Intervju

Slowgold – att stanna i Göteborg och slå Neil Young

Publicerad: 10 april 2017 av Maja Björsne

Det är kallt i Malmö. En av tre releasefester för Slowgolds nya platta Drömmar ska hållas på Babel och Amanda Werne, kvinnan bakom aliaset, har på sig tjock jacka. Vi är utomhus för att försöka fånga både henne och dagens sista ljus på bild. Sedan in, genom lokalen där förbandet Sonny soundcheckar, nedför trapporna till Babels källare tillika loge. På bred och varm göteborgska hälsar Amanda på alla vi passerar, hon skämtar, är busig och familjär, skrattar mycket. Vi sätter oss mitt emot varandra i en nedsutten soffgrupp. I taket en orange 70-talslampa, i hörnet en palm i en metallhink. Det stojas och stökas, bandmedlemmar och tekniker springer av och an, killar i keps och Converse. Jag frågar om vi kanske ska flytta in i rummet bredvid, svaret blir nej. ”Det gäller att stå på sig, riktigt ordentligt”, säger Amanda. Vi sitter kvar.

Berätta om nya skivan!

Den spelades in i maj förra året med samma tekniker som vi haft på de andra skivorna, Cristian Brieba, en god vän till mig. Jag spelar allt utom trummor och bas. Jag är väldigt glad för skivan faktiskt – det känns som att den blev som jag tänkte mig.

Hur tänkte du dig?

Processen var… Jag tycker alltid det är svårt att vara i studio. Det var väldigt skönt i det här fallet att det bara var vi tre [Johannes Mattsson på bas och Erik Berntsson på trummor, reds. anm.] i bandet, och Cristian då, som var närvarande. På förra albumet var Jonny Essing och Per Svensson med också, två goa typer – men det är ändå svårt när det kommer in andra idéer än ens egna. Det är tillräckligt klurigt att få ihop det utan att det är en massa andra med i bilden.

Är Drömmar mer ”du” än förra plattan? Känner du att du lyckades hålla dig till dina idéer? Inte för att det finns något självändamål i det kanske.

Nej, det behöver det inte finnas. Jag tycker väldigt mycket om att få konstruktiv kritik, andra människors input är viktig. Precis som du säger finns det inget självändamål i att jag ska sitta själv och jobba i det tysta. Det är roligt att ha andra människor omkring sig. Trots det känner jag nog att den här skivan är mer jag – fast å andra sidan är det ju så det alltid känns! Jag är mer på den här platsen nu, tillsammans med det här albumet, än med de andra tre albumen, även om de en del av mig också. De är också kapitel.

 

 

Jag vet ju inte om det är en korrekt tolkning, men för mig handlar Drömmar mycket om att vänta. Gör den det för dig också?

Absolut, delvis. Jag har alltid haft inställningen att inte vänta på någons ”okej”, utan att bara få ut skivorna. Därför började jag väl också släppa album relativt tidigt i min låtskrivarprocess. Den här skivan… Den handlar väl mycket om att vänta, det är något jag skriver väldigt mycket om. Man kan liksom känna det, att man går runt och väntar på att känna nåt, eller väntar på sina drömmar.

Drömmar och känslor är alltså vad du väntar på?

I mitt fall så väntar jag mycket på att inspirationen ska komma, att låtar ska komma, texter ska komma. Man väntar ut känslor för att kunna skriva om dem. Det är väldigt svårt att sätta fingret på vad det är man känner när man är mitt uppe i det och det skulle jag väl säga om musiken, att den i allra högsta grad är känslomusik. Den grundar sig i känslor. Det kan låta enkelt – man skulle väl kunna skriva en temaplatta om nåt jäkligt tungt ämne, men det betyder mycket för mig att genom musiken bearbeta min relation till andra människor och de känslor som de uppbringar.

Staden är ett exempel på en låt med lite annat tema. Var den låten ett aktivt försök att komma ifrån känslomusiken?

Nej, när det gäller just den låten skulle jag snarare säga att det är en skräcklåt.

Amanda letar efter ord, tittar upp i taket, eftertänksamt. Hon är otroligt mån om att det hon säger ska vara riktigt och sant: flera gånger börjar hon prata bara för att avbryta sig själv ett fåtal ord in. Till slut ursäktar hon sig och säger att hon inte är så van att förklara i detalj.

Det behöver du inte göra!

Nej, men det är intressant! Det är flera som har tolkat Staden som ett försök till att vara politisk på något sätt, men det politiska, det kan ju smyga sig på en. Plötsligt hamnar man på den sida som, i alla fall i mitt liv, är fel sida. Det är ett skräckscenario, att plötsligt befinna sig där – rädslan och skräcken inför att plötsligt vara den lurige jäveln.

Att vara den man egentligen inte håller med.

Ja. Om man inte är observant på hur man beter sig mot andra människor och hur man tar hand om sig själv, om man blir stressad över samhällsklimatet och individens ansvar – då är det nog lätt att hamna fel i sitt tänk. Om man inte aktar sig.

 

  • Du bor i och kommer från Göteborg – har du bott någon annanstans någon gång?

     Jag läste ett år på folkhögskola, klassisk sång, utanför Göteborg, men annars har jag varit till freds. Jag har min familj i Göteborg, mina vänner, mina bandkamrater och en bra plats att bo på. Det är jättekul att komma till andra platser, till exempel Stockholm – där har jag många vänner som bor och det är så man lär känna en stad. Innan jag hade vänner och sammanhang i Stockholm var det väldigt svårt att förstå vad det är för typ av plats. Jag har många vänner i Malmö också. Jag tycker jättemycket om Malmö.

    De flesta jag känner från Göteborg har positionerat sig i två läger: antingen älskar de Göteborg och stannar där, eller så drar de därifrån så fort de kan. Varför tror du det är så? Vad är det som håller dig kvar?

    Oj, den är svår. Jag tänkte faktiskt på detta här om dagen, nu har jag glömt. Vad som håller mig kvar… Det är ett musikklimat som jag har vuxit upp i. Jag känner väldigt många människor och jag – åh gud vad svårt! Varför tänkte jag på detta? Jag tror att jag blev frågad om jag inte skulle flytta till Stockholm. Om man vill att det ska gå bättre för en så ska man flytta dit – men jag upplever inte att jag har haft några större problem med att nå ut. Jag har såklart tänkt på det, att bara byta plats helt och träffa nya människor och allt det där, men jag hittar ofta nya vägar att tänka på och nya platser att tycka om, även om jag ibland kan känna att det går i stå. Jag har bott i min lägenhet i fem år nu och har inte tröttnat än. Jag bor med en av mina bästa vänner och vi har bra grannar som låter mig repa i lägenheten. Det är lyxigt, att trivas.

    Angående att växa upp med Göteborgs musikklimat – att vara en göteborgsartist är förknippat med mycket och det finns lite av ett musikarv att förvalta. Hur går dina tankar kring det?

    Jag tycker att det är någon form av stolthet man bär med sig, att man fick och får vara med. Just den lilla delen av världen. Det har ju ändå format mig – jag har fått upptäcka jättemycket musik genom människorna som jag växte upp med som äldre tonåring, yngre vuxen. I grund och botten gör det inte så mycket att vara benämnd göteborgsmusiker, men förhoppningen ligger väl i att kunna göra något som är långsiktigt, något som berör många människor, att bygga en egen sfär som finns i en egen dimension. Kanske har jag inte just epitetet ”göteborgsartist” i framtiden.

    På tal om egna sfärer och större sfärer – du var med i På spåret. Hur var det?

    Det var jättekul! Björn Almgren som spelar saxofon i Augustifamiljen spelade jag ihop med på Freddie [Freddie Wadlings Efter regnet, reds. anm.] – det är jättekul att hänga med dem och det var väldigt roligt och spännande att få tilldelat sig två låtar att göra sitt bästa med. Jag förträngde hur många som skulle titta på det och sen spelade vi in.

    Satt du och kollade när det sändes?

    Nej! Nej, nej, nej. Jag har inte sett det!

    Oj! Ska du göra det tror du?

    Någon gång. Det har varit så mycket med den här skivan, mycket tankar. Jag har låtit bli att döma mig själv, kan man väl säga. Oftast när jag ser eller lyssnar på något som jag har gjort kommer det väldigt mycket tankar och det har varit skönt att inte ta dem, helt enkelt. Men nu när skivan är släppt och vi är ute och spelar och gör det roliga, börjar det kanske bli läge att kolla på det.

  • Stök och stim från trapporna ner till källaren förvarnar om bandets ankomst. De tystnar tvärt när de kommer in i logen, hälsar blygt på mig och betydligt mer entusiastiskt på Amanda.

    – Erik har inte varit med i en enda intervju! Kolla, kolla så rädd han är! Han är livrädd. De har bara bestämt det så, att det är mycket bättre att kunna skicka fram mig.

    Några minuters typiskt göteborgskt tjabbel om middag och listplatser, sedan försvinner bandet igen, lika snabbt som de kom, om än lite mer ljudlöst.

    Brukar du ha konkreta mål som du jobbar mot?

    Jag sätter upp någon form av deadline utifrån vad jag känner: ”Nu känner jag att jag behöver skriva låtar, att jag behöver sätta ihop de här låtarna, sen vill jag släppa dem.” I början av mitt musikeri var jag ett stort Neil Young-fan och jag tänkte när jag var tonåring att jag skulle klå honom i att släppa skivor. Någonstans måste man börja och någon måste man inspireras av. Eftersom det inte har funnits så många kvinnliga förebilder i mitt liv och inte så många andra kvinnor så tänkte jag: ”Jag tar dig, käre gubbe. Nu jävlar!”

    Få kvinnliga förebilder och Neil Young som substitut.

    Precis, så kan man säga. Det är extremt viktigt att kunna inspireras av alla och allt, även om det kanske inte är vad jag kände just då. Det tog väldigt lång tid för mig att börja spela elgitarr trots att det är vad jag har velat göra sen jag var liten. Jag spelade fiol och piano och sen började jag med akustisk gitarr. När vi blev trio i sättningen fick jag mycket mer utrymme och då fanns det mycket bättre förutsättningar för att utvecklas.

    Har du några mål nu? Planer på en ny platta redan, kanske, om du ska klå Neil Young?

    Ja, jag ligger ju redan efter tyvärr – skit också! Man måste ha chansen och förutsättningarna att kunna jobba så, att kunna jobba mycket med det, och det är svårt. Innan Drömmar släpptes var det väldigt svårt för mig att skriva, men nu när den väl är ute kan jag landa i mig själv. Det är väldigt mycket kring att släppa ett album och det här har varit mest hittills. Nu ska jag landa och sätta ihop ett nytt album – det ska bli jätteroligt och jag ser jättemycket fram emot att spela väldigt mycket gitarr.

    Så det är det som blir utgångspunkten?

    Ja, jag har velat göra ett album med mer gitarr i typ tre år. Jag hoppas att jag hittar dit snart. Det kommer ju alla typer av låtar hela tiden, så man kan inte välja direkt, men man kan försöka styra sig åt något håll, prioritera. Det albumet, nästa alltså, tänker jag ska släppas i början av nästa år.

    Effektivt arbete, helt enkelt.

    Det tar ju tid, det gör det, men så länge jag känner behov av att skriva och känner att jag tycker om det, att det finns nytt att hämta, så är det roligt.

    Trots att Amanda sällan blir hungrig före spelning blir det till slut dags för henne att äta med resten av bandet. Vi avrundar, tackar, säger hejdå. Jag får en kram när jag går.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1715 [name] => Slowgold [slug] => slowgold [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1716 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 3 [filter] => raw ) )