Theater Kikker

Visible Cloaks
Le Guess Who?, 12/11 – 2017

Publicerad: 13 november 2017 av Nikolas Berndt

6

Kan du minnas ljudet av det förflutna? Om du lyckas höra någonting, hur mycket är skapat av ditt sinne som försöker komplettera luckorna och förbättra bristerna? Vad har förfinats, vad är helt nytt? Med inspiration både tagen från 80-talets japanska ambientscen och samtidens urmaxade vaporwave-genre har Portland-duon Visible Cloaks skapat ett av årets märkligaste album. Organiskt och syntetiskt, bakåtblickande och futuristiskt, familjärt men ändock förvrängt – Reassamblage vägrar att landa och svävar i stället frikopplat från tid och rum, leker fritt med minnesbilder och ljud.

I teatersalen Kikker sitter hälften av publiken på golvet framför scenen där Spencer Doran och Ryan Carlile står med sina syntar, datorer och en xylofon. Medan Screens bubblande och vågliknande toner spelas, fylls skärmen bakom dem med en heltäckande färg. Publiken stirrar in i projektionen som belyser deras ansikten – de ser ut som barn som sitter för nära TV-skärmen, helt förtrollade av bilder som de ser för första gången. Vällande melodier växer sig färgstarkare och mer intrikata ju längre låten går, och varje svallvåg av toner ackompanjeras av ett färgbyte på skärmen.

För varje låtbyte förändras och förbättras grafiken på skärmen, från tvådimensionellt till 64-bitarsgrafik, påminnande om gamla Nintendo- och PlayStationspel. Bilderna ser ut som de världar vi besökt förut, men här är de mer avskalade, yttrar sig som grafikens beståndsdelar mer än att skapa helt nya visioner. Och i stället för att helt och hållet efterlikna den gamla grafiken lyckas Visible Cloaks med hjälp av de sprudlande, ambienta ljudlandskapen och de blomstrande, levande bilderna förvandla dåtiden till en fulländad version av sig själv. Pixlarna är borta, här är de slätstrukna, fria från sina teknologiska begränsningar. Det blir mer än bara en nostalgisk romantisering, snarare försöker de utforska vad vi övergivit.

Det är också det som känns så märkligt och spännande med Reassamblage, hur det både återbesöker och omtolkar familjära ljudbilder. Likt sina influenser Ryuichi Sakamoto, Haroumi Hosono och Mkwaju Ensemble kombinerar duon traditionella instrument – xylofoner, flöjtar, slagverk – med syntljud som försöker härma den naturliga rörelsen av vågor, vindar och flodernas strömmande vatten. Där många andra konstnärer får framtiden och teknologin att kännas dystopisk, tycks duon mytologisera teknikens födelse och dess utveckling – den blir lika organisk som allt annat som växer på vår planet. Det naturliga införlivar det syntetiska med liv, det artificiella försöker sudda ut gränsen mellan sig själv och det organiska. Således kan Visible Cloaks framförande nästan ses som en rit, ett slags projicerad skapelseberättelse av vår teknologi.

Men trots alla hyperboler lyckas det sällan bli alltför engagerande. Duon står bekvämt bakom sitt bord utan att själva tillföra så mycket liv i framförandet. Det visuella talar visserligen för sig självt, men även det lider av att vara alltför repetitivt. Det blir aldrig ett störningsmoment, men det blir heller inte något som tillåter en att helt absorberas av det märkliga landskap de målar upp. De presenterar intressanta koncept, men det som på skiva tillåter sinnet och minnet att göra jobbet åt dig blir live mest glansig yta utan mycket substans.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2529 [name] => Le Guess Who? [slug] => le-guess-who [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2530 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 10 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 2610 [name] => Visible Cloaks [slug] => visible-cloaks [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2611 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 1 [filter] => raw ) )