Taylor Swift
Reputation

21 november, 2017
Recension av Sofia Rönnkvist
4

När Taylor Swift likt en jordbävning tidigare i år släppte sitt första smakprov från nya skivan Reputation var det minst sagt ett förvirrat efterskalv från media. Rubrikerna löd snarare ”Taylor is… back?” än ”TAYLOR IS BACK”, för den nya sidan hon visade upp i och med Look What You Made Me Do skakade verkligen om bilden av hennes artisteri. På många sätt var det en otroligt väntad vändning i och med hennes beefs till höger och vänster (speciellt den med Kanye), men även på hennes senaste album har vi sett aggressionen och det hårdare uttrycket byggas upp. På Red nosade hon på en mer bitsk persona med låtar som We Are Never Ever Getting Back Together och I Knew You Were Trouble, och på 1989 var Blank Space och Bad Blood även starka indikationer på att Taylor skulle lämna den hon var när till exempel Love Story var låten på allas läppar. Förvandlingen var dock inte ett faktum satt i sten innan Look What You Made Me Do kom med den genialiska, på gränsen till galna, textraden ”I’m sorry, the old Taylor can’t come to the phone right now / Why? Oh, cause’ she’s dead!”.

Det gamla skämtet om Taylors låtar har här med fått sig en uppdatering. Gissningsleken om vem av hennes ex som inspirerat en låt har bytts ut till ”Vem har gjort Taylor Swift riktigt jävla förbannad?”. Visst är det roligt och har ett underhållningsvärde när hon delar ut dissar till Kanye eller Katy Perry, men någon borde berättat för henne att sådana dissarfasoner lämpar sig bättre för, säg, hiphop än för formulabaserade popdängor. Inte ens Max Martins älvstoft kan rädda upp alla hennes utbrott.

Som tur är så är det inte enbart arga leken hela Reputation ut. De odiskutabelt bästa minuterna, om än inte mest intressanta eller trallvänliga, kommer i det näst sista spåret New Year’s Day där en gitarr och en betydligt mer lugn Taylor får glänsa. Textraderna känns i jämförelse med de andra som att de är skrivna av henne för tio år sedan – precis så där nästan kusligt perfekt beskrivande av kärlekstrubbel som hon startade sin karriär med. Självklart är detta tema även förekommande på andra spår, men aldrig ligger orden lika självklara i munnen på henne som de gör här. På Don’t Blame Me känns textraden ”Lord, save me, my drug is my baby / I’ll be usin’ for the rest of my life” mer som något The Weeknd ratat och Taylor tagit över. Eller på I Did Something Bad där hon, bland många intressanta rader, lämnar sin romantiska ådra för det cyniska konstaterandet att ”This is how the world works / You gotta leave before you get left”.

Trots att det är dåligt om fullträffar på Reputation, bara en egentligen, är det ändå inte ett fullständigt bottennapp till album. Taylor är och har alltid varit en fantastisk sångerska, och hon ska ha sin beskärda del av beröm för att hon höjer sin röst och slår tillbaka mot år av drev. Visst är det ett något egocentriskt album, och inget manifest för populärkultursfeminismen hon är del av att läsa högt ur kanske, men bangers som Gorgeous eller Delicate är värda att spelas på varje tequiladränkt vi-älskar-Taylor-fest. Till och med den egentligen ganska dåliga End Game, som hade kunnat vara utan sina features med Ed Sheeran och Future, sätter sig lätt på hjärnan med sina rader som ”I swear I don’t love the drama, it loves me”. Ordet hatkärlek känns som det perfekta ordet att använda för Reputation, helt enkelt.

Skivbolag: Big Machine Records

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2270 [name] => Taylor Swift [slug] => taylor-swift [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2271 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 6 [filter] => raw ) )