Festivalreportage

”The cool kids are outside” – hänget utanför Popaganda

Publicerad: 6 september 2017 av redaktionen

Text och foto: Olivia Nordell, Sofia Rönnkvist

Första gången jag, Olivia, besökte Popaganda var jag 15 år gammal, och lika rosaskimrande romantiskt som jag ansåg festivalområdet att vara kändes de människor som satt utanför det. De var så vuxna, så abnormt världsvana, med en simpel burköl i ena handen och en cigg i den andra, obrydda om vad som hände innanför området. För utanför området fanns en stämning som knappt gick att ta på, en sorts gemenskap som annars endast kunde hittas framför scenerna. Där letade gäng efter gömd alkohol i buskarna vid vattnet, satt som runt lägereldar i ring, spelade ölkubb och hånglade under träd. Det var exakt så jag föreställde mig att festivallivet, det livet som då kändes onåbart, skulle vara. Den bilden av området från en 15-årings ögon har stannat kvar genom åren – där hänget utanför Popaganda är någonting idylliskt, varmt, familjärt.

För hänget har varit kvar utanför. Alltid har det varit någonting på festivalen som ingen velat se, alltid har det funnits mer alkohol att hitta i buskarna, alltid har billig öl känts mer lockande. I år kände vi, en van Popagandabesökare och en nykomling, att det var dags att fråga just de människorna hur det kommer sig att de är just där, just den här helgen.

  • Sophia och Giulia.

    Ni kom precis ut från festivalområdet. Varför gick ni ut?

    Sophia: Vi har köpt massa sprit och försöker vara ekonomiska. Nu är vi på väg för att hämta den. Vi har gömt allt i en buske under en gren där borta. 

    Har ni gjort samma sak tidigare år?

    Giulia: Ja, det har vi!

    Upplever ni att folk är som hyenor efter den gömda alkoholen här? Har ni hittat något bra spritfynd någon gång?

    Sophia: Nej, vi försöker vara ärliga! 

    Giulia: Folk brukar leta efter alkohol, men vi gör inte det. 

    Har ni blivit av med något någon gång?

    Sophia: Nej, vi brukar vara försiktiga. Vi grävde ner vår alkohol en gång till och med, som en riktigt dedikerad Popagandabesökare bör.

    Är ni klara på området för i dag?

    Sophia: Nej, vi ska vara här ute ett tag och sen ska vi se Tove Lo – Sveriges drottning!

  • Hej tjejer! Eftersom ni klättrar i trädet här får vi anta att ni inte har festivalarmband?

    Emma: Nej, precis. Jag ville gå på premiären av Silvana Imam-filmen i går, så det blev inte så.

    Maja: Och så kostar det för mycket med biljetten, samtidigt som det inte var tillräckligt bra artister.

    Har ni gått på festivalen något annat år?

    Emma: Jag har varit här tre år i rad, men hängt utanför ganska mycket då med. Det är härlig stämning här och man hör bra ändå.

    Inga: Vi klättrade i träd nu för att höra, men innan satt vi på taket av det där skjulet där borta. Men då kom vakterna och sa att vi skulle hoppa ned för att ”det var Propagandas egendom”. De blev skitsura när vi frågade om de menade Popagandas och inte Propagandas. Jag tror att de förföljer oss nu, för de står där borta.

    Ebba: Det står till och med att skjulet tillhör en båtförening och inte Popaganda.

    Så ni tycker att det räcker med att uppleva festivalen på det här sättet?

    Alla: Absolut.

  • Emma, Ebba, Inga, Maja.

    Vid det här laget i vår utfrågning av besökarna börjar jag, Sofia, att reflektera över det hänget-utanför-festival som jag själv kan bäst – nämligen Way Out Wests. Som frekvent besökare av Slottis under större delen av sommarhalvåret, men som mest under WOW, kan jag inte låta bli att jämföra Popaganda och Erikdalsbadet med hemmaplan. Samtidigt håller jag så klart i minnet att Popaganda numera är en höstfestival eftersom den infaller i september i år, och att vädret därför ska ha undantagstillstånd för detta faktum. Men de verkar båda ändå ha gemensamt att de lever upp under solsken och dör som en fluga när regnet kommer neddimpandes – annars är det ganska skilda världar som gäller. Linnéplatsen är likt hela området en catwalk med sina asfalterade paradgator av besökare stajlade till tänderna och spanande människor. Visst håller det en på tårna att vara i den miljön, men det gör en också smått obekväm och stressad. Popagandas häng utanför stängslet känns på så sätt mer som en frizon, och så klart spelar det roll att jag är en nybörjare och utböling i detta sammanhang, men det är ändå en lättnad och positiv upplevelse. Jag får höra att parken under tidigare år sett mer fart och fläkt på besökarna, och definitivt i större kvantitet, men jag har inga tvivel om att stämningen skulle förändrats nämnvärt med en större skara människor. I så fall bara till det bättre.

    Vad jag även får berättat för mig är att katt-och-råtta-jakt på alkohol råder här i parken under festivalen. På Way Out West har du möjligheten att lugnt och tryggt lämna din alkohol i garderoben när du fått nog, men här är det alltså Hunger Games som gäller för att få tag på de påverkande dropparna. Tips till Popaganda från mig är att låta the games continue, för det verkar kul. Speciellt om en är 16 bast eller så, tänk vilken skattjakt!

  • Jonas, Sanna, Stina, Alma.

    Hur kommer det sig att ni hänger utanför området?

    Alma: Vi ville äta och dricka öl och det var dyrt där inne.

    Stina: Man får vara lite ekonomisk för tvådagarsfestivaler.

    Jonas: Och det är inga band som vi verkligen vill se just nu.

    Är det någon av er som varit här förut? Och hängde ni mycket utanför då med?

    Stina: Jag har varit här förut, men det var 2011 så det var jättelänge sedan. Då var jag bara där inne och satt inte alls här utanför. Jag var 19 och trodde jag hade pengar.

  • Bonnie, Hamish, Olle.

    Vad är det bästa med att sitta utanför området? 

    Bonnie: Man får sitta på gräset och jag gillar parken. 

    Vad är egentligen skillnaden mellan att sitta här ute och vara där inne?

    Bonnie: I år har vi inget armband, så. Men här ute har man alla kompisar, där inne kommer man ifrån varandra.

    Olle: Ja, där inne är det ett sånt jävla fokus på musiken, helt sjukt på en festival! Hänget här ute är det bästa.

    Så att ni inte har band, har det något att göra med priserna på festivalen?

    Bonnie: Nej, det var bara inte så rolig lineup i år. Vi har haft biljett förut. 

    What about you, is it your first time here?

    Hamish: Yes!

    And you are fine with just sitting outside too?

    Hamish: Yeah, they told me to stay outside! And all the cool kids are outside.

    Do you feel like you still get to experience the festival?

    Hamish: I get a taste of it at least.

  • Visst är parken en frizon – en plats där ölen inte kostar mer än 13 kronor, där man kan äta en medhavd matlåda, där man kan prata utan att överröstas av musiken. Samma känsla som när man var 15 är kvar där, i parken utanför Popaganda. Det är fortfarande varmt och gemytligt, men inte längre onåbart. Atmosfären här, trots att regnet och septemberkylan väntar, osar av nostalgi och av förväntningar på att den sista helgen och det sista parkhänget innan sommarens slut ska bli något speciellt. Om den inte blir det kan man åtminstone hoppas på att man, som vi, ska bli bjudna på Djungelvrål av en främmande människa som faktiskt ska gå in till festivalen igen.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 201 [name] => Popaganda [slug] => popaganda [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 202 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 148 [filter] => raw ) )