Liseberg

Veronica Maggio
Göteborg, 7/7 – 2017

Publicerad: 8 juli 2017 av John Jonsén

6

Det har alltid känts som någonting extra speciellt att bevittna Veronica Maggio live. Känslostormar mellan okontrollerbar glädje och tårsprängda ögon är garanterade, minst ett dussin oemotståndliga klassiker ger upphov till gigantisk allsång och sällan är Maggios röst någonting annat än fenomenal på scen. På ett sätt eller annat har hennes framträdanden lyckats skapa minnen värda att hålla hårt fast vid (som min bästa kompis – han har fortfarande kvar konfettin från Way Out West- och Bråvalla-spelningarna 2014). På papper känns då ett fullspäckat Liseberg mitt under sommaren som en perfekt plats att sprida sin magi på, nu när hon dessutom har en relativt färsk och stabil skiva i ryggen.

Och hon gör allt i sin kraft för att lyckas med det. Under Välkommen in stormar hon in med sin röda superhjältekappa med en sprudlande glädje och hoppar vilt omkring i sina enorma glitterpräglade platåskor. Hon försöker dra fram lite respons ur publiken med Jag lovar när hon silkeslent glider mellan scenens sidor med ljummen framgång. Trots den exalterande refrängen i Dom sa! lyckas hon inte dra fram mer rörelser än höftskakanden i havet av människor och dessvärre har inte heller livebandet har den extra styrkan som låten förtjänar. Något som förekommer allt för ofta – exempelvis under Satan i gatan och Hädanefter, när nivån som den storslagna studioproduktionen satt inte riktigt kan matchas. Oftast känns det som att hon ryter som ett lejon, men sitter fängslad som ett cirkusdjur.

 

  • Så fort buffén av hits läggs åt sidan för att låta Maggio ta extra mycket plats känns variationen som en frisk vind. Under den akustiska versionen av Gammal sång flödar hennes karisma i litervis, och detsamma gäller det avskalade introt till Sergels torg. All ära till de cementerade och fylliga popklassikerna Mitt hjärta blöder och Hela huset, men hennes soulmarinerade sång blir som allra bäst i soloform. Alla dessa små liveanpassningar för att ge låtarna nytt liv är lika välbehövda som de är fyllda av finess.

    Det hade varit lätt att ursäkta den svala publikstämningen med att Liseberg är större delen barnfamiljer och inte glitterpopare. Lika lätt hade det gått att skylla på hennes, Weeping Willows och Hurulas väldigt skilda fanskaror. Att inte orka studsa i ett människohav efter eventuella åkturer i bergochdalbanor är också förståeligt – bortförklaringarna är många. Men så fort ackordföljden till Jag kommer ljuder är det som att alla plötsligt vaknar till och exploderar av lycka, som att Maggio vore någon one hit wonder-artist. Att låtarna innan bara har varit en lång väntan på just detta. Den enbart svårflörtade publiken lyckas äntligen komma i fas med Maggios extas, men om den kommit långt innan extranumret hade livebandets tamhet kunnat maskeras och detta stela scenario hade undvikits. Med enbart ett piano och henne själv avslutas kvällen med Snälla bli min – och där sjunker insikten om hennes storhet in på riktigt. Oavsett vad kommer hon vara en av våra mest karismatiska och säregna popstjärnor, där ingen är i närheten av hennes territorium av att växla sorg med eufori lika sömlöst. Därför är det en sorg att Göteborg inte behandlade henne som det.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2295 [name] => Let's spend the night together [slug] => lets-spend-the-night-together [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2296 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 4 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 129 [name] => Veronica Maggio [slug] => veronica-maggio [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 130 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 56 [filter] => raw ) )