Azalea

The xx
Way Out West, 11/8 – 2017

Publicerad: 12 augusti 2017 av Rikard Berg

8

En del saker ska sägas om The xx. För det första ser de ut att verkligen älska varandra. För det andra ser de ut att kunna splittras när som helst. För det tredje är deras Way Out West-spelning full av nerv, inlevelse och uppfinningsrika idéer.

Vi börjar med det sista. The xx har utvecklat en liveshow som är vågad, samtidigt som den är skräddarsydd till ett publikfrieri. Jamie xx – beatsmakaren med en allt större roll i bandet – har programmerat in alla ljud på en enorm samplepad och spelar hela konserten som om han vore trummis i ett rymdskepp. Det är ett smart steg för att inte The xx live ska kännas som en förlängning av ett DJ-set med Jamie xx, men samtidigt väldigt svårstyrt. Ändå är det bara en av många spännande aspekter. Hans kunskaper som DJ utnyttjas till fullo – spelningen genomsyras av ett modernt sätt att se på både uppbyggnad och dynamik, gamla låtar som Crystalised piggas upp inför storpubliken när Jamie hamrar dess beats hårdare än någonsin, och Shelter är komplett med både smarta loopar och dropp.

Alla delar av konserten handlar dock inte om dans. När nu tolv år har gått sedan gruppen bildades, åtta sedan debutalbumet, har de hunnit utvecklas åt rätt olika håll som musiker. I synnerhet Romy – gitarrist, sångare och en mer traditionell låtskrivare – står i kontrast till progressivisten Jamie. Trions senaste album I See You slits mellan dessa poler, hennes nakna ballader och hans futuristiska popambitioner. Under konserten framförs Performance av Romy på egen hand, med bara hon, en gitarr och publiken. I sitt sammanhang är den lite märklig, som en avstickare som inte alls stämmer överens med vart konserten i övrigt är på väg. Det är lätt att föreställa sig att de olika viljorna drar åt så olika håll att gruppen tids nog splittras, men inte just i kväll. Efter låtens slut får Romy varma kramar av de andra medlemmarna – en symbol för att deras vänskap är viktigare än alla motsättningar.

  • Kanske håller de ihop så starkt just för att de är så introverta. För att klara av att publiken bara blir större, att deras namn flyttas allt högre upp på festivalaffischerna, tar de varandras ryggar genom stormen. Fler trix har också tagits till. De standardiserade mellansnacken är inte det bästa av dem, men Olivers stapplande kommentar om att svenskar är “beautiful people” avbryts som tur är av en ros som kastas upp från publiken. Med den i handen fnittrar han fram “I feel like Morrissey” i en stund där spontaniteten skiner igenom. Annars är spelningen planerad in i minsta detalj, inte på ett krystat sätt, utan ett ambitiöst. Romy och Oliver rör sig synkroniserat på scenen, som indiemusikens One Direction, och vet exakt när de ska stå var. Med subtila hyss håller de oss på tårna – ett exempel är VCRs klockspelsintro, som saktas ned av Jamie från mixerbordet, varpå Romy och Oliver får stampa originaltakten för att inte tappa bort när de ska komma in med gitarr och bas. När de lyckas ler de brett mot varandra.

    Alla små idéer är delar i processen att bli en fullvärdig arena-akt, samtidigt som de behållit både intimitet och spelglädje. The xx har blivit historien om det osannolika rockbandet, om minimalisterna som blev maximalister, om de introverta skolkompisarna som blev stjärnor. Publikens jubel efter en bländande On Hold vill aldrig ta slut – utan att överdriva klappas det i över en minut – och en framgångssaga har sällan känts så välförtjänt. När trion efteråt omfamnar varandra och Oliver går av scenen med publikens ros i handen, är det en perfekt pusselbit i den historien.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1021 [name] => The xx [slug] => the-xx [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1022 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 58 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 155 [name] => Way Out West [slug] => way-out-west [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 156 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 399 [filter] => raw ) )