Ängen

Solen
Emmaboda, 28/7 – 2017

Publicerad: 29 juli 2017 av Freja Wehrling

7

Som ett av dagens första band kommer fem stycken lätt molokna Solen-medlemmar upp på scen. Publiken nedanför är ändå relativt stor för att vara ett eftermiddagsband på Ängen och när den riktiga solen spricker upp är förutsättningarna nästan så bra de kan bli här.

Ett skärande ”Stäng igen stan” löper från scenen. Till en början låter allt som det ska vara, men snart verkar en obefintlig soundcheck ge sig till känna. Vissa ljud tar för mycket plats, andra ingen alls. Det går i otakt och det tar någon refräng innan bandet lyckas repa sig själva. Det går inte helt smort, men bandet fortsätter på och bevisligen är alla deras sånger så pass välkända bland publiken att vi kan sjunga den körslinga som tappas bort i mixen i stället. När Leonores välkända gitarr går varm hörs nästan folkmassans allsång mer än Erik Hillborgs egen och på grund av den här insatsen blir konserten något att räkna med. Människorna nedanför scenen slungar ut kärlek och även om den inte tas emot riktigt så ömsint som önskat av dem ovanpå blir det något fint. Utan att göra särskilt mycket har Solen redan vunnit över publikens hjärtan, eller alternativt hade de dem från första början.

Det blir något av en kontrast mellan den svåra Solen och den strålande solen. Bandet är omgivna av Emmabodas ikoniska scenutsmyckningar som i psykedelisk 60-talsanda uppmanar oss till att dansa. Det är lätt att gruppen försvinner in i scenen och in i sin egna glödande backdrop. Bäst gör de sig när de lyckas överskugga det här, när de skapar sin egen eklips. Då är det mörker som forslas från scenen och det verkar vara det som publiken vill ha. De vill inte bli uppmanade till att dansa, utan de vill få ett utlopp för det som gnager inombords. Kanske att en solig Emmabodadag framför Ängen inte är den bästa kulissen till, men de får vad de önskar sig.

Under Bär mig lyckas bandet bygga upp en av sina massiva ljudbilder. De tre gitarrerna maler på som stridsvagnar och ger kraft åt den ultimata uttömningen som refrängens ”BÄR MIG” utgör. Alla runt Ängen skriker ut de två orden och det känns som ett budskap till världen utanför. Spelningen kommer ordentlig igång, kanske framför allt för att flera hits spelas på varandra. Sämst i världen, Kom kom kom, och Olof, kära Olof bevisar vilken låtskatt bandet har och hur väl det fungerar live. Här får de inte till de distade gitarrundorna som vid tidigare låtar, utan bjuder på energifylld allsång, vilken också passar bättre till omständigheterna. Kraften som bildas här bygger i sin tur upp till Miljonär. När bandets alla gitarrister och basisten unisont skriker ut i refrängen iscensätts en ljudvägg svår att hitta någon annanstans. Hela miljön flyttas från en dimension till en annan och soliga Emmaboda känns långt borta trots att du befinner dig rakt i det.

När spelningens sista låt Solguden spelas slungas du direkt tillbaka. Kraften är fortfarande där, men den festivaliga omgivningen ger sig tillkänna. Publiken sjunger återigen lika starkt med i refrängens laddade ”Jag hatar det här”, men det blir bara snarare ironiskt än imponerade när vi står där en solig fredagseftermiddag. Med en sol framför oss och en i ryggen finns det faktiskt inte så mycket att hata, i all fall inte just nu.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 62 [name] => Emmaboda [slug] => emmaboda [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 63 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 223 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 1296 [name] => Solen [slug] => solen [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1297 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 34 [filter] => raw ) )