Hovet

The xx
Stockholm, 8/2 – 2017

Publicerad: 9 februari 2017 av Nikolas Berndt

7

Jamie xx står på en elektronisk tron gjord av syntar, pads och slagverk på en scen med roterande glaspelare, rörligt glastak och bländande ljus som projiceras från alla håll och kanter. Det är maffigt men ögonen dras ändå direkt till honom – han tycks dirigera hela spektaklet med sina knappar och rörelser. Fingerfärdigheten och känslan för välplacerade ljud manifesteras i ett svällande och tryckande ljudlandskap som pulserar ut över hela Hovet.

Men det är ju inte bara Jamie vi är här för att se – under allt ljud och, bokstavligen talat, under Jamie själv, står resterande The xx. Klädda i svart med varsitt instrument i hand bevittnar vi en trio vars senaste album lagt mer fokus på elektroniska och studioproducerade element som inte skapats från sång, gitarr eller bas. Bandet kickar igång I See You-turnén i Stockholm och flera gånger under spelningen berättar både Romy och Oliver att det är “fucking terrifying” och nervöst att befinna sig här på scen i kväll för att spela flera av låtarna live för första gången. Det är fullt förståeligt, men nerverna kanske även beror på att de flera gånger under spelningen väntar medan Jamie och scenen gör sitt.

  • Det här är egentligen inget nytt – den maffiga ljusshowen, Jamies fokuserade dirigerande från podiet, Romys tillbakadragenhet och Olivers gulliga lunkande från ena benet till det andra har alltid varit huvudingredienserna i bandets konserter. Men det passade musiken från deras tidigare skivor bättre än den senaste och därför uppstår en underlig diskrepans under låtarna från I See You. Ljudmässigt fokuserar de så mycket på det som Jamie producerar att första tredjedelen av konserten känns mer som Jamie xx feat. Romy och Oliver, trots att de sistnämnda står i förgrunden.

    Förvisso är det grandiost och låter förträffligt bra – basen vibrerar makalöst genom kroppen, varje slagverk och syntslinga framhävs lika klart och tydligt som Romys vackra gitarrspel – men de lyckas sällan bära upp varandra. Bitvis överröstas de av Jamie (vilket i och för sig skulle kunna vara en mixningsfråga) och tycks inte alltid veta vad de själva ska göra under tiden – musiken är dansant och överflödig men de står på scen som att de är ensammast i världen.

    A Violent Noise, som markerar konsertens mittpunkt, blir ett perfekt exempel på just detta. Skivans kanske bästa låt, men på scen blir det mer ett uppvisande av Jamies och scenens färdigheter. Mer yta än innehåll – och ett dånande sådant. Textraden “Is the music too loud… for me to hear?” blir nästan ironisk. Visserligen är flera av låtarna melankoliska, men den emotionella vikten kommer snarare från de ljuden Jamie skapar än från Romy och Olivers bedrift.

  • Även setlisten är besynnerlig: i början betas de mer lågmälda låtarna från I See You av en efter en, förutom fantastiska Crystalised som två låtar in markerar en av konsertens starkaste stunder. Fina som de är lyckas ändå inte Lips, Replica eller Brave for You att skapa något momentum, utan när en hoppas på att de verkligen ska komma igång tar de slut. Det är därför välkomnande när xx-pärlan Infinity spelas. Bandmedlemmarna verkar mer bekväma på scen, rösterna tar full kontroll över låten och Jamies cymbalslag skapar iskalla rysningar genom hela massan. Låten avslutas på en dansant not och det blir tydligt hur mycket de njuter av att framföra sina äldre låtar. Dessvärre infinner sig besvikelsen återigen när de istället för att fortsätta med den nyfunna energin väljer att totaldippa. Basic Space, Romys solo-version av Performance och en halvdan cover på Drake och Rihannas Too Good sänker stämningen ännu mer.

    Sista halvan av spelningen tar tacksamt nog en positiv vändning. Islands och VCR skapar en perfekt symbios mellan alla i bandet – de skiner av spelglädje och bär upp låten med jämvikt. Fiction och Shelter framförs i mer dansanta versioner än på albumen och binds ihop av en otroligt snygg och oväntad synt-arpeggio. Innan extranumret bjuder de på Jamie xx-singeln Loud Places som får konserten att helt plötsligt explodera ut i en nattklubb – bandet lämnar scenen till ett elektroniskt pulserande soundtrack och blixtrande ljus som låter publiken dansa vidare. Efter flera minuter av jubel återvänder Jamie och DJ:ar själv en stund innan resterande kommer in för att fortsätta festandet med publikfavoriten On Hold, som möts av ännu högre applåder och jubel än tidigare. Näst sist spelas äntligen Intro – om än malplacerad i setlisten, ger det ändå en stund för bandet och publiken att njuta tillsammans innan kvällen rundas av.

  • Trots alla om och men så är det inte den maffiga showen och scenspektaklet som gör The xx till det de är. Det är småsakerna vi kommer för: Romys blyga uppsyn mellan de bedårande gitarrtonerna, bräckligheten i deras röster medan de turas om att förmedla en närvarande ömhet, Jamies transliknande rörelser mellan sina elektroniska leksaker, och allt täckt av den försiktiga intimiteten som trots alla starka ljud lyckas greppa oss och hålla oss nära. Så det känns precis som det ska kännas när konserten avslutas med Angels och en fullsatt lokal tillsammans avrundar kvällen genom att sjunga “Love… love… love…” Det går inte att be om någonting finare även om det tog dem ett tag att ta oss dit – ett varmt täcke av kärlek som kommer ligga kvar resten av vintern.

     

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1021 [name] => The xx [slug] => the-xx [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1022 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 55 [filter] => raw ) )