Annexet

Thåström
Stockholm, 4/3 – 2015

Publicerad: 5 mars 2015 av Filip Hiltmann

9

Annexet är både Globenkomplexets och Stockholms absolut mest osexiga konsertlokal. Takets silvriga rör och de tråkiga draperierna gör att lokalen mer liknar en smutsig fabrik eller en omåttligt tråkig konferenslokal än en plats för storslagna konserter. Till skillnad från funkdemonen D’Angelo – vars musik karaktäriserar ordet sexig och som bara ett par dagar innan gästade Annexet – så passar fabrikskänslan perfekt till Joakim Thåströms karga ljudbilder. Kvällens turnépremiär är givetvis utsåld och det går nästan att ta på den förväntan som befinner sig i luften innan Pimme ska gå på scen.

Ett par minuter efter utsatt tid byts förväntningarna ut mot eufori och Sveriges enda riktiga rockstjärna äntrar scenen. Iförd vit kostym och hatt dansar han likt ett övervintrat teaterspöke runt till de avmätta tonerna i inledande Långsamt genom stan. Det rätt entoniga Bruno K. Öijer-babblandet som präglade senaste albumets sång funkar förvånansvärt bra live, och blir en härlig kontrast till de mer intensiva spåren. Aldrig nånsin komma ner som spelas som låt nummer tre har till exempel allt annat än pratsång som grund, och passar ändå mäkta bra ihop med de nyare spåren. Den snart 60-årige Thåströms whiskeydränkta röst håller än.

Med den gnisslande strängbändaren Pelle Ossler vid sin sida lyckas Thåström spelningen igenom skapa ett mörkt ljudlandskap utan tillstymmelsen till utväg. Kaskader av oljud kastas ut mot fabriksgolvet där publiken huserar samtidigt som Thåströms musikaliska manifest framförs. Det numera klassiska bandet, som likaväl skulle kunna vara ett The Bad Seeds i högform, tuggar fram som ett godståg tills de ibland exploderar i högljudda kakofonier. Det är kontrasterna mellan det lågmälda och det högljudda i kombination med Thåströms karisma som är behållningen. Både jag och övrig publik ryser av välbehag.

Kvällens setlist fullkomligt kryllar av höjdpunkter. Ekon från förr beblandas med nyare guldkorn och tillsammans skapar båda delar en svårslagen turnédebut. Vi bjuds till exempel på en fantastisk version av The Gun Club-hyllningen Ingen sjunger blues som Jeffery Lee Pierce, vars piano inledningsvis är lika mekaniskt repetativt som tillverkandet av valfri bildel. En tröstlös tappning av Kärlek är för dom efterföljs av fina Kort biografi med litet testamente med gnisslande Osslergitarrer, och även Slickar i mig det sista från senaste albumet som når nya höjder live. När ångesten kulminerar i den pulserande Axel Landquist Park dyker hoppet plötsligt upp i form av Ner mot terminalen. Det om något är en slående kontrast mot mörkret som Pimme tidigare gett oss, och inte kan bli en mer perfekt final på det ordinarie setet. Ljuset äntrar både scen och musik och plötsligt känns mörkret långt borta. ”Kyss mig så att nånting kan bli gud igen” vrålar Thåström. Det behövs inte, ikväll finns bara en gud och det är Thåström själv.

Innan Thåström bjuder på mer ångestfylld Stockholmsblues uppmanar han samtliga att skänka pengar i bössorna utanför arenan. Pengarna går till syriska flyktingar och romer i utsatthet. Känslan att vi åter befinner oss på Oasen i Rågsved där karriären, som en protest mot allt som var orättvist och fel, började är slående. Thåström är en rockstjärna som fortfarande tar striden.

Avslutar turnédebuten gör 500 miles-flirtande Kom med mig som kvällen till ära lika gärna kunna ha agerat intromusik till True Detective. Det distinkta nynnandet och ackorden som ligger till grund för det mörka stycket låter betydligt mycket mer Louisiana än Stockholm, i alla fall ikväll. Efter ett ”hare bra” lämnar Thåström scenen för sista gången. Den skara som har biljett till övriga spelningar kommer garanterat att ha det bra, vi andra får nöja oss med minnena av denna storslagna turnépremiär.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1899 [name] => Thåström [slug] => thastrom [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1900 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 42 [filter] => raw ) )