Fryshuset

Touché Amoré
Stockholm, 24/1 – 2017

Publicerad: 25 januari 2017 av Nikolas Berndt

8

2014 gick Jeremy Bolms mor bort i cancer. På Stage Four, ett av 2016s och Touché Amorés mest vackra och välskrivna album, berättar han helt uppriktigt och lidelsefullt om den sorg som kommer av att tvingas se den person man älskar mest slitas bort från en. Det är ett album om att brottas med sin ånger och skam, med de saker en tog för givet – de saker som aldrig sades och aldrig kommer att kunna sägas igen. Han vill spotta på den gud hans förälder trodde på men som ändå tog dem ifrån honom. Ärligheten bakom varje ord han skriker är lika mycket ett försök att dela med sig av den sorg han upplevde som ett försök att komma vidare. Albumet slutar inte lika mycket i ett övervinnande av sorgen som ett omfamnande av den – en tillåtelse att låta modern leva kvar på något sätt genom musiken.

Det är tisdag kväll och det är glest framför scenen på Fryshuset i Stockholm. Vakten kikade ut för dörren när jag sent kom springandes mot entrén. “Tror inte det blir några fler,” sa han som om han hade väntat på mig. Väl där inne känns det lite som att vara på en biograf. Publiken hyssjar åt varandra när ljuset på scenen släcks. Vissa pratar fortfarande men de andra är envisa: var tyst. Konserten inleds med ljudet från vad jag tror är en inspelning från efter en begravning. Vi hör en röst sjunga och spela på gitarr. Vare sig det kommer ifrån en riktig begravningsceremoni eller ej spelar inte så stor roll, oavsett verkar det skapa lite av en förvirrad stämning hos publiken. Visserligen äntrar bandet till applåder, men när de öppnar med Flowers and You, första låten från senaste skivan, är det som om att publiken inte riktigt vet hur de ska reagera, som om att det extremt sorgsna förljudet fortfarande ligger kvar i deras tankar.

Även mickljudet är lite lågt och Bolms ord hörs knappt eller artikuleras inte tydligt nog. Detta är i och för sig inte är bandets fel, men det blir lite antiklimaktiskt i och med en låt vars kraft ligger så mycket i texten. Det är en darrig start och bandet, eller åtminstone Bolms, verkar vara nervösa – kanske på grund av de få åskådarna eller det halvdana ljudet, vem vet. När första låten är färdig ber Bolms alla att komma närmre och precis då är det som att någonting släpper hos både bandet och publiken. Det är som om att alla inblandade inser varför de är här. För är det inte någonting magiskt med hardcorespelningar? Bandet och publiken förstår verkligen vikten och drivkraften bakom den interaktiva aspekten. Det är inte bara moshpits och skrik, det är ett tillfälle för både bandet och publiken att rena sig själva – att träda ut ur sitt vardagliga, kanske tillbakahållna jag och tillåta sig att verkligen känna allt, bearbeta allt lika mycket som de på scenen.

Efter runt fyra låtar in och en volymhöjning i mikrofonen är det inte längre bara en spelning utan mer en ritual. Bolm kan knappt stå stilla på scen – medan han själv springer runt på scen springer publiken längst fram efter, slåss om att vara närmast honom och vara den som skriker in i mikrofonen när han riktar den mot dem. De andra bandmedlemmarnas inlevelse är begränsad till var de står men minst lika stark – ljudet från instrumenten lika knivskarpt och öppet som på albumen. Låt efter låt hyllas med applåder och skrik, alla låttexter sjungs med och rösterna från publiken tar över Bolms egna skrik flera gånger.

Då och då tar bandet en paus mellan låtarna med olika korta ambienta spår. Det är inte så konstigt med tanke på den energi det måste ta att framföra låtarna, men oavsett orsaker det ett långdraget avbrott i det annars pulserande momentumet. Innan spelningens encore bevittnas konsertens kanske starkaste ögonblick. Bandet har slutat spela sina instrument, ljusen är helt tända och Bolm skriker låtens outro, inte in i mikrofonen, utan ut i rummet tillsammans med i princip alla där. Det är ett vackert tillfälle och hade varit det perfekta sättet slutet på en spelning som började i ett dunkelt mörker med en knäpptyst publik. Därför är det lite tråkigt när de kommer tillbaka för att spela en absolut sista låt, som mest är instrumental, där Bolm mest står stilla med sin gitarr och skriker in i mikrofonen. Det känns som att encoren görs mest bara för att det är så band bör göra.

Men trots avslutet, trots de förvirrande första minuterna och den i början svaga volymen lyckas Touché Amoré skapa en plats där alla, inklusive de själva, helt och hållet kan tillåtas att blotta sina sorger, frustrationer och samtidigt skrika mot en värld som annars ska mötas med en rak rygg och ett leende.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1657 [name] => Touché Amoré [slug] => touche-amore [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1658 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 9 [filter] => raw ) )