den hårda jargongen och menar att det mycket varmare mottagandet under deras comeback gett lite av skaparglädjen tillbaka. I studion har de arbetat med producenten Chris Coady, känd för album med Beach House och Grizzly Bear – på sätt och vis är det en korsbefruktning mellan Slowdive och artister de direkt influerat. Det är både en påminnelse om den retroaktiva kultförklaringen av gruppen samt att deras sound återigen blivit aktuellt, inte som ”shoegaze” men likväl som andra etiketter á jour, exempelvis ”dream pop” eller kanske till och med ”chillwave”. Att ansluta sig till skivbolaget Dead Oceans tillsammans med bland andra A Place to Bury Strangers känns också helt rätt. Gruppen verkar ha hittat sin plats i samtiden.

Slowdive är ett album som fötts genom gediget livespelande. Albumet är till och med inspelat genom livetagningar, vilket resulterar i att mixen saknar precisionen hos mer ortodoxa studioinspelningar. Men det som betalats i ljudkvalitet har köpt ett explosivt sound som gör Slowdive mer levande och dynamiska än någonsin. Med hänsyn till en sådan tradeoff är den mest uppenbara kritiken mot ljudbilden att Neil Halsteads röst åldrats påtagligt – den har inte bara tappat i styrka utan sångaren verkar också ha problem att artikulera orden han sjunger. Röstens lite gälla och krispiga karaktär är ändå något som går att leva med, på sätt och vis är båda sångarnas röster nu lika spröda och undergivna inför oväsendet från de astronomiska gitarrerna.

Albumtiteln Slowdive är passande efter 22 år, att signalera sin återkomst utan vidare pretentioner. Skivan är en stilistisk mix av hela Slowdives diskografi – bandet har tagit alla beståndsdelar från Just for a Day, Souvlaki och Pygmalion och använt som fotfäste för att överblicka sina möjligheter att göra nytt material. Det är låtskrivandet snarare än soundet som gör att albumet aldrig känns nostalgiskt – låt efter låt bjuder på en solid grund av vackra melodier, slagkraftiga rytmer och för bandet nya angreppssätt. Singeln Star Roving har varit kontroversiell bland fansen på grund av sitt rockiga tempo – oavsett så är det en förvånansvärt fräsch låt för att komma från ett band som varit vilande i mer än två decennier.

Star Roving må vara bra men bleknar ändå i jämförelse med nästan allt annat på Slowdive. Öppnaren Slomo omsluter genast lyssnaren i gnistrande ljudhallucinationer – den svävande musiken hålls ihop av en viskande men ändå distinkt sångmelodi som är bland det vackraste bandet någonsin skrivit. Kompositionerna på skivan har förutom sin skönhet väldigt mycket nerv i sig, låtarna är som alldeles egna spänningsfält. De varierar ebbar och floder av ljud så effektivt att de nästan upphör vara ljud och i stället övergår till att bli fysiska manifestationer av rena känslor. Musiken släcker ner verkligheten som en solförmörkelse och drar in lyssnaren i sitt eget alternativa universum.

Everyone Knows är det närmaste bandet någonsin kommit att likna My Bloody Valentine, med ljudväggar som känns så oändligt djupa att de nästan liknar tystnad. No Longer Making Time är den låt som mest påminner om Souvlaki, tack vare de distinkta ackord som rör sig sömnigt i gränslandet mellan moll och dur utan att välja sida. På Don’t Know Why visar gruppen prov på sin förmåga att förena kraftigt driv med blomstrande melodier medan Sugar for the Pill vilar tryggt i ett svävande tillstånd utan att stagnera.

Slowdive är inte någon överflödig reunionskiva, utan en vital del av diskografin. För nya lyssnare går det lika bra att börja här som att plocka upp bandets andra klassiker. Slowdive har inte återuppfunnit sig själva i särskilt hög grad, men de har vässat alla sina förmågor och skapat ett album så sammanhållet och slagkraftigt att de kan konkurrera med både sig själva och med samtida artister. Bandet har själva sagt att de skulle vilja släppa ännu fler album, och det är bara att hoppas de gör slag i saken. Slowdives revansch är inte bara symbolisk – den är en artistisk triumf.

Skivbolag: Dead Oceans

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1827 [name] => Slowdive [slug] => slowdive [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1828 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 12 [filter] => raw ) )