Annexet

The National
Stockholm, 5/11 – 2017

Publicerad: 6 november 2017 av Erik Blohmé

8

När The National gått på scenen inleder Matt Berninger med att säga att bandet spenderade all sin energi på gårdagens spelning och att det därför får bli ganska kort i kväll. Nervösa skratt följer – många verkar inte kunna avgöra om det är torr humor eller ett krasst påstående, men det förstnämnda ska lyckligtvis visa sig vara sant. Det är inte frågan om en bra repris av lördagen – mer än halva setlisten är utbytt. De som kommer på söndagen får se en helt egen konsert.

En finstämd version av City Middle mjukstartar spelningen med noll publikrespons – det märks att det gått många album sedan The National till fullo hittade sin identitet på albumet Alligator. Desto livligare reaktioner blir det när bandet visar huggtänderna under The System Only Dreams in Total Darkness. Tvillingarna Dessners sofistikerade men explosiva gitarrspel tillsammans med de dundrande trummorna och Berningers hesa skrikmummel är en närmast skräckinjagande effektiv kemi på scen. Squalor Victoria slår det också gnistor om – bandet har under åren utvecklat den på skiva minimalistiska kompositionen till en av sina bästa livelåtar. Så är det också med Conversation 16, som får en riktig skjuts av livedynamiken – skillnaden i intensitet mellan versen och refrängen höjer liveversionen över studioinspelningen.

Det finns tyvärr också låtar som vare sig överträffar eller speglar sitt original på bästa sätt – This Is the Last Time saknar sina stråkar och strukturen riskerar att låta mer skev än okonventionell. Brainy har också haft finare livestunder än i kväll, men bandets känsla och engagemang är alltid på plats hur bra det än låter rent objektivt. Det flera minuter långa outrot som orsakas av att Berninger måste springa backstage för att kissa är faktiskt en riktigt snygg lek med det enkla grundriffet i låten.

  • Som allra mest låter det fantastiskt – livemixen är av naturliga skäl finkalibrerad efter gårdagens konsert, och få rockband kan piska upp ett driv som under Terrible Love. Stilistiskt sett är bakgrundsdekoren och inramningen något av det mest smakfulla som någonsin projicerats på Annexets filtgrå scen. Från den tystlåtna Wasp Nest (tvillingarna Dessners mammas favoritlåt, tydligen) till den skränande Mr. November förenas The National helt med sin musik – med kropp och själ gestaltar de dess humor och allvar för en publik av skjortbärande 30-somethings som svarar med ett taktfast nickande. Det är väl inte direkt elektricitet i luften, men bandet kompenserar bra för den lite avmätta söndagsstämningen. Pink Rabbits och Lemonworld är dessutom som gjorda för att stå och nicka till med veckoslutsångest i bröstet.

    The National är och förblir lite av ett anti-rockband där alla medlemmar utom trummisen ser ut som att de skulle kunna vara bandets revisor. De har i bästa möjliga bemärkelse alltid känts lite alienerade från sig själva. Kanske är det samma drag som får alla att bortse från den svettiga omgivningen där golvet dekoreras av plastmuggar och torkade tuggummin. Deras musik hör hemma i en odramatisk, lite nedgången urban vardag med pikanta inslag, där slipsen oftast sitter lite snett och där folk går till tandläkaren då och då, kanske lite för sällan. Det är anti-eskapism, motsatsen till Sigur Rós som spelade här för exakt en månad sen. Det är just vad som behövs under två stålgrå novemberkvällar som Gud i övrigt glömde – musik som insisterar på något vackert utan att förneka det ofrånkomliga fula.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 47 [name] => The National [slug] => the-national [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 48 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 65 [filter] => raw ) )