Väven Öppna

Solen
Umeå Open, 31/3 – 2017

Publicerad: 1 april 2017 av John Jonsén

9

Bakom Solens betongfasad gömmer sig så mycket mer än den apati och likgiltighet de försöker spegla. Även om varannan medlem medvetet har svarta och vita kläder på sig för att utstråla så lite färg som möjligt lyser ändå känslorna igenom – och det är bättre än någon image eller stilrenhet. Det enorma publikhavet inne på Väven drar fram leende efter leende ur sångaren Erik Hillborg, medan gitarristen Gustav Karlsson pucklar på sin gitarr flertalet gånger som att någonting inom honom måste ut, eller dö. För första gången känns det som att Gävleborna känner något mer än bara en dämpad sorg.

Att bandets känslobredd ökar till både glädje och ilska sätter en extra prägel på låtarna – refrängerna blir extra allsångsvänliga och gitarrslingorna sticks inte bara, de biter tag i ryggmärgen och vägrar släppa. Förutom att Solen har hittat en perfekt öppningslåt för resten av karriären i Stäng igen stan känns den mycket tyngre, som att släpigheten i den inspelade versionen bytts ut mot någonting attackerande och livsfarligt. Glöm bort mig nu känns inte längre lågmäld i sin dansvänlighet, den greppar tag i dig och svänger dig sida till sida med en hårdhänthet. Tanken att Solen skulle vara något annat än lite milda och nedtonade känns skrämmande på papper, men fungerar förvånansvärt bra. Det är som att de har tröttnat på att stå i skuggan. Nu vill Solen snacka allvar.

  • Efter att de försöker slå rekordet för att vara det mest samspelta bandet någonsin under Sämst i världen (och kanske till och med lyckas) känns de följande tio minuterna så emotionellt intensiva att en nästan svimmar. Prinsesskombon Leonore och Estelle börjar med en dränkande ljudvåg varvat med att hela publiken brister ut i ett gemensamt vrål tillsammans med Hillborgs verser – trots att låten bara varit släppt i 14 dagar känns den redan som en klassiker när han sjunger ”Jag såg Leonore / Hon låg på spåret i går / För ingen vill förstå / Ingen bryr sig ändå”. Helt sömlöst glider Solen över till Estelle, som att de hela tiden visste att låten skulle få ett tillhörande syskon. I dess vanliga anda bygger låten sakta upp till någonting stort och förlösande, lika känslomässigt påtryckande som Leonore, men där katarsis-solot egentligen tar plats i Estelle bryts allt ljud. Det enda som hörs är en djupt pulserande bas. Varje ord som Hillborg sjunger i Acne tränger in sig djupare och djupare i huden och bryter ner varje benfiber. En känsla av total kroppslöshet. Det är så bitterljuvt vackert att orden knappt gör upplevelsen rättvisa. ”Fan vad vi jobbade med den här låten, hörni”, säger Karlsson när låten ringat ut – och det märks.

    När Solen tar oss tillbaka till verkligheten igen har de sparat de bästa refrängerna till sist – hit-trilogin Miljonär, Kom kom kom och Olof, kära Olof blir katalysatorn för en mäktig publikrespons. Tanken av att Solen förblir ett tungt band känns samtidigt fascinerande och lite nervkittlande, speciellt när Kom kom kom blir klädd i världens mest grova basdist och Miljonär får en analog synt-effekt av technokaliber. Framtiden för bandet var ljus sedan innan, men nu när Solen har kommit närmare jorden är det inte konstigt att de vill lysa såhär hårt.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1296 [name] => Solen [slug] => solen [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1297 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 27 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 93 [name] => Umeå Open [slug] => umea-open [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 94 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 51 [filter] => raw ) )