Live

St. Vincent
Debaser Medis, 04/11 – 2014

Publicerad: 6 november 2014 av Erik Blohmé

8

Basgången till Rattlesnake går igång och St. Vincent kommer in på scenen. Hon gör ett par excentriska dansmoves som en sorts hälsning till publiken, och dessa sätter tonen för denna märkliga performance full av löst koreograferade rörelser och excentriska utspel. Sen går låten igång på allvar, och byggs upp mot ett fullständigt brutalt och förhållandevis långt gitarrsolo. Det är ett väldigt kaxigt sätt att öppna konserten på, och det känns naturligtvis helt rätt. St. Vincent äger scenen, och det har inte ens gått fem minuter.

I mitten står en sorts plattform, eller en tron om en så vill, från vilken Annie Clark framför vissa av låtarna; vid ett tillfälle krälar och rullar hon dramatiskt nerför den till tonerna av en svällande syntmatta som avslutar I Prefer Your Love. I övrigt så är det en visuellt minimalistiskt scenografi som får agera bakgrund till musiken, men Clark klarar som sagt av att fylla upp scenen på egen hand.

Det må vara en uppenbar influens, men jag känner nästan att jag skulle begå tjänstefel om jag inte nämnde hur David Bowie direkt eller indirekt influerat både St. Vincents musik och scenföreställning. Och lika mycket som föreställningen doftar 70-talets Berlin så känns också 80-talets indiescen i New York igen, och arvet från artister som till exempel Talking Heads. (förmodligen är det ingen slump att St. Vincent gjorde en skiva tillsammans med David Byrne för drygt två år sedan).

Men de här influenserna använder Annie Clark bara som en plattform för att bygga sitt alldeles egna artistiska uttryck: St. Vincent är helt klart ett säreget musikprojekt, och inte bara ett postmodernt hopkok av tidigare artister. Hon är hård som flinta, ändå väldigt sårbar. Ibland mer humanoid än människa, ibland mer mänsklig än något annat. En beräknande perfektionist och samtidigt en improvisatör. En väldigt fascinerande scenpersolighet helt enkelt.

Jag är också djupt fascinerad av Annie Clarks gitarrspel. Kanske för att gitarrerna i St. Vincents universum ofta inte låter som just gitarrspel, det kan vara rätt svårt att höra om ljuden i låtarna överhuvudtaget har analoga eller elektroniska rötter. Gitarrsticken som Clark spelar under Surgeon och Bring Me Your Loves är inte av denna värld. Hennes röst låter också underbar live, och det var länge sedan jag hörde en så totalt knäpptyst konsertlokal som när hon framför Strange Mercy utan sitt band, med bara sin elgitarr. Ett koncept jag vanligtvis finner narcissistiskt och mer som ett sätt för bandets frontperson att leva ut sina balladfantasier än något som faktiskt fungerar, men ikväll fungerar det onekligen.

Konserten avslutas med en vild version av Your Lips Are Red där bandet släpper loss ordentligt medan Annie Clark går ut i publiken och låter oss spela lite på hennes hårt distade elgitarr. St. Vincent verkar ha roligt ikväll, och under den milt koreograferade föreställningen så finns en spelglädje som musikerna inte försöker dölja. Det är nog det som gör att spelningen blir så bra: under det excentriska så finns det väldigt mycket värme.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 485 [name] => St. Vincent [slug] => st-vincent [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 486 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 29 [filter] => raw ) )